Sanning och kroppar till salu

Är det inte dags att vi inser att det finns en del krigsförbrytelser från det andra världskriget som man fortfarande försöker dölja.

Amerikanska soldater köar utanför japansk bordell 1945.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi tidningen Bulletins implosion, att Milo Yiannopoulos inte längre är homosexuell, samt Harrys gnäll och Meghans gnöl.

Och så funderade vi över det här med vad som hände på japanska fältbordeller under andra världskriget – något som blivit en storpolitisk fråga.

1998 hittar polisen på Okinawa tre skelett i en grotta. Det visar sig vara lämningarna efter tre svarta amerikanska marinkårssoldater som försvunnit strax efter det att USA segrat i det blodiga slaget om kontroll över ögruppen i andra världskrigets slutskede. 

Marinkåren listade de tre 19-åriga svarta soldaterna som troliga desertörer sommaren 1945. Ett år senare ändrades noteringen till saknade i strid. Även om striderna hade upphört när de försvann.

Vad hade egentligen hänt?

Äldre invånare i trakterna av fyndet började berätta – och det blev en historia om hur tre svarta amerikanska soldater kväll efter kväll kom till en by och där våldtog kvinnor och flickor.

Byborna tröttnade till slut, lade sig i bakhåll och dödade de tre våldtäktsmännen. Kropparna gömde de i grottan.

Att amerikanska soldater våldtog kvinnor på Okinawa var i sig inget ovanligt. Det finns japanska historiker som hävdar att 10 000 kvinnor våldtogs efter det att amerikanerna besegrat de japanska styrkor som försvarade ön.

Med tanke på hur mycket material om andra världskriget som konstant, sedan 1990-talet, produceras för en massmarknad: böcker, magasin, filmer, TV-serier, tidningsartiklar … så borde vi alla ha en ingående kunskap om skeendet på 1930- och 1940-talet.

Men så är det ju inte. 

För hur många av er kände till de 10 000 våldtagna kvinnorna på Okinawa?

Eller att de japanska myndigheterna när de fick kännedom om massvåldtäkterna på ögruppen insåg att de måste göra något – snart skulle de amerikanska trupperna landstiga på de fyra huvudöarna Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku – och på inrikesministeriet kunde man föreställa sig den våg av sexuella övergrepp som skulle följa i spåren av de amerikanska ockupanterna.

Alltså bestämmer man sig för att upprätta fältbordeller speciellt för de amerikanska ockupationsstyrkorna. Man gör det för att man vill undvika tiotusentals våldtäkter av japanska kvinnor.

På inrikesministeriet vet man att fältbordeller är något helt okänt och totalt förbjudet i USA:s krigsmakt; medan Japan och andra krigförande länder som Tyskland, Frankrike och Italien hade fältbordeller. Dels för att förhindra övergrepp mot civilbefolkning, dels för att kunna förhindra spridningen av könssjukdomar i de egna väpnade styrkorna. 

Efter direktiv från inrikesdepartementet började japansk polis samarbetade med affärsmän verksamma i restaurang-, hotell-, bar- och bordellbranscherna med målet att upprätta ett bordellsystem som skulle betjäna amerikanerna. Detta samarbete skedde genom att man bildade ”Föreningen för rekreation och förströelse” vars verksamhet finansierades med hjälp av statliga medel.

Uppgifterna om hur många kvinnor som tjänstgjorde på bordellerna varierar från 55 000 till 70 000. Man är inte säker på hur många utländska kvinnor som fanns bland dessa. Till detta antal kommer de bordeller som var helt privata och där  antalet prostituerade var ännu större.

1946 förbjöd de amerikanska ockupationsmyndigheterna de bordeller som drevs av ”Föreningen för rekreation och förströelse”– MacArthur ansåg att hälsokontrollerna där var för dåliga eftersom en fjärdedel av de amerikanska soldaterna fått könssjukdomar.

Under den tid dessa bordeller var tillåtna anser forskare att det förekom cirka 40 fall per dag då en amerikansk soldat våldtog en japansk kvinna, efter förbudet steg antalet till mer än 300 fall per dag.

De som drev de japanska bordellerna var tvungna att betala tämligen anständiga löner till de kvinnor som anlitades, och det skrevs också ordentliga kontrakt. Vanligt var också att man vädjade till kvinnors patriotism –  man påpekade att de som prostituerade sig räddade sina landsmaninnor från att bli våldtagna.

Avtal som reglerade ersättning, arbetstid och antal kunder per dag var sedan många hundra år ganska vanligt när det gällde japanska bordeller.

Det senaste kulturkriget på de amerikanska universiteten har vissa kopplingar till det här.

Harvardprofessorn J. Mark Ramseyer har skrivit en artikel där han hävdar att de koreanska kvinnor som var verksamma på de japanska fältbordellerna i Korea inte hade tvingats dit utan oftast hade ingått ett avtal med den japanska armén.

Och vad händer?

Ett antal forskare går till angrepp och kräver att hans artikel ska dras in därför att Ramseyer påstås ha misstolkat källmaterialet. Eller rentav hänvisat till historiska belägg och källor som inte existerar.

1000-talet ekonomer har dessutom skrivit på ett protestupprop där de kräver att artikeln stoppas. Att mer än 1000 ekonomer plötsligt skulle skaffat sig kunskap nog att källkritiskt kunna granska en studie som kräver att man behärskar japanska, koreanska samt har historiska kunskaper om perioden och länderna i fråga är mindre troligt. De har bara ställt in sig i ledet därför att det är vad de förväntas göra.

Att forskare som har Japans historia som sitt område kritiserar Ramseyer är en sak – det är dock märkligt att de kräver att hans syn på historien inte tillåts.

Ramseyers beskrivning av verkligheten på de japanska bordellerna i Korea skiljer sig inte nämnvärt från den som en del sydkoreanska forskare tidigare framfört, som till exempel Park Yu-ha, An Byeong-jik, och Lee Young-hoon. Men vi lever ju i en tid där man kan stärka sin ställning i forskarvärlden genom att driva politiska kampanjer – och det är just vad vi ser nu. När sådana strider inleds kastar sig också andra krafter in.

Det kanske mest märkliga är att två medlemmar av USA:s kongress uttalar sig om Ramseyer.

Michelle E. Steel, kalifornisk republikansk medlem av representanthuset har deklarerat att: ”His article only contributes to the harmful denial of the very painful and true events these women endured.”

Och Young O. Kim,  en annan republikansk kalifornisk medlem av representanthuset tweetade: “We must support victims of human trafficking & slavery, not tear them down. I urge Ramseyer to apologize.”

Som om de två skulle vara insatta i frågan.

Och absurt bir det när Philadelphias stadsfullmäktige (!) antar en resolution som fördömer Ramseyers artikel och slår fast att de kvinnor som arbetade i japanska bordeller i Korea hade tvingats dit. Vad kommer härnäst? Ett uttalande från socialborgarrådet jan Jönsson?

Men rent motbjudande blir det när USA utrikesdepartement ger sig in i debatten:

”… the trafficking of women for sexual purposes by the Japanese military during World War II was an egregious violation of human rights.” 

USA:s väpnade styrkor visade sig under andra världskriget inte bara vara en maskin för krig utan också för våldtäkt. Kanske skulle USA:s UD just därför ligga lite lågt i den här frågan.

(I kvällens digitala nyhetsbrev resonerar jag vidare kring de här svåra – och rätt obehagliga –  frågorna; vi kommer att diskuterade de allierades våldtäkter i Italien, Frankrike och Tyskland – och jag ska försöka förstå hur kommer det sig att så många värjer sig för varje försök att mer förutsättningslöst diskutera olika skeenden under andra världskriget. Varför människor beter sig som om det var förbjudet att försöka tränga djupare in i skildringen av förloppet av det senaste stora kriget. 

Vi är ju alla överens om att segraren skriver historien. 

Vi är alla överens om att därför måste segrarens historieskrivning granskas extra noga. Varför gäller inte det andra världskriget?

Vi är väl intresserade av att alla oskyldiga civila offer får sin upprättelse?

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.)

Have your say