"Om en av de svenska männen på kursen sa samma saker som jag skulle de flå honom levande och sedan binda in sina kursböcker med huden. Utan att garva den först. Säger jag "korkad", "kretin" eller "idiot" tindrar de bara med ögonen mot mig och tycker jag är spännande."
Kurd-Kjells förebild Charles Bronson. Här i Sergio Leones "Once upon a time in the West".
General Antonio López de Santa Anna, mest begiven på kyckling.
Kan man bygga bort kulturell efterblivenhet som finns i människors medvetande?
"Kulturella komplex. "#Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige."
När jag är på väg hem från lördagens tidiga morgonpass på gymmet ser jag Kurd-Kjell sitta på den ännu för året icke inplockade persiska restaurangens uteservering bara något kvarter från mitt hus. Han betraktar mig som vanligt milt överseende när jag närmar mig med steg som blir alltmer försiktiga ju närmare jag kommer. Vad gör han här så tidigt på morgonen sittande på en uteservering tillhörande en restaurang som ännu inte öppnat för dagen? Som vanligt med en tänd filterlös cigarett i ena näven och en kaffekopp framför sig. Var kommer kaffet ifrån?
Hans milt överseende leende övergår i ett glatt välkomnande grin när jag stannar till framför bordet.
"Kaffe?" frågar han, och innan jag hunnit svara är han på väg in genom dörren till restaurangen – som uppenbarligen alltså måste vara öppen – åtminstone för Kurd-Kjell.
"Vad gör du här?" frågar jag lite träningstrött och grinig när han kommer ut med en stor mugg kaffe – han är tydligen inställd på ett långt samtal.
KURD-KJELL: Jobbar förstås. En av de ordinarie kockarna är sjuk, och eftersom det här antagligen är den bästa persiska restaurangen norr om Hamburg så bad de mig hoppa in några veckor.
Jag blir lite bedövad vid tanken på att varje morgon några veckor framöver behöva stanna till och diskutera med Kurd–Kjell. Det är alltid livgivande att diskutera med honom. Men varje morgon? I flera veckor?
JAG: Men vad vet du om persisk mat?
KURD-KJELL: Allt! Min "Sabzi polo ba mahi" är berömd bland persiska kockar, det är klart att de kallade på just mig.
JAG: "Sabzi polo ba mahi"? Det är väl en nyårsrätt? Ska ni servera den som dagens?
KURD-KJELL: Ni har ju fått så många etniska och nationella minoriteter i det här landet så det är säkert någon del av befolkningen som firar just sitt nyår någon dag under året så att vi får ett konstant nyårsfirande. Smart affärsidé i och för sig – men jag tog bara ett exempel – frågan är förresten om inte min "Khoresh Bademjan" är ännu mer berömd och omtalad.
JAG: (Grinigt) Finns det något nationellt kök vars tillagningskonst du inte anser dig behärska till fulländning?
KURD-KJELL: (Slutar muntert plira på mig. Sluter ögonen. Böjer huvudet bakåt som för att tänka efter. Slår upp ögonen.) Ibland måste jag stanna upp och verkligen tänka efter för att förstå vad du menar när jag pratar med dig – jag vet ingen annan som använder så många negationer i en och samma sats som du, och de gånger du använder bara en placerar du den så konstigt att det inte går att följa resonemanget. Är du säker på att du inte är någon återfödd tysk filosof från 1800-talet?
JAG: Det är möjligt. Sitter jag här länge till med dig kommer jag att känna mig som Schopenhauer – en Schopenhauer som förbannar att han återfötts. Och den här kritiken av min meningsbyggnad – har du slutat läsa psykologi på lediga stunder för att satsa på språkvetenskap – ditt gnäll nyss tyder på en universitetsgrundkurs i inledande allmän grammatik – en sådan där nutida Ola-Wikander-utbildning som alltid leder till att man inser att varje ord egentligen ursprungligen betyder "Gud".
KURD-KJELL: Sluta med psykologin? Varför då? Jag har snart gått alla tillgängliga kurser och kan till och med tänka mig att gå vidare och utbilda mig till psykoanalytiker.
JAG: Jag vet inte varför men på något sätt låter det märkligt logiskt – då kan du ju i din terapeutiska gärning utgå från den kurdiska kulturen.
KURD-KJELL: (För en gångs skull låtsas han uppenbarligen inte oförståelse när han drar ett extra lång eftertänksamt bloss som får halva hans cigg att övergå i aska.) Vad menar du?
JAG: Hela er nationella kultur är ju egentligen bara ett enda stort aggregerat Oidipus-komplex, den är summan av alla manliga kurders komplex.
KURD- KJELL: (Som nu återfunnit sin jämvikt – och därmed sin välvillighet.) Faktiskt en intressant tanke. Och de kurdiska kvinnornas summerade individuella komplex – ingår de i den här aggregerade nationella komplex-kulturen?
(Innan jag hinner svara "Elektra" fortsätter han.)
KURD-KJELL: Men det var just det jag ville tala om. Kulturella komplex. "Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige.
JAG: Sluta säga "ni" när du vill diskutera märkligheter i Sverige. Jag är inte ansvarig för dem, och hur skulle jag kunna vara det – i det här landet anses du numera knappt vara ansvarig för dig själv. Det låter som om du vill ha något sagt om alla avslöjanden av sextrakasserande män de senaste dagarna?
KURD-KJELL: Hit med en av dina Meharis. Jag måste bli djupsinnig nu. (Han väntar inte på att jag ska sträcka fram paketet utan tar det själv och förser sig med tre Meharis. Jag sjunker ihop lite av insikten om att det här samtalet knappt har börjat.) Jo, det jag undrar är – varför angriper inte de kvinnor som nu avslöjar "medieprofilers" och andras sexövergrepp – varför angriper de inte också alla dessa kvinnor?
JAG: Vilka är alla dessa kvinnor som ska angripas? För vad? Du verkar ju helt förvirrad. Är kanske mina Meharis för starka för dig?
KURD-KJELL: En period jobbade jag på vad som också fungerade som Aftonbladets personalmatsal ...
JAG: Förstås – där också – finns det något kök du inte arbetat i?
KURD-KJELL: Antagligen inte. Men ska du avbryta mig så gör det inte med frågor som har självklara svar. Min allomfattande erfarenhet från svenska kök är vad som gett mig mina djupa insikter i det här folkets psykologi. Alltså – vid den här tiden satt de ute vid Globen – och personalen satt alltid uppdelad ute vid borden. Inte bara så att sporten satt för sig, kulturen för sig och så vidare, det var könsuppdelat också – att betrakta personalmatsalen kunde få dig att tro att du befann dig i en muslimsk inrättning – män för sig och kvinnor för sig.
Men allt var inte indelat efter vad man jobbade med – det fanns ett bord där män från olika avdelningar verkade samlas. Först trodde jag att det var ett uttryck för någon slags mobbing, att det där var "Biggest Loser"-bordet.
De som satt där var fysiskt så illa underhållna att de påminde om en sönderrostad gammal Opel – och det gällde oavsett ålder. Och bordskicket? Jag kunder ställt ut ett tråg där och de hade glatt slevat i sig – med händerna.
Efter ett tag förstod jag dock att det där inte var "Biggest Loser"-bordet, det var chefernas och "profilernas" bord. Det allra mest märkliga var dock alla de kvinnor, för att inte säga flickor, som skaffade sig ett ärende till det bordet och med brickan i hand och nedslagen blick försökte påkalla någon av männens uppmärksamhet.
Det var också helt uppenbart att de här männen satt och kommenterade olika kvinnors utseenden och företräden, lite lågmält och ofta med menande blickar – men det var väldigt uppenbart. Värst var det när sommarens kvinnliga vikarier uppenbarade sig i matsalen – de var som en förvirrad lammflock och "Biggest Loser"-gänget såg ut som en anhopning trötta, raggiga vargar som såg bytet närma sig vattenhålet där de låg på lur.
JAG: Herreminskapare, vilken långrandighet, vart vill du komma?
KURD-KJELL: Det mest märkliga och fascinerande var att jag efterhand upptänkta att "Biggest Loser"-gänget inte hade något som helst problem med att få kvinnliga partners och flickvänner. De verkade stå i kö så att de där ovårdade, säckiga typerna som alltid verkade ha mat på kläderna kunde byta flickvän någon gång i veckan sisådär.
JAG: Och?
KURD-KJELL: Men förstår du inte? Den här "me too"-rörelsen är ju förstås alldeles utmärkt. För att inte säga fantastisk. Men ingen rörelse kan segra om den inte nedkämpar fienden i sina egna led.
JAG: Och vilka skulle de fienderna vara?
KURD-KJELL: Alla de kvinnor som frivilligt går och lägger sig med sådana som de vid "Biggest Loser"-bordet. De kvinnorna skapar ju en tro hos de där männen, eller vad som ska föreställa "män", att de har rätt att ta för sig hur som helst. Dessa "mäns" tillvaro på Aftonbladet – och andra tidningar – gör att de är helt avskilda från verkligheten – det märks i hur de skildrar verkligheten. Samtidigt skapar den inre miljön och alltför många kvinnors underdåniga villighet ett tillstånd där de här "männen" faktiskt förleds att tro att de är oemotståndliga och en gåva till alla kvinnor – så sextrakasserier och våldtäkter innebär egentligen bara att de gör ovilliga kvinnor en tjänst – de låter dem få uppleva något fint. En våldtäkt blir en slags uppfostran.
JAG: Snart kommer du att säga att perverterad politik hör ihop med en perverterad syn på det andra könet.
KURD-KJELL: Varför skulle jag säga det? Brukar jag strö självklarheter omkring mig? Men ska ni få en kvinnorörelse värd namnet i det här landet måste den förstå att dels måste den få fason på alla de systrar som sover med fienden.
Och så måste man sluta angripa alla de män som inte tillhör "Biggest Loser"-gänget.
En kavallerichock hade större möjligheter att vara framgångsrik om lansiärerna först trakterats med chocklad.
"Chocolate soldier" har i historien använts för att beteckna en soldat som är tämligen värdelös trots sitt utseende och uppträdande. Och så finns förstås den amerikanska drycken som påminde om Pucko. Men i verkligheten var ju choklad en dryck för riktiga krigare.
En religion som utvecklats i fel riktning, som bara blir alltmer förtryckande för de egna troende och farlig för de icke-troende måste mötas med förbud i västvärlden.
Det finns en mycket märklig argumentationsgång som dyker upp i diskussioner om islamistisk terror; den innebär att man hävdar att de som är islamistiska terrorister inte vet något om islam.
Argumentet finns i två varianter.
1. Terroristen har ett dåligt grepp om Koranen, typ: han kan inte recitera tillräckligt många suror.
2. Om nu terroristen ändå visar sig kunna recitera ett inte föraktligt antal suror så säger man att han inte förstår deras innebörd och att de är tagna ur sitt sammanhang.
Argumentet framförs gärna av representanter för det muslimska prästerskapet och upprepas förstås mer än villigt av icke-muslimer som tror att frågan egentligen gäller sådant som muslimska invandrares rättigheter i deras nya land.
Och det är ju inte det en debatt kring dessa frågor egentligen gäller.
De tidiga kristna frälstes och värvades under en period då den teoretiska grundvalen var svag – och dessutom lite känd – det som höll samman de urkristna församlingarna var ju tankar och bud så enkla att de i dag närmast skulle uppfattas som memer.
Inte ens de tolv apostlarna värvades av Jesus genom mer ingående teoretiska resonemang. Det var inga föreläsningar från Jesus sida som fick Filippos, Tomas eller Jakob att hänga på. Andreas och Petrus fick förvisso en rejäl fiskfångst – men som teologisk skolning lämnar det väl en del att önska.
Alltså – frälsning och omvändelse till en tro är (oavsett religion) ofta en fråga om en uppenbarelse i ögonblicket – en upplevelse av något större – inte en följd av idogt tragglande av skrifter och urkunder.
Så en ung invandrare som sitter i svenskt fängelse för misshandel, rån, allmänt småtjuvande och vapeninnehav – och där konverterar till islam gör något som är tämligen vanligt i fängelser.
Här är det värt att påminna om att frälsning i fängelsemiljö inte är förbehållet individer som har sina kulturella rötter i länder som domineras av islam – människor som blir frälsta in i en kristen tro är ju inget ovanligt i sådana miljöer – i USA är det till och med tämligen vanligt.
Men det talas väldigt lite om detta eftersom de som blir kristna under sin tid bakom murarna ofta går in i ett nyktert, skötsamt och strävsamt liv efter frigivningen – i vilket fall går de inte efter frigivningen in hos närmaste skräddare och ber honom sy en självmordsbombarväst.
Eftersom frälsning således i både islam och kristendom kan komma efter uppenbarelse och upplevelse kan vi inte gärna hävda att bindgalna, mordiska IS-terrorister inte har rätten att hävda att de är goda muslimer.
Egentligen lika lite som vi kan frånerkänna Göran Greider rätten att kalla sig kristen efter det att han sett Jesus i sitt kök i Årsta.
Jag skulle kunna hävda att Greider inte är någon riktig kristen eftersom Gud garanterat inte tycker att vi ska betala 99 procent i skatt och bara få behålla en procent som "fickpengar".
Men det vore ju fel sorts diskussion – Gud håller sig inte med partibok eller en skattepolitik.
På samma sätt är en god, fredlig och välintegrerad imams avståndstagande från IS och hävdande att mördarbandet inte står för islam tämligen poänglöst – eftersom medlemmarna i mördarbandet faktiskt uppfattar sig som muslimer.
Tycks det som en orättvis jämförelse? Tycker du att man inte kan jämföra en märklig syn på skatter med mord och terror?
Men den är ju inte det minsta orättvis. Och det är skillnaden i det man jämför som är själva poängen.
Religioners farlighet eller ofarlighet kan inte bedömas efter deras urkunder och ursprungliga berättelser och genom de strider som förts om vilken tolkning som är den rätta.
De kan endast bedömas över tid och genom hur de utvecklas.
Och om vi ser hur kristendomen utvecklats så kan det inom ramen för den förvisso uppstå märkliga riktningar som Svenska Kyrkan eller lätt vrickade frikyrkor med 42 medlemmar i den amerikanska mellanvästern.
Men detta kan inte jämföras med de krafter som utvecklats över tid inom islam – IS, Al-Quaida, Al Nusra, talibanerna – och som om det inte räckte med det har vi stater som Turkiet, Pakistan, och Saudiarabien; stater som förtrycker sina egna invånare (i Pakistan hålls dessutom hundratusentals kristna som slavar) – och de understödjer internationell terrorism.
Det finns inga kristna terrornätverk som med blod och svärd och automatkarbiner och med hänvisning till Bibeln försöker upprätta Guds rike på jorden – och döda otrogna (Det närmaste vi kommer där är väl The Lords resistance army i Uganda.)
Det finns heller inga korsfararstater som understödjer sådana kristna terrornätverk.
Förvisso finns det kristna fundamentalister i USA – men ingen kan ju hävda att de spelat någon roll för landets invasioner i Västasien.
Man behöver inte vara troende av något slag för att inse att kristendomen har bestått provet – den har utvecklats i en fredlig riktning – den kännetecknas mer av sin vilja att hjälpa människor – även de som är av annan tro – eller ingen tro alls. En uppräkning av de övergrepp som begås av präster inom olika kyrkor i dag påminner oss förvisso om offrens lidande – men kan inte på något sätt jämföras med det som sker i islams namn.
Islam däremot fungerar som plattform för olika terrorgrupper och terrorstater som för ett krig inte bara mot dem som anhängarna anser är otrogna och kättare inom islam utan också mot hela västerlandet.
Det har gått 1500 år – och islam fortsätter i sin kulturkrets att vara plattform för och grogrund för förtryck, orättvisor, död och misär.
Rimligen borde religionen därmed ha bevisat sin egen farlighet – vilket förstås inte innebär att varje muslim är en potentiell terrorist eller på minsta sätt ska förnekas fri- och rättigheter.
Det innebär bara att västerlandet måste föra en hård idékamp mot islam och hävda att det är en religion som är oförenlig med de värden som utvecklats i den västerländska civilisationen.
Och det är nödvändigt att snabbt enas om hur och i vilken form religionsutövandet när det gäller islam ska begränsas.
De fri– och rättigheter vi har i västerlandet är ett skydd för att vi ska kunna leva enligt våra grundläggande värden. En religion som islam som utgör ett fundament för en kultur som står mot våra värden och hotar dem kan alltså inte omfattas av religionsfriheten.
"Framåt 2070 ska riskerna vara hanterade."
"Jag kan helt enkelt se några historiska belägg för det som är den gängse bilden som media och Lokko – förmedlar – att Ku Klux Klan och lynchningar är ett reellt hot idag. Men framförallt är det så att det sättet att skriva USA:s historia döljer det som egentligen drabbat de svarta i USA efter inbördeskriget."
Vykort från Ada, Oklahoma 1909. Fyra lynchade män.
"Man skulle ju kunna stanna upp och grubbla över till exempel Beyoncé; att röra på skinkorna i takt med musiken är möjligen för stunden befriande för den som gör det. Men vill man ha verklig befrielse är det nog bättre att röra på hjärnhalvorna."
