Podd

Radio Bubbla: Vitsen med att vara vit

Boris Benulic

"Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror."

Ibland bemöts jag med att mina ståndpunkter inte är så mycket värda eftersom jag bara är en vit man.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det där lilla ordet ”bara”.

Är det så ”bara” att vara vit och man?

Vi gjorde det med utgångspunkt från Ricardo Duchesnes text ”White Men Responsible For Almost All The Greatest Human Accomplishments” där Duchesne ganska stillsamt konstaterar att:

”The greatest painters, novelists, historians, biologists, physicists, classical composers, poets, car designers, mathematicians, architects are White men. White men were the greatest nation builders in history. They discovered and mapped the entire earth, every river, mountain, sea, desert – including every territory inhabited  by non-whites.”

Texten består till sin huvuddel av en mängd listor Duchesne upprättat över de viktigaste verken, upptäckterna och bedrifterna på olika områden genom historien.

Nästan alla personer på listan är vita.

Och det de skapat och åstadkommit är sådant människor i tredje världen eller icke-vita i västvärlden vill ha i dag. De förkastar ”vitheten” men vill ha det ”vitheten” skapat.

De stordåd Duchesne listar har inte åstadkommits genom att vita stulit idéer från icke-vita.

Leonardo Da Vinci hade verkat och skapat även om Afrika vid den tiden hade sjunkit till havets botten efter en serie vulkanutbrott, jordbävningar och monstervågor.

Om Asien hade varit totalt avfolkat sedan 1200-talet av pest och epidemier hade vi ändå haft datorer, landat på månen, uppfunnit vaccinet, ätit apfelstrudel och krusbärskräm.

Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror.

Men betraktar man de samhällen de vita möter under sina upptäcktsfärder och erövringar är det statsbildningar eller stamfederationer som präglas av stränga hierarkier, slaveri, tvång och utsugning. Det skapas ett överskott i dessa samhällen – men det leder inte till någon som helst vetenskaplig eller teknologisk utveckling som driver dessa samhällen framåt. Det är samhällen som gått i stå, förtvinat och försumpats.

Dessa kulturer och civilisationer hade redan passerat sina höjdpunkter.

Om det är så att västerlandets civilisation nu skulle bero på erövring och förtryck av svarta, röda, bruna och gula riken – varför uppstod då inte samhällen präglade av framsteg och utveckling i Afrika, Asien och Latinamerika innan de vitas ankomst?

Några exempel:

Perioden 300 till 1400 präglas i Västafrika av uppgång, sönderfall och kamp mellan olika konkurrerande statsbildningar och små imperier som bekrigar och avlöser varandra; Ghanariket (Wagadu), Songhairiket och Maliriket.

Under dessa rikens framväxt skapades överskott och rikedomar. Nya områden erövrades.

Och?

Den indiska subkontinenten och stora delar av Sydostasien var inte erövrade av vita förrän i mitten på 1700-talet.

När britterna framtvingar fördraget i Allahabad 1765 har det funnit kulturer och civilisationer i det nuvarande Indien i 4000 år. Imperier och riken har uppstått och försvunnit om och om igen i millennier innan de engelska handelsmännen och de rödrockade soldaterna skaffar sig ett grepp om landet.

De olika folken på subkontinenten hade turats om att förtrycka och utsuga varandra, omättliga rikedomar hade skapats.

Och?

Inget uppstår som motsvarar Europas renässans eller upplysning på den indiska subkontinenten innan britterna ankomst. Trots att de folkslag som bor där har haft tid på sig – och rikedomar.

Märkligt eller hur?

Inget uppfinns och skapas som motsvarar klockan, termometern eller ångmaskinen. Luftballongen eller geväret. Eller glasögonen.

Märkligt eller hur?

Som vi konstaterade i programmet – det är dags att den västerländska civilisationen slutar be om ursäkt för sin existens.

Podd

Radio Bubbla: Sågspån, sprit & sojamjölk

Boris Benulic

"Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck som framställts av industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög."

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att ett företag nu vill börja göra människomat med hjälp av att fermentera sågspån.

Det känns på något sätt så sovjetiskt, för att inte säga ryskt.

Av någon för mig själv obegriplig anledning kom jag att tänka på ryssar, vodka och ett av de minst kända alkoholförbuden i historien under det här inslaget i programmet.

På grund av sagofabriken i Hollywood vet de flesta något om förbudstiden i USA och hur den skapade omfattande kriminalitet, maffiavälde och politisk korruption.

I Sovjetunionen hade man också ett totalt förbud mot sprit, det sträckte sig från bolsjevikernas maktövertagande 1917 fram till 1925.

Men det var inte Lenin som genomdrev förbud mot krökandet, bolsjevikerna bara upprätthöll det dekret mot tillverkning och drickande av alkoholhaltiga drycker som tsaren genomdrivit 1914 vid utbrottet av första världskriget.

Tsar Nikolaj II var påverkad av de följder det ryska supandet hade. Han såg resultatet med egna ögon under sin resa genom riket 1905; han talade då om den omfattande fattigdomen, smutsen och sjukdomarna ha upplevt. Skulle det bli bättre måste vodkan bort.

När Ryssland nio år senare förbereder sig för inträde i det första världskriget kommer ett dekret från tsaren: totalt förbud mot alkoholhaltiga drycker under mobiliseringen.

Förbudet förlängs sedan för att vara under hela kriget, och bolsjevikerna ser inga skäl att ändra på tsarens påbud. Lenin var inte mycket för att svinga en bägare och han förklarade också att ”döden var att föredra framför vodkaförsäljning” och att den ryske bonden kunde få vad han ville ”bara inte sprit och ikoner”.

Den inställningen innebar att när väl förbudet mot att producera och dricka vodka hävdes 1925 (då var inbördeskriget slutligen fört till seger) så fanns det ändå omfattande restriktioner. Staten såg till att den ensam hade rätt att producera sprit och den som brände hemma förlorade förlorade all egendom och dömdes till minst fem år i arbetsläger.

Men vi ska inte se detta hårda hävdande av ett spritmonopol som grundat i omsorg om medborgarnas hälsa. Det var nog framför allt en fråga om att säkra statens intäkter.

Däremot kan man nog våga påstå att tsarens ursprungliga dekret utgick från en omsorg om folkhälsan. När det förbudet infördes kom en tredjedel av statens inkomster från försäljning av vodka.

Förhållandet bör ha varit likadant efter bolsjevikernas revolution.

Men tsarens förbud var absolut vilket innebar att intäkterna i statsbudgeten i ett slag måste skruvas ner med 30 procent.

Det tyckte sig inte bolsjevikerna riktigt ha råd med, men de ville heller inte se intäkterna minska på grund av att folk kokade hemma.

Enligt de undersökningar som gjordes av ryska vetenskapsmän under krigsåren förbättrades den ryska folkhälsan snabbt på grund av förbudet – även om det var krig. Brottsligheten sjunk, färre människor visade tecken på galenskap och självmorden minskade.

Nu kan det förstås också bero just på att landet befann sig i krig – det brukar kunna leda till en slags moralisk uppryckning. I vilket fall trodde tsaren och de som undersökte effekterna att torrläggningen bara hade positiva effekter.

Ett tecken på att de kunde haft rätt var att en del som tillfrågades i enkäter sade sig vara villiga att betala extra skatt bara förbudet upprätthölls.

Det fanns representanter för bönderna i Duman som ville se dekretet omvandlat till en lag som ”för eviga tider” förbjöd sprit i Ryssland.

När jag försöker förstå den ryska historien ser jag den i mångt och mycket som ett exempel på hur en minoritet skaffar sig kontroll över majoritetens vanor och vardag. Men inte på det sätt som man kanske tror.

Man brukar se dem som förespråkar förbud av olika slag som minoriteter som vill förtrycka majoriteten. Men ibland kan man se förbudslagstiftning som ett sätt för majoriteten att skydd sig mot minoriteter och följden av deras leverne – ett leverne som skadar långt fler än dem själva. De ansvarstagande bönderna i byn såg hur de sociala sammanhangen bröts sönder av att en del bönder och hantverkare söp. Det drabbade inte bara alkoholisten utan hans familj, släkt, grannar, kunder. Det var ett hot mot byn. Därför kunde de som inte var alkoholister men nyttjade vodka på bröllop och begravningar (och då inte i måttliga mängder – de var ju ändå ryssar) ändå se tsarens totalförbud som något gott. Man fick väl offra en och annan rotblöta på det allmänna bästas altare.

Bolsjevikerna var däremot inte intresserade av att upprätthålla de sociala banden i bondegemenskaperna och de var dessutom intresserade av att maximera statens intäkter. Alltså tar man bort förbudet 1925 men skärper kontrollen över produktion och försäljning.

Under de år som tsarens och därefter bolsjevikernas förbud varit i kraft hade ändå förstås de mest förtappade själarna ägnat sig åt hembränning – och den populäraste råvaran för framställning av vodka var sågspån.

Och på något sätt kan man här ana ett band till dagens planer på att framställa vad som ska föreställa människoföda med hjälp av fermentering av sågspån.

Det utvecklas subkulturer där människor lämnar de naturliga sociala sammanhangen mellan människor. Det kan vara en rysk alkoholiserad smed i Irkutsk eller en under- och felnärd sojamjölkshipster på Södermalm. I det första fallet är det en subkultur baserad på ett fysiskt beroende, i det andra på ett kulturellt beroende. Men i båda fallen förflyttar man sig utanför och bortom det naturliga.

Nu är det inte så att sågspånsvodka är en undermålig produkt. Jag har druckit anständig sådan i det forna DDR, denna ”Holzschnaps” var dessutom statligt producerad. 

Men man kunde aldrig fått befolkningen i andra öststatsländer att frivilligt skåla i sågspånsvodka.

Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck på industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög.

PS. Ska man tolka ovanstående som att jag förordar förbud sisådär i största allmänhet? Inte alls – jag tror tsar Nikolaj II var inne på rätt väg. Efter något år mjukade han upp sitt dekret. Vodka var fortfarande bannlyst, men det blev upp till städer, byar och guvernement att bestämma vilka restriktioner som gällde öl, vin och destillerade drycker förutom vodka. Han ansåg att man lokalt bäst kunde hantera förbudsfrågorna.

Ett allmänt totalförbud som det bolsjevikerna hade 1917 till 1925 leder däremot bara till att subkulturen blir kriminell och här skapades de banditgäng som varit en viktig faktor i rysk historia sedan dess och fram tills i dag.

Här skapades också banden mellan dessa maffior och säkerhetstjänsten. En politisk kommisarie i Röda Armén eller en medlem av NKVD kunde inte gärna stärka sig med vodka. Det fick bli kokain, och den drogen tillhandahölls av de brottssyndikat som kom att kontrollera den illegala vodkaproduktionen, de skötte nämligen också insmugglingen av droger. Den som läser minnen skrivna av politiska fångar i Sovjetunionen möts av författarens förundran över att förhörsledarna verkar så outröttliga och maniska.

Det berodde inte på deras ideologiska glöd, det berodde på kokainet.

Artiklar

Religiös lortaktighet

Boris Benulic

Centerns och moderaterna representanter klipper sina sista band till verkligheten.

Nu står det nya utomhusbadet i Järva färdigt. Jo, jag vet vad ni tänker. Är verkligen frånvaron av ett utomhusbad dessa områdens stora problem?

Men det finns vissa praktiska fördelar. 

När bilbränder ska släckas behöver inte brandkåren rycka ut och riskera att bli utsatt för stenkastning utan stadsdelsnämndernas politiker kan organisera langningskedjor från badets pooler till de parkeringsplatser där bilar brinner.

På tal om langning ger det nya badet en praktisk fördel för en del av dem som bor i området. De behöver inte längre ta bilen in till stan för att ge någon ståplats i Nybroviken efter en gänguppgörelse. 

Det här badet är ett exempel på hur politikerna och byråkraterna gått från välmenande anpassning inför muslimska invandrare till en total underkastelse inför islam.

En del av er tycker nu kanske att jag överdriver.

Men betänk då följande.

Utomhusbadets 50-metersbassäng som är delad i två avdelningar har fått ett unikt och speciellt vattenreningssystem.

Och vad utmärker detta vattenreningssystem?

Jo, på i ett av premiärreportagen i lokalpressen får man veta att:

”… reningssystemet är anpassat för bad med kläder på.”

Så alla dessa kvinnor som vandrar runt som enmanstält ska kunna plumsa direkt ner i poolerna.

Fint va?

Eller tämligen snuskigt.

I årtionden har det i svenska badhus varit en självklarhet att man tvagar sig utan badkläder innan man hoppar ner i det badvatten som man delar med andra. Liknande förhållningsregler har gällt i badhusen.

Självklart, enkelt, förnuftigt, hygieniskt.

Men numera står sig renlighetskrav slätt mot efterblivna religionsutövares krav på frihet.

Politikerna som var med på invigningen verkar på fullt allvar tro att de gjort något bra:

”Eftersom Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har varit de enda stadsdelarna som saknar tillgång till ett utomhusbad nära sig, är Järvabadet mycket välkommet. Barnen kommer att få fler möjligheter att lära sig att simma och därför fyller badet en oerhört viktig funktion. ”, sa Centerns Karin Ernlund vid invigningen.

”Järva har fram tills idag varit ett område utan utomhusbad. Sedan 70-talet har diskussionen pågått och nu har vi äntligen nått fram. Jag hoppas att badet kommer att bli en somrig samlingsplats för hela Järva, och bidra till att fler lär sig simma, myste moderaternas Dennis Wedin vid samma invigning.

Bristen på utomhusbad har alltså varit ett av de stora problemen för Rinkeby och Tensta enligt politikerna?

Nu ska gängbildningar, arbetslöshet, bidragsberoende och usla skolresultat sköljas bort i utomhusbadets vågor.

Härligt.

Eller komplett idiotiskt.

En gång i tiden var svenska politiker ense om att landet måste röra sig framåt. Lubbe Nordström reste runt i slutet på 1930-talet och rapporterade om ”Lort-Sverige”, om misär baserad på okunnighet.

Då fanns en grundläggande enighet över partigränserna om kamp mot bristande hygien.

Numera verkar den enigheten gälla nödvändigheten av att återinföra Lort-Sverige.

Och när den här satsningen för ungefär en kvarts miljard visar sig bara skapa fler problem kommer politikerna säga något i stil med: ”Det kunde man ju inte förutse.”

Men även en enkel balkanbonde kunde för rätt många år sedan förklara varför idéerna om behovet av ett utomhusbad i Järva mest förde tankarna till väl använt diskvatten i den här texten om historiska erfarenheter och den här om den totala oförmågan att ta itu med de verkliga problemen, antagligen beroende på en kombination av feghet och dumhet.

Artiklar

Radio Bubbla: Mördaren är nästan alltid svart

Boris Benulic

"White silence is violence" får vi nu lära oss. Men det är fel. White silence is suicide.

I onsdagens program diskuterade vi det mycket tragiska och märkliga fallet Jessica Doty Whitaker.

Tragiskt är fallet för att hon mördades ur ett bakhåll när hon promenerade hem genom Indianapolis i sällskap med sin fästman och två andra personer. De hade deltagit i firandet av USA:s nationaldag.

De kom i gräl med en grupp svarta män, som skriker ”Black Lives Matter”. Någon i Jessicas grupp yttrar orden ”All Lives Matter”. Efter ytterligare ordväxling går grupperna åt var sitt håll. De svarta männen rör sig uppför en backe mot en bro som går över kanalen.

Skott avlossas från bron. Jessica Doty Whittaker träffas och dör strax efter sin ankomst till sjukhuset. Hon lämnar en treårig son efter sig.

Detta är det tragiska.

Det märkliga är att det inte uppmärksammas i media. Det tar mer än en vecka innan en större tidning tar upp det – och då är det engelska Daily Mail. 

Men i medströmsmedia annars är det tyst.

Man kunde nästan tro att de inte bryr sig om ifall en småbarnsmamma mördas ur ett bakhåll.

Inte om hon är vit.

För nu är det ”Black Lives Matter” som gäller.

Alla dessa svarta som sägs mördas av vita poliser ni vet.

Men som vi kunde berätta i programmet har vi tittat lite närmare på mordstatistiken i just Indianapolis. Staden där Jessica Doty Whitaker mördades.

Det är en rå och brutal stad. Ligger på en vanhedrande fjärde plats i antal mord per 100.000 invånare.

För året 159 mord.

De flesta av morden med kända förövare utfördes av svarta som mördade andra svarta. 

Därefter kom svarta som mördade vita.

Antal svarta som mördades av vita?

0.

Noll.

Zero.

Ingen.

Däremot är det alltid ett antal vita som mördas varje år.

Ofta kvinnor.

Varje år. År ut och år in.

En del av dem mördas på obeskrivligt brutala sätta. Mest uppmärksammat blev kanske fallet med Amanda Blackburn för fem år sedan. Ung, vit, gravid, gift med en pastor. Hon befinner sig ensam hemma med sitt ett år gamla barn när är gäng unga svarta män tränger sig in i hennes hem, våldtar henne och avslutar med att skjuta henne i huvudet.

Någon för dödsstraff?

Så här skulle man kunna fortsätta uppräkningen. Problemet är enligt all tillgänglig statistik för Indianapolis inte att vita dödar svarta. Hävdar man det är man inte riktigt frisk i huvudet. Problemet är att mördarna nästan alltid är svarta. De dödar vita.

Men de dödar framförallt sina egna.

PS. I statistiken ingår inte personer som skjutits av polisen i Indianapolis. Och då skulle man förstås kunna tänka sig att det antalet är så stort att det är det som driver BLM-pöbel och den vita Starbucks-vänstern ut på gatorna i staden för att demonstrera. 

Och att den svarte Dreasjon Reed sköts till döds av polisen i staden 6 maj utlöste förvisso demonstrationer.

Men det är en fullt rimlig hållning av poliser i Indianapolis att hela tiden vänta sig det värsta i sin tjänsteutövning. Några timmar efter att Reed skjutits, dödas en annan ung svart man av poliser. Det är 19-årige McHale Rose som larmar polisen, de rycker ut och när de anländer öppnar han eld mot dem. De besvarar elden. Rose dödas. Poliserna rullade alltså in i ett förberett bakhåll.

9 april i år skjuts den kvinnliga 24-åriga polisen Breann Leath. Småbarnsmamman mördades när hon skulle avfyra ett lägenhetsbråk.

Hon var dessutom svart.

Med tanke på sådana händelser är det nästan underligt att poliserna i staden ligger så långt ner i statistiken när det gäller personer som dödats av poliser. 

Och nu ställs om och om igen kraven på ”Defund the police.”

Jamenvisst. Då kan Jessica Doty Whitakers mördare avrätta fler vita kvinnor.

PPS. Och till den som stör sig över mitt repeterande av ordet ”vit”. Betänk att vi nu sedan några månader fått lära oss att hudfärgen på offren spelar roll. Ja, rentav är det avgörande.

Liksom hudfärden på den som dödar. Det är därför jag så ofta använt ordet ”svart”.

Jag följer bara – för en gångs skull – PK-manualen.

Artiklar

Kolsvart privilegium

Boris Benulic

Kolkraftverket i Lethabo. Sydafrikas stora – och ökande – användning av kol verkar inte ses som något problem. Det är bara när vita eldar med kol som miljön är hotad. Kanske ses det som en form av appropriering och därmed som förkastligt?

Många afrikanska länder planerar nu storskaliga satsningar på kolkraft berättar statsradion i dag. I Asien har Kina dessutom redan bestämt sig för att det ska byggas minst 500 kolkraftverk. I Indien deklarerade premiärminister Modo för två veckor sedan att man ska uppmuntra privat investerare att gå in i ett projekt som innebär att man öppnar 41 nya stora kolgruvor för att säkra landets energiförsörjning

Och under tiden låtsas man i delar av Europa att det spelar någon roll vilka personliga val du gör: om du inte har rätt sorts kylskåp smälter polarisarna! 

Varför flänger Greta mellan konferenserna i västvärldens metropoler? Det är väl Nairobi, Maputo, Lagos och Lusaka hon ska besöka?

Va, är hon inte välkommen där? Jaja, då får väl vi ställa upp och lyssna en gång till på vilket hot Sverige är mot jordens överlevnad.

För det är uppenbarligen ett svart privilegium att få öka mängden växthusgaser.

Som vanligt kommer det att dyka upp kommentarer om att en svensk förbrukar mer energi på olika sätt än en afrikan.

I sig är det helt ointressant eftersom Greta & Co påstår att planeten kommer att dö om inte utsläppen minskar. Och om utsläppen måste minska då måste ökad kolkraftsanvändning stoppas i Afrika – för att inte tala om Kina och Indien. Sådana kampanjer kommer dock inte miljörörelsen att ägna sig åt. Miljöpolitik är inte till för att rädda miljön, den är till för att ge överheten i västerlandet mer makt över oss.

En överhet som i Sverige inte är kompetent att utforma vettiga ramar för energipolitiken.

Oförmågan att upphandla något så relativt enkelt som en transformatorstation gjorde ju att elkraft från norra Sverige inte kunde distribueras till södra Sverige och Skåne.

Enligt planerna skulle stationen varit igång 2015.

Den kanske fungerar i höst. Fem år senare.

Sedan återstår det delikata problemet om elnäten har tillräcklig kapacitet för att distribuera den kraft som behövs från Lund till Malmö, Helsingborg och Trelleborg.

Nej, men se man på, det har de antagligen inte.

Följden har hittills för Skånes del blivit höjda elpriser, företag kan inte bygga ut sin produktion och så har två avstängda kraftverk i Skåne fått startas upp igen. Ett drivs med olja och ett med gas.

Och politiker som intestrukturminister Ygeman och byråkrater som de i ledningen för Svenska Kraftnät är samtidigt de som förklarar för oss att vi måste tänka på hur vi beter oss i vår vardag: Låt bli plastpåsarna! Promenera till jobbet!

Politikerna talar om hur vi har några få år på oss att rädda världen.

Men de kan inte skapa sådana strukturer att man få en transformatorstation i Skåne att fungera på fem år.

Varför lyssnar människor på dessa politruker, dessa skråpukar som hotar oss med domedagen?

Visst ska nationen ha en miljöpolitik, men den kan inte få utformas av personer som tror att allt ont här i världen är västerlandets fel – och att om bara européer får det sämre så innebär det att världen blir bättre.

Artiklar

rätten att behandla “illa”

Boris Benulic

DN lanserar tanken på att ingen ska "kunna behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet". Inte? När blev det en absolut sanning? Charlie Manson applåderar från sin plats i Helvetet.

Stormöte under gruvstrejken i Kiruna 1970. Och nej, med tanke på textens innehåll är inte bildvalet underligt.

Konferensprostitution är ett problem för västerlandet.

Och nej, då menar jag inte damer som flockas i städer där stora tillställningar hålls för försäljare eller politiker (vem kan förresten numera skilja dessa grupper åt?).

De damerna är mer att beteckna som ett privatmoraliskt problem.

Jag talar om konferensprostituerade i samma mening som Arthur Koestler gjorde i ”Call girls”, personer som åker runt i världen och uttrycker åsikter som bekräftar konferensinbjudarnas allmänna inställning. Givetvis kan man också ägna sig åt åsiktsprostitution genom att skriva på ledar- och kultursidor. Jag antar att det väl då är mer att likna vid att utföra chatsex–tjänster. Läsaren får den egna värdegrunden bekräftad – ibland också utvecklad.

Systemet bygger på att det finns vissa saker som anses som omöjliga att diskutera. Lika lite som man kan diskutera jordens form; platt eller rund – kan man diskutera påståenden som detta på dagens ledarsida i DN:

”Att erkänna och bekämpa orättvisor och rasism med alltifrån samtal och upplysning till rättsskipning är nödvändigt. Ingen ska behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet eller sitt utseende och det är viktigt att vara vaksam på eventuella ökande tendenser till diskriminering.”

Det här är bara ord som skribenten yttrar utan att fundera på vad det är hon säger. Ord som behövs när man ska uttrycka en accepterad åsikt.

Börjar vi alla bete oss i enlighet med de orden detta bryter vi med grundläggande folklig visdom som i århundraden ansamlats i alla samhällsskikt – och då tagit sig lite olika uttryck – men det har funnits starka förenande drag.

Ett av dem är tanken på att man med självklarhet kan behandla människor illa ”på grund av … grupptillhörighet.” Med ”illa” antar jag ledarskribenten menar fängsla, utvisa, förbjuda innehav av vissa arbeten, neka anställning eller andra rättigheter som tillkommer befolkningen i stort.

Och visst kan man behandla grupper illa på detta vis.

Denna utstötningsmekanism har – om vi håller oss till min del av det sociala och politiska spektrat – varit en självklar sak för arbetarrörelsen när den växte fram. Man bekämpade dumhet, efterblivenhet, våldsamhet mot kvinnor och barn, dryckenskap, lathet.

Den som inte trots förmaningar, uppsträckningar eller ibland en och annan dagsedel (jodå, det förekom) hyfsade till sig stöttes ut. Det gamla bondesamhällets grundläggande normer överförda och anpassade till en ny tid.

Inget underligt i det.

En fråga om sammanhållning för bevarande av kulturen och samtidigt utvecklande av välståndet. En fråga om överlevnad.

Varför skulle det arbetande folket i dag inte kunna återgå till gamla hållning när de ställs inför kulturer och individer som uppvisar beteenden som inte är möjliga att förena med den traditionella moral och kultur som en gång gjorde det arbetande folket och nationen starkt?

Om det en gång var riktigt och nödvändigt att avlägsna individer och grupper som innebar ett hot ur den egna kretsen och närheten; en utstötning av dem som hävdade sin rätt att vara lata, oföretagsamma och leva av andras arbete eller än värre –leva av andras olycka – varför skulle det inte vara riktigt i dag?

Om det en gång var riktigt och nödvändiga att avlägsna människor ur sin närhet som hävdade rätten att förtrycka kvinnor och barn, och även fysiskt misshandla dem, eller begå andra övergrepp mot dem, vare sig de tillhörde familjen eller var främlingar – varför skulle det inte vara nödvändigt i dag?

”På många sätt är vi ett generöst och vidsynt land och det ska vi vara stolta över.”

Den svenska kulturen och det arbetande folkets moral har historiskt sett präglats av just sin vidsynthet. Den vidsyntheten tog sig uttryck i att man inte brydde sig särdeles mycket om vad folk gjorde så länge de arbetade och skötte sitt.

Det är verklig vidsynthet. Den finns människor bland människor som har fullt upp med att sköta sitt och faktiskt inte orkar bry sig om vad andra gör så länge det inte utgör ett hot för dem själva.

Nu vill DN:s ledarsida att denna vidsynthet ska utvidgas till att gälla dem som anser att mitt är deras och att deras religioner och kulturer har samma rättigheter som den kultur, tro och moral som det folket och nationen gemensamt arbetat och slitit sig fram till. 

Och tidigare försvarat.

Den vidsynthet ska alltså uträckas till individer och kultur som inte i någon mening själva präglas av vidsynthet i svensk, traditionell mening.

Den vidsyntheten behöver vi inte.

Den behöver bara den del av överheten som vill uppgå i en global elit. De låtsas omsorg om de invandrarbarn som till exempel växer upp i en muslimsk miljö – även om en sådan uppväxt innebär att barnen kommer att bli mindre vetande och intellektuellt och moraliskt sett sämre människor.

Jag som lider med dessa barn hade velat se ett kulturkrig mot efterblivenheten i förorten. Jag hade velat se dessa barn assimileras i en europeisk kultur och bli produktiva.

Men sorgligt nog är den möjligheten försutten.

Återstår att skydda, värna och återuppbygga svensk kultur.

Podd

Radio Bubbla: Kina satsar på höjd IQ, Sverige satsar på Eliasson

Boris Benulic

Det blev en sändning om allt från Ayn Rand till Dan Eliasson, en individ så fal och hal att inte ens Rand hade kunnat teckna hans porträtt.

Ett av de fånigaste ”motargumenten” mot att Kina skulle utgöra en fara för omvärlden låter ungefär så här: ”Jaja, men Gula Faran är en gammal rasistisk tankefigur. Den talade man om för 100 år sedan. Och 200 för hundra år sedan.”.

Men att uttrycket är gammat betyder ju inte att det i sig är fel. Det kan vara gammalt på grund av att Kina länge faktiskt utgjort en fara genom sin vilja att expandera.

I dag får kinesiska skolbarn lära sig att provinsen Xinjiang alltid varit kinesisk. Men så är det inte – namnet som tillkom vid erövringen på 1750-talet betyder dessutom ungefär ”De nyligen underkuvade områdena”.

Mitten på 1700-talet är kanske inte riktigt att jämföra med ”alltid”. Men de styrande i Peking har i alla tider haft sin alldeles egna tolkning av vad som är kinesiskt territorium, se bara på Tibet och de delar av Indien som man i dag åter gör anspråk på.

I Xinjiang hade man innan erövringen egentligen bara kinesiska handelsstationer längs med Sidenvägen, men det räcker kanske i Pekings värld för att ett område ska betraktas som kinesiskt.

Något man kan begrunda när de Nya Sidenvägarna snart omsluter hela globen.

I fredagens program drog vi de långa linjerna i Kinas utveckling och diskuterade hur dagens försök att både decimera och pacificera muslimerna i Xianjiang har en mycket lång historia och sträcker sig tillbaka till Kublai Khans inskränkningar av religionsfriheten för muslimer.

På samma sätt har dagens envetna strävan att genetiskt förbättra Hanfolket mycket långa anor – men nu är folkmedicinens knep ersatta med världens mest avancerade forskning om hur man ska kunna höja IQ:n hos de kommande Han-generationerna.

I övrigt diskuterade vi Dan Eliassons förlängda förordnande på MSB och tipsade att nästa steg i karriären blir ärkebiskop. Förvisso är han inte prästvigd eller har någon teologisk skolning men han har det där köttiga, baksluga och samtidigt skenheliga ansiktet som makthungriga påvar har på renässansmålningar. Och eftersom ytan är allt får ni nog se honom viftande med ärkebiskopskräklan i sinom tid. 

Varför han skulle få det jobbet?

Givetvis för att slutföra jobbet med att göra om Svenska Kyrkan till en mångkulturell inrättning där även islam har sin givna plats. Det händer ju inte så mycket i kyrkorna på fredagarna så då kan imamerna kalla de trogna till fredagsbön där.

Artiklar

Manlighetens sista suck, snart ska Du vara eunuck

Boris Benulic

Abraham Lincoln – en man med tydligen föredömliga sovvanor. Åtminstone i ungdomen.

Det gäller att lägga sig före i trenden och vara tidigt ute med att anamma av överheten påbjudet beteende. Så alla män som känner sig osäkra och möjligen ensamma ska här få ett tips.

Skaffa en hund.

Men nöj dig inte med att ta promenader med jycken.

Sov med den också.

Jag sätter nämligen en slant på att det blir nästa krav som ställs på oss män för att vi ska visa att vi verkligen funnit oss själva.

Vad som följer efter det är jag dock lite osäker på.

Kanske att man anmäler sig till en brodyrkurs hos Hemslöjdens vänner.

Då kan trenderna flyta ihop. Man broderar ett monogram på hundens örngott.

Det här verkar bli en sommar då kultursidorna i tidningarna fylls med extra mycket material om ”mansrollen”.

Det är väl inledningen på slutoffensiven.

Det avgörande slaget utdelas kanske om en två, tre år då det yttersta beviset på att man är en modern man är att man kapar kulorna på sig själv och matar hunden med dem.

Målet uppnått.

Den vite mannen kan inte längre reproducera sig.

Om jag överdriver? Läs Niclas Vents artikel på AB:s kultursida i dag. Han menar att:

”Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år."

En självklar första invändning är förstås att en ”traditionellt maskulin värdering” inte är att man är ”autonom” och ”självtillräcklig” – det är att man är en fungerande och bärande del i en familj.

Hela Vents text ångar av oro över att män är isolerade från andra män. De är ensamma.

Det här visar hur överhetens kulturkrig haft en sådan framgång att familj och tvåsamhet helt försvunnit ur diskussionen och frågeställningen.

Om en man är ensam och känner sig isolerad finns inte kvinnor med som en del i lösningen av problemet.

Istället ska mannen förändra sitt beteende och dela säng med andra män – sov tillsammans, fast bara som vänner då förstås. Händerna på täcket. Så gjorde Abraham Lincoln när han var ung och fattig berättar Vent för oss. Jag väntar bara på att han ska gå vidare och säga ”… och han blev ju president.

Men allt är inte elände menar Vent:

”Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.”

Det är till att ha lågt ställda krav på män.

Ha kvinnliga kompisar och krama andra män – då når man ”mansrollens absoluta historiska höjdpunkt”. 

Män som ”närvarande föräldrar” räknar Vent också upp i sin lista över positiva faktorer.

Visst, man ser ju män gå runt med barnvagn på stan på väg till ett kafé. Även en lattepappa är en slags pappa.

Eller inte.

Föräldraskap innebär rimligen att man fostrar och är ett föredöme, att man deltar i barnens utveckling, ser till att de läser, bildar sig, man deltar i formandet – och beskyddandet.

Men den som studerar samhällsdebatten, ser att det moderna föräldraskapet mest tar sig uttryck i skrianden om: ”Men varför gör inte skolan något! Varför gör inte förskolan något! Varför finns det inga tider i ishallen! Varför ser staten och politikerna inte till att det här fungerar!”

Att tala om män som ”närvarande föräldrar” i ett samhälle där föräldraskapet överlåtits på den offentliga sektorn och staten är ju bara fånigt.

Och att tala om att ”män är ensamma” i ett samhälle där tanken på familjen som en samhällets urcell bekämpats av överheten sedan 1930-talet närmar sig ren kretinism.

Vad ska män bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Vad ska kvinnor bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Men barnen, de finns i statens förvar – förvisso inte alltid den tryggaste platsen.

Här ser vi lömskheten i kulturkriget.

Först några årtionden av kampanjer mot familjen som en plats för förtryck. En kampanj som stegrats de senaste 20 åren med bittra kvinnoromaner om usla män och än uslare förhållanden. Begränsningarna är stora hos denna genre när det gäller allmängiltighet och litterärt värde. Problemet kan i det fallet sägas vara att kulturkvinnor äktat kulturmän och mindre ljuv musik har uppstått – ur detta dras slutsatser som anses gälla för mänskligheten i stort. Den gamla vanliga förmätenheten alltså hos många i kultursfären. Och jag förstår ilskan hos kvinnor som dragits med män som ägnar sig åt ”kultur” i modern, svensk mening. Men jag ser inte poängen med att låta detta drabba det manliga släktet i sin helhet.

Parallellt med att kriget mot familjen intensifierats har lovsångerna i media ökat om ensamhushållet och singellivets fördelar har också blivit en självklarhet.

Istället för att diskutera hur tvåsamhet och familj ska kunna återuppstå hyllas ”tjejgänget” och ”killgänget” där man träffas och umgås.

I ”tjejgänget” diskuterar man alla fel hos män.

I ”killgänget” diskuterar man också alla fel hos män.

Det Vent betecknar som den ”positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt” riskerar att bli slutstationen för den västerländska civilisationen.

Det blir för få barn gjorda, och de som ändå kommer till världen fostrar staten på ett sådant sätt att det i nästa generation blir än färre födslar.

Men vi kan ju alltid öka importen.

PS. I den här texten diskuterar jag en annan av överhetens angreppslinjer på familjen; påståendet att ett samhälle där heterosexualitet dominerar skulle innebära förtryck av hbtq-personer. Det är tvärtom.

Artiklar

Ljusnande framtid? beror på vad det är vi får se brinna

Boris Benulic

"Han verkar blunda när han är ute på någon av sina många resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten."

Lasse Berg hoppfull – och proppfull av märkliga uppfattningar.

I en värld där de flesta ständigt får det bättre borde det inte finnas något behov av lovsånger till globalisering och framsteg.

Ändå ständigt detta propagerande för att vi aldrig haft det så bra som nu, och dessa löften:; bara vi inte klagar och protesterar så ska vi få det ännu bättre.

I dag rycker Lasse Berg in för att täta luckorna i leden hos framstegsoptimisterna, och han gör det i form av en text på DN Kultur.

Han inleder med att påminna oss om att allt var sämre förr – typ: vi inte behöver jaga mammutar ner i tjärgropar längre för att få mat för dagen, och det ska vi vara tacksamma för. 

Det har gått framåt. Och det kommer det att fortsätta att göra om vi inser följande:

”Då är det bra att minnas att vi som individer i stället för att ständigt sukta efter större stenyxor och fler grävkäppar har ett medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men låt oss vara konkreta. Diskutera utvecklingen som den ser ut här och nu.

Vi har ett antal stater i världen där islam är den statsbärande religionen: Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Pakistan, Turkiet.

Sedan finns där andra rangens islamska stater som Afghanistan, Sudan, Somalia. 

Och så har vi islamistiska rörelser som utgör ett växande hot i länder i Afrika och Asien som inte ingår i den muslimska kulturkretsen.

Och då har jag ändå hoppat över en hel del länder och regioner.

Det kännetecknande för islam är att dess utövare inte har något behov av att bli ”sedda” i den mening Lasse Berg lägger i ordet, alltså betraktade som jämlikar och personer i förhållande till vilka man ska vara beredd att jämka och anpassa sig.

De vill bli sedda som företrädare för en överlägsen kultur och religion som inte ska behöva anpassa sig.

Nu kommer en del att invända att jag generaliserar. Visst gör jag det. Vi talar ju om möten mellan kulturer – då måste man utgå från de grundläggande dragen i kulturen som den uppenbarat sig genom historien, och beteendet och drivkrafterna hos dem som kontrollerar staterna i de olika kulturkretsarna. Något speciellt behov av att bli ”sedd” i Lasse Bergs mening kan jag inte upptäcka.

Om det är någon som generaliserar är det Lasse Berg som uppfordrande påpekar att för några årtusenden sedan använde vi stenyxor. Nu har vi bättre redskap. Vad har hänt däremellan. Jo, globalisering. Leve globaliseringen!

Generande generaliseringar.

Borttrollade är krigen, folkvandringarna, folkfördrivningarna och massmorden under årtusenden.

Ska vi dra de stora linjerna i historien kan de istället beskrivas som att Europa skapar och därefter för upplysning, teknik och civilisation ut i världen. Förlorar dock efter andra världskriget mer och mer av sin styrka. Trängs tillbaka till sitt urområde vars länder nu också försvagas av en folkvandring från den muslimska kulturkretsen i Västasien och Afrika.

Att världens teknologiska utveckling ständigt pågår (och vi slipper jaga mammutar) innebär inte med automatik att den civilisation som en gång var förutsättning för denna utveckling – den europeiska – inte går bakåt och därmed är hotad.

Utan att skriva ut det erkänner Lasse Berg dock Europas grundläggande betydelse för utvecklingen i världen i sin egen historieskrivning:

”För tio tusen år sedan började människorna byta allt detta som gällt så länge till ett bofast liv med jordbruk och senare boskapsskötsel. I dessa hierarkiska samhällsbyggen skedde utveckling av teknik och vetande i en rasande takt, jämfört med tidigare. Men också under dessa årtusenden var stillastående levnadsvillkor massornas regel. Produktionen per person var jorden runt i stort sett konstant under årtusendena fram till kolonialhandel och industrialisering.”

Och vad var den drivande kraften i ”kolonialhandel” och ”industrialisering”?

Europa. 

I det accelererande kaos som nu kännetecknar delar av Europa vill Lasse Berg att vi ska predika för dem som skapar kaoset att de ska betänka att vi alla har ett: 

”… medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men han tycker vi ska tala med om detta betraktar inte ens sina egna kvinnor som ingående i ett jämlikt ”vi”.

Lasse Berg ger inga exempel från vår nutid på hur stater och folkgrupper i den muslimska kulturkretsen skulle vara intresserade av att sitta runt eldstaden och diskutera på Lasse-Bergskt vis med oss. Eller det är väl snarare framför skärmarna och plattorna och mobilerna vi ska placera oss för att kunna kommunicera:

”Vår art har haft en oslagbar fördel framför andra apor. Alla djur kan kommunicera. Men vi kan prata, skapa kunskap hos den andre om sådant hon inte känner till. När man på det sättet kopplar ihop människors hjärnor får man ett fantastiskt verktyg för problemlösning. Dessa samtal när man byter idéer kan vi nu, i skriftlig eller elektronisk form, föra med miljarder andra. Det är bara dessa samlingar runt en global lägereld som kan rädda oss.”

Men det finns inget ”oss”. De ”andra” vill inte ingå i detta ”oss”. När Lasse Berg reser i Afrika och Asien ser han asfalterade vägar och TV-apparater:

”Bilar parkerade vid trevåningshus. Det stinker inte längre.”

Men han ser inte de förtryckande aggressiva regimerna.

Och om de nu fått det så förtvivlat bra i tredje världen som Lasse Berg hävdar – varför vill de alla till Europa? De verkar inte märka att de fått det bättre. 

Visst en del av vägarna i Uttar Pradesh har fått asfalt.

Men hela Syriens infrastruktur är borta. 

Det är en drömmare och fantast som för ordet i Lasse Bergs artikel. Han måste blunda när han är ute på någon av sina resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten.

Hur kan han vara så hoppfull?

Jo, men förstår ni, den här internationella dialogen som ska ge oss alla mer fred och välstånd har redan börjat. Har ni inte märkt det? Dialogen som ska ge oss en globalisering som är skonsam mot miljön dessutom.

Vilka tecken finns då på att detta samtal inletts?

Lasse Berg kan berätta för oss att:

”För ett år sedan tillkännagav Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern att alla regeringens nya satsningar måste fylla kravet på att öka befolkningens välbefinnande. Det rörde sig om saker som gemenskap, psykisk hälsa, jämlikhet, hållbarhet. Tanken är att så småningom ska alla statens utgifter handla om välfärd snarare än tillväxt.”

OK?

Är det allt?

Nya Zeeland ska satsa på att staten blir alla invånares ömma mamma, satsa allt på medborgarnas välfärd.

För Lasse Berg räcker detta:

”Jacinda Arderns exempel kan vara ett tecken på att samspråket på allvar redan börjat.”

Det är till att dra stora växlar på en premiärministers inrikespolitiska uttalande i ett örike med fem miljoner invånare.

Jag är inte ens säker på alla hennes egna medborgare deltar i det där ”samtalet”.

Men så här blir det när globalisterna ska argumentera. De får lämna det globala perspektivet och krama något litet hoppfullt tecken i världens utkant.

PS. Men Kina då undrar kanske någon?

Jo, de kan heller inte tänka sig att delta i något internationellt peace-and-love-samtal?

Varför skulle de göra det?

De koncentrerar sig på att kunna avlyssna alla samtal som pågår.

Okategoriserat

Radio Bubbla: Skottpengar, Svart SF och hemliga helikoptrar

Boris Benulic

Vi avhandlar smugglarländer som Afghanistan och Transnistrien samt svart science-fiction.

Om det är någon amerikansk president som försökt få hem de egna trupperna från Afghanistan så är det Donald Trump. Antagligen för att han delar den kloke marxisten Alexander Cockburns gamla bedömning av landet: 

”An unspeakable country filled with unspeakable people, sheepshaggers and smugglers.”

Så vad ska man där att göra?

Dessutom har närvaron sedan år 2000 kostat USA 5300 miljarder US-dollar.

Givetvis är det därför det finns krafter som vill hålla kvar USA i Afghanistan … det militärindustriella komplexet mår bra av ständiga krig.

Och just därför lanserar detta militärindustriella komplex då och då genom till exempel New York Times och CNN teorier om att Trump är Putins sprattelgubbe. Det gäller att undergräva Trumps auktoritet, vilket underlättar ett kvarvarande i Afghanistan.

Alldeles i dagarna har vi därför kunnat läsa om att Trump blundat för att ryssar betalat talibaner skottpengar för att de ska angripa amerikanska soldater i Afghanistan.

I söndagens program diskuterade vi det lätt befängda med den teorin och redde också ut vilka andra spelare som finns i Afghanistan i dag: Kina, Pakistan, Tadjikistan, Indien och Iran.

Men sådan komplexitet får inte plats i medströmsmedias rapportering.

Och så löste Martin mysteriet med förekomsten av illegala helikopterfabriker i Transnistrien … och samtidigt kanske vi också fick en aning om vad som kommer att bli årets julklapp.

Självklart samtalade vi också om en mycket svårbegriplig riktning i kulturlivet; svart science-fiction. Detta apropå Svenska Filminstitutets stöd till den afrofuturistiska rullen ”Jordbunden”. Man får ju dock lust att varna skaparna i denna genre. De har nog missförstått en del, för jag antar att de siktar på att de färder som skildras ska gå till universums svarta hål.