Det senilmoderna samhällets paradox; sex är på en och samma gång vardagligt och ändå oerhört viktigt. Klart det uppstår märkliga debatter.

"Våldtäkt", Edgar Degas, 1869.

Det är lite underligt att det ska vara så svårt att bringa reda i debatten om våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp.

Kan det bero på att människor faktiskt inte har en genomtänkt syn på sex? Samlagandet är för de flesta en aktivitet vilken som helst; som att käka chips eller knyta skorna, kanske svettas man lite mer. Till och med val av tatuering och dess placering betraktas som något man måste tänka igenom mer noga än frågan om med med vem – samt när, var och hur – man har sex.

Det finns en märklig motsättning inbyggd i den i samhället dominerande uppfattningen om sex. Vilken den uppfattningen är? Men det vet ni väl? Det är uppfattningen att sex och samlag ska betraktas som något vardagligt – som Alexandra Kollontaj uttryckte det en gång i tiden: att ha sex är inte mer märkvärdigt än att dricka ett glas vatten.

Men om det nu är så – att bolsjevikmadamen Kollontajs syn på kärlek är den korrekta – varför allt detta liv om våldtäkter – det blir ju som att ropa typ: ”Men hej, stoppa honom och kasta honom i fängelse, han tvingade mig att dricka ett glas vatten”.

När människor vill att våldtäktsmän och sexnidingar straffas är det ett uttryck för att de faktiskt anser att sex och samlag är en handling som definitivt inte kan jämföras med att dricka ett glas vatten.

Alltså: i den samtida uppförandemanualen slås det fast att sex är en vardaglig handling, inte speciellt märkvärdig – men … samtidigt är våldtäkt något man ibland – när media och politiker vill köra kampanj – ska se mycket allvarligt på. När kampanjen är över återgår allt till det vanliga … och anmälningarna lämnas utan åtgärd hos polis och åklagare.

Och här har vi det grundläggande problemet i det västerländska samhället – man profanerar sexualiteten vilket gör att den kan användas som växelmynt vid mellanmänskliga transaktioner – och därmed skapas den kultur vi ser omkring oss i dag.

Om jag överdriver? 

Klart jag inte gör – se bara på de diskussioner som förts de senaste åren där det kommer förslag på avtal som ska undertecknas innan samlaget … eller appen Libra där parterna ingår kontrakt och signerar sitt samtycke med sitt bank-id innan de kör igång.

Om både män och kvinnor såg sexualiteten som något mycket större, viktigare och vackrare än vilken vardaglig handling som helst – då skulle vår kultur … och därmed vårt samhälle vara annorlunda … och vi skulle slippa diskutera så märkliga – och inte riktigt friska – figurer som Soran Ismail.

Eller som Martin uttryckte det i gårdagens Radio Bubbla: ”Det är inte svårare än att folk slutar knulla runt innan de gifter sig.”

Och medan vi var inne på ämnet diskuterade vi också alfahannar och sexkommunism och så förklarade jag hur farligt det det kan vara att läsa romaner som påstås handla om kärlek och relationer eftersom det just är romaner – och därmed skrivna av författare som är ett till stora delar självupptaget skikt av befolkningen med en dokumenterad oförmåga att upprätta fungerande relationer till det motsatta könet. Det de därmed kommer att skriva och berätta utgår från deras egna miserabla förhållanden och erfarenheter och därmed bidrar de till att skapa en kultur där den stora romantiska kärleken framstår som något omöjligt … och på så sätt förstärks den tidigare nämnda Kollontajska tankegången.

PS. När det gäller våldtäkter och sexuella övergrepp finns det olika kategorier, på en del av dem är ovanstående resonemang inte tillämpliga utan där krävs det mer direkta och hänsynslöst stränga åtgärder.

En av dessa kategorier är de där förövaren är uppenbart gravt störd, som Hagamannen eller Södermannen.

En annan kategori är våldtäktsmän av utomeuropeisk härkomst – där är våldtäkten ett uttryck för en syn på kvinnan som en lägre stående varelse … och det förstärks av att våldtäkten blir ett sätt att angripa det land missdådaren lever i, dess människor och kultur – våldtäkten blir en krigshandling, ett vapen som ska skada fler än den som våldtas.

Ett program som innehöll allt; teorier om prisbildning för klockor och glass, resonemang om aristokrater, Akhenaton, Piggelin, Patek Philippe.

Ska Egypten sluta vara den eviga eunucken och istället följa farao Akhenatons väg och därmed ersätta Allah med Ra?

Kanske är det att hoppas för mycket … eller ?

Vi diskuterade i gårdagens program om den nya huvudstaden och satsningen på omfattande arkeologiska uträvningar är ett tecken på att Eygptens militärer satsar på en nationell renässans.

… och på tal om renässans …

Vi mindes en man som var Cambridge kansler i årtionden och som löste många konflikter i kollegiet – men också såg till att naturvetenskap och teknik fick kungliga professurer. Han var en skicklig hästpolospelare, gjorde körning till något mer än en hobby för amatörer, han skrev böcker, målade, var pilot och genomförde 22 000 invigningar.

Och han hade en folklig, robust humor.

Det är lite svårt att förstå hur han kunde hinna med allt. 

Fick han hålla ögonen på klockan hela tiden? 

Jag tror inte det. Prinsen var en sann aristokrat och sådana tenderar att få tiden att anpassa sig efter deras behov … de behöver ingen klocka.

Ingen Patek Philippe för prins Philip

Man kan därmed fråga sig hur aristokratiska de andra männen i kungafamiljen är. De viftar gärna med sina dyra armbandsur. Harry med en Rolex Explorer II, William med en Omega Seamaster 300, Andrew med en Platinum Rolex Day-Date, och Charles som verkar ha en verklig klockfetisch bär oftast en Parmigiani Fleurier Toric Chronograph, men då ska man komma ihåg att det är hans vardagsklocka och att han har en stor samling med många objekt som är mer dyrbara.

Men som sagt … prins Philip verkar vara den ende i sällskapet som inte förekommer i artiklar om exklusiva klockor – det hade i och för sig räckt som minnesord.

Piggelin prisvärd pinne?

Och så pratade vi om vad är vi beredda att betala för en glass. Och hur märkligt det är att en del slantar upp fantasipriser för PK-glass som Ben&Jerry.

... och då sa Bulletins ägare, typ: Oj, vi vet inte hur vi ska göra en bra svensk tidning. Vi måste ringa någon från USA, de vet säkert. Jag har sett en serie på Netflix som handlade om amerikanska journalister. De verkade duktiga.

Nu går Bulletins ägare ut och förklarar att tidningen är återuppväckt från de döda och att en frälsare nedstigit; denne räddande medie-messias Rosenthal har tidigare varit chef på New York Times. Han behärskar inte svenska men har dock läst Stieg Larssons deckare på engelska samt varit på shoppingtur till Stockholm på den tiden han var korrespondent i Moskva.

Mer kunskaper ska väl inte behövas för att styra upp Bulletin? 

Eller?

Förvisso är svenska tidningar usla, men varför skulle räddningen bestå i att låta sig fostras av någon från New York Times? Han vet inget om svensk historia, svensk politik eller svensk kultur och mentalitet. Men man får väl anta att denne nye media-Messias vet exakt hur en tidnings innehåll ska slipas till för att den ska kunna bli passa in i det politiskt korrekta globala mediaflödet.

Det tyder på en monumental andefattigdom att ta amerikanska tidningar som förebild – och inte någon av de stora europeiska tidningarna. Det visar USA:s sorgliga grepp om vad som ska föreställa svenska intellektuella. De flesta behärskar inte längre franska, tyska, spanska, italienska eller ryska. Det är för dem okända språk och stängda kulturer. Deras medvetanden är koloniserade av USA och deras hjärnor har samma internationella ställning och status som Puerto Rico har som självständig politisk entitet.  Alltså ingen alls.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att Frankrike nu ställer sig i spetsen för kampen mot den fördärvliga importen av idéer från USA.

I Frankrike förenas trots allt stora delar av högern och vänstern av jämlikhetstanken från den franska revolutionen. (Den ska inte sammanblandas med den svenska jämlikhetstanken som innebär att de lataste och minst engagerade och minst intelligenta i alla avseenden ska utgöra normen – en slags pervertering av tanken på att de sista skola bliva de främsta.)

Den franska jämlikhetstanken är meritokratisk. Den mest energiske och begåvade ska också om han vill kunna ta del av makten och härligheten … oavsett ursprung.

Det är därför hundratals franska intellektuella i upprop och artiklar – liksom president Macron – nu angriper de från amerikanska universitet importerade uppfattningarna om att det offentliga samtalet liksom forskning och studier ska ta hänsyn till människors hudfärg. Vita ska hålla käft när svarta diskuterar Afrikas historia eller svartas situation i Frankrike eller Europa.

Den franska jämlikhetstanken innebär som sagt att ditt ursprung är ointressant – därmed är det också ointressant om du är vit, svart, albino, gul eller fläckig eller grönprickig eller polkagrisrandig. 

En av Paris vice borgmästare har gett uttryck för åsikter som innebär att vita ska sättas på undantag, men framförallt riktas angreppen från förnuftigt tänkande politiker och intellektuella mot den franska studentfackföreningen Unef som hårt driver kraven på ”safe spaces”, kvoteringar samt förtvivlat försöker hitta en fransk motsvarighet till George Floyd. Unefs ledning är också ett exempel på vad president Macron och medlemmar av hans regering betecknat som ”islamo-vänsterism”.

Och här kommer vi tillbaka till New York Times.

I en rejält uppslagen artikel har tidningen skrivit uppskattande om Unef. Det är lite oklart vad som är fantastiskt med Unefs idéer – men New York Times är alldeles till sig i gabardinkostymen eller hipsterpaltorna (de två uniformer man kan välja på som NYT-anställd) eftersom Unef leds av en kvinna vars mamma är från Guadelope medan pappan är jude från sydfrankrike, dessutom finns i ledningen en kvinna vars föräldrar konverterat till islam, en muslim vars föräldrar kommer från Tunisien samt en ”vit män” (som tillhör en mer udda vänstergrupp).

Artikeln visar ingen som helst kunskap om fransk historia, kultur och mentalitet – eller för tanken på att det är dina meriter och prestationer som ska räknas.

Det är din hudfärg, din tro, ditt kön som är det viktiga.

Givetvis har franska tidningar från höger till vänster förklarat att New York Times ska hålla käft och uttala sig om sådant de möjligen förstår sig på, exempelvis vilken portugisisk restaurang som är bäst ovanför 160:e gatan. 

Men visst, det är klart att en man som varit redaktör på den tidningen ska rädda Bulletin.

Själv tror jag dock att Uri Geller har större möjligheter att fixa det.

Håller kristen ödmjukhet på att övergå till allmän undfallenhet?

Luca Giordano: Sisteras nederlag (vid slaget på Tabor), c. 1692.

Ibland låter vi oss påverkas av att det är söndag och de gångerna handlar stora delar av Radio Bubbla om religion.

Så blev det i går – och vi hann med att avhandla Gud, Allah och Buddha … hinduismen kom undan … den här gången.

Vi nämnde i förbigående Jenny Strömstedts förlöpning i TV4 på lördagsmorgonen. 

Den kom efter ett inslag där en kvinna från Irak berättade om hedersförtryck, därefter fick Morgan Johansson orera om åtgärder (som aldrig kommer att genomföras) och när inslaget skulle avrundas insåg väl Jenny Strömstedt att de gångna 15 minuterna enbart handlat om islam. Inte bra!

Alltså avslutar hon med att säga:

”Sen ska vi ju säga att det finns ju…äh äh äh ...den här typen av normer inom delar av frikyrkan”.

Vilket rimligen måste innebära att Jenny Strömstedt lever i föreställningen att medlemmar av Pingstkyrkan eller Livets ord eller någon annan frireligiös rörelse då och då välter för dem misshagliga fruar eller döttrar över balkongräcket.

Jag utgår från att ingen representant för någon frikyrka kommer att protestera mot, eller angripa, TV4 och Jenny Strömstedt. Bäst att ligga lågt.

När sådana som Strömstedt slinter med tungan får man en bild av hur de anställda i medströmsmedias fabriker tänker. Deras världsvild är enkel. Västvärlden är ond, och västvärlden är skyldig till allt elände i världen – om muslimer begår våldsdåd är det för att de provocerats av den västerländska ondskan.  Man måste visa dem förståelse (ett annat färskt exempel på detta var när SvT:s Christian Catomeris förklarade att den franske läraren Samuel Paty som halshöggs av en terrorist hade uppträtt provocerande).

Inför allt detta visar västvärldens kristna undergivenhet och eftergivenhet, en vilja till anpassning för att … ja, för att vad då? Bli omtyckta?

Kristendomens framväxt var ju inte följden av att de första troende strävade efter att bli omtyckta och omkramade … de gjorde inte allt för att anpassa sina åsikter till omgivningens.

Men i dag …? 

I dag tror de kristna kyrkorna att de ska kunna hindra sitt sönderfall genom att anpassa sig till det moderna samhället och dessutom till det nya icke-Europa som växer fram.

På sin höjd kvider de troende lite när de behandlas illa.

Och de som inte är kristna verkar tycka att det är naturligt att man hånar kristna.

Februari 2020 kom en rapport från Sveriges kristna råd.

Där konstaterades att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan.

Och vad hände efter några artiklar i media?

Ingenting.

I gårdagens sändning hävdade jag (som kristen) att ett av problemen med den organiserade kristendomen och kyrkorna är att de i sin trosföreställningar och teologiska konstruktioner sedan begynnelsen har tankegångar inbyggda som i sig försvagar Europa och västerlandets kultur och samhälle.

Dessa faktorer framträder på lika sätt och i olika form när det gäller den katolska kyrkan, de lutherska, de ortodoxa eller den anglikanska – men i grunden rör det sig om en vilja att säkra den byråkratiska organisationen – det må sedan vara Vatikanen och påvedömet eller en luthersk statskyrka som den svenska (även om den numera formellt sett inte är en statskyrka).

Ett utmärkt exempel på en sådan farlig teologisk tankegång är Luthers idé om att kristna hellre skulle välja att bli martyrer än bekämpa dem som angrep dem för deras tro.

Sådan försvar var den kristne furstens ansvar, hävdade Luther.

Och där står vi i Sverige i dag. 

Kulturen är impregnerad med att människor ska vända andra kinden till … för den som har makten över stat och samhälle kommer att försvara dem.

Och så är det ju inte riktigt …

Gräv en grop åt dig själv, så kanske andra faller däri.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi mullvadar. Mullvadar är ilsket asociala djur, som förutom att gräva gångar, kasta upp jordhögar och käka mask ägnar sig åt revirstrider. 

Jag tvivlar starkt på att mullvadar skriver kollektivavtal innan de sätter igång och underminerar åkrar, fält eller gräsmattor. 

Va, anser du det obegripligt att jag överhuvudtaget tar upp frågan om huruvida mullvadar kan och bör skriva kollektivavtal?

Om inte du kan tänka dig den möjligheten finns det andra som uppenbarligen kan föreställa sig något sådant. I det holländska val som avgjordes i går gick Djurens Parti framåt – och de ser ut att öka med en plats i parlamentet … vilket innebär att de nu har hela sex platser.

Vad Djurens parti vill? 

Så vitt jag förstår anser de att människor är djur (så långt är jag med) … och att djur därför ska ha samma rättigheter som människor (här tappar jag liksom greppet totalt om vad de menar och vill).

Men ser man världen som Djurens Parti gör är det väl inte omöjligt att tänka sig en tillvaro där mullvadar skriver kollektivtal. Antagligen har djuren i den världen också rösträtt (varför inte förresten, några flockar och hjordar till…).

På Bubbla har vi inga kollektivavtal, ändå har vi hållit på i sju år och gårdagens sändning är väl nummer 700 … eller 800 … eller något sådant.

Aftonbladets Jonna Sima förstår garanterat inte hur vi ha kunnat hålla på så länge, för hon tror på att kollektivavtal är en förutsättning för den som vill göra tidningar eller ägna sig åt annan journalistisk eller opinionsbildande verksamhet. Hon förklarar i en ledare att nätmagasinet Bulletin nu kollapsar därför att journalisterna där inte har ett kollektivavtal. Och visst kollapsar Bulletin, men det beror inte på att de saknar kollektivavtal, det beror snarare på att journalisterna där suktar efter just ett kollektivavtal. Och ett skyddsombud!

Journalisterna på Bulletin har inte mullvadens mentalitet, även om de lämnar tomma gångar och jordhögar efter sig.

Mullvadens mentalitet innebär något helt annat som Hegel konstaterar i sin föreläsningar om förnuftets roll i historien där han citerar Hamlet när denne säger till faderns vålnad:

”Bra, gamle mullvad! Att du kan gräva så fort.

En snäll skansgrävare. Ännu en gång vi ömsar plats …”

Hegel broderar kring detta och förklarar att Världsanden ibland kan förefalla ha förlorat sig, glömt sin mening och sitt mål, men genom sin inre motsättningar, rör den sig i det fördolda framåt tills det den är så stark att den spränger den jordskorpa som skiljer den från solen.

Och i övrigt resonerade vi kring möjligheterna för USA att återskapa sin Första flotta, CDU:s nederlag i de tyska regionalvalen och att man nu kan beställa Donald Trump i form av vad som ser ut som en buddhastaty …

*Rubriken är hämtad från en dikt av Anne Sexton:

"I will be steel!
I will build a steel bridge over my need!
I will build a bomb shelter over my heart!
But my future is a secret.
It is as shy as a mole."

Vad de diktraderna har att göra med min text? Det förstår jag nog själv i sinom tid, antagligen den dag då jag förstår varför jag tilltalas av delar av Sextons poesi ... även om hon var skogstokig och obehaglig,

Och om du undrar vad vi kom fram till i programmet rörande mullvadar kan jag väl avslöja att vi ansåg att man inte har rätt att döda dem bara för att de gräver gångar i ens gräsmatta.

Att ägna sig åt att utopier och framtidsdrömmar bör vara förbehållet dem som är beredda att arbeta hårt och som inte skyr problem och svårigheter.

Vi kan ibland verka dystra i våra förutsägelser om framtiden, men som gårdagens sändning av Radio Bubbla åter visade är vi innerst inne muntra utopister som drömmar om att en dag ha en handelsbod några planeter bort … minst.

Det finns de som tror att om man motsätter sig överhetens idéer om utveckling innebär det att man är teknikfientlig.

Är du motståndare till att minst 400 miljarder av skattebetalarnas pengar ska bekosta byggandet av järnvägar som minskar restiden mellan Stockholm och Göteborg med en timme? Då är du en bakåtsträvare.

Men vi så kallade ”bakåtsträvare” kan ju luta oss mot Stockholm Handelskammares analys och kritik. Där konstateras det:

”Att spendera åtminstone 400 miljarder kronor, lågt räknat, på ett spår som faktiskt inte ens är modernt i dag kommer naturligtvis få konsekvenser för andra investeringar och underhåll i övriga Sverige.” 

Och det är alltid problemet med överhetens förslag på ”utveckling”. De är småskurna, inkrökta, räddhågsna och visionslösa - precis som förslagsställarna själva.

Det levereras aldrig förslag som kan få varje medlem av nationen att tänka: 

”Ja, det här måste vi göra! Sverige ska bli först i världen med det här! Vi ska bli bäst!”

En gång i tiden erövrade svensk ingenjörskonst världen.

I dag … tja … 

Vi kom in på detta ämne i gårdagens Radio Bubbla när vi diskuterade flygande bilar. Det visar på något sätt mänsklighetens omogenhet och olämplighet att vi inte har flygande bilar. I 1960-talets populärkulturella bild av framtiden var den flygande bilen en självklarhet.

Men på något sätt förstår väl till och med de mest trögtänkta att flygande bilar inte är något att sträva efter just nu. Det skulle sluta med seriekrockar uppe bland molnen och ramponerade bilar skulle regna över oss.

Ingen bra idé. 

Men det visar också uppgivenheten i den västerländska civilisationen – det finns inte innovatörer, ingenjörer som entreprenörer som trots detta försöker skapa flygande bilar. De låter sig begränsas av omvärldens inskränkthet och efterblivenhet.

Dessutom är vår civilisations förmåga att skapa utopier sämre än den var för 115 år sedan.

I Jules Vernes ”Maître du monde’’* (1904) möter vi åter ingenjör Robur från ”Robur-le-Conquérant”** (1886), men nu har han inte nöjt sig med att bygga ett luftskepp (som Albatross i den första boken) – nu har han skapar ”Terror”, ett fordon som på en och samma gång är bil, flygplan, båt och ubåt.

Det finns de som hävdar att de två verken visar hur Jules Verne rörde sig från utvecklingsoptimism, och tro på vetenskap och förnuft i den första boken till pessimism och misstro mot teknik och teknologiska framsteg i den andra. I bok nummer två uttrycker namnet på Roburs fordon ganska väl hur han ser på världen och människorna.

Men Jules Verne bibehöll sin tro på människan och vetenskapen och deras förmåga att i alla tänkbara meningar erövra nya världar.

Det var mänskligheten och dess olika civilisationer han mot slutet av sitt liv såg på med missmod.

Och i övrigt talade vi i programmet om konstmarknaden, Göran Lambertz, OS i Japan samt islam.

*Svensk översättning: Ingenjör Roburs luftfärd

**Svensk översättning: Världens herre

Är det inte dags att vi inser att det finns en del krigsförbrytelser från det andra världskriget som man fortfarande försöker dölja.

Amerikanska soldater köar utanför japansk bordell 1945.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi tidningen Bulletins implosion, att Milo Yiannopoulos inte längre är homosexuell, samt Harrys gnäll och Meghans gnöl.

Och så funderade vi över det här med vad som hände på japanska fältbordeller under andra världskriget – något som blivit en storpolitisk fråga.

1998 hittar polisen på Okinawa tre skelett i en grotta. Det visar sig vara lämningarna efter tre svarta amerikanska marinkårssoldater som försvunnit strax efter det att USA segrat i det blodiga slaget om kontroll över ögruppen i andra världskrigets slutskede. 

Marinkåren listade de tre 19-åriga svarta soldaterna som troliga desertörer sommaren 1945. Ett år senare ändrades noteringen till saknade i strid. Även om striderna hade upphört när de försvann.

Vad hade egentligen hänt?

Äldre invånare i trakterna av fyndet började berätta – och det blev en historia om hur tre svarta amerikanska soldater kväll efter kväll kom till en by och där våldtog kvinnor och flickor.

Byborna tröttnade till slut, lade sig i bakhåll och dödade de tre våldtäktsmännen. Kropparna gömde de i grottan.

Att amerikanska soldater våldtog kvinnor på Okinawa var i sig inget ovanligt. Det finns japanska historiker som hävdar att 10 000 kvinnor våldtogs efter det att amerikanerna besegrat de japanska styrkor som försvarade ön.

Med tanke på hur mycket material om andra världskriget som konstant, sedan 1990-talet, produceras för en massmarknad: böcker, magasin, filmer, TV-serier, tidningsartiklar … så borde vi alla ha en ingående kunskap om skeendet på 1930- och 1940-talet.

Men så är det ju inte. 

För hur många av er kände till de 10 000 våldtagna kvinnorna på Okinawa?

Eller att de japanska myndigheterna när de fick kännedom om massvåldtäkterna på ögruppen insåg att de måste göra något – snart skulle de amerikanska trupperna landstiga på de fyra huvudöarna Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku – och på inrikesministeriet kunde man föreställa sig den våg av sexuella övergrepp som skulle följa i spåren av de amerikanska ockupanterna.

Alltså bestämmer man sig för att upprätta fältbordeller speciellt för de amerikanska ockupationsstyrkorna. Man gör det för att man vill undvika tiotusentals våldtäkter av japanska kvinnor.

På inrikesministeriet vet man att fältbordeller är något helt okänt och totalt förbjudet i USA:s krigsmakt; medan Japan och andra krigförande länder som Tyskland, Frankrike och Italien hade fältbordeller. Dels för att förhindra övergrepp mot civilbefolkning, dels för att kunna förhindra spridningen av könssjukdomar i de egna väpnade styrkorna. 

Efter direktiv från inrikesdepartementet började japansk polis samarbetade med affärsmän verksamma i restaurang-, hotell-, bar- och bordellbranscherna med målet att upprätta ett bordellsystem som skulle betjäna amerikanerna. Detta samarbete skedde genom att man bildade ”Föreningen för rekreation och förströelse” vars verksamhet finansierades med hjälp av statliga medel.

Uppgifterna om hur många kvinnor som tjänstgjorde på bordellerna varierar från 55 000 till 70 000. Man är inte säker på hur många utländska kvinnor som fanns bland dessa. Till detta antal kommer de bordeller som var helt privata och där  antalet prostituerade var ännu större.

1946 förbjöd de amerikanska ockupationsmyndigheterna de bordeller som drevs av ”Föreningen för rekreation och förströelse”– MacArthur ansåg att hälsokontrollerna där var för dåliga eftersom en fjärdedel av de amerikanska soldaterna fått könssjukdomar.

Under den tid dessa bordeller var tillåtna anser forskare att det förekom cirka 40 fall per dag då en amerikansk soldat våldtog en japansk kvinna, efter förbudet steg antalet till mer än 300 fall per dag.

De som drev de japanska bordellerna var tvungna att betala tämligen anständiga löner till de kvinnor som anlitades, och det skrevs också ordentliga kontrakt. Vanligt var också att man vädjade till kvinnors patriotism –  man påpekade att de som prostituerade sig räddade sina landsmaninnor från att bli våldtagna.

Avtal som reglerade ersättning, arbetstid och antal kunder per dag var sedan många hundra år ganska vanligt när det gällde japanska bordeller.

Det senaste kulturkriget på de amerikanska universiteten har vissa kopplingar till det här.

Harvardprofessorn J. Mark Ramseyer har skrivit en artikel där han hävdar att de koreanska kvinnor som var verksamma på de japanska fältbordellerna i Korea inte hade tvingats dit utan oftast hade ingått ett avtal med den japanska armén.

Och vad händer?

Ett antal forskare går till angrepp och kräver att hans artikel ska dras in därför att Ramseyer påstås ha misstolkat källmaterialet. Eller rentav hänvisat till historiska belägg och källor som inte existerar.

1000-talet ekonomer har dessutom skrivit på ett protestupprop där de kräver att artikeln stoppas. Att mer än 1000 ekonomer plötsligt skulle skaffat sig kunskap nog att källkritiskt kunna granska en studie som kräver att man behärskar japanska, koreanska samt har historiska kunskaper om perioden och länderna i fråga är mindre troligt. De har bara ställt in sig i ledet därför att det är vad de förväntas göra.

Att forskare som har Japans historia som sitt område kritiserar Ramseyer är en sak – det är dock märkligt att de kräver att hans syn på historien inte tillåts.

Ramseyers beskrivning av verkligheten på de japanska bordellerna i Korea skiljer sig inte nämnvärt från den som en del sydkoreanska forskare tidigare framfört, som till exempel Park Yu-ha, An Byeong-jik, och Lee Young-hoon. Men vi lever ju i en tid där man kan stärka sin ställning i forskarvärlden genom att driva politiska kampanjer – och det är just vad vi ser nu. När sådana strider inleds kastar sig också andra krafter in.

Det kanske mest märkliga är att två medlemmar av USA:s kongress uttalar sig om Ramseyer.

Michelle E. Steel, kalifornisk republikansk medlem av representanthuset har deklarerat att: ”His article only contributes to the harmful denial of the very painful and true events these women endured.”

Och Young O. Kim,  en annan republikansk kalifornisk medlem av representanthuset tweetade: “We must support victims of human trafficking & slavery, not tear them down. I urge Ramseyer to apologize.”

Som om de två skulle vara insatta i frågan.

Och absurt bir det när Philadelphias stadsfullmäktige (!) antar en resolution som fördömer Ramseyers artikel och slår fast att de kvinnor som arbetade i japanska bordeller i Korea hade tvingats dit. Vad kommer härnäst? Ett uttalande från socialborgarrådet jan Jönsson?

Men rent motbjudande blir det när USA utrikesdepartement ger sig in i debatten:

”… the trafficking of women for sexual purposes by the Japanese military during World War II was an egregious violation of human rights.” 

USA:s väpnade styrkor visade sig under andra världskriget inte bara vara en maskin för krig utan också för våldtäkt. Kanske skulle USA:s UD just därför ligga lite lågt i den här frågan.

(I kvällens digitala nyhetsbrev resonerar jag vidare kring de här svåra – och rätt obehagliga –  frågorna; vi kommer att diskuterade de allierades våldtäkter i Italien, Frankrike och Tyskland – och jag ska försöka förstå hur kommer det sig att så många värjer sig för varje försök att mer förutsättningslöst diskutera olika skeenden under andra världskriget. Varför människor beter sig som om det var förbjudet att försöka tränga djupare in i skildringen av förloppet av det senaste stora kriget. 

Vi är ju alla överens om att segraren skriver historien. 

Vi är alla överens om att därför måste segrarens historieskrivning granskas extra noga. Varför gäller inte det andra världskriget?

Vi är väl intresserade av att alla oskyldiga civila offer får sin upprättelse?

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.)

Rysk politik börjar likna en saga ... mystiska gifter och trollformler.

Jag är äntligen bortkopplad från alla apparater med syrgas och mätinstrument … och istället har jag kunnat koppla upp mig till den digitala etern … och därför är Radio Bubbla tillbaka efter sitt uppehåll.

I går var nekrologerna så många att de fick en egen avdelning, och vi mindes:

• Rush Limbaugh – vulkanen som fortsatte ha utbrott ända tills dess att det amerikanska medielandskapet var helt förändrat, och den politiskt korrekta tråkradion begravts i lava och aska

• Chick Corea – jazzmusikens motsvarighet till Tom Cruise

• Frank Baude – den svenska kommunismens siste mohikan, han skalperade alltid verbalt fanflyktingar – oavsett om deras politiska avvikelse skedde i talarstolen eller sängkammaren

• Lars Norén – hatade familjen, trodde missbrukare, brottslingar och sinnessjuka var i besittning av en för andra förborgad sanning, förstod till slut inte ens sig själv, lästes av ingen förutom (kanske) av dem som var tvungna att recensera honom

Och eftersom vi ändå var inne på ämnet avlidna kändes det naturligt att ägna några ord åt årsdagen av Olof Palmes avdagatagande och påpeka att det i år var första året som det inte pågår en utredning i ärendet … fast man kan å andra sidan undra om det egentligen inte varit på det sättet i rätt många år, kanske att det till och med varit så hela tiden.

Och så försökte vi förstå varför media och politiker i väst bryr sig så mycket om Alex Navalnyj, trots att nästan ingen i Ryssland gör det. 

Navalnyj har ju förklarat att han fått stora filosofiska insikter genom att läsa Harry Potter … innan ni gör er lustiga över det ska ni kanske påminna er själva om att Sverige har en statsminister var stora läsupplevelse är Ulf Lundells ”Jack” som han läste fem gånger, och dessförinnan hade vi en statsminister som ljudade sig igenom Camilla Läckbergs verk. 

De som påstår att de för oss ömmar, krossar också våra drömmar.

Jag förstår inte kritiken mot att Stefan Löfven är otydlig i sina ståndpunkter och osynlig i media.

Själv får jag mitt Löfven-behov mättat med råge.

På kort tid har statstelevisionen fört oss i närkontakt med Stefan Löfven.

Vi har i en två delars dokumentär fått veta att vår statsminister läst Ulf Lundells ”Jack” fem gånger och att han äger fyra målningar av Lundell. Jo, jag vet att ni vill ha svar om pandemier, utrikespolitik, skolan och gängkriminalitet, men sådant tar tid att formulera – det måste ni väl begripa för den som läst ”Jack” fem gånger. Ingen tar sig igenom den så många gånger för att det är en stor läsupplevelse, man gör det för att man inte fattar riktigt vad den handlar om första gången, och inte andra heller, och inte tredje och så vidare. Ni får ge er till tåls med att statsministern formulerar svar på de frågor ni tycker är viktiga. Ni kan bara hoppas på att han inte påbörjat sin sjätte omläsning.

Och i Carina Bergfeldts nya talkshow fick vi i fredags en ingående beskrivning av hur Stefan Löfven badar bastu på fredagskvällarna och att han brukar raka sig i bastun. 

När vi diskuterade detta i gårdagens Radio Bubbla uttryckte jag min förvirring. Nyss var Stefan Löfven ute och i gallerior på jakt efter en reservdel till en rakapparat. Nu visar det sig att han rakar sig med hyvel i bastun.

Martin försökte locka mig till att spekulera om statsministerns intimhygien men jag låg lågt där, dels på grund av min blyghet när det gäller att tala om sådant, dels på grund av att vi ändå i grund och botten gör ett familjeprogram.

Förr kunde man ställd inför våra makthavares begränsningar trösta sig med tanken på tillvarons mystiska rikedom och universums oändlighet. 

Flyktvägar fanns alltid.

Men det var förr …

I gårdagens program talade vi nämligen också om att det nu verkar som om universum är mycket, mycket mindre än vad vi tidigare antagit.

Om det spelar någon roll? 

Jo, men faktiskt gör det nog det.

Känslan av oändlighet, av att något nytt alltid finns att upptäcka … bara man viker om hörnet … går ut ur eller in i skogen … bestiger berget  … öppnar dörren … eller kliver in i rymdskeppet … känslan av då kommer något nytt, stort, omätbart stort eller oväntat att uppenbara sig för oss … den känslan är viktig för människor.

Även om man liksom jag är nöjd med att vara omgiven av bokhyllor, av att ha en ek att sitta under och av att ha familj och vänner … även då är det viktigt att det bortom detta finns något som för det egna förståndet är oändligt och svårgripbart … men ändå så lockande att erövra.

I övrigt diskuterade vi den politiska situationen i Tyskland där man öppnat inrättningar för att få läger där man kan koncentrera dem som bryter mot karantänregler.

Och vi pratade om Italien som ser ut att gå mot sin 67:e regering sedan 1948. Nu har man i årtionden provat varje upptänklig kombination av partier. Som en italiensk tänkare påpekade en gång i sina fängelseanteckningar:

”Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; under detta interregnum kommer ett stort antal monstruösa fenomen att uppträda”

Jag tror vi kan anta att Antonio Gramsci med ”monster” avsåg företeelser som den EU-kontrollerade expeditionsministär som nu antagligen kommer att styra landet till nästa val. Gramsci hade nog velat se (den numera velande) Salvini rycka upp sig, om så nödvändigt stärkt med en liten Fernet Branca, för att sedan ge sig ut och rycka upp landet.

...

*Rubriken syftar förstås på några av Woody Guthries rader som vackert fångar förhållandet mellan vardagens slit och drömmen om vad som finns däruppe ovanför oss:

"I'd like to rest my heavy head tonight
On a bed of California stars
I'd like to lay my weary bones tonight
On a bed of California stars
I'd love to feel your hand touching mine
And tell me why I must keep working on
Yes, I'd give my life to lay my head tonight
On a bed of California stars

I'd like to dream my troubles all away
On a bed of California stars
Jump up from my starbed and make another day
Underneath my California stars
They hang like grapes on vines that shine
And warm a lover's glass like a friendly wine
So, I'd give this world
Just to dream a dream with you
On our bed of California stars"

Lyssna på låten kan du göra här.

I sin ungdom ville han bli arkitekt. Så blev det inte ... istället kom han att påverka människors syn ... inte bara på kläder.

Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”

Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.

Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.

Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla

När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)

Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.

Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.

Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.

Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.

Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.

Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.

Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.

När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.

Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.

Och så sopade han kontorsgolven själv.

Städare var en onödig utgift.

(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)