De som påstår att de för oss ömmar, krossar också våra drömmar.

Jag förstår inte kritiken mot att Stefan Löfven är otydlig i sina ståndpunkter och osynlig i media.

Själv får jag mitt Löfven-behov mättat med råge.

På kort tid har statstelevisionen fört oss i närkontakt med Stefan Löfven.

Vi har i en två delars dokumentär fått veta att vår statsminister läst Ulf Lundells ”Jack” fem gånger och att han äger fyra målningar av Lundell. Jo, jag vet att ni vill ha svar om pandemier, utrikespolitik, skolan och gängkriminalitet, men sådant tar tid att formulera – det måste ni väl begripa för den som läst ”Jack” fem gånger. Ingen tar sig igenom den så många gånger för att det är en stor läsupplevelse, man gör det för att man inte fattar riktigt vad den handlar om första gången, och inte andra heller, och inte tredje och så vidare. Ni får ge er till tåls med att statsministern formulerar svar på de frågor ni tycker är viktiga. Ni kan bara hoppas på att han inte påbörjat sin sjätte omläsning.

Och i Carina Bergfeldts nya talkshow fick vi i fredags en ingående beskrivning av hur Stefan Löfven badar bastu på fredagskvällarna och att han brukar raka sig i bastun. 

När vi diskuterade detta i gårdagens Radio Bubbla uttryckte jag min förvirring. Nyss var Stefan Löfven ute och i gallerior på jakt efter en reservdel till en rakapparat. Nu visar det sig att han rakar sig med hyvel i bastun.

Martin försökte locka mig till att spekulera om statsministerns intimhygien men jag låg lågt där, dels på grund av min blyghet när det gäller att tala om sådant, dels på grund av att vi ändå i grund och botten gör ett familjeprogram.

Förr kunde man ställd inför våra makthavares begränsningar trösta sig med tanken på tillvarons mystiska rikedom och universums oändlighet. 

Flyktvägar fanns alltid.

Men det var förr …

I gårdagens program talade vi nämligen också om att det nu verkar som om universum är mycket, mycket mindre än vad vi tidigare antagit.

Om det spelar någon roll? 

Jo, men faktiskt gör det nog det.

Känslan av oändlighet, av att något nytt alltid finns att upptäcka … bara man viker om hörnet … går ut ur eller in i skogen … bestiger berget  … öppnar dörren … eller kliver in i rymdskeppet … känslan av då kommer något nytt, stort, omätbart stort eller oväntat att uppenbara sig för oss … den känslan är viktig för människor.

Även om man liksom jag är nöjd med att vara omgiven av bokhyllor, av att ha en ek att sitta under och av att ha familj och vänner … även då är det viktigt att det bortom detta finns något som för det egna förståndet är oändligt och svårgripbart … men ändå så lockande att erövra.

I övrigt diskuterade vi den politiska situationen i Tyskland där man öppnat inrättningar för att få läger där man kan koncentrera dem som bryter mot karantänregler.

Och vi pratade om Italien som ser ut att gå mot sin 67:e regering sedan 1948. Nu har man i årtionden provat varje upptänklig kombination av partier. Som en italiensk tänkare påpekade en gång i sina fängelseanteckningar:

”Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; under detta interregnum kommer ett stort antal monstruösa fenomen att uppträda”

Jag tror vi kan anta att Antonio Gramsci med ”monster” avsåg företeelser som den EU-kontrollerade expeditionsministär som nu antagligen kommer att styra landet till nästa val. Gramsci hade nog velat se (den numera velande) Salvini rycka upp sig, om så nödvändigt stärkt med en liten Fernet Branca, för att sedan ge sig ut och rycka upp landet.

...

*Rubriken syftar förstås på några av Woody Guthries rader som vackert fångar förhållandet mellan vardagens slit och drömmen om vad som finns däruppe ovanför oss:

"I'd like to rest my heavy head tonight
On a bed of California stars
I'd like to lay my weary bones tonight
On a bed of California stars
I'd love to feel your hand touching mine
And tell me why I must keep working on
Yes, I'd give my life to lay my head tonight
On a bed of California stars

I'd like to dream my troubles all away
On a bed of California stars
Jump up from my starbed and make another day
Underneath my California stars
They hang like grapes on vines that shine
And warm a lover's glass like a friendly wine
So, I'd give this world
Just to dream a dream with you
On our bed of California stars"

Lyssna på låten kan du göra här.

I sin ungdom ville han bli arkitekt. Så blev det inte ... istället kom han att påverka människors syn ... inte bara på kläder.

Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”

Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.

Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.

Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla

När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)

Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.

Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.

Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.

Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.

Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.

Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.

Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.

När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.

Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.

Och så sopade han kontorsgolven själv.

Städare var en onödig utgift.

(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)

Som Nostradamus. Fast tillförlitligare. Och exaktare. Och roligare.

Medströmsmedia fortsätter älta 2020. Men vi är mer intresserade av vad som komma skall.

I dagens sändning gav vi svar på bland annat följande frågor:

Vilket blir nästa land som lämnar EU?

Lämnar Skottland Storbritannien?
Kollapsar Frankrikes ekonomi?

Vilket blir det första land Kamala Harris ger order om att invadera?

Hur ska överheten koordinera sina tre kampanjer för att disciplinera oss: corona, Black Lives Matter och klimathotet. Måste Greta Thunberg göra en blackface för att fortsätta få vara med i nyhetsflödet?

Vad gör man när man trott att man var accepterad av sina äldre kompisar men de en dag säger åt en att: men du kila iväg och leka med de andra glina. Det här är inget för dig?

Alexandria Ocasio-Cortez tar sin spruta, och Elvis sin. Alla pratar om att man ska lita på vetenskapen, men när det gäller är det tydligen kända personer som fungerar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat det stora krispaketet mot corona i USA. Den där lite sena julklappen, som sägs vara till för att lindra nöden bland dem som drabbats av nedstängningarna i coronans fotspår, men som innebär att hundratals miljoner dollar går till saker som absolut inte har något att göra med corona; genusprojekt i Pakistan och muséer i Washington.

Corona ser ut att bli den fråga som politiker profilerar sig med hjälp av i USA och i stora delar av världen. Ett sätt att göra det är tydligen att tränga sig före i vaccinkön. 

I amerikansk politik har ”The Squad” fått stor uppmärksamhet – fyra, unga kvinnor som lyckades bli invalda i representanthuset 2018: Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Presley från Massachusetts, och Rashida Tlaib från Michigan. 

De profilerade sig med hjälp av två frågor – ras och klimat. Konkret tog det sig uttryck att de var frenetiska förespråkare för en New Green Deal samt att de stödde Black Lives Matter.

Men nu när det ser ut som om demokraterna erövrat presidentposten och regeringsmakten visar det sig – förstås – att Biden inte är så där särskilt intresserad av en industripolitisk satsning på miljö och klimat. Och nu när Bidens och Kamala Harris gäng har makten har de inget behov för tillfället av kaos på gatorna och plundringar så Black Lives Matter-aktivisterna får hålla sig hemma. Både New Green Deal och BLM var till för att hetsa folk mot Trump-administrationen – de var inte ett uttryck för att Biden, Harris eller de som ingick i The Squad på allvar ville se någon verklig form av förändring. De ville mobilisera minoriteterna och skrämma vit arbetar- och medelklass.

Så hur ska medlemmarna av The Squad nu profilera sig? De kan inte fortsätta med de gamla frågorna som nu tagits bort från att-göra-listan.

Biden och det demokratiska partiet har inte gett någon medlem i The Squad en tung post i administration, regering eller utskott.

Så The Squad får satsa på att bli Instagram-influencers för att säkra röster vid nästa val. Men när de inte längre har en gemensam fiende i form av Trump, och när deras eget parti rappar dem med partipiskan då finns det bara ett möjligt utrymme kvar för dem – att visa hur engagerade de är i kampen mot viruset.

Corona blir deras nya stora fråga.

Men det har redan utlöst trätor mellan medlemmarna i The Squad om vem som deltar i kampen mot covid 19 på mest korrekt sätt.

18 december visade Alexandria Ocasio-Cortez upp sig på Instagram när hon tog sin vaccinspruta.

Snabbt var Ilhan Omar ute på samma plattform och klagade över att:

”Eftersom det är uppenbart att vi inte har vaccin som räcker till alla så måste vi prioritera dem som behöver det mest. Därför är det stötande att se medlemmar (av representanthuset) vara bland de första som får vaccin medan de flesta som befinner sig i frontlinjen, liksom äldre och handikappade, får vänta”.

Alexandria Ocasio-Cortez försvarade sig med att det hon gjorde var en insats för att bekämpa vad hon anser är en misstro mot vetenskapen. Hon ville vara ett föredöme och visa att vaccinet inte är farligt.

Det här gänget som enligt medströmsmedia (även i Sverige) var kraftfulla politiker som skulle bidra till en ny era i amerikansk politik, ägnar sig numera alltså åt Instagram-trätor. Det är som att se Blondinbella och Kissie bråka om vem som sopsorterar på rätt sätt.

Att de gått in i en influencer-roll ska vi kanske vara tacksamma för – man hade nog inte velat se dem få möjlighet att försöka förverkliga sin politik. Men de är ju inte en del av den djupa staten, de är den djup statens hjon, ungefär som Bernie Sanders.

När jag såg Alexandria Ocasio-Cortez Instagram-berättelse om vaccineringen kom jag att tänka på när de amerikanska myndigheterna på 1950-talet använde Elvis Presley för att övertyga människor om att de skulle ta polio-vaccin.

Elvis hade väl kunnat funka på mig också. 

Nåja, kanske inte när jag tänker efter – tänk om jag vetat hur han skulle komma att se ut; extremt fet, tjocka polisonger och ständigt iförd paljetterad kroppsstrumpa i vitt läder. Fast det kanske inte berodde på vaccinet?

Men jag ska hålla koll på Alexandria Ocasio-Cortez ansiktsbehåring och vikt i fortsättningen.

Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

Möjligen var ett underliggande tema i gårdagens sändning att många av inslagen handlade om politiker med märkliga böjelser eller okontrollerade drifter.

Och då är Radio Bubbla tillbaka. I går avhandlade vi frågor som:

Den märkliga härkomsten hos de flesta av dem som Joe Biden vill se som sina ministrar och toppbyråkrattorpeder • vaccinet som kan vara farligare än det som det ska skydda mot • den enda logiska förklaringen på Fredrick Federleys beteende • hade Giscard d`Estaing ett förhållande med prinsessan Diana • varför är Britney Spears farsa ond • … och en del annat.

"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.

Ska vi vänta på katastroferna eller låta oss katapultas ut i universum i jakt på nya äventyr?

En del tror att man kan säga något om en tidsålder och ett folk genom att studera vad de uträttar och skapar.

Möjligen är det så.

Men jag tror det säger mer att studera vad de drömmer om att göra.

I går talade vi i Radio Bubbla om Gerard K. O´Neill och hans visioner om städer i yttre rymden, om kolonier på andra planeter.

På 1970-talet satte hans (och andras) tankar om att mänskligheten skulle söka sig ut i universum och skapa nya beboeliga världar gränserna för människors fantasier och förhoppningar.

Alltså fanns det inga gränser.

Om unga människor då kunde drömma om att erövra en planet i ett fjärran solsystem, vad drömmer de om i dag?

Att bli uttagen och få tävla i Idol?

Vad vuxna drömmer om har jag ingen aning om.

Drömmer de överhuvudtaget? Och om de gör det drömmer de i så fall om elektriska får? 

Den kraftlöshet vi ser i västvärlden i dag beror på att nationerna och kulturerna förlorat självförtroendet. Nu gäller det inte att erövra rymden, nu gäller det att överleva den där andra virustsunamin som media hotar med, samtidigt som man ska sopsortera utav bara helvete för att inte polarisarna ska smälta.

Inget är längre möjligt. Inga segrar i sikte. Allt man kan hoppas på är att lidandet inte blir utdraget.

Och att man hinner bli uttagen till Idol. Eller Farmen.

Det enda som för tankarna till 1970-talet är att västvärldens nationer påminner om Italiens fotbollslandslag under det årtiondet. De gick ut på plan med ett enda mål; spela defensivt. Håll nollan. Släpp inte in några mål.

1960- och 70-talets gränslöshet när det gällde vad som var möjligt för mänskligheten påverkade också människor i det lilla, i hur man levde sina liv. Och tanken på att man ingår i en kultur som är på väg att kolonisera månen, sedan Mars och sedan … vem vet … det inger hopp och en känsla av att man ingår i något större. Och det grundlägger också tanken om att det man själv gör bidrar till framgångarna. Vilken ens uppgift i samhället än är.

Ta bort den egna kulturens visioner och drömmar och den enskilda individens drömmar reduceras till en förhoppning om att det är extrapris på köttfärs på ICA så att man riktigt kan frossa loss när det är dags för fredagstacos. 

Genom åren har jag och Martin då och då i programmet talar om hur vi drömmer om att starta en handelsbod på en av Saturnus månar. 

Under de kommande dagarna ska jag här på bloggen – och i en del texter som bara kommer att finnas i mitt dagliga nyhetsbrev – diskutera just sådana drömmar.

Och varför de är nödvändiga för en levande kultur.

Vi får inte låts våra tankar begränsas av dem som inte har några tankar. Vi kan ju inte ständigt älta Lööfs, Löfvens, och Kristerssons oförmåga, valhänthet och färglöshet eller orsakerna till självvald analfabetism och hjälplöshet i förorten.

Mitt dagliga nyhetsbrev beställer du här.

* Rubriken ”Platon eller Plattan” förklaras i de kommande texterna. Vi måste bara komma en bit på väg i resonemangen först, och lämna jordens syrefattiga debattatmosfär bakom oss.

Ett avsnitt som innehöll allt; från geopolitik till sartoriella anvisningar.

I gårdagens sändning diskuterade vi om Putin och Joe Biden kan bli kompisar om Joe mot all förmodan vinner valet. Det blev förstås en del geopolitik i den diskussionen. Men så finns också frågan om de två kommer att fungera ihop på det mer personliga planet? De har inte riktigt samma stil. Inte ens när det gäller val av solglasögon.

Nåja, vi kom väl inte in så mycket på mode just i det avsnittet av programmet. Men det gjorde vi istället när vi diskuterade milisgrupper i dagens USA. Kan en politisk rörelse ha hawaiiskjortor? Blir det inte lite mycket Yngve Stoor över det hela då?

Och måste jag göra mig av med min slitna Fred Perry-träningsbag?

Numera räcker det inte med att ha politiskt korrekta åsikter. Man ska ha politiskt korrekt klädsel också. Blir man insläppt i det offentliga samtalet om man kör med bar överkropp som Vladimir? Vill man förresten bli det?

Kanske ska man inte fundera så mycket på sådant utan istället göra något praktiskt nyttigt? Som tolvårige Jackson Oswalt som vi uppmärksammade i programmet; han byggde en fusionsreaktor hemma i köket.