Vad gör man när man trott att man var accepterad av sina äldre kompisar men de en dag säger åt en att: men du kila iväg och leka med de andra glina. Det här är inget för dig?

Alexandria Ocasio-Cortez tar sin spruta, och Elvis sin. Alla pratar om att man ska lita på vetenskapen, men när det gäller är det tydligen kända personer som fungerar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat det stora krispaketet mot corona i USA. Den där lite sena julklappen, som sägs vara till för att lindra nöden bland dem som drabbats av nedstängningarna i coronans fotspår, men som innebär att hundratals miljoner dollar går till saker som absolut inte har något att göra med corona; genusprojekt i Pakistan och muséer i Washington.

Corona ser ut att bli den fråga som politiker profilerar sig med hjälp av i USA och i stora delar av världen. Ett sätt att göra det är tydligen att tränga sig före i vaccinkön. 

I amerikansk politik har ”The Squad” fått stor uppmärksamhet – fyra, unga kvinnor som lyckades bli invalda i representanthuset 2018: Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Presley från Massachusetts, och Rashida Tlaib från Michigan. 

De profilerade sig med hjälp av två frågor – ras och klimat. Konkret tog det sig uttryck att de var frenetiska förespråkare för en New Green Deal samt att de stödde Black Lives Matter.

Men nu när det ser ut som om demokraterna erövrat presidentposten och regeringsmakten visar det sig – förstås – att Biden inte är så där särskilt intresserad av en industripolitisk satsning på miljö och klimat. Och nu när Bidens och Kamala Harris gäng har makten har de inget behov för tillfället av kaos på gatorna och plundringar så Black Lives Matter-aktivisterna får hålla sig hemma. Både New Green Deal och BLM var till för att hetsa folk mot Trump-administrationen – de var inte ett uttryck för att Biden, Harris eller de som ingick i The Squad på allvar ville se någon verklig form av förändring. De ville mobilisera minoriteterna och skrämma vit arbetar- och medelklass.

Så hur ska medlemmarna av The Squad nu profilera sig? De kan inte fortsätta med de gamla frågorna som nu tagits bort från att-göra-listan.

Biden och det demokratiska partiet har inte gett någon medlem i The Squad en tung post i administration, regering eller utskott.

Så The Squad får satsa på att bli Instagram-influencers för att säkra röster vid nästa val. Men när de inte längre har en gemensam fiende i form av Trump, och när deras eget parti rappar dem med partipiskan då finns det bara ett möjligt utrymme kvar för dem – att visa hur engagerade de är i kampen mot viruset.

Corona blir deras nya stora fråga.

Men det har redan utlöst trätor mellan medlemmarna i The Squad om vem som deltar i kampen mot covid 19 på mest korrekt sätt.

18 december visade Alexandria Ocasio-Cortez upp sig på Instagram när hon tog sin vaccinspruta.

Snabbt var Ilhan Omar ute på samma plattform och klagade över att:

”Eftersom det är uppenbart att vi inte har vaccin som räcker till alla så måste vi prioritera dem som behöver det mest. Därför är det stötande att se medlemmar (av representanthuset) vara bland de första som får vaccin medan de flesta som befinner sig i frontlinjen, liksom äldre och handikappade, får vänta”.

Alexandria Ocasio-Cortez försvarade sig med att det hon gjorde var en insats för att bekämpa vad hon anser är en misstro mot vetenskapen. Hon ville vara ett föredöme och visa att vaccinet inte är farligt.

Det här gänget som enligt medströmsmedia (även i Sverige) var kraftfulla politiker som skulle bidra till en ny era i amerikansk politik, ägnar sig numera alltså åt Instagram-trätor. Det är som att se Blondinbella och Kissie bråka om vem som sopsorterar på rätt sätt.

Att de gått in i en influencer-roll ska vi kanske vara tacksamma för – man hade nog inte velat se dem få möjlighet att försöka förverkliga sin politik. Men de är ju inte en del av den djupa staten, de är den djup statens hjon, ungefär som Bernie Sanders.

När jag såg Alexandria Ocasio-Cortez Instagram-berättelse om vaccineringen kom jag att tänka på när de amerikanska myndigheterna på 1950-talet använde Elvis Presley för att övertyga människor om att de skulle ta polio-vaccin.

Elvis hade väl kunnat funka på mig också. 

Nåja, kanske inte när jag tänker efter – tänk om jag vetat hur han skulle komma att se ut; extremt fet, tjocka polisonger och ständigt iförd paljetterad kroppsstrumpa i vitt läder. Fast det kanske inte berodde på vaccinet?

Men jag ska hålla koll på Alexandria Ocasio-Cortez ansiktsbehåring och vikt i fortsättningen.

Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

Möjligen var ett underliggande tema i gårdagens sändning att många av inslagen handlade om politiker med märkliga böjelser eller okontrollerade drifter.

Och då är Radio Bubbla tillbaka. I går avhandlade vi frågor som:

Den märkliga härkomsten hos de flesta av dem som Joe Biden vill se som sina ministrar och toppbyråkrattorpeder • vaccinet som kan vara farligare än det som det ska skydda mot • den enda logiska förklaringen på Fredrick Federleys beteende • hade Giscard d`Estaing ett förhållande med prinsessan Diana • varför är Britney Spears farsa ond • … och en del annat.

"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.

Ska vi vänta på katastroferna eller låta oss katapultas ut i universum i jakt på nya äventyr?

En del tror att man kan säga något om en tidsålder och ett folk genom att studera vad de uträttar och skapar.

Möjligen är det så.

Men jag tror det säger mer att studera vad de drömmer om att göra.

I går talade vi i Radio Bubbla om Gerard K. O´Neill och hans visioner om städer i yttre rymden, om kolonier på andra planeter.

På 1970-talet satte hans (och andras) tankar om att mänskligheten skulle söka sig ut i universum och skapa nya beboeliga världar gränserna för människors fantasier och förhoppningar.

Alltså fanns det inga gränser.

Om unga människor då kunde drömma om att erövra en planet i ett fjärran solsystem, vad drömmer de om i dag?

Att bli uttagen och få tävla i Idol?

Vad vuxna drömmer om har jag ingen aning om.

Drömmer de överhuvudtaget? Och om de gör det drömmer de i så fall om elektriska får? 

Den kraftlöshet vi ser i västvärlden i dag beror på att nationerna och kulturerna förlorat självförtroendet. Nu gäller det inte att erövra rymden, nu gäller det att överleva den där andra virustsunamin som media hotar med, samtidigt som man ska sopsortera utav bara helvete för att inte polarisarna ska smälta.

Inget är längre möjligt. Inga segrar i sikte. Allt man kan hoppas på är att lidandet inte blir utdraget.

Och att man hinner bli uttagen till Idol. Eller Farmen.

Det enda som för tankarna till 1970-talet är att västvärldens nationer påminner om Italiens fotbollslandslag under det årtiondet. De gick ut på plan med ett enda mål; spela defensivt. Håll nollan. Släpp inte in några mål.

1960- och 70-talets gränslöshet när det gällde vad som var möjligt för mänskligheten påverkade också människor i det lilla, i hur man levde sina liv. Och tanken på att man ingår i en kultur som är på väg att kolonisera månen, sedan Mars och sedan … vem vet … det inger hopp och en känsla av att man ingår i något större. Och det grundlägger också tanken om att det man själv gör bidrar till framgångarna. Vilken ens uppgift i samhället än är.

Ta bort den egna kulturens visioner och drömmar och den enskilda individens drömmar reduceras till en förhoppning om att det är extrapris på köttfärs på ICA så att man riktigt kan frossa loss när det är dags för fredagstacos. 

Genom åren har jag och Martin då och då i programmet talar om hur vi drömmer om att starta en handelsbod på en av Saturnus månar. 

Under de kommande dagarna ska jag här på bloggen – och i en del texter som bara kommer att finnas i mitt dagliga nyhetsbrev – diskutera just sådana drömmar.

Och varför de är nödvändiga för en levande kultur.

Vi får inte låts våra tankar begränsas av dem som inte har några tankar. Vi kan ju inte ständigt älta Lööfs, Löfvens, och Kristerssons oförmåga, valhänthet och färglöshet eller orsakerna till självvald analfabetism och hjälplöshet i förorten.

Mitt dagliga nyhetsbrev beställer du här.

* Rubriken ”Platon eller Plattan” förklaras i de kommande texterna. Vi måste bara komma en bit på väg i resonemangen först, och lämna jordens syrefattiga debattatmosfär bakom oss.

Ett avsnitt som innehöll allt; från geopolitik till sartoriella anvisningar.

I gårdagens sändning diskuterade vi om Putin och Joe Biden kan bli kompisar om Joe mot all förmodan vinner valet. Det blev förstås en del geopolitik i den diskussionen. Men så finns också frågan om de två kommer att fungera ihop på det mer personliga planet? De har inte riktigt samma stil. Inte ens när det gäller val av solglasögon.

Nåja, vi kom väl inte in så mycket på mode just i det avsnittet av programmet. Men det gjorde vi istället när vi diskuterade milisgrupper i dagens USA. Kan en politisk rörelse ha hawaiiskjortor? Blir det inte lite mycket Yngve Stoor över det hela då?

Och måste jag göra mig av med min slitna Fred Perry-träningsbag?

Numera räcker det inte med att ha politiskt korrekta åsikter. Man ska ha politiskt korrekt klädsel också. Blir man insläppt i det offentliga samtalet om man kör med bar överkropp som Vladimir? Vill man förresten bli det?

Kanske ska man inte fundera så mycket på sådant utan istället göra något praktiskt nyttigt? Som tolvårige Jackson Oswalt som vi uppmärksammade i programmet; han byggde en fusionsreaktor hemma i köket.

Alla oroar sig för att klimatet ska kollapsa i framtiden. Alla ojar sig för vad som hänt på 1800-talet. Är det ett sätt att fly från dagens verkliga hot?

Armeniska frontkämpar i Nagorno-Karabach. Så länge man har en cigg kvar och några extra bakelitmagasin till sin kalasjnikov ska det väl gå bra.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi världens rådande och kommande och antagligen eviga tystnad om situationen för armenierna i Nagorno-Karabach, den armeniska enklaven i Azerbajdzjan som tidigare brutit sig loss för att kunna förena sig med republiken Armenien och inte vara en del av det muslimska Azerbajdzjan.

Armenier tenderar att vara lite misstänksamma mot andra folk i sin del av världen.

Kan verka konstigt för en svensk, men under första världskriget och ända fram till 1923 mördade turkarna mellan en och två miljoner kristna armenier. En och annan politiker förfasade sig dåförtiden, men inget gjordes för att stoppa detta försök till förintelse. Snarare var det så att andra folk i grannskapet mer än gärna hjälpte till att döda armenier.

De armenier som finns kvar i regionen har lärt sig att det gäller att hålla ihop sitt folk och se till att det är beväpnat till tänderna.

Annars blir man av med tänderna.

Och lite till.

Antagligen allt.

I alla fall om man har Turkiet som sin granne i söder.

Vi har i tidigare program diskuterat hur Erdogan uppenbart och målmedvetet strävar efter att bygga ett nytt kalifat där Turkiet är den ledande kraften i den muslimska världen. Deltagandet i det syriska och libyska inbördeskriget visar på detta. Man vill upprätta zoner man dominerar i grannländerna, skapa klientzoner som kan växa till vasallstater. Nu stöter Erdogan österut.

Azerbajdzjan skulle aldrig vågat gå till angrepp mot Nagorno-Karabach om inte Turkiet drivit på och försett landet med militärutrustning och förflyttat en del av sina syriska legosoldater till stridszonen.

Och vad gör världen?

Förra gången turkar skulle mörda armenier ägnade man detta faktum föga intresse.

I dag är många stater mer aktiva.

På mördarnas sida.

Och till synes underliga allianser har uppstått.

Israel har sänt minst fyra större vapenlaster till Azerbajdzjan sedan landet gick till angrepp mot armenierna (detta enligt israelisk press). Man vill väl fylla på de vapenlager man tidigare hjälp till att bygga upp, framför allt flottan av drönare. En utrikespolitik som blir synnerligen motbjudande med tanke på att Israel ofta brukar invända i internationella sammanhang mot resolutioner som tar upp det som hände armenierna 1915-1923. Och Israels parlament hör till dem som vägrar erkänna folkmordet på armenier som just ett folkmord. Som en ledare i Jerusalem Post påpekade i våras är det ett tecken på total moralisk kollaps, det är som om landets ledare ville ha monopol på att vara offer för försök till utplåning.

En annan moralisk kollaps, grundad på en felkalkyl av vad som är i landets intresse, uppvisar de styrande i Serbien. Där stöder man officiellt och sedan länge Azerbadzjan eftersom landet står för viktiga investeringar i det egna landet, samtidigt har relationerna stärkts mellan Serbien och Turkiet de senaste åren. Det är en följd av att Serbien ser Turkiet som ett stöd för att hålla den muslimska omgivningen i det forna Jugoslavien lugn och motverka att Saudiarabien bygger ut sitt inflytande i det muslimska Bosnien.

Och här finns en logik i händelseutvecklingen och maktspelet. Serbien har alltmer och snabbt rört sig mot att låta sig knytas upp till Kinas intressen och börjat kapa banden med Ryssland. Kina är beredda att spendera mycket mer pengar i Serbien.

Samma närmande till Kina ser vi i Turkiet, och man anar konturerna av en kinesisk plan för världen där ett framtida neo-ottomanskt välde ska hålla ordning längs ”sina” delar av de nya kinesiska sidenvägarna.

Och Serbiens ledning verkar mer än villig att bli en del i de planerna. (Men försöker dock också spela på båda sidorna. Nyligen avslöjades att ett stort serbiskt företag sålt vapen även till Armenien och president Vucic fick förnedra sig och be om ursäkt för att blidka Turkiet och Israel.) Det enda rationella för Serbiens del vore att stärka banden med Grekland, Armenien, Ryssland, Bulgarien. Annars får man snart börja avlägga tribut till kalifen i Istanbul.

USA agerar inte för att skydda armenierna.

Tysklands Merkel har mitt under förra veckans strider mysmöten med Erdogan.

Allt man kan hoppas på är ett gemensamt franskt-ryskt ingripande. Men Putin verkar ha problem med testosteronnivåerna numera, så det gäller för Macron att visa vad han går för.

Och Sverige? Här orkar man inte ens dra slutsatsen att små länder ska kunna försvara sig själva och därmed börja rusta på riktigt (exemplet Armenien visar på det fåfänga i att lita till allianser som NATO eller unioner som EU). 

Än mindre orkar man i Sverige visa någon form av solidaritet med armenierna. Det finns ju saker som hände för hundratals år sedan vi tydligen ska bekymra oss om i första hand.

Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.