Kärlek och arbete är det som gör oss till människor, konstaterade Sigmund Freud. Och om vi inte längre ägnar oss åt de sakerna ... vad händer då?

I gårdagens program talade vi om en rapport om barns ökade ångest när de kommer i kontakt med naturen.

Dels har de kanske aldrig varit ute i skogen förut, dels har de ju fått lära sig att denna natur är hotad. Kanske är den till och med oundviklig dömd till undergång. Växthuseffekten ni vet. Och barnen känner att de inte kan göra något åt det.

Klart de små liven får ångest.

I SvD kunde man för ett tag sedan läsa om ett jättejätteforskningsprojekt som håller på att kartlägga hur lyckliga vi är. Ganska snabbt har forskarna kommit fram till att vi är lyckligare i dag än vad våra föräldrar var, och väldigt mycket lyckligare än våra far- och morföräldrar – och så vidare. Ja, ni förstår. Mänskligheten har aldrig varit lyckligare. Alltså ska du vara tyst och tacksam.

Men när man bläddrar vidare i SvD ställs man inför ett uppslag om jordens snara undergång – där omtalas det för oss att vi alla kommer att lida helvetets oräkneliga kval när klimatkatastrofen är över oss. Allt som står mellan mänskligheten och undergången är Greta och Expressens kulturredaktion, samt en meteorlog som miljöpartisterna skickat till Bryssel. I texten beskrivs hur klimatångesten breder ut sig överallt.

Det är här det kan börja verka lite obegripligt.

Vi förväntas inse att vi är lyckligare än någonsin förr i mänsklighetens historia.

Vi förväntas samtidigt vara konstant medvetna om att jorden snart kan gå under.

Samtidigt som barn trimmas att känna ansvar för polarisar och världssvält, uppmuntras de till att inte ta något ansvar alls för sig själva. De uppmuntras att tro att de kan bli vad de vill och har rätt till allting utan att det kostar hårt arbete, svett, slit och då och då en del tårar. 

Och deras föräldrar ska heller inte ta ansvar för sina barn för telningarnas fostran tar staten hand om.

Vad ska de små liven bli om inte vettskrämda när de travar ut i Trollskogen?

På så sätt blir Gretas påfund att skolstrejka – ”Fridays for Future” – en optimal sysselsättning för skolbarn. De kan skolka från skolan och slipper plugga, sitta och slappa på något torg – men samtidigt tro att de gör något som räddar den sista isbjörnen och det sista paranötsträdet i Amazonas.

"Pleased to meet you / Hope you guess my name, oh yeah / Ah, what's puzzling you / Is the nature of my game, oh yeah" (Richards/Jagger)

När fader Lankester Merrin i filmen ”Exorcisten” ska instruera sin medhjälpare Damien Karras inför den stundande demonutdrivningen går han igenom vad ritualen föreskriver:

”Speciellt viktigt är varningen att undvika att samtala med demonen. Vi kan fråga vad han vill, men allt utöver det är farligt. Han är en lögnare. Han kommer att ljuga för att förvirra oss. Men han kommer också att blanda sanning med lögn för att angripa oss. Angreppet är psykologiskt, Damien, och kraftfullt. Så lyssna inte på honom. Kom ihåg det – lyssna inte.”

Lankaster Merrin utgick från de gamla ritualerna i katolska kyrkan, men se … nu finns det en ny uppdaterad version – den katolska kyrkans handbok i djävulsutdrivning 2.0 eller som den lite mer officiellt heter:

“Guidelines for the Ministry of Exorcism: In Light of the Current Ritual”.

I gårdagens sändning diskuterade vi denna skrift. Den sägs vara tillkommen för att vara ett led i utbildningen av exorcister, samt för att ge riktlinjer till instanser i kyrkan för urval av dem som ska utbildas till uppgiften som exorcister. Tydligen är det så att katolska kyrkan noterat en stor ökning av personer som anser sig vara besatta, eller som av omgivningen anses vara besatta.

I de nya riktlinjerna poängteras att utdrivningsritualen ska präglas av ”ljus, frid och glädje”.

Det där är först lite svårt att ta till sig. Om man nu antar att en person i verklig mening är besatt innebär det enligt den katolska kyrkans egen tro att Djävulen tagit över en människas kropp och medvetande, eller så har Satan skickat någon underhuggare att göra jobbet – han är ju själv en ganska upptagen person.

Ställs man inför Djävulen befinner man sig öga mot öga med den absoluta ondskan.

Är det inte då lite svårt att förstå de nya riktlinjerna för demonutdrivning? Hur får man till det där med ”ljus, fred och glädje.”?

En nyinspelning av ”Exorcisten” som följde de ny riktlinjerna skulle antagligen innehålla följande replikskiften.

Fader Merrin: ”Ja, men se god dag. Är det du som är Regan? Jag är här för att titta till dig. Din mamma är lite bekymrad för dig.”

Regan: ”F**king c********r, die!”

Fader Merrin: ”Luktar lite konstigt här. Svavel? Har du något emot att jag tänder ett doftljus? Det här tycker jag själv om. Det sprider en härlig vaniljdoft omkring sig. Eller ett med kaneldoft kanske? Vet du vad, vi tänder båda. Supermys liksom.

Regan: ”P*********r, die!”

Fader Merrin: Lite musik kanske? Vad tycker du om att lyssna på?

Regan: ”Ääääääääääääääääääärgh” (Lägger en kaskadspya på fader Merrin)

Fader Merrin: (Tittar på sin prästrock som nu är täckt av en illgröna sörja.) Jag tror bestämt du ätit pistageglass? Tycker du om glass? Ska jag kanske kila ner på hörnet och köpa ett paket? Gillar du Ben&Jerry, jag tycker om deras sorter. Inte bara det att de är goda, de har också alltid ett så gott budskap, gemenskap, kärlek, allas lika värde.

Regan: ”Eat s**t”

Fader Merrin: Är det en ny sort? Chokladglass förstås? Den smaken gillar jag också. Du ser vi är inte så olika trots allt du och jag. Vi kan alltid hitta något vi är överens om. Det är som med oss katoliker och muslimer. Som påven Franciscus påpekat flera gånger – muslimerna tror på en gud, vi katoliker tror på en gud. Då är vi ganska lika. Kanske rentav samma.

Regan: Va? Är ni OK med muslimer numera? Men då så. Det är my people liksom. Vet du vad? Då kan du pinna ner till kvartersbutiken och köpa lite glass. Men inte Ben&Jerry. Jag vill ha Häagen Dazs ”Chocolate Salted Caramel”.

Fader Merrin: Ska bli! Jag lägger min mobil här också så kan väl du välja något på Spotify vi kan lyssna på när jag kommer tillbaka.

Erdogan passar på när världen är upptagen med annat och ser sin möjlighet att fortsätta återuppbygget av det osmanska väldet.

I gårdagens Radio Bubbla behandlade vi de ökade spänningarna mellan Turkiet och Grekland. Erdogan är ute efter de naturtillgångar som finns i Medelhavet – på vad som egentligen är grekiskt territorium.

Han har därför deklarerat att Turkiet inte längre erkänner Lausannefördraget från 1923.

Alltså betraktar han öar som Rhodos, Patmos, Leros och Kos som turkiska, liksom omgivande vatten.

Tanken på att EU skulle kunna vara en kraft som håller Turkiet tillbaka är enbart fånig.

Det har gått exakt ett år sedan Turkiet började borra efter olja utanför Cypern. En av de åtgärder som då diskuterades i EU som en sanktionsåtgärd var: ”En minskning av EU-bidrag som ges för att förbereda landet för ett framtida medlemskap.”

Blotta förekomsten av ett sådant bidrag är absurd. Turkiet har inget att göra i EU.

Det här är som om de tre små grisarna swishade taxipengar till Stora Stygga Vargen så att han kunde komma över och hälsa på.

De dominerande staterna i EU vågar inte vara pådrivande för sanktioner mot Turkiet.

I Tyskland finns närmare tre miljoner turkar. Enligt en undersökning 2018 har de starkare sympatier för Turkiet än för Tyskland, och de som känner sig mer hemma i Tyskland än Turkiet kan nog antas göra det för att delar av tyska städer är turkifierade.

Merkel kommer inte att driva på för hårdare tag mot Turkiet oavsett hur aggressivt Erdogan uppträder mot Grekland, hon vill inte ha två miljoner (eller fler) arga turkar på gatorna.

Vilket Erdogan vet, den turkiska staten ser till att ha kontakt och kontroll över turkar i andra europeiska länder.

Och i Frankrike är de en miljon, i Storbritannien en halv. I Holland en kvarts miljon, i Österrike 200.000, även så i Belgien.

I Sverige cirka 100.000. (I sammanhanget kan man påminna sig om den påbjudna politiskt korrekta hållningen till dessa kolonier – det är bara att ta det lugnt som Lisa Magnusson uttryckte det i DN förra året, det ger sig. Tanken är att man ska låta islam slå rot och efter tre, fyra generation har de blivit europeiserade. Ett besök i Paris eller Marseilles förorter skulle förhoppningsvis övertyga Lisa Magnusson om att det inte räcker med att låta tiden ha sin gång. Det blir värre.

Därför måste vi börja diskutera hur de kulturella uttrycken för islam aktivt ska begränsas.)

Erdogan kan räkna med omfattande och öppet stöd från delar av dessa kolonier, tillräckligt stort stöd för att europeiska politiker ska tycka det är obekvämt.

Samtidigt kan han hota med att öppna sina gränser för de flyktingar som vill in i Europa.

Han sitter med alla trumf på hand.

Och det är Europas ledare som försett honom med de korten.

Låt oss hoppas Grekland klarar av att stå ensamt.

Affären Matzneff handlar om mycket mer än en enskild pervers författare. Vem beskyddade honom? Vem gav honom stöd? Och varför?

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att Christophe Girard, Paris kulturborgarråd, nu avgått.

Orsaken är kraven på att en utredning ska inledas om hans kontakter med den kände författaren och pedofilen Gabriel Matzneff.

I svenska media behandlas affären Matzneff ofta som ett bevis på den franska kulurens tillåtande hållning när det gäller sexuella preferenser och beteende. Det är ju inte så att Matzneff dolt sina aktiviteter, han har nästan maniskt katalogfört dem i sina böcker under årtionden, och gärna ställt upp i TV och berättat.

Matzneff betraktas dock som en isolerad person, och problemet är den amoraliskt tillåtande hållningen inför honom i det franska kulturlivet.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Vi försökte dra trådarna bakåt i historien och se de nutida förgreningarna i fransk politik och affärsliv.

Matzneff verkar i en lång tradition, från Proust och Gidé och framåt, och Matzneff skulle aldrig fått sådant utrymme i det franska kulturlivet om hans karriär inte inletts med stöd av en av den franska   litteraturens stora och mäktiga män, Henry de Motherlant, med vilken han delade intresset för småpojkar.

Matzneff är en del av en grupp som beskyddar och stöder varandra, och som åtnjuter stöd från likande grupper i andra sektorer av det franska samhället.

Den nu avgångne kulturchefen i Paris är inte som våra svenska kulturpolitikruker en obildad och kraftlös person.

Girard arbetade sig till ledande positioner i Yves Saint-Laurent-koncernen och därefter ledde han den globala strategiska affärsutvecklingen i lyxproduktjätten LVMH (Moët Hennessy - Luis Vuitton).

När han ger sig in i politiken är det först hos de Gröna, men han skiftar sedan sina lojaliteter och kommer att bli rådgivare åt socialistpartiets ledare Segolene Royal som också blir partiets presidentkandidat. I sin politiska funktion har han inte bara ägnat sig åt kultur utan också drivit HBTQ-frågor hårt, och varit öppen med sin egen homosexualitet.

Han är med svenska politikermått mätt också dessutom märkligt beläst och bildad.

Men när det nu utreds hur det kom sig att han under två år betalade ett hotellrum för Matzneff säger han sig knappt känna Matzneff och skyller på sin mentor i YSL-koncernen.

Han säger dessutom inte haft en aning om Matzneffs pedofila böjelser. Ända har förlaget genom åren skickat alla Matzneffs böcker till Girard, och en av böckerna är dessutom dedicerad till Girard. Men denne beläste och omvittnat litteraturintresserade man har bara bläddrat i en av dem påstår han.

Vad vi nu förhoppningsvis kommer att få se rullas upp är hela detta mäktiga franska nätverk av pedofiler i samhällets toppskikt.

Ni vet, de där nätverken man alltid påstår är påhitt av konspirationsteoretiker, de där nätverken som absolut inte kan bestå av presidentrådgivare, uppburna författare med makt i akademierna och företagsledare för globala koncerner.

Och självklart har vi förstås inte något liknande i Sverige …

"Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror."

Ibland bemöts jag med att mina ståndpunkter inte är så mycket värda eftersom jag bara är en vit man.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det där lilla ordet ”bara”.

Är det så ”bara” att vara vit och man?

Vi gjorde det med utgångspunkt från Ricardo Duchesnes text ”White Men Responsible For Almost All The Greatest Human Accomplishments” där Duchesne ganska stillsamt konstaterar att:

”The greatest painters, novelists, historians, biologists, physicists, classical composers, poets, car designers, mathematicians, architects are White men. White men were the greatest nation builders in history. They discovered and mapped the entire earth, every river, mountain, sea, desert – including every territory inhabited  by non-whites.”

Texten består till sin huvuddel av en mängd listor Duchesne upprättat över de viktigaste verken, upptäckterna och bedrifterna på olika områden genom historien.

Nästan alla personer på listan är vita.

Och det de skapat och åstadkommit är sådant människor i tredje världen eller icke-vita i västvärlden vill ha i dag. De förkastar ”vitheten” men vill ha det ”vitheten” skapat.

De stordåd Duchesne listar har inte åstadkommits genom att vita stulit idéer från icke-vita.

Leonardo Da Vinci hade verkat och skapat även om Afrika vid den tiden hade sjunkit till havets botten efter en serie vulkanutbrott, jordbävningar och monstervågor.

Om Asien hade varit totalt avfolkat sedan 1200-talet av pest och epidemier hade vi ändå haft datorer, landat på månen, uppfunnit vaccinet, ätit apfelstrudel och krusbärskräm.

Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror.

Men betraktar man de samhällen de vita möter under sina upptäcktsfärder och erövringar är det statsbildningar eller stamfederationer som präglas av stränga hierarkier, slaveri, tvång och utsugning. Det skapas ett överskott i dessa samhällen – men det leder inte till någon som helst vetenskaplig eller teknologisk utveckling som driver dessa samhällen framåt. Det är samhällen som gått i stå, förtvinat och försumpats.

Dessa kulturer och civilisationer hade redan passerat sina höjdpunkter.

Om det är så att västerlandets civilisation nu skulle bero på erövring och förtryck av svarta, röda, bruna och gula riken – varför uppstod då inte samhällen präglade av framsteg och utveckling i Afrika, Asien och Latinamerika innan de vitas ankomst?

Några exempel:

Perioden 300 till 1400 präglas i Västafrika av uppgång, sönderfall och kamp mellan olika konkurrerande statsbildningar och små imperier som bekrigar och avlöser varandra; Ghanariket (Wagadu), Songhairiket och Maliriket.

Under dessa rikens framväxt skapades överskott och rikedomar. Nya områden erövrades.

Och?

Den indiska subkontinenten och stora delar av Sydostasien var inte erövrade av vita förrän i mitten på 1700-talet.

När britterna framtvingar fördraget i Allahabad 1765 har det funnit kulturer och civilisationer i det nuvarande Indien i 4000 år. Imperier och riken har uppstått och försvunnit om och om igen i millennier innan de engelska handelsmännen och de rödrockade soldaterna skaffar sig ett grepp om landet.

De olika folken på subkontinenten hade turats om att förtrycka och utsuga varandra, omättliga rikedomar hade skapats.

Och?

Inget uppstår som motsvarar Europas renässans eller upplysning på den indiska subkontinenten innan britterna ankomst. Trots att de folkslag som bor där har haft tid på sig – och rikedomar.

Märkligt eller hur?

Inget uppfinns och skapas som motsvarar klockan, termometern eller ångmaskinen. Luftballongen eller geväret. Eller glasögonen.

Märkligt eller hur?

Som vi konstaterade i programmet – det är dags att den västerländska civilisationen slutar be om ursäkt för sin existens.

"Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck som framställts av industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög."

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att ett företag nu vill börja göra människomat med hjälp av att fermentera sågspån.

Det känns på något sätt så sovjetiskt, för att inte säga ryskt.

Av någon för mig själv obegriplig anledning kom jag att tänka på ryssar, vodka och ett av de minst kända alkoholförbuden i historien under det här inslaget i programmet.

På grund av sagofabriken i Hollywood vet de flesta något om förbudstiden i USA och hur den skapade omfattande kriminalitet, maffiavälde och politisk korruption.

I Sovjetunionen hade man också ett totalt förbud mot sprit, det sträckte sig från bolsjevikernas maktövertagande 1917 fram till 1925.

Men det var inte Lenin som genomdrev förbud mot krökandet, bolsjevikerna bara upprätthöll det dekret mot tillverkning och drickande av alkoholhaltiga drycker som tsaren genomdrivit 1914 vid utbrottet av första världskriget.

Tsar Nikolaj II var påverkad av de följder det ryska supandet hade. Han såg resultatet med egna ögon under sin resa genom riket 1905; han talade då om den omfattande fattigdomen, smutsen och sjukdomarna ha upplevt. Skulle det bli bättre måste vodkan bort.

När Ryssland nio år senare förbereder sig för inträde i det första världskriget kommer ett dekret från tsaren: totalt förbud mot alkoholhaltiga drycker under mobiliseringen.

Förbudet förlängs sedan för att vara under hela kriget, och bolsjevikerna ser inga skäl att ändra på tsarens påbud. Lenin var inte mycket för att svinga en bägare och han förklarade också att ”döden var att föredra framför vodkaförsäljning” och att den ryske bonden kunde få vad han ville ”bara inte sprit och ikoner”.

Den inställningen innebar att när väl förbudet mot att producera och dricka vodka hävdes 1925 (då var inbördeskriget slutligen fört till seger) så fanns det ändå omfattande restriktioner. Staten såg till att den ensam hade rätt att producera sprit och den som brände hemma förlorade förlorade all egendom och dömdes till minst fem år i arbetsläger.

Men vi ska inte se detta hårda hävdande av ett spritmonopol som grundat i omsorg om medborgarnas hälsa. Det var nog framför allt en fråga om att säkra statens intäkter.

Däremot kan man nog våga påstå att tsarens ursprungliga dekret utgick från en omsorg om folkhälsan. När det förbudet infördes kom en tredjedel av statens inkomster från försäljning av vodka.

Förhållandet bör ha varit likadant efter bolsjevikernas revolution.

Men tsarens förbud var absolut vilket innebar att intäkterna i statsbudgeten i ett slag måste skruvas ner med 30 procent.

Det tyckte sig inte bolsjevikerna riktigt ha råd med, men de ville heller inte se intäkterna minska på grund av att folk kokade hemma.

Enligt de undersökningar som gjordes av ryska vetenskapsmän under krigsåren förbättrades den ryska folkhälsan snabbt på grund av förbudet – även om det var krig. Brottsligheten sjunk, färre människor visade tecken på galenskap och självmorden minskade.

Nu kan det förstås också bero just på att landet befann sig i krig – det brukar kunna leda till en slags moralisk uppryckning. I vilket fall trodde tsaren och de som undersökte effekterna att torrläggningen bara hade positiva effekter.

Ett tecken på att de kunde haft rätt var att en del som tillfrågades i enkäter sade sig vara villiga att betala extra skatt bara förbudet upprätthölls.

Det fanns representanter för bönderna i Duman som ville se dekretet omvandlat till en lag som ”för eviga tider” förbjöd sprit i Ryssland.

När jag försöker förstå den ryska historien ser jag den i mångt och mycket som ett exempel på hur en minoritet skaffar sig kontroll över majoritetens vanor och vardag. Men inte på det sätt som man kanske tror.

Man brukar se dem som förespråkar förbud av olika slag som minoriteter som vill förtrycka majoriteten. Men ibland kan man se förbudslagstiftning som ett sätt för majoriteten att skydd sig mot minoriteter och följden av deras leverne – ett leverne som skadar långt fler än dem själva. De ansvarstagande bönderna i byn såg hur de sociala sammanhangen bröts sönder av att en del bönder och hantverkare söp. Det drabbade inte bara alkoholisten utan hans familj, släkt, grannar, kunder. Det var ett hot mot byn. Därför kunde de som inte var alkoholister men nyttjade vodka på bröllop och begravningar (och då inte i måttliga mängder – de var ju ändå ryssar) ändå se tsarens totalförbud som något gott. Man fick väl offra en och annan rotblöta på det allmänna bästas altare.

Bolsjevikerna var däremot inte intresserade av att upprätthålla de sociala banden i bondegemenskaperna och de var dessutom intresserade av att maximera statens intäkter. Alltså tar man bort förbudet 1925 men skärper kontrollen över produktion och försäljning.

Under de år som tsarens och därefter bolsjevikernas förbud varit i kraft hade ändå förstås de mest förtappade själarna ägnat sig åt hembränning – och den populäraste råvaran för framställning av vodka var sågspån.

Och på något sätt kan man här ana ett band till dagens planer på att framställa vad som ska föreställa människoföda med hjälp av fermentering av sågspån.

Det utvecklas subkulturer där människor lämnar de naturliga sociala sammanhangen mellan människor. Det kan vara en rysk alkoholiserad smed i Irkutsk eller en under- och felnärd sojamjölkshipster på Södermalm. I det första fallet är det en subkultur baserad på ett fysiskt beroende, i det andra på ett kulturellt beroende. Men i båda fallen förflyttar man sig utanför och bortom det naturliga.

Nu är det inte så att sågspånsvodka är en undermålig produkt. Jag har druckit anständig sådan i det forna DDR, denna ”Holzschnaps” var dessutom statligt producerad. 

Men man kunde aldrig fått befolkningen i andra öststatsländer att frivilligt skåla i sågspånsvodka.

Ett samhälle som börjar producera och allmänt acceptera mat och dryck på industriella avfallsprodukter, ett sådant samhälle rör sig självt mot historiens avfallshög.

PS. Ska man tolka ovanstående som att jag förordar förbud sisådär i största allmänhet? Inte alls – jag tror tsar Nikolaj II var inne på rätt väg. Efter något år mjukade han upp sitt dekret. Vodka var fortfarande bannlyst, men det blev upp till städer, byar och guvernement att bestämma vilka restriktioner som gällde öl, vin och destillerade drycker förutom vodka. Han ansåg att man lokalt bäst kunde hantera förbudsfrågorna.

Ett allmänt totalförbud som det bolsjevikerna hade 1917 till 1925 leder däremot bara till att subkulturen blir kriminell och här skapades de banditgäng som varit en viktig faktor i rysk historia sedan dess och fram tills i dag.

Här skapades också banden mellan dessa maffior och säkerhetstjänsten. En politisk kommisarie i Röda Armén eller en medlem av NKVD kunde inte gärna stärka sig med vodka. Det fick bli kokain, och den drogen tillhandahölls av de brottssyndikat som kom att kontrollera den illegala vodkaproduktionen, de skötte nämligen också insmugglingen av droger. Den som läser minnen skrivna av politiska fångar i Sovjetunionen möts av författarens förundran över att förhörsledarna verkar så outröttliga och maniska.

Det berodde inte på deras ideologiska glöd, det berodde på kokainet.

Det blev en sändning om allt från Ayn Rand till Dan Eliasson, en individ så fal och hal att inte ens Rand hade kunnat teckna hans porträtt.

Ett av de fånigaste ”motargumenten” mot att Kina skulle utgöra en fara för omvärlden låter ungefär så här: ”Jaja, men Gula Faran är en gammal rasistisk tankefigur. Den talade man om för 100 år sedan. Och 200 för hundra år sedan.”.

Men att uttrycket är gammat betyder ju inte att det i sig är fel. Det kan vara gammalt på grund av att Kina länge faktiskt utgjort en fara genom sin vilja att expandera.

I dag får kinesiska skolbarn lära sig att provinsen Xinjiang alltid varit kinesisk. Men så är det inte – namnet som tillkom vid erövringen på 1750-talet betyder dessutom ungefär ”De nyligen underkuvade områdena”.

Mitten på 1700-talet är kanske inte riktigt att jämföra med ”alltid”. Men de styrande i Peking har i alla tider haft sin alldeles egna tolkning av vad som är kinesiskt territorium, se bara på Tibet och de delar av Indien som man i dag åter gör anspråk på.

I Xinjiang hade man innan erövringen egentligen bara kinesiska handelsstationer längs med Sidenvägen, men det räcker kanske i Pekings värld för att ett område ska betraktas som kinesiskt.

Något man kan begrunda när de Nya Sidenvägarna snart omsluter hela globen.

I fredagens program drog vi de långa linjerna i Kinas utveckling och diskuterade hur dagens försök att både decimera och pacificera muslimerna i Xianjiang har en mycket lång historia och sträcker sig tillbaka till Kublai Khans inskränkningar av religionsfriheten för muslimer.

På samma sätt har dagens envetna strävan att genetiskt förbättra Hanfolket mycket långa anor – men nu är folkmedicinens knep ersatta med världens mest avancerade forskning om hur man ska kunna höja IQ:n hos de kommande Han-generationerna.

I övrigt diskuterade vi Dan Eliassons förlängda förordnande på MSB och tipsade att nästa steg i karriären blir ärkebiskop. Förvisso är han inte prästvigd eller har någon teologisk skolning men han har det där köttiga, baksluga och samtidigt skenheliga ansiktet som makthungriga påvar har på renässansmålningar. Och eftersom ytan är allt får ni nog se honom viftande med ärkebiskopskräklan i sinom tid. 

Varför han skulle få det jobbet?

Givetvis för att slutföra jobbet med att göra om Svenska Kyrkan till en mångkulturell inrättning där även islam har sin givna plats. Det händer ju inte så mycket i kyrkorna på fredagarna så då kan imamerna kalla de trogna till fredagsbön där.

"För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?"

Man slog dem på händerna när man tyckte att de inte åt tillräckligt koncentrerat. En och annan fick en knack i bakhuvudet. Armar bröts upp på ryggen, en del tvingades ner i sina sängar och hölls fast. Sängarna hade nedkissade lakan.

Anmälningarna om misshandel och vanvård har blivit en liten hög.

Som ni förstår talade vi om äldreboendet Djurgården i Eskilstuna i Radio Bubblas förra sändning.

Och under coronakarantänen har 30 av de 65 på detta äldreboende dött.

”Bristande språkkunskaper hos personalen” anger en de ansvariga som en av förklaringarna till att man inte kunnat hålla smittan i schack.

Om det anses vara en av förklaringarna till den misshandel som förekommit framgår inte.

Man kan ställa sig flera frågor.

För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?

För det andra – är det lämpligt att man inte behärskar ens enkel svenska när man ska ta hand om äldre – och ibland förvirrade – människor? De om några behöver kontakt och omvårdnad med personer som förstår dem och som själva kan göra sig förstådda.

För det tredje – om man inte behärskar svenska då vet man inget om kulturella koder och seder, eller har någon förståelse för dem. Jag utgår från att många äldre människor under de sista åren av sitt liv i frid vill kunna sjunka in i det som är vant och tryggt. Kan personal som vare sig behärskar språk eller kultur bidra till detta? Kan de inte tvärtom tänkas bli irriterade och ge sig på dem som de ska ta hand om. Att man inte ens förstår enkel svenska tyder ju på en viss fientlighet till det land man kommit till.

För det fjärde – varför har inga polisanmälningar gjorts? Tydligen har det bara blivit anmälningar uppåt i vårdapparat och administration men inte direkt till polisen. Varför inte? Det rör sig om misshandel av värnlösa människor. Det rör sig också om uppenbar vanskötsel som leder till att människor dör.

Här ser vi verkligheten bakom yrandet de senaste åren om att vi måste ha hundratusentals invandrare för ”vem ska annars ta hand om våra äldre”.

Kan vi inte åtminstone enas om att det väl inte visat sig vara ett bra argument. 

Det enda som hänt som följd av misshandel och vanvård på Djurgården är att äldreboendet stängts ner.

Tacka fan för det när hälften av de som fanns där dog på några månader. 

Ingen verkar dock ställas till ansvar. 

Och då borde inte bara de skyldiga i personalen och chefer på boendet ställas till svars.

– utan även kommunens politiker och de byråkrater som sitter i ledningen för äldreomsorgen.

De senaste åren har kommunen satsat på att putsa upp sin fasad. Det har byggts stort badhus och sporthall, torget har renoverats och man har länge lanserat sig som arenornas stad.

Men kärnverksamheten – att använda skattebetalarnas medel till att ge de äldre den omsorg de förtjänat – det missköter man uppenbarligen.

Hur kunde man bygga nya fritids- och nöjeskomplex när man samtidigt erkänner att man insett att till exempel Djurgården var undermåligt i alla avseenden?

Men visst är det bra att det nu finns arenor och hallar i staden. Det kommer att finnas många som vill vara på plats när tribunalerna en gång genomförs mot dem som byggt monument över sig själva medan de som byggt staden vanvårdas.

I övrigt diskuterade vi varför grönsaker inte bör förtäras, de gröna framgångarna i Frankrike samt hur den djupa statens ombud rensar friskt på YouTube

"Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag."

Det är lite underligt att när Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång debattartikel ska förklara vad som är fel med Sverige i dag så rör de sig helt inom de ramar som statsfeminismen dragit upp.

Martin påtalade i gårdagens Radio Bubbla det mycket märkliga i att familjen inte nämns i Bard & Widbloms debattartikel. Familjen verkar för dem helt överspelad.

De menar istället att vi behöver matriarker för att slippa ett samhälle som kännetecknas av att:

”Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.”

”Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.”

Men skapas inte dessa ”prinsessor på ärten” just genom frånvaron av fungerande familjer, genom att staten övertagit kontrollen över barnens fostran och formar de ungas tänkande?

Och eftersom så är fallet – i vilken mening kan man som Bard & Widblom tala om ”maktvakuum”? Då finns det krafter som har makten. Sedan länge.

Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag.

Bard & Widbloms text är definitivt inte utan förtjänster när de beskriver dominerande fenomen i nutida kultur.

Men hur blir dessa fenomen dominerande?

Det kan man inte förstå utan att bland annat studera hur staten krossat familjen.

Artikelförfattarna ser dock en lösning:

”Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?”

Men historien visar oss att matriarken inte är någon räddning. I det moderna samhället har det som benämns som "matriark" blivit ett symptom på en social kris.

För att förstå det bättre kan vi gå tillbaka till USA på 1960-talet. Då presenterar den demokratiske senatorn Daniel Moynihan en rapport: ”The Negro Family: The Case For National Action”.

Han menade att  de svarta gettonas problem inte var bristen på arbete, utan berodde på frånvarande svarta fäder. De satte barn till världen och drog. Detta menade han var kulturellt betingat, och frånvaron av fungerande familjer måste med nödvändighet leda till elände, omfattande elände.

Givetvis blev det ett oherrans liv. De skriades om rasism för att Moynihan lugnt och sansat redovisat mängder av statistik som man tidigare inte låtsats om.

En del av dem som angrep Moynihan menade att den svarta gettokulturen istället var ett exempel på fungerande matriarkat.

Hur väl de matriarkaten fungerar ser vi i dag.

Christopher Lasch slöt i den dåtida debatten upp på Moynihans sida och förklarade att man inte kan tänka sig en matriark utanför en miljö av fungerande familjer. Matriarken uppkommer genom det samspel som finns mellan man, kvinna, barn – ett samspel som sträcker sig över generationer. Inget av detta existerade i de svarta gettot.

Matriarker uppstår inte av sig själva. Eller genom att vi önskar att de fanns.

Matriarken som arketyp är en person som anrikat visdom och erfarenhet genom långvarigt leverne i en miljö av fungerande familjer.

Matriarker är inte något som vi kan besvärja fram för att rädda samhället.

Matriarker är resultatet av fungerande familjer.

Men Lasch var också kritisk mot Moynihan – han menade att denne inte såg faran för att strukturer och mentalitet från det svarta gettot skulle sprida sig till den vita delen av samhället.

Där är vi idag.

Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.