Artiklar

Hej på dej naturen*

Boris Benulic

Människan har förflyttat sig långt bort från djungel och skog. Men mytens mekanismer finns kvar och berättelserna handlar nu om annat än oss, naturen och djuren. Men en del namn verkar återkomma.

Ett av de första mötena mellan Mowgli och Shere Khan. I sinom tid kommer deras bekantskap att sluta med att Mowgli dödar och flår Shere Khan.

Joseph Amrito Lal Singhs ändrade sin berättelse. Först hade han 1920 fått de två flickorna i gåva av en man som höll dem i en bur.

Några år senare kom han att hävda att han räddade flickorna från vargar.

”Räddade” tycks mig som en ganska orättvis benämning på handlingen eftersom Singh (oavsett vilken variant av berättelserna vi vill tro på) påstod att de två flickorna måste ha övergivits och sedan hade tagits om hand av vargar. 

Singh var föreståndare för ett hem för föräldralösa i indiska Bengalen och sade sig under tio år ha fört dagbok där han noterade sina resultat av försöken att återbörda de två förvildade flickorna till mänskligt beteende.

Enligt dessa noteringar var de två förvildade flickorna nattvarelser som brukade yla mot månen. De åt bara rå föda och gick alltid på alla fyra.

Singhs försök att lära flickorna ett mer mänskligt beteende rönte föga framgång, och den ena av dem dog 1921 av en njurinfektion. Den andra dog ett åtta år senare i tuberkulos – men hon hade enligt Singh då börjat kunna gå på två ben korta stunder, och lärt sig några få ord.

Eftervärlden fick lita på Joseph Amrito Lal Singhs berättelser om de två vargflickorna; och många ville göra det. Vi har ju en märklig förmåga att vilja tro på – och skapa – berättelser och myter om barn som fostrats av djur; från Romulus och Remulus till Mowgli.

Där finns sentida berättelser som den om Ivan Mishukov som rymde hemifrån vid fyra års ålder och levde med en flock vilda hundar. Han infångades 1998 och kom senare att tjänstgöra i Rysslands armé. 

Världen har många berättelser om barn som fostrats av djur; motivet finns i de allra första berättelserna och under antiken, och århundrade för århundrade återkommer historierna; litauiska björnpojkar på 1600-talet, de nutida fallen med strutspojken Hadara i Sahara, och den chilenske pumapojken Vicente.

Och visst finns det ibland ett visst mått av sanning i berättelserna, annat vore konstigt. Genom historien har barn – som av olika skäl setts som en börda – satts ut i skogarna av föräldrarna, andra barn har blivit lämnade ensamma när föräldrarna dött eller så har barnen rymt. De har blivit förvildade, och ibland tytt sig till djur. 

En del av barnen har från början behandlats som djur av föräldrarna och förpassats till hundgården eller fått leva med getter eller får.

I de fall som är äkta har de lärt sig överleva – och den nyssnämnde Ivan Mishukov blev till och med alfahanne i sin flock av vilda hundar.

De berättelser som är falska har ofta skapats av människor som vill ha uppmärksamhet och pengar.

Så hur var det med de två indiska vargflickorna?

Det tog några årtionden – men sedan kunde det bevisas att Singh ljugit. De dagboksanteckningar han sade sig ha fört under sin behandling av barnen skrevs efter det att båda flickorna hade dött och foton som ska ha visat de två vargflickornas beteende togs nästan tio år senare – med hjälp av barn som fick låtsas bete sig som vargar.

Det verkar som om han iscensatte det hela för att kunna få pengar för att driva sitt barnhem vidare. Förvisso i sig en vällovlig handling.

Människans behov av att skapa myter om människor uppkommer för att verkligheten ska bli mer hanterlig eller till och med för att man ska kunna hantera denna verklighet i så hög grad att man får kontroll över den. 

Myten är ofta till för att en del ska få makt.

Hade Joseph Amrito Lal Singhs vargflickor några namn?

Ja, han döpte den ena till Amala.

Och den andra till Kamala.

Det känns lite konstigt att även vår tids mest kända Kamala är ett påhitt.

Denna gång dock inte i ett vällovligt syfte.

....

*Rubriken har lånats från Povel Ramels låt "Hej på dej naturen" som skrevs 1965 till revyn "Ta av dej skorna". Förstastämmans avslutande rader lyder så här:

"Tju’fyra vandringsmän,

tvåtusen vandringsmän,

ökat antal!

Mantalslängderna skrivs

av så’na som oss!"

Känns som en aktuell och korrekt beskrivning av hur det går till i en del val.

Artiklar

”Klädmodets mordiska meningslösa nycker”*

Boris Benulic

Rätta till kravatten och västen, nu ska vi prata mode och Göran Greider.

”Som man är klädd blir man hädd”, sades det förr. Hädd är ju en böjningsform av ”häda” och har med tiden fått en mildare betydelse, mer som ”bedömd”.

Läser man om hur Thoreau såg på kläder inser man kanske att det gamla svenska uttrycket skulle byggas ut till:

”Den som är rädd är klädd så han inte blir hädd”.

Människor vill inte bedömas, vill inte sticka ut, och osäkra som de är på vilka de egentligen är klär de sig som sin omgivning och klädfabrikanterna kan kränga en säsongkollektion till.

En som menar sig ha läst Thoreau är Göran Greider som nu i Aftonbladet går till mjukisbyxans försvar:

”Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreaus idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.”

Men Thoreau säger så mycket mer om kläder och deras funktion än att det ska vara möjligt att klä sig i mörker. Vilket i sig inte är ett kriterium inte talar till mjukisbyxans fördel. Drar man på sig ett par kostymbyxor, jeans eller chinos i mörker kan man inte gärna ta fel på vad som är fram och bak på byxorna. Det kan man med mjukisbyxorna, vilket möjligen kan förklara Greiders egen utstyrsel ibland. Han vaknar tidigt i mörkret, drar på sig mjukisbrallorna utan att tända lampan för att hinna i tid till morgonprogrammens soffa för att uttala sig om något och brallorna åker på bak-och-fram, de blir felvända.

Men eftersom allt är så vist ordnat i naturen så strävar den efter symmetri – det är därför det alltid är något fel också med Greiders ståndpunkter.

Antagligen har dock Greider inte läst sin Thoreau. Det Thoreau gör är att han vänder sig mot människors följsamhet inför modets växlingar. Man ska klä sig som man behöver, man ska klä sig som den man är och med utgångspunkt från det man gör.

Man ska känna sig själv och sin omgivning, inta apa efter som Thoreau uttrycker det:

”Ledarapan i Paris sätter på sig en keps, och alla apor i Amerika gör detsamma”.

Den som klär sig efter ”vad en apa i Paris” anbefaller har förlorat sig själv.

Och om man nu ska tänka som Thoreau – och med utgångspunkt från vad man själv gör – vad ägnar sig egentligen Greider då åt. Han klär sig inte som han gör därför att han inte har råd med annat – han skryter ju själv i slutet av artikeln om de feta arvoden han får av bankdirektörer när han underhåller dem. 

Thoreau talar ofta om att dana sig själv, om att härda kropp och vilja och lära sig att förstå vad man egentligen behöver. Det kräver viljestyrka att stå mot modets växlingar och klä sig efter omständigheter och egen smak.

Det innebär att vi är fjärran från Göran Greiders tankar – han förklarar att han klär sig i mjukisbrallor för att:

”Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.”

För Thoreau är den egna klädseln ett sätt att visa vilja – Greider klär sig i mjukisbrallor för att han är slapp, han har själv i ett antal artiklar förklarat att han är ”överviktig” på grund av sin omåttliga konsumtion av ananasfanta, kakor och smågodis – och han vill därför att man ska införa en sockerskatt (Mer skatt? Klart man kan tycka när bankdirektörer slantar 25.000 för ett föredrag).

Greider försöker nu göra sin egen bekvämlighet till något dygdigt.

Jag känner rätt många människor som enligt ett eller annat ideal skulle anses vara överviktiga, men som klär sig med smak och självständigt.

Och om andningen nu verkligen underlättas av resårer i midjan och framträdanden i paneldebatter därför blir bättre – varför mumlar då alltid Greider så grötigt där i TV-soffan?

Dessutom försöker Greider göra politik av mjukisbrallan.

”Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.”

Här blir det riktigt märkligt. 

Studerar man bilderna som finns på dem som tog sig in i Kapitolium är det få som bär mjukisbyxor. Där finns jeans, manchesterbyxor, cargopants, och arbetsbyxor – antagligen av märket Carhartt (som alla hipsters på Söder har).

Mjukisbrallorna är få.

Greider utgår som vanligt inte från verkligheten – i det här fallet utgår han från en obegriplig tweet av Ivar Arpi som förklarade att stormningen inte var så mycket att bry sig om eftersom den utfördes av ett gäng iförda mjukisbrallor.

Av denna – på många sätt – felaktiga tweet spinner sedan Greider en hel teori om att Trump lyckats förföra vita arbetare i mjukisbyxor som känner sig förnedrade av att de som har makt och pengar inte visar sig i mjukisbrallor offentligt.

Greiders tänkande har med åren förslappats lika mycket som resårerna i hans brallor.

Ska jag analysera klädkoden bland dem som protesterade på gatorna i USA under 2020 så var väl mjukisbrallorna vida mer förekommande på BLM-demonstrationerna än på Trumps valmöten.

Och? Vad säger det oss? Inte så värst mycket annat än att Greider bara går loss och yrar som vanligt. 

Själv har jag definitivt invändningar mot hur de som stormade Kapitolium var klädda. 

Om man ska storma imperiets och maktens boningar ska man vara klädd i oömma men eleganta kläder.

* Rubrikens citat är från en av de många passager i första bandet av Kapitalet där Karl Karx diskuterar textilindustrins behov av ständiga växlingar i modet.

PS. Den som vill läsa mer om Göran Greiders tankevärld kan ta del av min essä i det digitala magasinet QLN nr 2. Det laddar man ner här.

Artiklar

Still Crazy (Horse) after all these years

Boris Benulic

Nu har de ersatt balaklavan och hipsterkepsen med en halmhatt.

Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?

Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.

Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.

Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*

Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet? 

Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?

”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.

Jag finner det personligen högst roande.

Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?

Folkpartister.

Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).

Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.

Varför just ta 1972 som utgångspunkt?

Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).

Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.

De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.

Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.

Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten. 

Nixon återställde rättigheterna.

En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA. 

Så tyckte vänstern 1972.

Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.

Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.

Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger: 

”Men så får man inte göra”

… det är då man blivit folkpartist.

I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.

Beställer nyhetsbrevet gör du här.

Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.

*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years". Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.

Artiklar

Gången innan på Kapitolium

Boris Benulic

Vi ska inte ska förfalla till hysteri utan istället lugnt och sansat begrunda historien.

Nu har alla plötsligt fått för sig att USA är frihetens hemvist på jordens, allt gotts befrämjare och den eviga garanten för att du och jag alltid ska kunna köpa Pepsi Max Lime var vi än befinner oss på jorden … nu är alla därför är så bekymrade över stormningen av Kapitolium och tänker:

”Vad hade hänt om schamanen med hornen hade satt sig ner bakom Trumps skrivbord och tagit över? No more Pepsi Max Lime liksom? Hade vi alla fått dricka ayahuasca morgon, middag och kväll?”

Men … är det så hemskt om Kapitolium stormas?

Är problemet kanske tvärtom att schamanen inte satte eld på byggnaden? (Jo, risken är att stora delar av Washington då förintats i en explosion med tanke på allt hårspray på Nancy Pelosis huvud … men hon hade ju lämnat bygget ganska omgående.)

Tänk efter. 

Och märk väl. Jag är helt, helt allvarlig. Det är ändå måndag morgon. Stilla era omedelbara värdegrundsinplanterade reflexer och tänk inte: ”Men tokfan är ju terrorist”.

Så här är det.

Den allmänna meningen nu är att vi alla i hela världen bör måna om och ombesörja att de svarta rättigheter i USA garanteras. Vi bör dessutom alla bidra till att historisk rättvisa skipas och att de kompenseras för lidandet under slaveriet. Kör i vind. Jag är på.

Vi bör också rimligen alla bidra till att urbefolkningen i USA (de som finns kvar) på samma sätt kompenseras för de lidande de åsamkats. Jag är den förste att instämma.

Om ni anser detta bör ni tänka er tillbaka till 1814. Krig har då pågått i två år mellan England och USA. Amerikanska trupper har bränt, härjat, våldtagit, skalperat och skövlat i de brittiska besittningarna i Kanada. Och kidnappat barn och kvinnor. Ungefär som Boko Haram i dag i Nigeria.

Engelsmännen – som har det lugnare på den europeiska fronten ger styrkorna i Kanada order om att gå till motattack.

Amiral George Cockburns styrkor gör det – de ockuperar Washington. De sätter eld på Vita Huset och Kapitolium. 

Drar sig tillbaka.

Antag att de stannat, att engelsmännen gått in med full kraft och fortsatt kriget?

Och vunnit?

Vad hade det inneburit för dem som levde i det dåvarande USA?

Slaveriet hade upphört långt, långt tidigare. Indianerna hade inte utsatts för samma utplåningskrig. Vad mer kan BLM- eller ursprungsbefolkningsaktivister begära?

Och hade dessutom amiral George Cockburn fått bli engelska kronans guvernör över de återerövrade kolonierna hade de styrts av en visare, mer handlingskraftig och ändå mer civiliserad man än de amerikanska presidenter 1800-talet kan uppvisa (och vi ska bara inte tala om 1900-talet).

Under sin tid som minister med ansvar för marinen införde han ångfartygen och avskaffade kroppsstraff för besättningarna, han menade att man skulle leda genom att vara ett föredöme inte genom att svinga den niosvansade katten.

Och vi kan nog anta att ett USA återbördat till den engelska kronan 1814 inte bara inneburit ett mer välordnat och fridfullt liv för invånarna i USA, utan även för resten av världen.

Vi lever alla i en tillvaro och kultur dominerad av föreställningen om att om inte USA hade uppstått 1776 så skulle vi leva i en mycket, mycket sämre värld.

Och så är det ju inte.

De amerikanska kolonierna frigjorde sig, och koloniserade därefter våra själar.

PS. Amiral Cockburn hade dessutom humor. Förutom de order han gav om att bränna ned offentliga byggnader i Washington gav han anvisningar om att en tidnings lokaler skulle gå upp i rök. Journalisterna där hade ägnat sig åt att skriva nedsättande om honom. En del av hans officerare protesterade, det kunde se illa ut tyckte de … ”det fria ordet” och allt det där ni vet. Vankelmodiga krakar kan man tycka eftersom de ändå försökt elda upp hela Library of Congress. Dock bevekades Cockburn av bönerna från redaktionens grannar som var oroliga för sina egna hem.

Cockburn gav därför med sig, men beordrade dock att alla ”C” som fanns bland tidningens blytyper skulle förstöras så att de inte i fortsättningen skulle kunna trycka artiklar med hans namn.

Artiklar

Vem dog egentligen vid Capitolium?

Boris Benulic

"Kanske hittade dotterdottern hennes gamla böcker med H L Menckens texter och läste understrukna rader..."

Det första offret.

Han är ständigt aktiv; som affärsman, make, förälder och i olika föreningar. Till viss del är han det för det är det man ska vara om man är i hans ålder – men till viss del är det också för att han inte ska känna av den växande känslan av tomhet. Att hans verksamhet som fastighetsmäklare är framgångsrik fyller plånboken, men i själens fickor skramlar inte ens växelmynt.

När han ger sig ut för att – för ovanlighetens skull – tälta och vandra i naturen med en gammal studiekamrat överväldigas han av det annorlunda, något som är mycket större:

”Jag skulle bara vilja sitta här – resten av mitt liv – och tälja – och bara sitta. Och aldrig mer höra en skrivmaskin.”

När han återvänder från skogarna är han förändrad … eller snarare störd. Han vill återfinna känslan han upplevt. Men vad skulle han bli då? Skogvaktare? I sin inlärda rådvillhet flyr han i stället in i en värld av fester med bohemer, radikaler och inleder också ett förhållande vid sidan av.

Känslan av tomhet finns kvar, men nu kompletterad med bakfylla och ångest.

Han återvänder till sitt gamla liv, lär sig leva med den inre tomheten.

Jag talar förstås om George F. Babbitt, huvudperson i Sinclair Lewis roman ”Babbitt” från 1922.

I slutet upptäcker den domesticerade och numera rumsrene Babbitt att sonen under natten i smyg gift sig med grannens dotter. Alla i George omgivning vill att han ska ta det unga paret i upptuktelse. Men Babbitt förklarar för sonen Ted att han är stolt över att denne vågar följa sitt hjärta och gå sin egen väg.

Därmed smyger sig tomheten in även i läsarens själv – för Teds stora dröm är att tjäna stora pengar snabbt och han drömmer ständigt om hur han ska kunna göra klipp. Hans flickvän i grannhuset är en tanklös snärta som mest är intresserad av att gå på bio.

Det ser ut att bli ännu en generation själsligt självstympade Babbitts, trots två frigörelseförsök.

Kritikern H L Mencken förklarade i en essä om ”Babbitt” att den perfekt beskrev vad som var fel med det amerikanska samhället. Det var inte vad Babbitt själv ville och drömde om som styrde hans handlingar; ”… det var vad människor i hans omgivning skulle tycka om honom.” För Mencken representerade Babbitt ”pöbelpolitik, hjordpolitik; och hans religion en offentlig ritual totalt utan verkligt innehåll”.

Jag kom att tänka på Sinclair Lewis roman när jag följde nyheterna från stormningen av Capitolium.

Det första offret var Ashli Babbitt, en kvinnlig veteran från USA:s flygvapen som sköts i nacken när hon deltog i stormningen. Hon ville också något annat. 

Jag föreställer mig att hon är dotterdotter till ett av George F Babbitts tre barn, dottern Verona. Sinclair Lewis beskriver hur George är mycket bekymrad för vad det ska bli av henne. Hon läser poesi och H L Mencken. 

Kanske fanns Verona Babbitt på riktigt någonstans i mellanvästern? Kanske hittade dotterdottern hennes gamla böcker med H L Menckens texter och läste understrukna rader som:

”Varje anständig man skäms för den regering han lever under.”

”Politik är att lära sig sköta cirkusen från apburen”.

Ashli ville inte vara styrd från apburen.

Åkte till Washington.

Fantiserar jag?

Kanske.

Men då gör jag det på ett vida mer tilltalande sätt än de som skriver om stormningen i dag på kultur- och ledarsidor. De illustrerar snarare Menckens ord om ”hjorden”.

Podd

Cardinalfelet

Boris Benulic

I sin ungdom ville han bli arkitekt. Så blev det inte ... istället kom han att påverka människors syn ... inte bara på kläder.

Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”

Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.

Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.

Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla. 

När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)

Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.

Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.

Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.

Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.

Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.

Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.

Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.

När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.

Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.

Och så sopade han kontorsgolven själv.

Städare var en onödig utgift.

(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)

Artiklar

Pølsemannen

Boris Benulic

Arketyperna och myterna kommer vi aldrig undan. Men de framträder i allt solkigare form.

John Dillinger på lit-de-parade. Han hade inte fått fram sexskjutaren i tid.

Han vattnar trädgården med sin penis. Dresserar lejon och hjälper grannen hissa flaggan …. också det med hjälp av nyssnämnda organ.

Det danska barnprogrammet John Dillermand har väckt en viss uppmärksamhet eftersom det handlar om världens mest välutrustade man.

Kanske ska vi bara se programmet som ett uttryck för att danska kulturarbetare befinner sig i ett ständigt, dygnet-om-pågående, tillstånd av afterwork; en bajer och en lille en, en bajer och en lille en, en bajer och en lille en … och ibland sticker man emellan med en lång röd korv.

Möjligen föddes programidéen under ett sådant konstant gemytligt rus vid åsynen av den långa, röda korven: ”Lyt nu mine venner, jeg har fanden pine mig en god idé!”

Eller så ger serien oss en intressant inblick i vad som länge rört sig i de mer omedvetna delarna av den västerländska hjärnan.

För den danska seriefigurens namn John Dillermand får dig förstås genast att tänka på John Dillinger; den amerikanske bankrånaren som påstods varit utrustad med en enormt väl tilltagen penis.

Men efter 24 bankrån, fyra attacker på polisstationer, och två rymningar går han till slut i polisens fälla när han lämnar en bioföreställning. Han träffas av fyra kulor, den dödande går in i i nacken, upp i hjärnan och ut under höger öga.

Bilden där hans kropp ligger på ett bord hos rättsläkaren har blivit historisk, och mer än 15000 personer sägs ha varit där för att ta sig en titt.

På bilden ser man hur Dillingers svepning reser sig som ett litet Fjällräventält.

Är det hans underarm som fastnat i en konstig vinkel eller är det hans … ja, ni förstår.

Mytbildningen har förstås fastnat för det senare alternativet. Den mest utarbetade varianten av myten är att FBI:s boss J Edgar Hoover lät avlägsna Dillingers penis, och att den nu förvaras och bevaras på Smitshonian i en glasburk med formaldehyd. Vi får då anta att det är en burk modell större.

Det är inte omöjligt att Hoover gillade den här mytologin, den utgår från något primitivt och ursrungligt – att skära av sin besegrade motståndares organ för att visa sin egen överlägsna manlighet. Man bör också ha i minnet att Hoover var skicklig på att fabricera myter för att förringa och förklena kriminella som ibland blev folkhjältar (i brist på bättre alternativ) i depressionens USA. Vi kan ana Hoovers propagandamskineri bakom myterna om att Clyde Barrow var homosexuell (Bonnie hängde bara på för stålarna och spänningen), Pretty Boy Floyd efterbliven. Det var en propaganda som anlades som moteld till romantiseradet av bankrånar-ligorna som i folkmun ofta förvandlades till hjältar som tog från de rika och gav till de fattiga. I romantiserandet ingick att de beskrevs som stiliga och framgångsrika hos kvinnorna.

En mytologisering vi ser gå igen i dag i Europas förorter.

Och kanske är en förklaring till den danska barnserien att den är ett obearbetat uttryck för desperata rörelser i djupet av delar av den danska folksjälen; där finns en känsla av att man är avmaskuliniserad, och man måste därför i de mest olämpliga sammanhang hala fram slangen och påtala dess storlek. Kolla här!

Och mer olämpligt sammanhang än en barnserie kan man nog inte tänka sig

Man skulle kunna gå vidare i den här diskussionen och tala om Carl Jung, Robin Hood-myten och potens … men jag gissar att det offentliga samtalet kommer att röra sig om andra saker. Och därmed också vara primitivt … fast på ett annat sätt.

Artiklar

Mer än lönnsirap och bacon

Boris Benulic

Kärlekssagan mellan de styrande skikten i Kanada och Kina har en lång historia.

Finns det något samband mellan kompostering av döda människor, metodistiska missionärer, klanen Trudeau, Mao Zedong och den kanadensiska ridande polisens säkerhetstjänst?

Klart att det finns.

Jag börjar förklara sambandet i dagens utgåva av mitt nyhetsbrev. Det utkommer oftast sju dagar i veckan kring midnatt. (Mina mest trogna läsare brukar lyssna på Thelonious Monks Round Midnight medan de väntar på plinget i e-post-lådan).

Mitt syfte?

Jag vill visa att aktuell politik och samtidshistoria är så mycket intressantare och roligare än man kan tro om man bara läser medströmsmedia och ser på statstelevisionen.

Och understundom förklarar jag också vad man kan försöka göra åt det hela.

Prenumererar gör du här

.

Podd

2021! Vad splittras? Vad bombas? Vi har svaren

Boris Benulic

Som Nostradamus. Fast tillförlitligare. Och exaktare. Och roligare.

Medströmsmedia fortsätter älta 2020. Men vi är mer intresserade av vad som komma skall.

I dagens sändning gav vi svar på bland annat följande frågor:

Vilket blir nästa land som lämnar EU?

Lämnar Skottland Storbritannien?
Kollapsar Frankrikes ekonomi?

Vilket blir det första land Kamala Harris ger order om att invadera?

Hur ska överheten koordinera sina tre kampanjer för att disciplinera oss: corona, Black Lives Matter och klimathotet. Måste Greta Thunberg göra en blackface för att fortsätta få vara med i nyhetsflödet?

Artiklar

är fult och smaklöst priset vi måste betala?

Boris Benulic

Till och med snabbmaten var bättre förr. Eller kanske var det så att framförallt snabbmaten var bättre förr.

I Pompeji har de ständigt pågående utgrävningarna frilagt en välbevarad 2000 år gammal snabbmatsrestaurang. Disken och väggarna på det lilla omkringliggande torget är täckta med vackra frescomålningar.  De målningar man ser på disken presenterar vad som finns på menyn och det serverades alltså bland annat anka, gris, get, fisk och sniglar.

Väg det mot utbudet på McDonalds eller Burger King eller Kentucky Fried Chicken, och givetvis ser man direkt på bilderna från utgrävningen att även inredningen var smakfullare än på dagens snabbmatsställen.

Men visst satsar snabbmatskedjorna på utveckling. Kentucky Fried Chicken har lanserat en spelkonsol som är försedd med en ”Chicken Chamber”. Ett fack i chassit där man kan varmhålla sin friterade kyckling medan man spelar. Värmen kommer från själva systemet.

Jämför det med att man en varm kväll i Pompeji äter på sitt ankbröst medan man spelar ett parti latrones.

Jo, jag vet. 

Vi lever längre och är friskare.

Men jag kan faktiskt inte förstå varför det måste innebära en fulare värld.

I mitt dagliga nyhetsbrev– som som vanligt kommer kring midnatt – resonerar jag vidare om mat och historia, sambandet mellan böcker och anissmakande sprit, ni får också ett recept på berusad magnumkanelbulle … och så diskuterar vi lite om den amerikanska flottans storlek.

Om du inte prenumererar på mitt nyhetsbrev än … så gör du det enkelt här.