Radio Bubbla: Sågspån, sprit & sojamjölk

"Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck som framställts av industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög."

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att ett företag nu vill börja göra människomat med hjälp av att fermentera sågspån.

Det känns på något sätt så sovjetiskt, för att inte säga ryskt.

Av någon för mig själv obegriplig anledning kom jag att tänka på ryssar, vodka och ett av de minst kända alkoholförbuden i historien under det här inslaget i programmet.

På grund av sagofabriken i Hollywood vet de flesta något om förbudstiden i USA och hur den skapade omfattande kriminalitet, maffiavälde och politisk korruption.

I Sovjetunionen hade man också ett totalt förbud mot sprit, det sträckte sig från bolsjevikernas maktövertagande 1917 fram till 1925.

Men det var inte Lenin som genomdrev förbud mot krökandet, bolsjevikerna bara upprätthöll det dekret mot tillverkning och drickande av alkoholhaltiga drycker som tsaren genomdrivit 1914 vid utbrottet av första världskriget.

Tsar Nikolaj II var påverkad av de följder det ryska supandet hade. Han såg resultatet med egna ögon under sin resa genom riket 1905; han talade då om den omfattande fattigdomen, smutsen och sjukdomarna ha upplevt. Skulle det bli bättre måste vodkan bort.

När Ryssland nio år senare förbereder sig för inträde i det första världskriget kommer ett dekret från tsaren: totalt förbud mot alkoholhaltiga drycker under mobiliseringen.

Förbudet förlängs sedan för att vara under hela kriget, och bolsjevikerna ser inga skäl att ändra på tsarens påbud. Lenin var inte mycket för att svinga en bägare och han förklarade också att ”döden var att föredra framför vodkaförsäljning” och att den ryske bonden kunde få vad han ville ”bara inte sprit och ikoner”.

Den inställningen innebar att när väl förbudet mot att producera och dricka vodka hävdes 1925 (då var inbördeskriget slutligen fört till seger) så fanns det ändå omfattande restriktioner. Staten såg till att den ensam hade rätt att producera sprit och den som brände hemma förlorade förlorade all egendom och dömdes till minst fem år i arbetsläger.

Men vi ska inte se detta hårda hävdande av ett spritmonopol som grundat i omsorg om medborgarnas hälsa. Det var nog framför allt en fråga om att säkra statens intäkter.

Däremot kan man nog våga påstå att tsarens ursprungliga dekret utgick från en omsorg om folkhälsan. När det förbudet infördes kom en tredjedel av statens inkomster från försäljning av vodka.

Förhållandet bör ha varit likadant efter bolsjevikernas revolution.

Men tsarens förbud var absolut vilket innebar att intäkterna i statsbudgeten i ett slag måste skruvas ner med 30 procent.

Det tyckte sig inte bolsjevikerna riktigt ha råd med, men de ville heller inte se intäkterna minska på grund av att folk kokade hemma.

Enligt de undersökningar som gjordes av ryska vetenskapsmän under krigsåren förbättrades den ryska folkhälsan snabbt på grund av förbudet – även om det var krig. Brottsligheten sjunk, färre människor visade tecken på galenskap och självmorden minskade.

Nu kan det förstås också bero just på att landet befann sig i krig – det brukar kunna leda till en slags moralisk uppryckning. I vilket fall trodde tsaren och de som undersökte effekterna att torrläggningen bara hade positiva effekter.

Ett tecken på att de kunde haft rätt var att en del som tillfrågades i enkäter sade sig vara villiga att betala extra skatt bara förbudet upprätthölls.

Det fanns representanter för bönderna i Duman som ville se dekretet omvandlat till en lag som ”för eviga tider” förbjöd sprit i Ryssland.

När jag försöker förstå den ryska historien ser jag den i mångt och mycket som ett exempel på hur en minoritet skaffar sig kontroll över majoritetens vanor och vardag. Men inte på det sätt som man kanske tror.

Man brukar se dem som förespråkar förbud av olika slag som minoriteter som vill förtrycka majoriteten. Men ibland kan man se förbudslagstiftning som ett sätt för majoriteten att skydd sig mot minoriteter och följden av deras leverne – ett leverne som skadar långt fler än dem själva. De ansvarstagande bönderna i byn såg hur de sociala sammanhangen bröts sönder av att en del bönder och hantverkare söp. Det drabbade inte bara alkoholisten utan hans familj, släkt, grannar, kunder. Det var ett hot mot byn. Därför kunde de som inte var alkoholister men nyttjade vodka på bröllop och begravningar (och då inte i måttliga mängder – de var ju ändå ryssar) ändå se tsarens totalförbud som något gott. Man fick väl offra en och annan rotblöta på det allmänna bästas altare.

Bolsjevikerna var däremot inte intresserade av att upprätthålla de sociala banden i bondegemenskaperna och de var dessutom intresserade av att maximera statens intäkter. Alltså tar man bort förbudet 1925 men skärper kontrollen över produktion och försäljning.

Under de år som tsarens och därefter bolsjevikernas förbud varit i kraft hade ändå förstås de mest förtappade själarna ägnat sig åt hembränning – och den populäraste råvaran för framställning av vodka var sågspån.

Och på något sätt kan man här ana ett band till dagens planer på att framställa vad som ska föreställa människoföda med hjälp av fermentering av sågspån.

Det utvecklas subkulturer där människor lämnar de naturliga sociala sammanhangen mellan människor. Det kan vara en rysk alkoholiserad smed i Irkutsk eller en under- och felnärd sojamjölkshipster på Södermalm. I det första fallet är det en subkultur baserad på ett fysiskt beroende, i det andra på ett kulturellt beroende. Men i båda fallen förflyttar man sig utanför och bortom det naturliga.

Nu är det inte så att sågspånsvodka är en undermålig produkt. Jag har druckit anständig sådan i det forna DDR, denna ”Holzschnaps” var dessutom statligt producerad. 

Men man kunde aldrig fått befolkningen i andra öststatsländer att frivilligt skåla i sågspånsvodka.

Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck på industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög.

PS. Ska man tolka ovanstående som att jag förordar förbud sisådär i största allmänhet? Inte alls – jag tror tsar Nikolaj II var inne på rätt väg. Efter något år mjukade han upp sitt dekret. Vodka var fortfarande bannlyst, men det blev upp till städer, byar och guvernement att bestämma vilka restriktioner som gällde öl, vin och destillerade drycker förutom vodka. Han ansåg att man lokalt bäst kunde hantera förbudsfrågorna.

Ett allmänt totalförbud som det bolsjevikerna hade 1917 till 1925 leder däremot bara till att subkulturen blir kriminell och här skapades de banditgäng som varit en viktig faktor i rysk historia sedan dess och fram tills i dag.

Här skapades också banden mellan dessa maffior och säkerhetstjänsten. En politisk kommisarie i Röda Armén eller en medlem av NKVD kunde inte gärna stärka sig med vodka. Det fick bli kokain, och den drogen tillhandahölls av de brottssyndikat som kom att kontrollera den illegala vodkaproduktionen, de skötte nämligen också insmugglingen av droger. Den som läser minnen skrivna av politiska fångar i Sovjetunionen möts av författarens förundran över att förhörsledarna verkar så outröttliga och maniska.

Det berodde inte på deras ideologiska glöd, det berodde på kokainet.

Kommentera