Podd

Radio Bubbla: Araber och andeskådare

Boris Benulic

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

Podd

Radio Bubbla: att vårda sin galenskap

Boris Benulic

"Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II?"

I måndagens Radio Bubbla diskuterade vi depressioner och diagnoser och vår tids kärlekshistoria med piller.

Under programmets gång kom jag att tänka på Anne Sexton.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför hon är en av mina favoritpoeter, och jag har mycket få sådana.

Hon är bara bra helt enkelt.

Att jag kom att tänka på henne är inte så underligt för jag mindes ett av Sextons brev till en beundrare som publicerades i Paris Review.

Det Sexton säger där är ungefär – det finns inga genvägar – håll käften, parkera din ända och arbeta, arbeta, arbeta med dina texter – och snacka inte så förbannat med allt och alla. Arbeta!

Och i dessa tider då så många anser att det placerar dem i de konstnärligas skara om de viftar med någon diagnos med den bokstavskombination som gäller för dagen är det ganska befriande att läsa Sextons råd till beundraren:

”Och vad galenskap anbelangar – men för helvete! De flesta poeter är galna. Men det gör oss inte speciellt lämpliga för något särskilt. Galenskap är slöseri med tid. Den skapar ingenting. Trots att jag ofta är galen, och jag vet att jag är det, bekämpar jag galenskapen därför att jag vet hur den är steril, meningslös och dyster – det växer inget ur den – medan däremot du själv under tiden växer in i den som en snigel.”

Så kan bara den skriva som varit galen på riktigt.

Ett för många självklart antagande är att de former och uttryck människors klokskap tar sig säger något om en tidsålder.

Men tänk om som verkligen säger något om en tid är hur människors galenskap visar sig? 

Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II.

Borta.

Men antagligen beror människors mindre storslagna galenskap i dag på att de är obildade. Det finns säkert människor som drabbats av galenskap – men nu säger de att de är Blondinbella eller Zlatan.

Till de mer primitiva diagnoserna hör nog ”social jetlag” som många skolelever anses vissa tecken på.

Först trodde jag att det handlade om personlig utveckling som går så fort för barnen att de kommer helt ur fas med den egna dygnsrytmen.

Men när jag tänkte efter insåg jag det mindre troliga i att barn utvecklas ens långsamt i den svenska skolan.

Det visade sig vara så att ”social jetlag” anses uppkomma därför att ungdomarna sover för lite och på oregelbundna tider.

De är helt enkelt trötta alltså, som de alltid varit.

Men det är säkert lättare att få forskningsanslag till diagnosen ”social jetlag”.

Det mesta av det som betraktas som psykiska problem beror möjligen på att vi inte kan anpassa oss till det moderna samhället.

Och det kanske vi inte ska göra heller?

Podd

Radio Bubbla: Terror och blodkorv

Boris Benulic

En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Podd

Radio Bubbla: oundviklig Ångest

Boris Benulic

Kärlek och arbete är det som gör oss till människor, konstaterade Sigmund Freud. Och om vi inte längre ägnar oss åt de sakerna ... vad händer då?

I gårdagens program talade vi om en rapport om barns ökade ångest när de kommer i kontakt med naturen.

Dels har de kanske aldrig varit ute i skogen förut, dels har de ju fått lära sig att denna natur är hotad. Kanske är den till och med oundviklig dömd till undergång. Växthuseffekten ni vet. Och barnen känner att de inte kan göra något åt det.

Klart de små liven får ångest.

I SvD kunde man för ett tag sedan läsa om ett jättejätteforskningsprojekt som håller på att kartlägga hur lyckliga vi är. Ganska snabbt har forskarna kommit fram till att vi är lyckligare i dag än vad våra föräldrar var, och väldigt mycket lyckligare än våra far- och morföräldrar – och så vidare. Ja, ni förstår. Mänskligheten har aldrig varit lyckligare. Alltså ska du vara tyst och tacksam.

Men när man bläddrar vidare i SvD ställs man inför ett uppslag om jordens snara undergång – där omtalas det för oss att vi alla kommer att lida helvetets oräkneliga kval när klimatkatastrofen är över oss. Allt som står mellan mänskligheten och undergången är Greta och Expressens kulturredaktion, samt en meteorlog som miljöpartisterna skickat till Bryssel. I texten beskrivs hur klimatångesten breder ut sig överallt.

Det är här det kan börja verka lite obegripligt.

Vi förväntas inse att vi är lyckligare än någonsin förr i mänsklighetens historia.

Vi förväntas samtidigt vara konstant medvetna om att jorden snart kan gå under.

Samtidigt som barn trimmas att känna ansvar för polarisar och världssvält, uppmuntras de till att inte ta något ansvar alls för sig själva. De uppmuntras att tro att de kan bli vad de vill och har rätt till allting utan att det kostar hårt arbete, svett, slit och då och då en del tårar. 

Och deras föräldrar ska heller inte ta ansvar för sina barn för telningarnas fostran tar staten hand om.

Vad ska de små liven bli om inte vettskrämda när de travar ut i Trollskogen?

På så sätt blir Gretas påfund att skolstrejka – ”Fridays for Future” – en optimal sysselsättning för skolbarn. De kan skolka från skolan och slipper plugga, sitta och slappa på något torg – men samtidigt tro att de gör något som räddar den sista isbjörnen och det sista paranötsträdet i Amazonas.

Podd

Radio Bubbla: En remake av “Exorcisten”

Boris Benulic

"Pleased to meet you / Hope you guess my name, oh yeah / Ah, what's puzzling you / Is the nature of my game, oh yeah" (Richards/Jagger)

När fader Lankester Merrin i filmen ”Exorcisten” ska instruera sin medhjälpare Damien Karras inför den stundande demonutdrivningen går han igenom vad ritualen föreskriver:

”Speciellt viktigt är varningen att undvika att samtala med demonen. Vi kan fråga vad han vill, men allt utöver det är farligt. Han är en lögnare. Han kommer att ljuga för att förvirra oss. Men han kommer också att blanda sanning med lögn för att angripa oss. Angreppet är psykologiskt, Damien, och kraftfullt. Så lyssna inte på honom. Kom ihåg det – lyssna inte.”

Lankaster Merrin utgick från de gamla ritualerna i katolska kyrkan, men se … nu finns det en ny uppdaterad version – den katolska kyrkans handbok i djävulsutdrivning 2.0 eller som den lite mer officiellt heter:

“Guidelines for the Ministry of Exorcism: In Light of the Current Ritual”.

I gårdagens sändning diskuterade vi denna skrift. Den sägs vara tillkommen för att vara ett led i utbildningen av exorcister, samt för att ge riktlinjer till instanser i kyrkan för urval av dem som ska utbildas till uppgiften som exorcister. Tydligen är det så att katolska kyrkan noterat en stor ökning av personer som anser sig vara besatta, eller som av omgivningen anses vara besatta.

I de nya riktlinjerna poängteras att utdrivningsritualen ska präglas av ”ljus, frid och glädje”.

Det där är först lite svårt att ta till sig. Om man nu antar att en person i verklig mening är besatt innebär det enligt den katolska kyrkans egen tro att Djävulen tagit över en människas kropp och medvetande, eller så har Satan skickat någon underhuggare att göra jobbet – han är ju själv en ganska upptagen person.

Ställs man inför Djävulen befinner man sig öga mot öga med den absoluta ondskan.

Är det inte då lite svårt att förstå de nya riktlinjerna för demonutdrivning? Hur får man till det där med ”ljus, fred och glädje.”?

En nyinspelning av ”Exorcisten” som följde de ny riktlinjerna skulle antagligen innehålla följande replikskiften.

Fader Merrin: ”Ja, men se god dag. Är det du som är Regan? Jag är här för att titta till dig. Din mamma är lite bekymrad för dig.”

Regan: ”F**king c********r, die!”

Fader Merrin: ”Luktar lite konstigt här. Svavel? Har du något emot att jag tänder ett doftljus? Det här tycker jag själv om. Det sprider en härlig vaniljdoft omkring sig. Eller ett med kaneldoft kanske? Vet du vad, vi tänder båda. Supermys liksom.

Regan: ”P*********r, die!”

Fader Merrin: Lite musik kanske? Vad tycker du om att lyssna på?

Regan: ”Ääääääääääääääääääärgh” (Lägger en kaskadspya på fader Merrin)

Fader Merrin: (Tittar på sin prästrock som nu är täckt av en illgröna sörja.) Jag tror bestämt du ätit pistageglass? Tycker du om glass? Ska jag kanske kila ner på hörnet och köpa ett paket? Gillar du Ben&Jerry, jag tycker om deras sorter. Inte bara det att de är goda, de har också alltid ett så gott budskap, gemenskap, kärlek, allas lika värde.

Regan: ”Eat s**t”

Fader Merrin: Är det en ny sort? Chokladglass förstås? Den smaken gillar jag också. Du ser vi är inte så olika trots allt du och jag. Vi kan alltid hitta något vi är överens om. Det är som med oss katoliker och muslimer. Som påven Franciscus påpekat flera gånger – muslimerna tror på en gud, vi katoliker tror på en gud. Då är vi ganska lika. Kanske rentav samma.

Regan: Va? Är ni OK med muslimer numera? Men då så. Det är my people liksom. Vet du vad? Då kan du pinna ner till kvartersbutiken och köpa lite glass. Men inte Ben&Jerry. Jag vill ha Häagen Dazs ”Chocolate Salted Caramel”.

Fader Merrin: Ska bli! Jag lägger min mobil här också så kan väl du välja något på Spotify vi kan lyssna på när jag kommer tillbaka.

Podd

Radio Bubbla: Erdogan expanderar i europa

Boris Benulic

Erdogan passar på när världen är upptagen med annat och ser sin möjlighet att fortsätta återuppbygget av det osmanska väldet.

I gårdagens Radio Bubbla behandlade vi de ökade spänningarna mellan Turkiet och Grekland. Erdogan är ute efter de naturtillgångar som finns i Medelhavet – på vad som egentligen är grekiskt territorium.

Han har därför deklarerat att Turkiet inte längre erkänner Lausannefördraget från 1923.

Alltså betraktar han öar som Rhodos, Patmos, Leros och Kos som turkiska, liksom omgivande vatten.

Tanken på att EU skulle kunna vara en kraft som håller Turkiet tillbaka är enbart fånig.

Det har gått exakt ett år sedan Turkiet började borra efter olja utanför Cypern. En av de åtgärder som då diskuterades i EU som en sanktionsåtgärd var: ”En minskning av EU-bidrag som ges för att förbereda landet för ett framtida medlemskap.”

Blotta förekomsten av ett sådant bidrag är absurd. Turkiet har inget att göra i EU.

Det här är som om de tre små grisarna swishade taxipengar till Stora Stygga Vargen så att han kunde komma över och hälsa på.

De dominerande staterna i EU vågar inte vara pådrivande för sanktioner mot Turkiet.

I Tyskland finns närmare tre miljoner turkar. Enligt en undersökning 2018 har de starkare sympatier för Turkiet än för Tyskland, och de som känner sig mer hemma i Tyskland än Turkiet kan nog antas göra det för att delar av tyska städer är turkifierade.

Merkel kommer inte att driva på för hårdare tag mot Turkiet oavsett hur aggressivt Erdogan uppträder mot Grekland, hon vill inte ha två miljoner (eller fler) arga turkar på gatorna.

Vilket Erdogan vet, den turkiska staten ser till att ha kontakt och kontroll över turkar i andra europeiska länder.

Och i Frankrike är de en miljon, i Storbritannien en halv. I Holland en kvarts miljon, i Österrike 200.000, även så i Belgien.

I Sverige cirka 100.000. (I sammanhanget kan man påminna sig om den påbjudna politiskt korrekta hållningen till dessa kolonier – det är bara att ta det lugnt som Lisa Magnusson uttryckte det i DN förra året, det ger sig. Tanken är att man ska låta islam slå rot och efter tre, fyra generation har de blivit europeiserade. Ett besök i Paris eller Marseilles förorter skulle förhoppningsvis övertyga Lisa Magnusson om att det inte räcker med att låta tiden ha sin gång. Det blir värre.

Därför måste vi börja diskutera hur de kulturella uttrycken för islam aktivt ska begränsas.)

Erdogan kan räkna med omfattande och öppet stöd från delar av dessa kolonier, tillräckligt stort stöd för att europeiska politiker ska tycka det är obekvämt.

Samtidigt kan han hota med att öppna sina gränser för de flyktingar som vill in i Europa.

Han sitter med alla trumf på hand.

Och det är Europas ledare som försett honom med de korten.

Låt oss hoppas Grekland klarar av att stå ensamt.

Podd

Radio Bubbla: Pampar och pedofiler

Boris Benulic

Affären Matzneff handlar om mycket mer än en enskild pervers författare. Vem beskyddade honom? Vem gav honom stöd? Och varför?

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att Christophe Girard, Paris kulturborgarråd, nu avgått.

Orsaken är kraven på att en utredning ska inledas om hans kontakter med den kände författaren och pedofilen Gabriel Matzneff.

I svenska media behandlas affären Matzneff ofta som ett bevis på den franska kulurens tillåtande hållning när det gäller sexuella preferenser och beteende. Det är ju inte så att Matzneff dolt sina aktiviteter, han har nästan maniskt katalogfört dem i sina böcker under årtionden, och gärna ställt upp i TV och berättat.

Matzneff betraktas dock som en isolerad person, och problemet är den amoraliskt tillåtande hållningen inför honom i det franska kulturlivet.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Vi försökte dra trådarna bakåt i historien och se de nutida förgreningarna i fransk politik och affärsliv.

Matzneff verkar i en lång tradition, från Proust och Gidé och framåt, och Matzneff skulle aldrig fått sådant utrymme i det franska kulturlivet om hans karriär inte inletts med stöd av en av den franska   litteraturens stora och mäktiga män, Henry de Motherlant, med vilken han delade intresset för småpojkar.

Matzneff är en del av en grupp som beskyddar och stöder varandra, och som åtnjuter stöd från likande grupper i andra sektorer av det franska samhället.

Den nu avgångne kulturchefen i Paris är inte som våra svenska kulturpolitikruker en obildad och kraftlös person.

Girard arbetade sig till ledande positioner i Yves Saint-Laurent-koncernen och därefter ledde han den globala strategiska affärsutvecklingen i lyxproduktjätten LVMH (Moët Hennessy - Luis Vuitton).

När han ger sig in i politiken är det först hos de Gröna, men han skiftar sedan sina lojaliteter och kommer att bli rådgivare åt socialistpartiets ledare Segolene Royal som också blir partiets presidentkandidat. I sin politiska funktion har han inte bara ägnat sig åt kultur utan också drivit HBTQ-frågor hårt, och varit öppen med sin egen homosexualitet.

Han är med svenska politikermått mätt också dessutom märkligt beläst och bildad.

Men när det nu utreds hur det kom sig att han under två år betalade ett hotellrum för Matzneff säger han sig knappt känna Matzneff och skyller på sin mentor i YSL-koncernen.

Han säger dessutom inte haft en aning om Matzneffs pedofila böjelser. Ända har förlaget genom åren skickat alla Matzneffs böcker till Girard, och en av böckerna är dessutom dedicerad till Girard. Men denne beläste och omvittnat litteraturintresserade man har bara bläddrat i en av dem påstår han.

Vad vi nu förhoppningsvis kommer att få se rullas upp är hela detta mäktiga franska nätverk av pedofiler i samhällets toppskikt.

Ni vet, de där nätverken man alltid påstår är påhitt av konspirationsteoretiker, de där nätverken som absolut inte kan bestå av presidentrådgivare, uppburna författare med makt i akademierna och företagsledare för globala koncerner.

Och självklart har vi förstås inte något liknande i Sverige …

Podd

Radio Bubbla: Vitsen med att vara vit

Boris Benulic

"Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror."

Ibland bemöts jag med att mina ståndpunkter inte är så mycket värda eftersom jag bara är en vit man.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det där lilla ordet ”bara”.

Är det så ”bara” att vara vit och man?

Vi gjorde det med utgångspunkt från Ricardo Duchesnes text ”White Men Responsible For Almost All The Greatest Human Accomplishments” där Duchesne ganska stillsamt konstaterar att:

”The greatest painters, novelists, historians, biologists, physicists, classical composers, poets, car designers, mathematicians, architects are White men. White men were the greatest nation builders in history. They discovered and mapped the entire earth, every river, mountain, sea, desert – including every territory inhabited  by non-whites.”

Texten består till sin huvuddel av en mängd listor Duchesne upprättat över de viktigaste verken, upptäckterna och bedrifterna på olika områden genom historien.

Nästan alla personer på listan är vita.

Och det de skapat och åstadkommit är sådant människor i tredje världen eller icke-vita i västvärlden vill ha i dag. De förkastar ”vitheten” men vill ha det ”vitheten” skapat.

De stordåd Duchesne listar har inte åstadkommits genom att vita stulit idéer från icke-vita.

Leonardo Da Vinci hade verkat och skapat även om Afrika vid den tiden hade sjunkit till havets botten efter en serie vulkanutbrott, jordbävningar och monstervågor.

Om Asien hade varit totalt avfolkat sedan 1200-talet av pest och epidemier hade vi ändå haft datorer, landat på månen, uppfunnit vaccinet, ätit apfelstrudel och krusbärskräm.

Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror.

Men betraktar man de samhällen de vita möter under sina upptäcktsfärder och erövringar är det statsbildningar eller stamfederationer som präglas av stränga hierarkier, slaveri, tvång och utsugning. Det skapas ett överskott i dessa samhällen – men det leder inte till någon som helst vetenskaplig eller teknologisk utveckling som driver dessa samhällen framåt. Det är samhällen som gått i stå, förtvinat och försumpats.

Dessa kulturer och civilisationer hade redan passerat sina höjdpunkter.

Om det är så att västerlandets civilisation nu skulle bero på erövring och förtryck av svarta, röda, bruna och gula riken – varför uppstod då inte samhällen präglade av framsteg och utveckling i Afrika, Asien och Latinamerika innan de vitas ankomst?

Några exempel:

Perioden 300 till 1400 präglas i Västafrika av uppgång, sönderfall och kamp mellan olika konkurrerande statsbildningar och små imperier som bekrigar och avlöser varandra; Ghanariket (Wagadu), Songhairiket och Maliriket.

Under dessa rikens framväxt skapades överskott och rikedomar. Nya områden erövrades.

Och?

Den indiska subkontinenten och stora delar av Sydostasien var inte erövrade av vita förrän i mitten på 1700-talet.

När britterna framtvingar fördraget i Allahabad 1765 har det funnit kulturer och civilisationer i det nuvarande Indien i 4000 år. Imperier och riken har uppstått och försvunnit om och om igen i millennier innan de engelska handelsmännen och de rödrockade soldaterna skaffar sig ett grepp om landet.

De olika folken på subkontinenten hade turats om att förtrycka och utsuga varandra, omättliga rikedomar hade skapats.

Och?

Inget uppstår som motsvarar Europas renässans eller upplysning på den indiska subkontinenten innan britterna ankomst. Trots att de folkslag som bor där har haft tid på sig – och rikedomar.

Märkligt eller hur?

Inget uppfinns och skapas som motsvarar klockan, termometern eller ångmaskinen. Luftballongen eller geväret. Eller glasögonen.

Märkligt eller hur?

Som vi konstaterade i programmet – det är dags att den västerländska civilisationen slutar be om ursäkt för sin existens.

Podd

Radio Bubbla: Sågspån, sprit & sojamjölk

Boris Benulic

"Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck som framställts av industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög."

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att ett företag nu vill börja göra människomat med hjälp av att fermentera sågspån.

Det känns på något sätt så sovjetiskt, för att inte säga ryskt.

Av någon för mig själv obegriplig anledning kom jag att tänka på ryssar, vodka och ett av de minst kända alkoholförbuden i historien under det här inslaget i programmet.

På grund av sagofabriken i Hollywood vet de flesta något om förbudstiden i USA och hur den skapade omfattande kriminalitet, maffiavälde och politisk korruption.

I Sovjetunionen hade man också ett totalt förbud mot sprit, det sträckte sig från bolsjevikernas maktövertagande 1917 fram till 1925.

Men det var inte Lenin som genomdrev förbud mot krökandet, bolsjevikerna bara upprätthöll det dekret mot tillverkning och drickande av alkoholhaltiga drycker som tsaren genomdrivit 1914 vid utbrottet av första världskriget.

Tsar Nikolaj II var påverkad av de följder det ryska supandet hade. Han såg resultatet med egna ögon under sin resa genom riket 1905; han talade då om den omfattande fattigdomen, smutsen och sjukdomarna ha upplevt. Skulle det bli bättre måste vodkan bort.

När Ryssland nio år senare förbereder sig för inträde i det första världskriget kommer ett dekret från tsaren: totalt förbud mot alkoholhaltiga drycker under mobiliseringen.

Förbudet förlängs sedan för att vara under hela kriget, och bolsjevikerna ser inga skäl att ändra på tsarens påbud. Lenin var inte mycket för att svinga en bägare och han förklarade också att ”döden var att föredra framför vodkaförsäljning” och att den ryske bonden kunde få vad han ville ”bara inte sprit och ikoner”.

Den inställningen innebar att när väl förbudet mot att producera och dricka vodka hävdes 1925 (då var inbördeskriget slutligen fört till seger) så fanns det ändå omfattande restriktioner. Staten såg till att den ensam hade rätt att producera sprit och den som brände hemma förlorade förlorade all egendom och dömdes till minst fem år i arbetsläger.

Men vi ska inte se detta hårda hävdande av ett spritmonopol som grundat i omsorg om medborgarnas hälsa. Det var nog framför allt en fråga om att säkra statens intäkter.

Däremot kan man nog våga påstå att tsarens ursprungliga dekret utgick från en omsorg om folkhälsan. När det förbudet infördes kom en tredjedel av statens inkomster från försäljning av vodka.

Förhållandet bör ha varit likadant efter bolsjevikernas revolution.

Men tsarens förbud var absolut vilket innebar att intäkterna i statsbudgeten i ett slag måste skruvas ner med 30 procent.

Det tyckte sig inte bolsjevikerna riktigt ha råd med, men de ville heller inte se intäkterna minska på grund av att folk kokade hemma.

Enligt de undersökningar som gjordes av ryska vetenskapsmän under krigsåren förbättrades den ryska folkhälsan snabbt på grund av förbudet – även om det var krig. Brottsligheten sjunk, färre människor visade tecken på galenskap och självmorden minskade.

Nu kan det förstås också bero just på att landet befann sig i krig – det brukar kunna leda till en slags moralisk uppryckning. I vilket fall trodde tsaren och de som undersökte effekterna att torrläggningen bara hade positiva effekter.

Ett tecken på att de kunde haft rätt var att en del som tillfrågades i enkäter sade sig vara villiga att betala extra skatt bara förbudet upprätthölls.

Det fanns representanter för bönderna i Duman som ville se dekretet omvandlat till en lag som ”för eviga tider” förbjöd sprit i Ryssland.

När jag försöker förstå den ryska historien ser jag den i mångt och mycket som ett exempel på hur en minoritet skaffar sig kontroll över majoritetens vanor och vardag. Men inte på det sätt som man kanske tror.

Man brukar se dem som förespråkar förbud av olika slag som minoriteter som vill förtrycka majoriteten. Men ibland kan man se förbudslagstiftning som ett sätt för majoriteten att skydd sig mot minoriteter och följden av deras leverne – ett leverne som skadar långt fler än dem själva. De ansvarstagande bönderna i byn såg hur de sociala sammanhangen bröts sönder av att en del bönder och hantverkare söp. Det drabbade inte bara alkoholisten utan hans familj, släkt, grannar, kunder. Det var ett hot mot byn. Därför kunde de som inte var alkoholister men nyttjade vodka på bröllop och begravningar (och då inte i måttliga mängder – de var ju ändå ryssar) ändå se tsarens totalförbud som något gott. Man fick väl offra en och annan rotblöta på det allmänna bästas altare.

Bolsjevikerna var däremot inte intresserade av att upprätthålla de sociala banden i bondegemenskaperna och de var dessutom intresserade av att maximera statens intäkter. Alltså tar man bort förbudet 1925 men skärper kontrollen över produktion och försäljning.

Under de år som tsarens och därefter bolsjevikernas förbud varit i kraft hade ändå förstås de mest förtappade själarna ägnat sig åt hembränning – och den populäraste råvaran för framställning av vodka var sågspån.

Och på något sätt kan man här ana ett band till dagens planer på att framställa vad som ska föreställa människoföda med hjälp av fermentering av sågspån.

Det utvecklas subkulturer där människor lämnar de naturliga sociala sammanhangen mellan människor. Det kan vara en rysk alkoholiserad smed i Irkutsk eller en under- och felnärd sojamjölkshipster på Södermalm. I det första fallet är det en subkultur baserad på ett fysiskt beroende, i det andra på ett kulturellt beroende. Men i båda fallen förflyttar man sig utanför och bortom det naturliga.

Nu är det inte så att sågspånsvodka är en undermålig produkt. Jag har druckit anständig sådan i det forna DDR, denna ”Holzschnaps” var dessutom statligt producerad. 

Men man kunde aldrig fått befolkningen i andra öststatsländer att frivilligt skåla i sågspånsvodka.

Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck på industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög.

PS. Ska man tolka ovanstående som att jag förordar förbud sisådär i största allmänhet? Inte alls – jag tror tsar Nikolaj II var inne på rätt väg. Efter något år mjukade han upp sitt dekret. Vodka var fortfarande bannlyst, men det blev upp till städer, byar och guvernement att bestämma vilka restriktioner som gällde öl, vin och destillerade drycker förutom vodka. Han ansåg att man lokalt bäst kunde hantera förbudsfrågorna.

Ett allmänt totalförbud som det bolsjevikerna hade 1917 till 1925 leder däremot bara till att subkulturen blir kriminell och här skapades de banditgäng som varit en viktig faktor i rysk historia sedan dess och fram tills i dag.

Här skapades också banden mellan dessa maffior och säkerhetstjänsten. En politisk kommisarie i Röda Armén eller en medlem av NKVD kunde inte gärna stärka sig med vodka. Det fick bli kokain, och den drogen tillhandahölls av de brottssyndikat som kom att kontrollera den illegala vodkaproduktionen, de skötte nämligen också insmugglingen av droger. Den som läser minnen skrivna av politiska fångar i Sovjetunionen möts av författarens förundran över att förhörsledarna verkar så outröttliga och maniska.

Det berodde inte på deras ideologiska glöd, det berodde på kokainet.

Podd

Radio Bubbla: Kina satsar på höjd IQ, Sverige satsar på Eliasson

Boris Benulic

Det blev en sändning om allt från Ayn Rand till Dan Eliasson, en individ så fal och hal att inte ens Rand hade kunnat teckna hans porträtt.

Ett av de fånigaste ”motargumenten” mot att Kina skulle utgöra en fara för omvärlden låter ungefär så här: ”Jaja, men Gula Faran är en gammal rasistisk tankefigur. Den talade man om för 100 år sedan. Och 200 för hundra år sedan.”.

Men att uttrycket är gammat betyder ju inte att det i sig är fel. Det kan vara gammalt på grund av att Kina länge faktiskt utgjort en fara genom sin vilja att expandera.

I dag får kinesiska skolbarn lära sig att provinsen Xinjiang alltid varit kinesisk. Men så är det inte – namnet som tillkom vid erövringen på 1750-talet betyder dessutom ungefär ”De nyligen underkuvade områdena”.

Mitten på 1700-talet är kanske inte riktigt att jämföra med ”alltid”. Men de styrande i Peking har i alla tider haft sin alldeles egna tolkning av vad som är kinesiskt territorium, se bara på Tibet och de delar av Indien som man i dag åter gör anspråk på.

I Xinjiang hade man innan erövringen egentligen bara kinesiska handelsstationer längs med Sidenvägen, men det räcker kanske i Pekings värld för att ett område ska betraktas som kinesiskt.

Något man kan begrunda när de Nya Sidenvägarna snart omsluter hela globen.

I fredagens program drog vi de långa linjerna i Kinas utveckling och diskuterade hur dagens försök att både decimera och pacificera muslimerna i Xianjiang har en mycket lång historia och sträcker sig tillbaka till Kublai Khans inskränkningar av religionsfriheten för muslimer.

På samma sätt har dagens envetna strävan att genetiskt förbättra Hanfolket mycket långa anor – men nu är folkmedicinens knep ersatta med världens mest avancerade forskning om hur man ska kunna höja IQ:n hos de kommande Han-generationerna.

I övrigt diskuterade vi Dan Eliassons förlängda förordnande på MSB och tipsade att nästa steg i karriären blir ärkebiskop. Förvisso är han inte prästvigd eller har någon teologisk skolning men han har det där köttiga, baksluga och samtidigt skenheliga ansiktet som makthungriga påvar har på renässansmålningar. Och eftersom ytan är allt får ni nog se honom viftande med ärkebiskopskräklan i sinom tid. 

Varför han skulle få det jobbet?

Givetvis för att slutföra jobbet med att göra om Svenska Kyrkan till en mångkulturell inrättning där även islam har sin givna plats. Det händer ju inte så mycket i kyrkorna på fredagarna så då kan imamerna kalla de trogna till fredagsbön där.