Podd

USA år Noll

Boris Benulic

"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.

Essäer

Valfusk II: Dynamit-Harry

Boris Benulic

Maffia, mord, dynamitarder, bordeller. Jag har en känsla av att Hunter Biden skulle trivts i Kansas City på 1930-talet. Alla röstade ju dessutom på demokraterna i den staden vid den tiden.

Harry och Tom, i begynnelsen av den förres väg mot den verkliga makten.

I den politiska debatten numera anses det vara självklart att ditt och mitt – ja, allas – tänkande styrs av strukturer i samhälle och kultur.

Så har det till exempel obegripligt nog blivit en sanning att Sverige har rasistiska strukturer därför att det förekom ett minimalt svenskt deltagande i den transatlantiska slavhandeln för 200 år sedan.

Och precis samma personer som med emfas hävdar den sortens teorier slår i dag i från sig varje tanke på att val i USA präglas av omfattande valfusk organiserat av demokraterna.

Märkligt eller hur? För här talar vi om ett fuskande som är en integrerad del av det amerikanska politiska livet. En struktur. Och via den strukturen har ett antal personer nått den högsta politiska makten i USA.

Nu talar vi inte om strukturer 200 år tillbaka i tiden.

Följ med mig till Kansas City de första fyra årtiondena under 1900-talet.

”På valdagen försågs hallickar, horor, tjuvar, och andra ur samhällets utstötta, med listor på namn och de ilade från valkrets till valkrets för att avlägga röster i andras namn, och de fick 25 cent per röst”.

Så beskriver en historiker 1936 års val i Kansas City. Det val då demokraten Franklin D Roosevelt för andra gången valdes till USA:s president.

Valen till USA:s senat i samma stad två år tidigare blev en våldsam historia. Fyra personer dödades, kvinnor misshandlades på öppen gata, bilar och lastbilar ägda av dem som inte tänkte rösta på demokraterna sattes i brand.

I den lokalpress som inte var kontrollerad av demokraternas partiapparat talade man om ”stuffed ballot boxes”.

I en valkrets vann den demokratiske lokale kandidaten till stadsfullmäktige med 19 201 röster mot 13.

Men det var inte de första gångerna i stadens historia som utgången avgjordes genom våld och fusk. Historikerna Nancy Hulston och Lawrence Larsen har beskrivit hur staden 1918 ockuperades av utifrån rekryterade gangstergäng som hotade och misshandlade folk för att hindra att de röstade på republikanerna – och de skulle också garantera att ingen lade sig i rösträkningen.

Den republikanska kandidaten förlorade.

Det demokratiska partimaskineriet i Kansas City – och i stora delar av Missouri – kontrollerades av klanen Pendergast. James Pendergast tog kontroll över apparaten i början på 1900-talet och efterträddes 1910 av sin yngre bror Tom.

Tom Pendergast säkrade den demokratiska partiapparatens politiska inflytande och kontroll på tre sätt:

– genom ett av familjen ägt byggnadsföretag som fick stora statliga och delstatliga kontrakt. Mekanismen här var att Pendergast kunde garantera upp till 100 000 röster till demokratiska kandidater på statlig och delstatlig nivå – då fick hans företag kontrakten som tack. Kontrakten gjorde att Pendergast kunde garantera jobb åt folk i utbyte mot att de röstade som han ville.

– genom den offentliga förvaltningen och de arbeten som fanns där. Det förutsattes att man skulle rösta demokratiskt i utbyte mot att man fick ett jobb.

– genom maffian. Först samarbetade  Pendergast med maffiabossen John Lazia, som fick fria händer under förbudstiden mot att han såg till att skrämma upp dem som inte tänkte rösta på demokraternas kandidater. Lazia var också aktiv i det demokratiska partiet. När Lazia mördades 1934 (möjligen med Pendergast goda minne) etablerades omgående ett fortsatt samarbete med efterträdaren Charles Carrollo.

Här ser vi hur en struktur etableras under fyra årtionden i en stor stad och en delstat. 

Hur stor var den makten egentligen om man ser till hela landet?

1939 skriver en man så här i ett brev till en vän:

”Det skulle varit mycket dumt att säga nej till en organisation som vid den tiden kontrollerade 100 000 röster, och jag handlade bara som vilken annan kandidat som helst skulle ha gjort.”

Den som håller i pennan är Harry S. Truman. Han är vid den tidpunkten senator från Missouri och han har valts med Tom Pendergasts stöd 1934. Pendergasts demokratiska partiapparat kontrollerar vid den tiden delstatens delegater i representanthuset, senaten samt också guvernören i Missouri. Truman kommer också att kallas ”delegaten från Pendergast”.

Stödet från Pendergast har fört Truman från en position som domare på regional nivå till USA:s senat. Och därefter blir Truman Roosevelts vicepresident vid valet 1940.

Och sedan blir Truman USA:s president i valet 1944. Tio år efter att han valts i ett delstatsval som präglades av våld och fusk.

Året efter det blir han president när Roosevelt avlider.

Så fungerar strukturer.

Nu kanske någon tänker att Harry S Truman kom att lösgöra sig från dessa strukturer när han väl blev vicepresident och sedan president.

Men se, så fungerar inte de där strukturerna.

1946 ska det hållas demokratiska primärval, och Truman vill bli av Roger Slaughter, en demokratisk kongressman från Missouri som driver en annan linje än Truman i flera frågor.

Pendergast-apparaten träder i funktion. Nu leds den av Tom Pendergasts brorson James som ser till att apparaten stöder Slaughters motståndare Enos Axtell … som förstås vinner.

Lokaltidningarna skriver om det uppenbara valfusket. De federala myndigheterna vägrar agera, men en lokal åklagare inleder en förundersökning som leder till 71 åtal.

Bevismaterialet i form av bland annat misstänkta valsedlar förvaras i ett kassaskåp i en domstolsbyggnad.

En natt tar sig tjuvar in i byggnaden, spränger kassaskåpet och tar med sig bevismaterialet.

Det blir ingen rättegång.

Som Jönsson-ligans Dynamit–Harry brukade säga: "Vilken jädra smäll!" 

(Vi fortsätter i morgon med fler fascinerande historier om demokraternas valfusk genom historien i USA. Och då ska vi titta närmare på hur republikaner och media reagerat på valfusket – det gör det lättare att förstå vad vi ser i dag.)

Essäer

Valfusk I: I väntan på tomten

Boris Benulic

"Santa Claus is coming to town", och även de som inte varit snälla får vad de önskar sig mest. Ställer inte väljarna upp får tomten göra det.

Det är lite märkligt med alla dessa människor som nu uttalar sig så tvärsäkert om amerikansk politik, Donald Trump och Joe Biden.

De har ju aldrig försökt förstå landet där borta, detta Oz där häxan aldrig verkar dö utan bara antar nya skepnader. 

De flesta som uttrycker sig i ämnet har inga som helst kunskaper om USA och dess politiska historia, och för övrigt mycket ringa kunskaper om någon annan aspekt av landets historia. Men de har fått för sig att de måste uttrycka en åsikt ändå.  Det gäller att passa in.

Så här på lördagens förmiddag är jag dock tämligen välvilligt ställd till mänskligheten i stort, till och med till dem som tror att Demokraterna är för USA vad mammas köttbullar var för Ingemar Johansson.

Alltså ska jag försöka att så pedagogiskt jag kan berätta om vissa exempel på valfusk i USA:s historia för att visa hur medias framställning av verkligheten är falsk – liksom den alltid varit. Jag när ett möjligen fåfängt hopp om att texten kan få även en del av dem som hyllar Biden och Demokraterna att se ljuset så att de kan ta sig ut ur den där skogen där de nu irrar omkring. Annars kommer Steve Bannon och tar dem om de är i USA, vem som kommer att fylla den funktionen i Sverige kan man ju fundera på.

Låt oss börja med den magiska förvandling som skett den senaste tiden av amerikanska myndigheter.

Under 1990-verkade alla i den svenska vänstern ha läst Noam Chomskys och Edward Herrmans ”Manufacturing Consent”. En samling texter om vilka mekanismer som gör att massmedia på grund av marknadskrafternas och statens behov skapar falska beskrivningar av verkligheten så att människor uppfattar verkligheten på det sätt som makten vill att den ska uppfattas.

Jag fann dåförtiden boken i sina huvuddrag riktig – om än lite för begränsad i sin analys, och lite för platt. Den var som en plätt alltså, när vi hade behövt en ugnspannkaka. Men även en plätt kan mätt litegrann så jag försökte diskutera boken och upptäckte (som så många gånger förr) att mycket få verkligen hade läst den. De upprepade bara fraser som de hört andra säga (och de hade heller inte läst boken utan upprepade också … ja, ni förstår).

Men i 30 år har det varit en vedertagen sanning i vänstern i USA och (och därmed i Sverige) att massmedia ljuger.

Och nu?

Nu hänvisar alla till att New York Times har sagt, att Los Angeles Times har sagt, att SF Chronicle har sagt, att CNN säger, och så vidare.

Alla de mediakanaler som för några år sedan ansågs vara opålitliga, lögnaktiga och alltid beredda att förleda läsare, tittare och lyssnare är nu lika trovärdiga som Martin Timmel var när han visade hur man kaklar badrum i ”Äntligen hemma”. (Oj, sorry. Dåligt exempel. Eller inte förresten.)

Vilken magisk omvandling hade plötsligt skett av media när vänstern i västvärlden plötsligt kunde börja hävda att New York Times eller för den delen Bonnierpressen skildrade verkligheten korrekt?

Om man nu är vänster utgår man från att institutioner förändras mycket långsamt, såvida det inte sker en omvälvning.

Jag vill gärna av vänstern få veta vilken omvälvning som skedde i media som gjorde att Bonnierpress och amerikanska TV-kanaler började betraktas som den uppenbarade sanningen? När blev hipsterredaktörer viftande med DN eller Aftonbladet att betrakta som nutidens svar på Moses och stentavlorna? 

Men visst hade det skett en slags omvälvning inom media under nittiotalet. Tidningarna gick allt sämre – vilket gjorde att journalister blev mer strykrädda, allt mer följsamma. De ville ju behålla jobbet.

De höll hårt i skrivbordskanten, men inte i sanningen.

De skrev och sa det de ville att redaktionlsedare och tidningsägare ville att de skulle skriva och säga.

Och dessa redaktionsledningar och tidningsägare var sedan mycket länge en integrerad del av makten.

Så sa jag, och så sa ”vi” på 1960-, och 1970-, 1980- och 1990-talet.

Men nu? Nu när man tydligare än någonsin kan se de mekanismer blottlagda som Chomsky och Herrman beskrev – nu har Wolodarski och Anders Lindberg blivit de som man ska hålla sig till om man vill förstå världen.

Ibland får jag fortfarande frågan om varför jag ändrat politisk ståndpunkt.

Men det är ju inte jag som har gjort det.

Och de gånger jag ändrar ståndpunkt går jag till botten med mig själv, går tillbaka. Funderar på varför jag hade fel. Och när jag förstått varför straffar jag mig själv med ett extra träningspass, och i veckor efteråt muttrar jag ”idiot” när jag ser min spegelbild under morgonrakningen.

Men svenska journalister funderar aldrig på vad som är rätt och fel, de funderar på vad de ska förväntas tycka. De har ingen egen ståndpunkt och hållning, och tvingas därför aldrig rannsaka sig själva.

Och största delen av det svenska folket nöjer sig med att låta andra tycka åt dem, även när den uttryckta ståndpunkterna strider mot allt de ser omkring sig.

Men låt oss vara lite konkreta i studiet av fördumningens mekanismer. Visartavlan på klockan som anger fel tid är borttagen och nu kan vi se både balanshjulet, drivfjädern och gångverket.

De flesta verkar nu vara överens om att valfusk inte förekommit i det nu pågående presidentvalet.

Och se det är i sanning ett mirakel! Ett mirakel ska till sin karaktär vara obegripligt, och det plötsliga upphörandet av valfusk i USA befinner sig i samma klass av underverk som när Moses viftade med sin stav och delade Röda havet så judarna kunde gå torrskodda över till andra sidan. Undrar vem som viftat med staven den här gången?

Det är inte jag som just nu, i denna minut, och i första hand ska förklara och bevisa att valfusk förekommit de senaste dagarna i USA.

Det är de som säger att det inte förekommit som ska förklara för mig varför något som varit en självklar och integrerad del av amerikansk politik plötsligt upphört.

Vad hände?

Ser man till historien var Trumps oro 2016 befogad, liksom den är i årets val. Den demokratiska  partiapparaten har alltid fuskat.

I mitt förra nyhetsbrev diskuterade jag lite kort ett av de mest skamlösa, och på något sätt roande, exemplen på valfusk. Det sker inför senatsvalet 1948 i Texas. Den som vann demokraternas primärval var garanterad seger i det riktiga valet (republikanerna var en icke-existerande kraft vid den tiden i Texas).

Den förre guvernören Coke Stevenson vinner primärvalet, utmanaren Lyndon B Johnson förlorar. Men sex dagar efter att alla röster är räknade hittar någon i valkrets 13 i Jim Wells county en bortglömd valurna! Fantastiskt eller hur? Den innehåller 206 röstsedlar. Alla till Lyndon B. Johnsons fördel och han vinner primärvalet med 85 röster (av nästan en miljon avlagda). Han blir senator och med tiden president.

Men vänta – det kunde väl inte accepteras? 206 röster som hittas när valet redan är klart.

Kom igen.

Men vaddå? Det är USA och demokraterna vi talar om.

Stevenson klagar till demokraternas partiledning. De avvisar klagomålet eftersom Johnson är deras man.

Stevenson går till federal domstol, som förbjuder Johnson att kandidera till senaten eftersom de anser sig stå inför ett öppet och skamlöst valfusk.

Men demokraternas partiledning kontrollerar Högsta Domstolen, och en ledamot där som leder appellationsdomstolen för Texas avvisar den underliggande federala domstolens beslut och förklarar att den inte ska lägga sig delstatliga valprocedurer.

Så går det alltså till internt i det demokratiska partiet.

Men jaja säger ni kanske, det var 1948.

Visst. Då kan vi gå till 2016.

Då kunde man även i medströmsmedia läsa om hur demokraternas primärval riggades och hur det fuskades för att Hillary Clinton skulle kunna besegra Bernie Sanders (vars huvudsakliga funktion är att fungera som flugpapper för dem som tror sig vara vänster. När de surrande små liven fastnat har Sanders fyllt sin funktion för partiet.)

I vilket fall … 2016 förlorar Sanders mot Clinton i primärvalen Illinois. Amerikansk vänster skrek så det hördes ända till Sverige om det öppna och brutala fusket för att Madame Deep State skulle segra:

”… Chamberlain, Michelle Suzanne Gale, Rebecca Kerlin, and William Shipley stated that problems included erasure of tally sheet votes when they didn’t match (then adding some to get to the correct, pre-determined number), attempts to hide the work that was being done or to block the view of monitoring citizens, rapid adding of tallies to tally sheets near the end of the day to make things work, inconsistencies in the way names were read leading employees tallying the results to say “wait, I’m confused” without real redress, most stations having a single person to tally results for particular machines rather than two tally-ers, tally-ers falling asleep or absenting themselves to the bathroom while the results continued to be read-out, double reading of votes that had already been tallied, and multiple methods for cheating or fudging the results when they didn’t match, which was apparently quite often.”

Alltså, de som räknade rösterna i det demokatiska primärvalet i Illinois visste redan vad resultatet skulle bli och de fixade till siffrorna på det sätt som förväntades.

Citatet är hämtat från en artikel av vänsteraktivisten (och mennonitprästen) Doug Johnson Hatlem i Counterpunch. Jag har valt det av pedagogiska skäl. Dels är Hatlem värd att läsa i allmänhet för den som är intresserad av amerikanska val och den teknik (eller brist på teknik) som kännetecknar dem, dels kan ingen hävda att jag lutar mig mot Rudy Guiliani. 

Och de mer allmängiltiga frågeställningarna blir förstås:

  1. Hur tror ni rösträknare i Illinois beter sig när det är republikanska röster som ska räknas?
  2. Den politiska kultur som citatet ger exempel på – tror ni den har utplånats de senaste fyra åren … eller har den förstärkts?

(Här sätter jag punkt för stunden. Nu ska jag åka ut till landet. Tända en brasa och fortsätta skriva i detta ämne. Flödet ska under hela helgen fyllas med mängder av exempel på den förruttnelse som präglar – och i mer än ett sekel – präglat det demokratiska partiet – och exempel på hur medströmsmedia alltid ljuger. Vilket som sagt är en gammal förnuftig vänsterståndpunkt … men nuförtiden verkar de flesta blivit folkpartister.)

Artiklar

Holmgång på Helgeandsholmen?

Boris Benulic

”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.

Artiklar

Åkarbrasan för dig inte framåt

Boris Benulic

Jonna Sima tjusas vid åsynen av sidenkläder och "vackra" tvålar. Det blir lite Marie–Antoinette över hennes betraktelse om entreprenörskap.

Innan du liksom AB:s ledarskribent Jonna Sima faller i trance över mjuka mattor av återvunnen plast eller sugrör av vete kanske du ska begrunda Sveriges moderna historia.

Tänk först på de svenska uppfinningarna: dynamiten, primusköket, det sfäriska kullagret, kylskåpet, skiftnyckeln, de Laval–turbinen, respiratorn. 

Tänk därefter på de stora svenska företag som byggdes upp och utvecklade uppfinningar från det egna landet och från andra länder: Volvo, SAAB, LM Ericsson, Alfa Laval, SKF, CE Johansson, ASSA, alla dessa verkstadsindustrier, alla de industrier som förädlade landets råvaror.

En gång var Sverige en liten, men effektiv och över hela världen känd smedja.

I dag?

Inte har vi riktigt samma position på världsmarknaden. Milt uttryckt.

Diskuteras det någonsin varför det inte är så på Aftonbladets ledarsida?

Funderar man alls på varför det svenska industriundret inte längre finns?

Många av de uppfinningar och företag jag räknade upp skapades av män ur folkdjupet, entreprenörer som arbetade sig upp därför att samhället präglades av större rörlighet och en större vilja att arbeta och skapa – där fanns en hunger i alla samhällsskikt.

Detta ser man inte mycket av i dag.

Socialdemokratiska ledarskribenter försöker inte förstå vad som hände med den svenska entreprenörs- och ingenjörskulturen.

Vad tog kål på den?

För då skulle de få granska sitt eget partis sorgliga utveckling från 1970-talet och framåt.

Men visst gillar socialdemokratiska skribenter entreprenörer. Men de måste vara invandrade.

Jonna Sima har varit i Kista Galleria och där stött på:

” … nio entreprenörer visar upp och säljer sina produkter. Det är alltifrån miljövänliga sugrör av vete, vackra tvålar, barnsockor och eleganta sidenkläder till klockor med arabiska bokstäver.”

Märk väl. Jag är den siste att invända mot entreprenörskap och att vi som inte är svenskar startar företag.

Men jag har oerhört svårt att se hur det Jonna Sima sett och nu beskriver för oss ska ersätta det industriella under vars sociala sammanhang nästan gått under.

Men hon känner väl inte ens till att det funnits. Hon förstår inte förutsättningar för företagande och ekonomisk utveckling.

Hon förstår inte att vårt nuvarande relativa välstånd beror på att vi fortfarande kan värma oss genom att elda upp de sista brädorna av folkhemsbygget.

Och vad ska elda med sedan?

Mattor av återvunnen plast? Sugrör av vete?

Artiklar

hellre irkutsk än Islamabad

Boris Benulic

Gårdagens terrorister var inte en del av en kulturkrets där brutala aggressiva diktaturer förtrycker hundratals miljoner människor och hotar Europa.

Sibiriens Paris: Irkutsk. Kallt men civiliserat.

Något är allvarligt fel med Niklas Ekdal förmåga att resonera.

Så här skriver han i dag på DN Kultur:

”På 1970-talet hemsöktes Sverige av terrorister från Tyskland och Kroatien, vänster- respektive högerextremister. Om motreaktionen hade dikterats av mördarnas retorik skulle regeringen ha krävt stängning av tyska universitet och hårdare centralstyre i Jugoslavien.”

Men, nu är det så att…

… om det varit så att de tyska och kroatiska terroristerna varit några hundra personer som terrorturistat i Syrien och Irak och mördat, våldtagit och plundrat för att sedan återvända till svenska förorter.

… om det varit så att tyska och kroatiska terrorister hade stora bildningsförbund och kulturorganisationer som spred och propagerade deras budskap här i Sverige. Om de till och med kontrollerade skolor.

Ja, i så fall hade det nog varit så att möjligheten att kräva stängning av tyska universitet och ett starkare centralstyre i Jugoslavien dryftats av den svenska regeringen.

Islamismen i dag i Europa är som fisken i det muslimska folkhavet. Det rör sig inte om isolerade grupper utan förankring i kultur, religion, och mentalitet i stora minoriteter.

De tyska terroristerna hade ingen stor förankring, de var inget accepterat fenomen i breda folklager. När de ockuperade tyska ambassaden i Stockholm skrevs inte svenska kultur- och ledarsidesartiklar som relativiserade handlingen och manade till återhållsamhet när det gällde motåtgärder. Det skrevs inga texter som förklarade att alla tyskar är inte terrorister. Det behövdes liksom inte.

I dag är situationen annorlunda.

Islamisterna är en del av vardagen i de musliska enklaverna i Europa. De finns där, de rör sig öppet i moskéer, bostadskvarter, skolor och kaféer bland dem som tillhör samma kulturkrets.  

Det ställer oss inför andra problem än vad tyska terrorister gjorde.

Det begriper nog egentligen Niklas Ekdal också.

Frågan är varför han låtsas inte förstå skillnaden.

Ekdal skriver också:

"Mot all förmodan har det uppstått en global axel av krafter inriktade på kaos. Islamiska staten söker paradiset via massmord och våldtäkter. Vladimir Putin och hans nynazistiska stödtrupper i väst undergräver det öppna samhället. Donald Trumps evangeliska kärnväljare ser oredan i hans spår som ett välkommet förebud om den yttersta tiden."

Alltså – de väckelsekristna som röstar på Donald Trump är lika skyldiga till eländet i världen som de muslimska regimer som kontrollerar Turkiet, Iran, Irak, Afghanistan, och Pakistan (och ett antal andra länder). Det rör sig om en "global axel".

Varför skriver Ekdal så osammanhängande? De väckelsekristna har till stor del röstat på Donald Trump därför att han vill föra en politik som innebär att USA drar sig tillbaka från rollen som världspolis och inte längre sprider kaos i Västasien.

Det går för övrigt heller inte att jämföra tillståndet i Putins Ryssland med tillvaron i de muslimska länder jag nyss räknade upp. Varje förnuftig människa lever hellre i Irkutsk än i Islamabad.

Ekdals beskrivningar av motsättningarna i världen visar på en total oförmåga att se världen som den är, de är ett utryck för en strävan efter att försöka få oss att tycka att alla är lika goda kålsupare.

Och de enda onda är egentligen vi som inte håller med om att det aldrig är ens fel att två träter.

Artiklar

Vem ska bort?

Boris Benulic

I dag gäller det i tidningsvärlden att vara anpassningsbar för att man ska betraktas som anställningsbar.

Chefredaktörer (medurs): Perry White, J. Calhoun McCoy, Peter Wolodarski, J. Jonah Jameson

Att svenska tidningar numera är oläsliga beror på att de som arbetar i Bonniers och Schibstedts produktionsanläggningar för lämplig sammansättning av ord växt upp med fel förebilder.

Själv fick jag redan som barn en känsla för hur det skulle gå till på en tidning. Där leddes verksamheten av sådana som Perry White på Daily Planet, eller J. Jonah Jameson på Daily Bugle eller J. Calhoun McCoy på Proof.

En chefredaktör var en person som alltid koleriskt tuggade på en otänd cigarr, skrek åt sina reportrar när han tyckte de var för slöa, och som vägrade ge efter för påtryckningar från makt och myndigheter; var något sant skulle det alltid tryckas – oavsett konsekvenserna.

Jag fick alltså – som ni förstår – mina förebilder genom att läsa Stålmannen, Spindelmannen och Steve Roper&Mike Nomad.

Uppenbarligen en mycket bättre utbildning för en skribent än journalisthögskola (eller … hemska tanke … ”Författarskolor” och ”Skrivarkurser”.) 

Jag har en känsla av att Gleen Greenwald växte upp med samma sorts förebilder som jag, vilket gjort att han blivit en av vår tids främsta grävande journalister. Vilket egentligen är märkligt, hans personliga politiska böjelser gör att han hamnar mycket nära den i dag påbjudna, politiskt korrekta ideologin; kramar, fred, allas lika värde, sopsortera för klimatet, käka mycket linser … så blir allt finfint.

Men eftersom han alltså också med största säkerhet läste Steve Roper&Mike Nomad som barn skriver han som det är. Om han får veta att makthavare som officiellt har samma mjukisbrallattityd som han själv har egentligen ljuger – då skriver han det och drar ner mjukisbrallorna på dem.

Och tar konsekvenserna.

Glenn Greenwald lämnade en uppburen position på The Guardian för att istället vara med och starta The Intercept. Målet var att skapa ett magasin som skrev som det är. Utan hänsyn till makter av något slag.

Men när han nyligen skrev en artikel där han hudflängde medströmsmedia för att de tiger om New York Posts avslöjanden om vad som fanns på Hunter Bidens portabla dator stoppade The Intercepts ledning Greenwalds text.

New York Post har ju publicerat e-post som visar att Hunter Biden tjänat grova pengar i Ukraina och Kina med hjälp av pappa vicepresidenten, och Joe har dessutom själv sett till att få en del av kakan.

Joe Biden har vägrat kommentera uppgifterna och amerikanska medströmsmedia vägrar ställa frågor till honom om det som publicerats. De tiger eller talar om rysk desinformation.

Svenska media förfar likadant.

Glenn Greenwald skriver inte i sin artikel att New York Posts avslöjanden är den uppenbarade sanningen – men han hudflänger medströmsmedia för att de försöker tysta ner affären och inte själva gräver vidare. Sanningen måste fram, även om det innebär att de man själv stöder avslöjas som hycklande, hopsjunkna säckar av skinn fyllda av moralisk och politisk svartröta.

Under Snowden-affären 2013 utsattes The Guardian och Glenn Greenwald för hårda påtryckningar från makten i USA och Storbritannien. Greenwalds partner arresterades på Heathrow med hjälp av terrorlagar och fick mobiler och datorer beslagtagna och hotades med fängelse om han inte avslöjade sina lösenord. Brittisk säkerhetstjänst klev in på Guardians redaktion och övervakade destruktionen av hårddiskar.

Peter Wolodarski undertecknade tillsammans med andra chefredaktörer ett protestbrev till David Cameron med budskapet att så här får det inte gå till.

Genom åren har Wolodarski och hans DN fortsatt lyfta fram Greenwald som ett föredöme.

Men då har han gjort avslöjanden som passar dem.

Nu är det tyst från DN.

Men det har det varit länge när det gäller att lägga alla fakta på bordet. Även fakta som är obekväma och inte passar in i den egna världsbilden.

Och Wolodarski själv verkar mest engagerad i att försvara och förklara varför Greta Thunberg ska bli chefredaktör för en dag på DN.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi affären Greenwald.

Och i mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll eller i morgon vandra in i serievärlden och diskutera vad vi kan lära av mina föredömen som chefredaktörer. Nyhetsbrevet prenumererar du på här.

Artiklar

”En kall, kalkylerande personlighet”

Boris Benulic

Jan Myrdal ville alltid gå sin egen väg. Men gjorde han det i verklig mening?

Jan Myrdal i färd med att reparera sin lilla Citroën 2CV under en resa i Asien under 60-talet.

Jan Myrdal var inte mycket för att låtsas vara vänlig. Inte ens när han skrev om de döda. Vare sig de ännu inte kallnat eller var sedan länge hädangångna.

En helt korrekt inställning.

Alltså...

”Men i vilken mening skulle Jan Myrdals idisslande av verkliga och inbillade oförätter vara bättre än sådant malande i andras verk? Andra författares klagovisor över hur oförs- tående världen är brukar nämligen Myrdal uttala sig med förakt om. Med vilken rätt? Är det för att han utrycker sig bättre (vilket han gör) eller för att han helt enkelt är viktigare som person? 

Jan Myrdal talar i sitt senaste verk, som han alltid gör, om vikten av att resa ut i världen för att upptäcka och beskriva den, men problemet med de beskrivningarna visar sig tyd- ligt i ”Ett andra anstånd”, världen kretsar alltid kring Jan Myrdal, vilket kanske gör upptäckandet och beskrivandet något snävt och begränsat. 

Vad Jan Myrdal inte förstår, trots allt granskande av världen och all introspektion, är att han är en produkt av de miljöer han avskyr. Hans eget liv och hans förhållanden följer samma mönster som Gunnar och Alva Myrdals äktenskap; det gäller att ta sig upp, ta plats, den partner man väljer är den som är det lämpligaste redskapet i dessa strävanden — barnen sätts på undantag och plockas fram när de kan användas i karriärbefrämjande syfte (Alva med anteckningsblocket studerande lille Jan när han leker under den schemalagda umgängestiden). 

Jan Myrdals kalla, kalkylerande personlighet är sammansatt av de karaktärsdrag som är nödvändiga för den som vill stiga uppåt i samhället och bli uppburen och erkänd. Jan Myrdal kan verka vara en svuren motståndare till det sensocialdemokratiska samhälle som ett nytt frälse etablerar mot slutet av 1950-talet — och det är han också. Men han kan aldrig bli en verklig ledare för ett genuint motstånd eftersom han är av samma skrot och korn som de han bekämpar — och en period sammanföll också hans hållning med väldigt många svenska intellektuellas ståndpunkter (från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet). Självklart länder det Myrdal till heder att han inte gick samma väg som de andra ... även om jag misstänker att det mest beror på hans monumentala självupptagenhet ... de andra var nöjda med att på olika sätt låta sig bli pelare för den plattform på vilken överhetens kulturella hegemoni vilar. ”

Citatet är hämtat ur min text i QLN nr 1 som hade rubriken ”Att resa med öppen gylf men med stängt förnuft". 

I samband med att Jan Myrdal utkom med ”Ett andra anstånd” ägnade QLN ett temanummer åt Jan Myrdal. Där diskuterar jag bland annat Jan Myrdals syn på islam, Kina och kvinnor – samt avträden.

I numret behandlades också andra självupptagna författare som Lars Norén, Jörn Donner och Ulf Lundell.

QLN som är ett digitalt magasin kan du inhandla och ladda ner här.

Artiklar

De Gaulle 2: Den ödmjuke anti-demokraten

Boris Benulic

Om man tror att andra världskriget i första hand var en kamp mellan demokrati och diktatur – var placerar man då Charles de Gaulle?

Hos dem som försöker beskriva Charles de Gaulles liv och gärning brukar det vanliga vara att man betonar komplexiteten i personligheten, det motsägelsefulla, de många fasetterna. 

Men är det inte egentligen en fråga om att man försöker passa in De Gaulle i vissa givna mönster för hur en ledare ska vara – och man har glömt andra former för ledarskap, eller snarare förträngt dem. Därför ser man De Gaulle som en solitär, en person som skiftar karaktär och åsikt beroende på sammanhang. Man väljer att framställa honom som ”mångfasetterad” och ”motsägelsefull” därför att man annars skulle riskera att framställa en anti-demokrat i positiv dager.

Och det går ju inte för sig numera.

Under en middag där Winston Churchill och Charles de Gaulle deltar diskuteras de senaste månadernas krig på kontinenten. Churchill säger vid ett tillfälle:

”Vi kämpar mot nazismen”.

De Gaulle stelnar till. Lägger ner besticken. Ser på den brittiske premiärministern och replikerar:

”Nej, vi kämpar mot Tyskland.”

De Gaulle såg historien och politiken som en kamp mellan nationer, kulturer, civilisationer och raser.

Där fanns gallerna och germanerna. I öster slaverna.

Det var en kamp som pågått länge, och som skulle fortgå. Det gällde att upprätta allianser som gjorde att krig kunde undvikas.

De politiska system som avlöste varandra i de olika länderna såg De Gaulle som ointressanta. Skum på historiens vågor. Han refererade alltid till Sovjetunionen som Ryssland. De spelade för honom ingen roll att bolsjevikerna tog makten 1917. Ryssland var Ryssland, och hade sina grundläggande intressen oavsett vem som vandrade i Kremls korridorer, och Ryssland var på grund av dessa eviga intressen geopolitiskt sett en allierad till Frankrike, ansåg han.

De Gaulles sätt att se på politik hade inte passat in i dagens värld där människor fått för sig att kampen står mellan demokrati och diktatur, och mellan vänster och höger. Generalen befann sig bortanför och utanför den diskussionen.

Han såg med förundran och förakt på hur de europeiska staternas politiker nästan glatt ägnade sig åt kortsiktiga ränker och intriger för sin egen makts skull, alltmedan deras länder gled in i kaos.

Det gjorde dock inte att han lockades av tanken på att ansluta sig till den franska högern, även om han sympatiserade med stora delar av dess samhällssyn. Problemet var för honom att han fann denna höger alltför tyskvänlig – och germanerna var för honom arvfienden.

Han hade ingen förståelse för vänsterns samhällssyn, men kom i den praktiska politiken under sin korta tid i regeringen innan kapitulationen att samarbeta med extremt marknadsvänliga liberaler som Pierre Reynaud och vänstermän som Georges Mandel. De var som han motståndare till eftergiftspolitik och hade tidigare stött De Gaulles krav på att den franska krigsmakten skulle moderniseras och mekaniseras, mer flygplan. Mer stridsvagnar. Mer lastbilar. Rörlighet.

De Gaulle mätte människor och partier med med nationens väl och ve som måttstock. Vad de kallade sig själva var för honom underordnat. 

De Gaulle kunde under andra världskriget reta allierade som Churchill och Roosevelt genom vad de betraktade som fransmannens förmätenhet. Hans land var ju ändå ockuperat och han ledde styrkor i exil, och i början av hans tid som ledare för motståndet fanns det en stor tveksamhet hos en del brittiska politiker. Skulle man verkligen stödja De Gaulle? Skulle man inte istället rikta in sig på att försöka få Pétain att inte totalt underkasta sig tyskarna? Pétain var ju dessutom formellt sett Frankrikes ledare och hade stöd i parlamentet.

Vid ett tillfälle får De Gaulle den impertinenta frågan: 

”Vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”

De Gaulles svarar lugnt: ”Vad jag vet valde heller ingen Jeanne d´Arc.”

Här ser vi anti-demokraten De Gaulle. Vad som är bäst för nationen avgörs inte alltid i demokratiska val. 

I mytologiseringen av andra världskriget framställs det ofta som en strid mellan demokrati och diktatur.

Nåväl. Var placerar vi då in De Gaulle? En man som i princip helt ensam 1940 vågade säga att han, och bara han förstod vad den franska nationen behövde.

Och vem kan i efterhand säga att han inte hade rätt?

Många fann också De Gaulles vana att tala om sig själv i tredje person som något förmätet. Men generalens vana ska inte förväxlas med dem som gör så på grund av att de tror att de är märkvärdiga och speciella, i de fallen har vi att göra med uppblåsthet, som hos en del kända fotbollspelare.

De Gaulle började tala om sig själv i tredje person efter en resa i Nordafrika då människomassor kantade vägarna och skanderade hans namn. Han berättade efteråt att: ”När jag hörde dem ropa mitt namn kom jag att tro att det fanns en De Gaulle utanför mig och att jag blivit hans fånge”. Att tala om sig själv som ”De Gaulle” och inte ”jag” eller ”vi” blev för honom ett sätt att bevara sig själv och därmed den sorts person som en gång ensam vågat ta upp kampen mot angriparna. Han ville bevara den enkla, djupt troende mannen, fadern som vägrade lämna bort sin handikappade dotter.

Han blev statschefen som under sina resor bad chauffören stanna bilen så att han och hans fru kunde ha en picknick vid vägkanten. Givetvis tillsammans med chauffören.

Hellre en sådan samvaro i all enkelhet än det ståhej som skulle uppstå vid ett restaurangbesök i nästa stad.

Anti-demokrat? Jo, det var han förvisso.

Men behöver vi inte fler ledare av De Gaulles slag?

Artiklar

Mjuk men kvävande liberalism i skolan

Boris Benulic

En liberal ledarskribent förklarar hur ett problem ska lösas. Men hon förstår inte ens vad som är problemet.

I DN angriper i dag ledarskribenten Susanne Nyström dem som vänder sig mot stängning av skolor i förorterna och utplacering av eleverna i skolor som fungerar bättre.

Nyström ställer inte frågan varför skolorna i förorten fungerar sämre.

Och det är den viktiga frågan.

Det vi talar om är inte att lära barn och unga att bygga fusionsreaktorer eller att genomföra operativa ingrepp i tjocktarmen.

Det vi talar om är att lära barn och unga läsa, skrivna, räkna. Förmedla basala kunskaper.

Det som krävs då är lugn, ro och ordning och elever som fattar att de ska sitta still och insupa kunskap.

Läraren behöver inte vara ett pedagogiskt snille för att bibringa dem denna kunskap om de har rätt inställning.

Om de inte har rätt inställning är det fel på deras hemförhållanden och uppfostran.

Hemförhållanden botas inte annat än i undantagsfall genom byte av skola.

Vad vi nu riskerar är att stora grupper elever slussas över till nya skolor dit de tar med sig sin attityd, och försämrar undervisningen på skolan för alla.

Susanne Nyström hävdar att skolstängningar och bussning av elever inte är statssocialism.

I detta är jag enig. 

Statssocialism kan uppvisa mer eller mindre motbjudande former, men tvekar inte om att barnen ska lära sig elementära saker – och att det sker genom ordning, reda och disciplin.

Skolstängningar och bussningar enligt Susanne Nyströms modell är istället exempel på kuddrumsliberalism.

Och i det rummet kan ingen höra dig skrika när du får en kudde tryckt över munnen.