Podd

Vända alla kinder till?

Boris Benulic

Håller kristen ödmjukhet på att övergå till allmän undfallenhet?

Luca Giordano: Sisteras nederlag (vid slaget på Tabor), c. 1692.

Ibland låter vi oss påverkas av att det är söndag och de gångerna handlar stora delar av Radio Bubbla om religion.

Så blev det i går – och vi hann med att avhandla Gud, Allah och Buddha … hinduismen kom undan … den här gången.

Vi nämnde i förbigående Jenny Strömstedts förlöpning i TV4 på lördagsmorgonen. 

Den kom efter ett inslag där en kvinna från Irak berättade om hedersförtryck, därefter fick Morgan Johansson orera om åtgärder (som aldrig kommer att genomföras) och när inslaget skulle avrundas insåg väl Jenny Strömstedt att de gångna 15 minuterna enbart handlat om islam. Inte bra!

Alltså avslutar hon med att säga:

”Sen ska vi ju säga att det finns ju…äh äh äh ...den här typen av normer inom delar av frikyrkan”.

Vilket rimligen måste innebära att Jenny Strömstedt lever i föreställningen att medlemmar av Pingstkyrkan eller Livets ord eller någon annan frireligiös rörelse då och då välter för dem misshagliga fruar eller döttrar över balkongräcket.

Jag utgår från att ingen representant för någon frikyrka kommer att protestera mot, eller angripa, TV4 och Jenny Strömstedt. Bäst att ligga lågt.

När sådana som Strömstedt slinter med tungan får man en bild av hur de anställda i medströmsmedias fabriker tänker. Deras världsvild är enkel. Västvärlden är ond, och västvärlden är skyldig till allt elände i världen – om muslimer begår våldsdåd är det för att de provocerats av den västerländska ondskan.  Man måste visa dem förståelse (ett annat färskt exempel på detta var när SvT:s Christian Catomeris förklarade att den franske läraren Samuel Paty som halshöggs av en terrorist hade uppträtt provocerande).

Inför allt detta visar västvärldens kristna undergivenhet och eftergivenhet, en vilja till anpassning för att … ja, för att vad då? Bli omtyckta?

Kristendomens framväxt var ju inte följden av att de första troende strävade efter att bli omtyckta och omkramade … de gjorde inte allt för att anpassa sina åsikter till omgivningens.

Men i dag …? 

I dag tror de kristna kyrkorna att de ska kunna hindra sitt sönderfall genom att anpassa sig till det moderna samhället och dessutom till det nya icke-Europa som växer fram.

På sin höjd kvider de troende lite när de behandlas illa.

Och de som inte är kristna verkar tycka att det är naturligt att man hånar kristna.

Februari 2020 kom en rapport från Sveriges kristna råd.

Där konstaterades att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan.

Och vad hände efter några artiklar i media?

Ingenting.

I gårdagens sändning hävdade jag (som kristen) att ett av problemen med den organiserade kristendomen och kyrkorna är att de i sin trosföreställningar och teologiska konstruktioner sedan begynnelsen har tankegångar inbyggda som i sig försvagar Europa och västerlandets kultur och samhälle.

Dessa faktorer framträder på lika sätt och i olika form när det gäller den katolska kyrkan, de lutherska, de ortodoxa eller den anglikanska – men i grunden rör det sig om en vilja att säkra den byråkratiska organisationen – det må sedan vara Vatikanen och påvedömet eller en luthersk statskyrka som den svenska (även om den numera formellt sett inte är en statskyrka).

Ett utmärkt exempel på en sådan farlig teologisk tankegång är Luthers idé om att kristna hellre skulle välja att bli martyrer än bekämpa dem som angrep dem för deras tro.

Sådan försvar var den kristne furstens ansvar, hävdade Luther.

Och där står vi i Sverige i dag. 

Kulturen är impregnerad med att människor ska vända andra kinden till … för den som har makten över stat och samhälle kommer att försvara dem.

Och så är det ju inte riktigt …

Podd

Min framtid är hemlig / den är skygg som en mullvad*

Boris Benulic

Gräv en grop åt dig själv, så kanske andra faller däri.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi mullvadar. Mullvadar är ilsket asociala djur, som förutom att gräva gångar, kasta upp jordhögar och käka mask ägnar sig åt revirstrider. 

Jag tvivlar starkt på att mullvadar skriver kollektivavtal innan de sätter igång och underminerar åkrar, fält eller gräsmattor. 

Va, anser du det obegripligt att jag överhuvudtaget tar upp frågan om huruvida mullvadar kan och bör skriva kollektivavtal?

Om inte du kan tänka dig den möjligheten finns det andra som uppenbarligen kan föreställa sig något sådant. I det holländska val som avgjordes i går gick Djurens Parti framåt – och de ser ut att öka med en plats i parlamentet … vilket innebär att de nu har hela sex platser.

Vad Djurens parti vill? 

Så vitt jag förstår anser de att människor är djur (så långt är jag med) … och att djur därför ska ha samma rättigheter som människor (här tappar jag liksom greppet totalt om vad de menar och vill).

Men ser man världen som Djurens Parti gör är det väl inte omöjligt att tänka sig en tillvaro där mullvadar skriver kollektivtal. Antagligen har djuren i den världen också rösträtt (varför inte förresten, några flockar och hjordar till…).

På Bubbla har vi inga kollektivavtal, ändå har vi hållit på i sju år och gårdagens sändning är väl nummer 700 … eller 800 … eller något sådant.

Aftonbladets Jonna Sima förstår garanterat inte hur vi ha kunnat hålla på så länge, för hon tror på att kollektivavtal är en förutsättning för den som vill göra tidningar eller ägna sig åt annan journalistisk eller opinionsbildande verksamhet. Hon förklarar i en ledare att nätmagasinet Bulletin nu kollapsar därför att journalisterna där inte har ett kollektivavtal. Och visst kollapsar Bulletin, men det beror inte på att de saknar kollektivavtal, det beror snarare på att journalisterna där suktar efter just ett kollektivavtal. Och ett skyddsombud!

Journalisterna på Bulletin har inte mullvadens mentalitet, även om de lämnar tomma gångar och jordhögar efter sig.

Mullvadens mentalitet innebär något helt annat som Hegel konstaterar i sin föreläsningar om förnuftets roll i historien där han citerar Hamlet när denne säger till faderns vålnad:

”Bra, gamle mullvad! Att du kan gräva så fort.

En snäll skansgrävare. Ännu en gång vi ömsar plats …”

Hegel broderar kring detta och förklarar att Världsanden ibland kan förefalla ha förlorat sig, glömt sin mening och sitt mål, men genom sin inre motsättningar, rör den sig i det fördolda framåt tills det den är så stark att den spränger den jordskorpa som skiljer den från solen.

Och i övrigt resonerade vi kring möjligheterna för USA att återskapa sin Första flotta, CDU:s nederlag i de tyska regionalvalen och att man nu kan beställa Donald Trump i form av vad som ser ut som en buddhastaty …

*Rubriken är hämtad från en dikt av Anne Sexton:

"I will be steel!
I will build a steel bridge over my need!
I will build a bomb shelter over my heart!
But my future is a secret.
It is as shy as a mole."

Vad de diktraderna har att göra med min text? Det förstår jag nog själv i sinom tid, antagligen den dag då jag förstår varför jag tilltalas av delar av Sextons poesi ... även om hon var skogstokig och obehaglig,

Och om du undrar vad vi kom fram till i programmet rörande mullvadar kan jag väl avslöja att vi ansåg att man inte har rätt att döda dem bara för att de gräver gångar i ens gräsmatta.

Podd

Frihet & framsteg: Flyg, förnuft, fantasi

Boris Benulic

Att ägna sig åt att utopier och framtidsdrömmar bör vara förbehållet dem som är beredda att arbeta hårt och som inte skyr problem och svårigheter.

Vi kan ibland verka dystra i våra förutsägelser om framtiden, men som gårdagens sändning av Radio Bubbla åter visade är vi innerst inne muntra utopister som drömmar om att en dag ha en handelsbod några planeter bort … minst.

Det finns de som tror att om man motsätter sig överhetens idéer om utveckling innebär det att man är teknikfientlig.

Är du motståndare till att minst 400 miljarder av skattebetalarnas pengar ska bekosta byggandet av järnvägar som minskar restiden mellan Stockholm och Göteborg med en timme? Då är du en bakåtsträvare.

Men vi så kallade ”bakåtsträvare” kan ju luta oss mot Stockholm Handelskammares analys och kritik. Där konstateras det:

”Att spendera åtminstone 400 miljarder kronor, lågt räknat, på ett spår som faktiskt inte ens är modernt i dag kommer naturligtvis få konsekvenser för andra investeringar och underhåll i övriga Sverige.” 

Och det är alltid problemet med överhetens förslag på ”utveckling”. De är småskurna, inkrökta, räddhågsna och visionslösa - precis som förslagsställarna själva.

Det levereras aldrig förslag som kan få varje medlem av nationen att tänka: 

”Ja, det här måste vi göra! Sverige ska bli först i världen med det här! Vi ska bli bäst!”

En gång i tiden erövrade svensk ingenjörskonst världen.

I dag … tja … 

Vi kom in på detta ämne i gårdagens Radio Bubbla när vi diskuterade flygande bilar. Det visar på något sätt mänsklighetens omogenhet och olämplighet att vi inte har flygande bilar. I 1960-talets populärkulturella bild av framtiden var den flygande bilen en självklarhet.

Men på något sätt förstår väl till och med de mest trögtänkta att flygande bilar inte är något att sträva efter just nu. Det skulle sluta med seriekrockar uppe bland molnen och ramponerade bilar skulle regna över oss.

Ingen bra idé. 

Men det visar också uppgivenheten i den västerländska civilisationen – det finns inte innovatörer, ingenjörer som entreprenörer som trots detta försöker skapa flygande bilar. De låter sig begränsas av omvärldens inskränkthet och efterblivenhet.

Dessutom är vår civilisations förmåga att skapa utopier sämre än den var för 115 år sedan.

I Jules Vernes ”Maître du monde’’* (1904) möter vi åter ingenjör Robur från ”Robur-le-Conquérant”** (1886), men nu har han inte nöjt sig med att bygga ett luftskepp (som Albatross i den första boken) – nu har han skapar ”Terror”, ett fordon som på en och samma gång är bil, flygplan, båt och ubåt.

Det finns de som hävdar att de två verken visar hur Jules Verne rörde sig från utvecklingsoptimism, och tro på vetenskap och förnuft i den första boken till pessimism och misstro mot teknik och teknologiska framsteg i den andra. I bok nummer två uttrycker namnet på Roburs fordon ganska väl hur han ser på världen och människorna.

Men Jules Verne bibehöll sin tro på människan och vetenskapen och deras förmåga att i alla tänkbara meningar erövra nya världar.

Det var mänskligheten och dess olika civilisationer han mot slutet av sitt liv såg på med missmod.

Och i övrigt talade vi i programmet om konstmarknaden, Göran Lambertz, OS i Japan samt islam.

*Svensk översättning: Ingenjör Roburs luftfärd

**Svensk översättning: Världens herre

Podd

Sanning och kroppar till salu

Boris Benulic

Är det inte dags att vi inser att det finns en del krigsförbrytelser från det andra världskriget som man fortfarande försöker dölja.

Amerikanska soldater köar utanför japansk bordell 1945.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi tidningen Bulletins implosion, att Milo Yiannopoulos inte längre är homosexuell, samt Harrys gnäll och Meghans gnöl.

Och så funderade vi över det här med vad som hände på japanska fältbordeller under andra världskriget – något som blivit en storpolitisk fråga.

…

1998 hittar polisen på Okinawa tre skelett i en grotta. Det visar sig vara lämningarna efter tre svarta amerikanska marinkårssoldater som försvunnit strax efter det att USA segrat i det blodiga slaget om kontroll över ögruppen i andra världskrigets slutskede. 

Marinkåren listade de tre 19-åriga svarta soldaterna som troliga desertörer sommaren 1945. Ett år senare ändrades noteringen till saknade i strid. Även om striderna hade upphört när de försvann.

Vad hade egentligen hänt?

Äldre invånare i trakterna av fyndet började berätta – och det blev en historia om hur tre svarta amerikanska soldater kväll efter kväll kom till en by och där våldtog kvinnor och flickor.

Byborna tröttnade till slut, lade sig i bakhåll och dödade de tre våldtäktsmännen. Kropparna gömde de i grottan.

Att amerikanska soldater våldtog kvinnor på Okinawa var i sig inget ovanligt. Det finns japanska historiker som hävdar att 10 000 kvinnor våldtogs efter det att amerikanerna besegrat de japanska styrkor som försvarade ön.

Med tanke på hur mycket material om andra världskriget som konstant, sedan 1990-talet, produceras för en massmarknad: böcker, magasin, filmer, TV-serier, tidningsartiklar … så borde vi alla ha en ingående kunskap om skeendet på 1930- och 1940-talet.

Men så är det ju inte. 

För hur många av er kände till de 10 000 våldtagna kvinnorna på Okinawa?

Eller att de japanska myndigheterna när de fick kännedom om massvåldtäkterna på ögruppen insåg att de måste göra något – snart skulle de amerikanska trupperna landstiga på de fyra huvudöarna Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku – och på inrikesministeriet kunde man föreställa sig den våg av sexuella övergrepp som skulle följa i spåren av de amerikanska ockupanterna.

Alltså bestämmer man sig för att upprätta fältbordeller speciellt för de amerikanska ockupationsstyrkorna. Man gör det för att man vill undvika tiotusentals våldtäkter av japanska kvinnor.

På inrikesministeriet vet man att fältbordeller är något helt okänt och totalt förbjudet i USA:s krigsmakt; medan Japan och andra krigförande länder som Tyskland, Frankrike och Italien hade fältbordeller. Dels för att förhindra övergrepp mot civilbefolkning, dels för att kunna förhindra spridningen av könssjukdomar i de egna väpnade styrkorna. 

Efter direktiv från inrikesdepartementet började japansk polis samarbetade med affärsmän verksamma i restaurang-, hotell-, bar- och bordellbranscherna med målet att upprätta ett bordellsystem som skulle betjäna amerikanerna. Detta samarbete skedde genom att man bildade ”Föreningen för rekreation och förströelse” vars verksamhet finansierades med hjälp av statliga medel.

Uppgifterna om hur många kvinnor som tjänstgjorde på bordellerna varierar från 55 000 till 70 000. Man är inte säker på hur många utländska kvinnor som fanns bland dessa. Till detta antal kommer de bordeller som var helt privata och där  antalet prostituerade var ännu större.

1946 förbjöd de amerikanska ockupationsmyndigheterna de bordeller som drevs av ”Föreningen för rekreation och förströelse”– MacArthur ansåg att hälsokontrollerna där var för dåliga eftersom en fjärdedel av de amerikanska soldaterna fått könssjukdomar.

Under den tid dessa bordeller var tillåtna anser forskare att det förekom cirka 40 fall per dag då en amerikansk soldat våldtog en japansk kvinna, efter förbudet steg antalet till mer än 300 fall per dag.

De som drev de japanska bordellerna var tvungna att betala tämligen anständiga löner till de kvinnor som anlitades, och det skrevs också ordentliga kontrakt. Vanligt var också att man vädjade till kvinnors patriotism –  man påpekade att de som prostituerade sig räddade sina landsmaninnor från att bli våldtagna.

Avtal som reglerade ersättning, arbetstid och antal kunder per dag var sedan många hundra år ganska vanligt när det gällde japanska bordeller.

Det senaste kulturkriget på de amerikanska universiteten har vissa kopplingar till det här.

Harvardprofessorn J. Mark Ramseyer har skrivit en artikel där han hävdar att de koreanska kvinnor som var verksamma på de japanska fältbordellerna i Korea inte hade tvingats dit utan oftast hade ingått ett avtal med den japanska armén.

Och vad händer?

Ett antal forskare går till angrepp och kräver att hans artikel ska dras in därför att Ramseyer påstås ha misstolkat källmaterialet. Eller rentav hänvisat till historiska belägg och källor som inte existerar.

1000-talet ekonomer har dessutom skrivit på ett protestupprop där de kräver att artikeln stoppas. Att mer än 1000 ekonomer plötsligt skulle skaffat sig kunskap nog att källkritiskt kunna granska en studie som kräver att man behärskar japanska, koreanska samt har historiska kunskaper om perioden och länderna i fråga är mindre troligt. De har bara ställt in sig i ledet därför att det är vad de förväntas göra.

Att forskare som har Japans historia som sitt område kritiserar Ramseyer är en sak – det är dock märkligt att de kräver att hans syn på historien inte tillåts.

Ramseyers beskrivning av verkligheten på de japanska bordellerna i Korea skiljer sig inte nämnvärt från den som en del sydkoreanska forskare tidigare framfört, som till exempel Park Yu-ha, An Byeong-jik, och Lee Young-hoon. Men vi lever ju i en tid där man kan stärka sin ställning i forskarvärlden genom att driva politiska kampanjer – och det är just vad vi ser nu. När sådana strider inleds kastar sig också andra krafter in.

Det kanske mest märkliga är att två medlemmar av USA:s kongress uttalar sig om Ramseyer.

Michelle E. Steel, kalifornisk republikansk medlem av representanthuset har deklarerat att: ”His article only contributes to the harmful denial of the very painful and true events these women endured.”

Och Young O. Kim,  en annan republikansk kalifornisk medlem av representanthuset tweetade: “We must support victims of human trafficking & slavery, not tear them down. I urge Ramseyer to apologize.”

Som om de två skulle vara insatta i frågan.

Och absurt bir det när Philadelphias stadsfullmäktige (!) antar en resolution som fördömer Ramseyers artikel och slår fast att de kvinnor som arbetade i japanska bordeller i Korea hade tvingats dit. Vad kommer härnäst? Ett uttalande från socialborgarrådet jan Jönsson?

Men rent motbjudande blir det när USA utrikesdepartement ger sig in i debatten:

”… the trafficking of women for sexual purposes by the Japanese military during World War II was an egregious violation of human rights.” 

USA:s väpnade styrkor visade sig under andra världskriget inte bara vara en maskin för krig utan också för våldtäkt. Kanske skulle USA:s UD just därför ligga lite lågt i den här frågan.

(I kvällens digitala nyhetsbrev resonerar jag vidare kring de här svåra – och rätt obehagliga –  frågorna; vi kommer att diskuterade de allierades våldtäkter i Italien, Frankrike och Tyskland – och jag ska försöka förstå hur kommer det sig att så många värjer sig för varje försök att mer förutsättningslöst diskutera olika skeenden under andra världskriget. Varför människor beter sig som om det var förbjudet att försöka tränga djupare in i skildringen av förloppet av det senaste stora kriget. 

Vi är ju alla överens om att segraren skriver historien. 

Vi är alla överens om att därför måste segrarens historieskrivning granskas extra noga. Varför gäller inte det andra världskriget?

Vi är väl intresserade av att alla oskyldiga civila offer får sin upprättelse?

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.)

Podd

Putin mot Potter?

Boris Benulic

Rysk politik börjar likna en saga ... mystiska gifter och trollformler.

Jag är äntligen bortkopplad från alla apparater med syrgas och mätinstrument … och istället har jag kunnat koppla upp mig till den digitala etern … och därför är Radio Bubbla tillbaka efter sitt uppehåll.

I går var nekrologerna så många att de fick en egen avdelning, och vi mindes:

• Rush Limbaugh – vulkanen som fortsatte ha utbrott ända tills dess att det amerikanska medielandskapet var helt förändrat, och den politiskt korrekta tråkradion begravts i lava och aska

• Chick Corea – jazzmusikens motsvarighet till Tom Cruise

• Frank Baude – den svenska kommunismens siste mohikan, han skalperade alltid verbalt fanflyktingar – oavsett om deras politiska avvikelse skedde i talarstolen eller sängkammaren

• Lars Norén – hatade familjen, trodde missbrukare, brottslingar och sinnessjuka var i besittning av en för andra förborgad sanning, förstod till slut inte ens sig själv, lästes av ingen förutom (kanske) av dem som var tvungna att recensera honom

Och eftersom vi ändå var inne på ämnet avlidna kändes det naturligt att ägna några ord åt årsdagen av Olof Palmes avdagatagande och påpeka att det i år var första året som det inte pågår en utredning i ärendet … fast man kan å andra sidan undra om det egentligen inte varit på det sättet i rätt många år, kanske att det till och med varit så hela tiden.

Och så försökte vi förstå varför media och politiker i väst bryr sig så mycket om Alex Navalnyj, trots att nästan ingen i Ryssland gör det. 

Navalnyj har ju förklarat att han fått stora filosofiska insikter genom att läsa Harry Potter … innan ni gör er lustiga över det ska ni kanske påminna er själva om att Sverige har en statsminister var stora läsupplevelse är Ulf Lundells ”Jack” som han läste fem gånger, och dessförinnan hade vi en statsminister som ljudade sig igenom Camilla Läckbergs verk. 

Podd

Vila på en bädd av stjärnor*

Boris Benulic

De som påstår att de för oss ömmar, krossar också våra drömmar.

Jag förstår inte kritiken mot att Stefan Löfven är otydlig i sina ståndpunkter och osynlig i media.

Själv får jag mitt Löfven-behov mättat med råge.

På kort tid har statstelevisionen fört oss i närkontakt med Stefan Löfven.

Vi har i en två delars dokumentär fått veta att vår statsminister läst Ulf Lundells ”Jack” fem gånger och att han äger fyra målningar av Lundell. Jo, jag vet att ni vill ha svar om pandemier, utrikespolitik, skolan och gängkriminalitet, men sådant tar tid att formulera – det måste ni väl begripa för den som läst ”Jack” fem gånger. Ingen tar sig igenom den så många gånger för att det är en stor läsupplevelse, man gör det för att man inte fattar riktigt vad den handlar om första gången, och inte andra heller, och inte tredje och så vidare. Ni får ge er till tåls med att statsministern formulerar svar på de frågor ni tycker är viktiga. Ni kan bara hoppas på att han inte påbörjat sin sjätte omläsning.

Och i Carina Bergfeldts nya talkshow fick vi i fredags en ingående beskrivning av hur Stefan Löfven badar bastu på fredagskvällarna och att han brukar raka sig i bastun. 

När vi diskuterade detta i gårdagens Radio Bubbla uttryckte jag min förvirring. Nyss var Stefan Löfven ute och i gallerior på jakt efter en reservdel till en rakapparat. Nu visar det sig att han rakar sig med hyvel i bastun.

Martin försökte locka mig till att spekulera om statsministerns intimhygien men jag låg lågt där, dels på grund av min blyghet när det gäller att tala om sådant, dels på grund av att vi ändå i grund och botten gör ett familjeprogram.

Förr kunde man ställd inför våra makthavares begränsningar trösta sig med tanken på tillvarons mystiska rikedom och universums oändlighet. 

Flyktvägar fanns alltid.

Men det var förr …

I gårdagens program talade vi nämligen också om att det nu verkar som om universum är mycket, mycket mindre än vad vi tidigare antagit.

Om det spelar någon roll? 

Jo, men faktiskt gör det nog det.

Känslan av oändlighet, av att något nytt alltid finns att upptäcka … bara man viker om hörnet … går ut ur eller in i skogen … bestiger berget  … öppnar dörren … eller kliver in i rymdskeppet … känslan av då kommer något nytt, stort, omätbart stort eller oväntat att uppenbara sig för oss … den känslan är viktig för människor.

Även om man liksom jag är nöjd med att vara omgiven av bokhyllor, av att ha en ek att sitta under och av att ha familj och vänner … även då är det viktigt att det bortom detta finns något som för det egna förståndet är oändligt och svårgripbart … men ändå så lockande att erövra.

I övrigt diskuterade vi den politiska situationen i Tyskland där man öppnat inrättningar för att få läger där man kan koncentrera dem som bryter mot karantänregler.

Och vi pratade om Italien som ser ut att gå mot sin 67:e regering sedan 1948. Nu har man i årtionden provat varje upptänklig kombination av partier. Som en italiensk tänkare påpekade en gång i sina fängelseanteckningar:

”Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; under detta interregnum kommer ett stort antal monstruösa fenomen att uppträda”

Jag tror vi kan anta att Antonio Gramsci med ”monster” avsåg företeelser som den EU-kontrollerade expeditionsministär som nu antagligen kommer att styra landet till nästa val. Gramsci hade nog velat se (den numera velande) Salvini rycka upp sig, om så nödvändigt stärkt med en liten Fernet Branca, för att sedan ge sig ut och rycka upp landet.

...

*Rubriken syftar förstås på några av Woody Guthries rader som vackert fångar förhållandet mellan vardagens slit och drömmen om vad som finns däruppe ovanför oss:

"I'd like to rest my heavy head tonight
On a bed of California stars
I'd like to lay my weary bones tonight
On a bed of California stars
I'd love to feel your hand touching mine
And tell me why I must keep working on
Yes, I'd give my life to lay my head tonight
On a bed of California stars

I'd like to dream my troubles all away
On a bed of California stars
Jump up from my starbed and make another day
Underneath my California stars
They hang like grapes on vines that shine
And warm a lover's glass like a friendly wine
So, I'd give this world
Just to dream a dream with you
On our bed of California stars"

Lyssna på låten kan du göra här.

Podd

Cardinalfelet

Boris Benulic

I sin ungdom ville han bli arkitekt. Så blev det inte ... istället kom han att påverka människors syn ... inte bara på kläder.

Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”

Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.

Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.

Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla. 

När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)

Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.

Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.

Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.

Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.

Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.

Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.

Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.

När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.

Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.

Och så sopade han kontorsgolven själv.

Städare var en onödig utgift.

(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)

Podd

2021! Vad splittras? Vad bombas? Vi har svaren

Boris Benulic

Som Nostradamus. Fast tillförlitligare. Och exaktare. Och roligare.

Medströmsmedia fortsätter älta 2020. Men vi är mer intresserade av vad som komma skall.

I dagens sändning gav vi svar på bland annat följande frågor:

Vilket blir nästa land som lämnar EU?

Lämnar Skottland Storbritannien?
Kollapsar Frankrikes ekonomi?

Vilket blir det första land Kamala Harris ger order om att invadera?

Hur ska överheten koordinera sina tre kampanjer för att disciplinera oss: corona, Black Lives Matter och klimathotet. Måste Greta Thunberg göra en blackface för att fortsätta få vara med i nyhetsflödet?

Podd

Influencers & influensa

Boris Benulic

Vad gör man när man trott att man var accepterad av sina äldre kompisar men de en dag säger åt en att: men du kila iväg och leka med de andra glina. Det här är inget för dig?

Alexandria Ocasio-Cortez tar sin spruta, och Elvis sin. Alla pratar om att man ska lita på vetenskapen, men när det gäller är det tydligen kända personer som fungerar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat det stora krispaketet mot corona i USA. Den där lite sena julklappen, som sägs vara till för att lindra nöden bland dem som drabbats av nedstängningarna i coronans fotspår, men som innebär att hundratals miljoner dollar går till saker som absolut inte har något att göra med corona; genusprojekt i Pakistan och muséer i Washington.

Corona ser ut att bli den fråga som politiker profilerar sig med hjälp av i USA och i stora delar av världen. Ett sätt att göra det är tydligen att tränga sig före i vaccinkön. 

I amerikansk politik har ”The Squad” fått stor uppmärksamhet – fyra, unga kvinnor som lyckades bli invalda i representanthuset 2018: Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Presley från Massachusetts, och Rashida Tlaib från Michigan. 

De profilerade sig med hjälp av två frågor – ras och klimat. Konkret tog det sig uttryck att de var frenetiska förespråkare för en New Green Deal samt att de stödde Black Lives Matter.

Men nu när det ser ut som om demokraterna erövrat presidentposten och regeringsmakten visar det sig – förstås – att Biden inte är så där särskilt intresserad av en industripolitisk satsning på miljö och klimat. Och nu när Bidens och Kamala Harris gäng har makten har de inget behov för tillfället av kaos på gatorna och plundringar så Black Lives Matter-aktivisterna får hålla sig hemma. Både New Green Deal och BLM var till för att hetsa folk mot Trump-administrationen – de var inte ett uttryck för att Biden, Harris eller de som ingick i The Squad på allvar ville se någon verklig form av förändring. De ville mobilisera minoriteterna och skrämma vit arbetar- och medelklass.

Så hur ska medlemmarna av The Squad nu profilera sig? De kan inte fortsätta med de gamla frågorna som nu tagits bort från att-göra-listan.

Biden och det demokratiska partiet har inte gett någon medlem i The Squad en tung post i administration, regering eller utskott.

Så The Squad får satsa på att bli Instagram-influencers för att säkra röster vid nästa val. Men när de inte längre har en gemensam fiende i form av Trump, och när deras eget parti rappar dem med partipiskan då finns det bara ett möjligt utrymme kvar för dem – att visa hur engagerade de är i kampen mot viruset.

Corona blir deras nya stora fråga.

Men det har redan utlöst trätor mellan medlemmarna i The Squad om vem som deltar i kampen mot covid 19 på mest korrekt sätt.

18 december visade Alexandria Ocasio-Cortez upp sig på Instagram när hon tog sin vaccinspruta.

Snabbt var Ilhan Omar ute på samma plattform och klagade över att:

”Eftersom det är uppenbart att vi inte har vaccin som räcker till alla så måste vi prioritera dem som behöver det mest. Därför är det stötande att se medlemmar (av representanthuset) vara bland de första som får vaccin medan de flesta som befinner sig i frontlinjen, liksom äldre och handikappade, får vänta”.

Alexandria Ocasio-Cortez försvarade sig med att det hon gjorde var en insats för att bekämpa vad hon anser är en misstro mot vetenskapen. Hon ville vara ett föredöme och visa att vaccinet inte är farligt.

Det här gänget som enligt medströmsmedia (även i Sverige) var kraftfulla politiker som skulle bidra till en ny era i amerikansk politik, ägnar sig numera alltså åt Instagram-trätor. Det är som att se Blondinbella och Kissie bråka om vem som sopsorterar på rätt sätt.

Att de gått in i en influencer-roll ska vi kanske vara tacksamma för – man hade nog inte velat se dem få möjlighet att försöka förverkliga sin politik. Men de är ju inte en del av den djupa staten, de är den djup statens hjon, ungefär som Bernie Sanders.

När jag såg Alexandria Ocasio-Cortez Instagram-berättelse om vaccineringen kom jag att tänka på när de amerikanska myndigheterna på 1950-talet använde Elvis Presley för att övertyga människor om att de skulle ta polio-vaccin.

Elvis hade väl kunnat funka på mig också. 

Nåja, kanske inte när jag tänker efter – tänk om jag vetat hur han skulle komma att se ut; extremt fet, tjocka polisonger och ständigt iförd paljetterad kroppsstrumpa i vitt läder. Fast det kanske inte berodde på vaccinet?

Men jag ska hålla koll på Alexandria Ocasio-Cortez ansiktsbehåring och vikt i fortsättningen.

Podd

Folkhemsmaoism

Boris Benulic

Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)