Podd

Fler stridstuppar räddar kycklingar

Boris Benulic

Det kommer en ny dag även om tuppen inte gal. (Gammalt balkanskt talessätt)

I Tyskland dödas varje år 45 miljoner tuppkycklingar efter kläckningen. Nej, det är inte ett resultat av att det där uppstått en aggressiv radikalfeministisk strömning bland hönorna som anser att hönor klarar sig utan tuppar. Det är vi människor som mot allt förnuft och på grundval av vissa ekonomiska kalkyler dödar tuppkycklingarna. Det kan ske genom att man gasar dem eller kör ner dem i en gigantisk kvarn … levande. Lite nypressad tuppkycklingsjuice någon?

Så här förfar man inte bara i Tyskland utan även i Sverige och i alla andra länder där kycklinguppfödning är industri. Nu kommer det förslag i Tyskland och annorstädes på att man ska införa analysmetoder som gör att man kan avgöra könet på kycklingen innan den kläcks och därmed förhindra miljonmassakrerna.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det grundläggande problemet – vilket kanske inte är hankycklingarnas lidande. Deras öde är mer en funktion av en orimlig ordning och av att den moderna människan hela tiden blir lite mindre mänsklig.

Hönsuppfödarnas har två argument för masslakten på tuppkycklingar.

För det första lägger de inga ägg. Slutsats: dö, tuppkyckling dö!

För det andra lägger de på sig kött för långsamt för att det ska vara ekonomiskt lönsamt att föda upp dem. Slutsats: dö, tuppkyckling dö.

Tuppars oförmåga att inte lägga ägg är det inte så mycket att göra åt. (Fast det förvånar mig förstås att det inte dykt upp krafter som hävdar att kategorierna tuppar och höns bara är sociala konstruktioner som uppstått i människans medvetande och sedan omsatts i en diskriminerande praktik i kycklinguppfödningsindustrin.)

Det obegripliga argumentet är förstås det där med att det tar för lång tid för tuppkycklingen att lägga på sig kött.

Helt frånvarande i det resonemanget är frågan: hur smakar ungtupp? Försvinner en delikatess ur vårt kosthåll om man inte kan köpa ungtupp till söndagsmiddagen? Och går vi miste om denna läckerhet bara för att det tar för lång tid att föda upp den?

Uppfödarna har en enkel kalkyl; maximalt med köttmassa ska till minimal kostnad och på snabbast möjliga tid födas upp, slaktas och levereras. Smaken är underordnad.

Volym! Kvantitet! Därför är det inte bara ungtuppen du inte hittar i köttdisken, där finns heller inte höna och tupp (perfekt för soppor och grytor som ska puttra länge). Det som finns är kycklingar som fötts upp enligt ovan angivna principer, det som skiljer dem åt är vad de fötts upp på och hur pass fritt de fått röra sig. Får de spatsera lite friare och får bättre kost blir de ekokycklingar och lite dyrare än löpande-band-kycklingarna.

Smak, upplevelse, dräglig djurhållning och ett levande lantbruk? Glöm det.

En ungtupp som fötts upp naturligt är givetvis en större smakupplevelse än någon av de kycklinglik som erbjuds i livsmedelskedjornas diskar i dag.

Och när hade du senast möjligheten att köpa och tillreda en kapun och njuta av dess möra, feta och smakrika kött? En kapun är en kastrerad tupp och givetvis är det något mycket få uppfödare är intresserade av att tillhandahålla.

Det talas alltid om att vi får det bättre, och bättre och bättre.

Ändå nöjer sig människor med att fredagstacos blir veckans höjdpunkt, och de har vare sig kunskaper och vett nog att sakna möjligheten att förtära en mustig soppa på ett gammalt kokhöns, eller en ungtupp i rödvin eller en ugnsstekt kapun kryddad med persilja, oregano och dragon och öst med madeira.

Människor blir vad de äter.

Och det märks att de inte längre äter tupp.

PS 1. Och vi talade också om det patetiska i att Kronfågels VD nu ska avgå för att det uppdagats att några kycklingar skållats till döds i levande tillstånd. 

Som om det var det som var problemet,

PS 2. Studera bilden nedan. Begrunda den skönhet som försvinner ur vår natur och kultur när det inte sprätter omkring en tupp på varje gårdstun. Skulle inte vår tillvaro i verklig mening bli rikare om alla de färger och den prakt som alla de olika raserna erbjuder var en del av vårt samhälle och att fler levde så att det var självklart att man väcktes av tuppen och inte mobiltelefonen.

Podd

Att förnedras framför sina föräldrar*

Boris Benulic

Förr sa vi att de som hade problemformuleringsprivilegiet hade makten. I dag verkar man inte behöva kunna formulera sig alls för att få makten. Man ynkar sig lite bara (fast man är vuxen ... och så får man som man vill. Barn förväntas däremot lida i tysthet.

Antagligen hade de stora planer för honom när de såg sin lilla telning ligga där i vaggan. Därför gav de sin son namnet Attila; hunnerkungen som på 400-talet e.Kr skapade ett imperium i Europa.

Den Attila vi ska prata om har dock inte byggt ett rike som det Attila hunnerkungen skapade; det sträckte sig från Svarta havet in i Centraleuropa, från Donau upp till Östersjön, han trängde in i Frankrike och Italien. Han kallades Guds gissel.

Vår Attila är väl i och för sig ett litet gissel, men han plågar oss inte som anförare för härjande barbarer, han pinar oss istället i sin egenskap av krönikör i Expressen med ”inriktning på jämställdhet”.

Jag har en känsla av att den gamle hunnerkungen inte riktigt skulle gillat att Attila Yoldas var hans namne.

Atilla Yoldas är en usel skribent, men en smart varumärkesbyggare och det är hans marknadsföringsförmåga av den egna personen som gjort att han lyckats skaffa sig ett utrymme i medströmsmedia. Det drar mot det genialiska att satsa på att mestadels skriva om genusfrågor, feminism och allmän snällhet samtidigt som man försöker se ut som en medlem av den yngre generationen turkiska hallickar på Herbertstraße i Hamburg. De flesta tror att Yoldas varit just det (när de ser hans byline) men att han sett ljuset  – kanske efter att ha läst Expressens kultursida eller något liknande. Värdegrunden gör att vi alla extra mycket älskar män från tredje världen som lärt sig stycken av PK-manualen utantill och deklamerar dem i tid och otid.

I sin senaste kolumn ägnar Atilla Yoldas sig dock inte åt att propagera för allmän mjukhet i alla sammanhang utan nu vill han få oss att förstå att vi inte får håna dem som pratar Rinkebysvenska eller någon annan gatukorsningsslang kännetecknad av gutturala strupljud och gurglingar.

Atilla Yoldas har sett serien ”Snabba Cash” och…:

”Dagarna efter jag sett ”Snabba Cash” tar jag orden till mig igen, känner på dem. Ord som ”abow”, ”yao” och ”bre”. 

Enkla ord som skänkte mig gemenskap i en mångkulturell sfär. Det är ett språk som bygger på integrationen av flera språk, för mig en fantastisk symbol för mångfald.

Samtidigt ser jag nu hur den förvrids i sociala medier. Hur kända, vita komiker gör sketcher där orden enbart används som koppling till våld, hot, kriminalitet. Hur vita influencers skämtar på bekostnad av den socioekonomiska utsatthet som serien skildrar.”

Jo, men vad väntar han sig?

Fast … finns det inte exempel på integration av flera språk som skapar något nytt och vackrare … jo, faktiskt. Se bara på alla sydslaviska språk som genom seklerna utvecklat dialekter som närmast är att beteckna som nya språk, slovenskan har till exempel 48 dialekter som de skiljs åt genom hur de påverkats av italienska, tyska, och österrikiska dialekter, av latin, ungerska, men även genom påverkan från tjeckiska och slovakiska. Ett språk där dualis lever kvar som form.

I USA har vi Texastyska och Pennsylvaniatyska och i Louisiana har vi Louisiana French och Cajun English och så där kan vi hålla på. Människor har ofta befunnit sig på vandring genom historien – för att fly erövrare eller för att själva erövra nya områden. Kulturer och språk skapades. 

Jag använder givetvis imperfekt.

Skapandet av språk och kulturer är ett avslutat dåtida fenomen. Numera skapas inget nytt på dessa områden, numera utvecklas inte ens de existerande språken och kulturerna.

Nu skapas bara rotvälska när det gäller språk.

Allt blir fulare. Vi blir dummare. Vi talar och tänker sämre.

Och en del av oss skyller på ”socioekonomiska förhållanden” för att förklara att de på ett, två eller tre årtionden inte lärt sig tala något som ens påminner om riktig svenska.

Det säger något om bristen på förstånd och energi hos de berörda om ”ord som ”abow”, ”yao” och ”bre” leder till ”gemenskap” dem emellan. Om detta skulle vara ”en fantastisk symbol för mångfald”.

Atilla Yoldas störs över att fikonätarnas fikonspråk kopplas till kriminalitet och våldsdåd … men vilka andra aktiviteter kan man ägna sig åt om man har ett ordförådd som består av ljud som blivit över i olika språk, ljud som ingen verkar velat ha? De som knåpar ihop dessa ljud till något nytt och kallar det ett språk kommer att själva hamna i kategorin för ”dem som ingen vill ha”.

Man kan tycka att det är sorgligt. 

Jag gör det.

Men än sorgligare är försöken att glorifiera att människor talar som om de tvingats sniffa thinner sedan födseln.

I onsdagens Radio Bubbla behandlade vi Attila Yoldas lite kort inledningsvis för att sedan gå över till att diskutera vad som händer när man lägger ner en skola befolkad av sådana elever som Attila tycker talar ett vackert språk och bussar ut dessa till fyra andra skolor i kommunen.

Det var vad som utspelade sig i Örebro när Vivallaskolan lades ner och bussning inleddes.

Nu har man studerat resultatet under de tre år som gått.

Resultaten visade sig bli sämre för de utbussade eleverna. Gymnasiebehörigheten minskade från 59 procent till 42 procent. Integrationen blev heller inte bättre.

De som författat rapporten tror att den bristande integrationen kan bero på ”negativa förväntningar” hos eleverna på de mottagande skolorna.

Men allt annat hade ju varit underligt.

Om man bor i Örebro kan man i princip dagligen läsa om brott och våldsdåd i Vivalla. Dessutom har väl ingen svensk förort haft lika många terroristturister som åkt till Syrien?

Skulle eleverna på de mottagande skolorna haft ”positiva förväntningar”?

Här har de vuxna i samhället helt misslyckats med att skapa ordning, frid och ro i områden som Vivalla.

Och det slutar med att barn i högstadiet får skulden för den dåliga integrationen därför att de har ”negativa förväntningar”.

*Rubrikens citat syftar på ett uttalande som tillskrivs Attila, hunnerkungen; där förklarar han att han inte bara vill se sina motståndare förlora, utan det ske på det mest skrämmande sätt medan deras föräldrar tvinges åse det hela.

Många barn i Sverige tvingas dagligen vandra iväg till en skola där de förnedras.

Och givetvis sker det i föräldrarnas åsyn. Men de väljer att blunda. 

Podd

Han är inte farlig, bara man är varlig

Boris Benulic

Gunnar Hedlund, som ledde Centerpartiet på den tid då bönderna ville ha en knipslug man som sin anförare … han brukade säga att: 

”Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten”.

Nuförtiden håller sig Centern istället med en bakslug ledare – vilket kan bero på att det inte finns några bönder kvar i partiet, så då fick det bli en lömsk stadsbo istället. Annie Lööf skulle aldrig låta sig vägledas av Gunnar Hedlunds ordspråk eftersom hon skulle anta att det var uttryck för homofobi.

I Annie Lööfs värld är en ”björn” en medlem i den homosexuella subkultur som bäst kan beskrivas som ”stora, håriga, ganska tjocka män som tycker om andra stora, håriga och ganska tjocka män” – och man får väl nästan förstå den motvilja hon känner inför tanken på att man skulle skjuta dessa björnar och därefter sälja skinnet … på Vetlanda marknad eller något liknande. Möjligen skulle hon visa förståelse om den sortens jakt och beteende var del av en i Sverige invandrad kultur. Kan vara denna Annies vidsynthet som gjort att så många pedofiler och sexnidingar sökt sig till hennes parti …vad vet väl jag.

Och på tal om invandrade kulturer och björnjakt kommer man osökt att tänka på rumäner. Nej, inte så att jag menar att de rumäner du ser sitta utanför ICA och Coop smiter i väg på kvällarna för att jaga björn i de svenska skogarna. Eller … förresten, varför inte? De brukar ju faktiskt slå läger i skogarna.

Björnjakt har nämligen gamla anor i Rumänien. Mycket gamla anor. Detta är fallet eftersom en kult där man dyrkade – och offrade – björnar  hade en stark ställning i det forntida Rumänien; man har till exempel hittat en grotta med lämningar av mer än 150 björnar som offrats i religiösa riter. 

Stora björnar var det också. Det är mycket möjligt att den kulten lever kvar i Transsylvanien, de är måna om att hålla fast vid gamla seder och bruk därnere.

Rumänska brunbjörnar tenderar dessutom lämpligt nog att vara stora, vilket jag gissar kanske kan bero på att de har mycket grottbjörns-DNA i sig. Grottbjörnen dog ut för 25.000 år sedan men i tiotusentals år dessförinnan hade den interagerat med brunbjörnen (ja, ni förstår vad interagerar betyder i det här sammanhanget, jag är lite pryd på måndagsförmiddagarna … och egentligen vill jag inte heller någon annan dag i veckan föreställa mig två kopulerande varelser av familjen Ursidae.)

Grottbjörnen var 30 procent större än en vanlig brunbjörn och en av de sista stora förekomsterna i vår del av världen var just i Europa.

Varför tar jag upp dessa frågor?

Jo, för i gårdagens Radio Bubbla talade vi om att prins Emanuel von und zu Liechtenstein misstänks för att utan tillstånd i Rumänien ha skjutit vad som antagligen var Europas största brunbjörn.

Och vi misstänkte att det inte berodde på att han var ute efter en storståtlig trofé utan att det snarare hade något att göra med att han antagligen är föreståndare för furstesläktens svartkonst-museum. Kan det vara på det viset attbjörnkulten lever kvar i Liechtenstein?

Visst kanske allt detta låter spekulativt … men om vi för tio år sedan hade frågat dig om du trodde att 2021 så skulle män tävla i kvinnlig tyngdlyftning och CIA skulle anse det som meriterande vid rekryteringar att man hade dubbla psyk-diagnoser och ständigt brottades med ångest även när man demonstrerade för BLM eller gick på studiemöten i sin feministiska, intersektionella studiegrupp?

Nej, just det.

Det hade verkat rätt otroligt.

Men det är precis där vi befinner oss i dag.

Podd

Alla dessa ufo:n

Boris Benulic

I det gamla bondesamhället sa man att "sovande bonde får drömmande dräng". Vad ska det då bli av denna vår tids drängar med husbönder som Gates och Bezos?

Om ni tycker att Liberalernas socialborgarråd Jan Jönsson och Miljöpartiets migrationspolitiska talesman Rasmus Ling är för goda för denna världen kan det bero på att de kanske kommer från en annan.

Den som vill förstå det märkliga och förvirrade beteendet hos dagens vänster kan lockas att studera historien. Ni vet … man letar efter den punkt då allt började gå fel. Var det droger och alkohol som skadade arvsanlagen hos aktivisterna? Eller är människor med vänstersympatier mer känsliga för fenomen i rymden? Solstormarna har ju faktiskt ökat.

Och på tal om rymden … kan det varit så att varelser från främmande planeter kidnappade utvalda kamrater i någon av alla de vänsterrörelser jag tillhörde och så testade de vad som skulle hända om man plocka bort centra i hjärnan för allt som har med logiskt tänkande att göra … och så fipplade man lite med deras arvsanlag också.

Mulder och Scully kanske var något på spåren?

Och för att övervaka hur vänstern skulle utvecklas lät man några av sina egna ta plats bland oss jordmänniskor och de blev aktiva i partier som inte direkt var vänster … men ändå liksom var det … (ifall ni undrar var Jan Jönsson och Rasmus Ling kommer ifrån).

Ibland önskar jag att det här var förklaringen till vänsterns sorgliga förfall – tillvaron skulle bli mer spännande då (jag kämpar ju hellre mot ett intergalaktiskt imperium än mot människor som av mer naturliga orsaker visar sig ha begränsade förståndsgåvor).

Men som vi diskuterade i gårdagens Radio Bubbla kan man också se det samhälleliga mentala förfallet som orsakat av de härskande klassernas sedliga kollaps.

Som ung marxist formades min mentalitet av sådana som Thomas Alva Edison, Theodore Roosevelt och Margaret Thatcher … skulle man en gång vara med och ta ledningen och makten gällde det att vara lika disciplinerad och hårt arbetande som de. Om Thatcher sov fem timmar per natt skulle jag sova 4,5 timmar (kan möjligen förklara en del av de störningar som uppträtt hos mig senare i livet …. sömnbrist helt enkelt … var är melatoninet?).

En politisk rörelse måste alltid lära av sina motståndare – speciellt om de har makten.

Men de rika och mäktiga i världen i dag präglas alltför ofta av sin allmänna sjabbighet. Bill Gates skiljer sig och bilder från hans lilla kärlekskrypin där han och hans ex i 20 år träffats en helg om året för att … (ja, alla verkar anta att de ägnat sig åt mer intima aktiviteter … jag är inte så säker på det. Jag har studerat bilderna i New York Post och den obegripligt smaklösa inredningen – plywood, laminat, spånplattor och plast – gör att det är svårt att föreställa sig Bill och Ann ägna sig åt mer romantiska och intima aktiviteter än att lägga ett pussel med 1500 bitar). 

Forna tiders industrimoguler och byggare av företagsimperier eller koloniala välden försökte vara helgjutna människor – och såg det som självklart att bygga starka familjer. De lyckades långtifrån altid.

Men de försökte.

Deras personliga vandel kunde också lämna en del att önska.

Men deras försök att leva det flitiga, rättrådiga och dygdiga livet fungerade ändå som moraliska riktmärken för alla skikt i samhället  – och det kunde verka stärkande på ledarna för de rörelser som själva ville nå makten att de var mer moraliska än dem de ville ersätta. (Givetvis ingår kungafamiljer i det här sammanhanget – både som förebilder och motståndare till vänstern. Det är klart gårdagens svenska vänster var bättre på grund av kungar som Gustav V och Gustav VI Adolf – dessa monarker skapade en annan dynamik i överbyggnad och kultur än vad vi haft sedan 1970-talet.)

Det ligger något perverterat i alla dessa skilsmässor där de två parterna förklarar att de är gillar varandra och är allra bästa finaste, kompisarna och trivs jättebra ihop men nu ska de skiljas.

Det budskapet finns i pressmeddelanden från både Bezos och Gates och från alla dessa skådisar som skiljer sig en gång i kvartalet – och det sätter förstås tidsandan och därför har vi den där dagliga svärmen i sociala media av par som meddelar att de är ”happy, happy” och nu ska skiljas.

Det är förändringar av den här typen som gör att vår tids vänster är så förvirrad och jagsvag (eller så är det orsakat av mjöldryga).

För i tiden var vi vänstern och kapitalisterna ense om att familjen var viktig. För kapitalisterna var den en tilltalande produktions- och konsumtionsenhet, något som marknadsekonomin kunde vila på.

För det arbetande folket var familjen en trygg hamn i en osäker värld.

Nu när vi gått in i det senilmoderna samhället angrips familjen från stat och kapital … de är mer intresserade av ett hav av individer utan band till varandra.

Och vänstern har hakat på och i sin andefattigdom ser de familjens förfall och samhällets upplösning som en befrielse.

Och förutom skilsmässor bland Gates och hans kompisar diskuterade vi den italienska Femstjärnerörelsens utveckling och så förklarade Martin varför Basecamp är ett intressant företag.

Själv inledde jag programmet med att undra hur kan kan komma sig att Alexander Bard har så kraftiga vader.

Podd

Farbror Melker & Tony Soprano

Boris Benulic

Det är ont om fäder ... gudfäderna verkar dock bli vanligare.

Många har gjort sig lustiga över att statstelevisionen vill göra en mer uppdaterad version av ”Vi på Saltkråkan”. Man får väl anta att den ska bli mer inkluderande, mer mångkulturell och mer politiskt korrekt … alla som framträder i serien är certifierade av alla de rätta instanserna – Diskrimineringsombudsmannen, Svenska Naturskyddsföreningen, prinsessan Victorias fond för pälsdjurens bevarande, Stocholms skönhetsråd, och så har nyinspelningen välsignats i en speciell ceremoni av ärkebiskopen och Jonas Gardell (när det är dags för denna tilldragelse kan det förvisso ha blivit så att Gardell upphöjts till ärkebiskop).

I allt detta berättigade gycklande glömmer man bort att den gamla ”Vi på Saltkråkan” inte är alldeles oproblematisk.

Fundera en stund på Farbror Melker, denne individ som står så handfallen inför allting att man undrar hur kan kan ha satt två barn till världen. (Eller har han det? Det här utspelar sig på den tid då vi hade pilsner- och läskedrycksutkörare som med bryggarhäst och vagn åkte runt i städerna och levererade drycker vid dörren. Kanske levererades det mer än svagdricka och Loranga till det Melkerssonska hushållet? Nåväl … det får vi grubbla över en annan gång).

Farbror Melker ställer in sig i en lång rad av män i den svenska populärkulturen, män som inte bara har tummen mitt i handen utan som verkar sakna tummar, möjligen också händer. En del av dessa män är dessutom lata.

Där återfinns Kronblom, Åsa-Nisse, Klabbarpar´n, Lilla Fridolf … och så farbror Melker.

I västerlandet kan man se en förändring av hur en familjefar skildras i film och litteratur. Från den som varit familjens värn och dess beskyddare under den första halvan av 1900-talet, till den som enbart är värd fruns och barnens löje … i bästa fall. Efterhand tillkommer också en typ av fadersfigur som är utpräglat ond, den förtryckande våldsamma patriarken, som i de mest extrema fallen också ägnar sig åt incest. Allt för att vi ska förstå att familjebildningar inte är bra.

Familjen blir en löjlig eller en förtryckande institution. Den har inget värde i sig.

Vill man i populärkulturen hitta kraftfulla fäder som värnar sin familj, tänker på dess välstånd och fortbestånd och vill ge den allt bättre materiella förhållanden … ja, då får man söka sig till skildringen av gangsterklaner.

Starka familjeband och kraftfulla fäder finner man i Coppolas Gudfader-trilogi, eller i serien om Tony Soprano … eller varför inte i nyinspelningen av ”Snabba Cash”.

Jag tror att dessa filmers och seriers dragkraft till stor del beror mer på att de mer är berättelser om en familj än skildringar av våld och brottslighet.

Det säger oss något om människans behov av en familj … även om statens ideologiproducenter sprider idéen om att familjen inte behövs och till och med är skadlig så finns en längtan ändå där; om än i en form som till slut är omedveten hos individen … men den finns och den tränger fram i fascinationen inför de familjesagor som utspelar sig i gangstervärlden.

Om detta talade vi i gårdagens Radio Bubbla … men också om tjackschack, och hur Ryssland genom politiska kampanjer blivit sittande med Svarte Petter när det gäller doping … eftersom USA trixade med korten när de delades ut..

Podd

Vanföreställningar om våra vanföra*

Boris Benulic

Nyord ska dölja en nyordning där staten slutgiltigt överger sitt självpåtagna – och skattefinansierade – ansvar för dem som anses vara i behov av hjälp.

Vykort från statens vanföreanstalt i Helsingborg (från början av 1900-talet).

Det är fortfarande på det viset i det här landet att varje gång en skatt ska höjas eller införas förklaras det och försvaras det med att vi måste värna om de svaga i samhället.

Med begreppet ”de svaga” avses alla de som har allvarliga psykiska problem eller någon form av handikapp.

Då tystnar de flesta som anser att skattetrycket är vansinnigt och något som invalidiserar både individ och samhälle. Att man backar i kritiken är mänskligt och förståeligt; vem vill framstå som den som vill ställa till exempel schizofrena, blinda, och rullstolsbundna på gatan (helst en bakgata där ingen ser dem) … och låta dem klara sig själva intills det att de dör.

Man är ju en medmänniska, och man suckar därför tyst och låter Magda rycka några tusenlappar till (eller mer).

Den argumentationen funkar även på mig – trots att jag ser den stora, allomfattande staten som en vedervärdig, ond, styggelse. Men om det är något våra ihopslitna kronor ska gå till är det nationens yttre och inre säkerhet … samt omsorgen om dem som inte riktigt kan ta hand om sig själva. (Nu är det inte alls så att jag hävdar att staten i sig är den bästa vårdnadshavaren …men under givna förhållanden så … visst, vi kör på det ett tag till.)

Problemet är förstås att Magda inte talar sanning, och de som kom före henne gjorde det inte … och de som skola komma efter henne och som också vill ta så mycket som möjligt av dina pengar … de kommer också att ljuga.

De med så allvarliga psykiska problem att de inte kan klara sig själva, de med fysiska handikapp som gör att inte de heller riktigt kan klara allt … de ställs allt oftare utan möjlighet till statlig omsorg … just det som dina skattepengar skulle gå till.

Vad används då dina pengar till?

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Samhall, det stora statliga företaget som får 6,6 miljarder kronor varje år i statliga anslag för att ordna arbete åt individer för vilka det kan vara svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

På det viset var det väldigt länge – en del av dina skattekronor gick till denna verksamhet.

Men år 2001 bestämde regeringen sig för att Samhall skulle utvecklas mer i riktning mot att bli ett bemanningsföretag. 2006 slogs det fast att Samhall skulle vara vinstgivande, men vinsten skulle stanna i verksamheten.

Omkring 2011 började Samhall satsa än mer på att ge sig in i konkurrensen när det gällde upphandling av tjänster. De statliga bidragen gjorde att deras anbud kunde hållas låga och de vann många upphandlingar. 

Men det gällde att klara det man åtagit sig när man vann upphandlingen och pressen ökade på dem som på grund av sina handikapp hade en plats på Samhall. 2014 började chefer på olika nivåer i organisationen att protestera mot utvecklingen – de ansåg att verksamheten alltför ofta ställde orimliga krav på dem de var satta att hjälpa, krav som skadade dem.

Missnöjet kvästes, och om så behövdes köptes chefer ut.

Och den stora omvandlingen började, där man fasade ut personer med handikapp som gjorde att de till exempel inte kunde klara ett städbeting (Samhall städar bland annat Arlanda flygplats). Personer med Downs syndrom vilka tidigare alltid kunnat få en plats i verksamheten fick gå.

In kom istället ofta personer med utländsk bakgrund som inte kunde svenska, som saknade användbara yrkeserfarenheter men vars kroppar orkade med det som de tidigare anställda inte mäktat.

Samhall vars uppgift skulle vara att på olika sätt hjälpa dem som behövde hjälp till ett för dem anpassat arbete – detta Samhall har nu blivit ett företag vars uppgift det är att på ett vinstgivande sätt hantera immigranter som inte av egen kraft kan få en plats på arbetsmarknaden. En verksamhet som leder till att vanliga företag konkurreras ut och får ekonomiska problem (eftersom de inte har 6,6 miljarder i årligt stöd).

Vi har de senaste årtiondena sett hur de stora mentalsjukhusen stängdes, och en följd av det var att vi fick ett ökat antal hemlösa.

De verkar dock nästan försvunnit från våra offentliga platser. Var finns de nu?

Kanske på samma plats där de som tvingas lämna Samhall kommer att hamna.

Var den finns vet jag inte säkert.

Ett vet jag dock säkert, att snart är det val igen och då kommer Magda att vid varje möjligt (och omöjligt) tillfälle förklara för oss att vi måste betala mer i skatt … för att hjälpa dessa våra minsta bröder.

Tro henne inte.

PS. I rubriken använder jag ordet ”vanföra” vilket säkert stör många. Vårt språk saneras hela tiden för att inte vara nedsättande och kränkande. Ord som vanför, invalid, och till och med handikappad anses förminska dem som betecknas med dessa ord. Användingen av orden anses vara ”funkofobiskt” och en alltmer populär beteckning på handikappade verkar vara ”funkis”.

Men samtidigt som vi sanerar språket låter vi staten misshandla de individer vi ger nya beteckningar. Nyord används för att dölja en omoralisk nyordning. Den ska invagga oss i tron att allt är i sin ordning, att omsorgen om vilka ord som används avspeglas i den omsorg som staten tillhandahåller.

Detsamma gäller benämningar på mentala sjukdomar. 

Rubbad och galen beskriver i min värld rätt bra de tillstånd som kan drabba oss alla. Jag är inte säker på att det flitiga användande av bokstavsdiagnoser gör att vi bättre förstår vad som fattas andra – eller oss själva.

Podd

Kömmunismen har fått en ny ledare på Kuba

Boris Benulic

Många kubaner bor i ruckel och nedgångna lägenheter. Ibland finns det inte rinnande vatten. Ibland är strömmen avstängd. Det enda man vet säkert om sitt boende är att väggarna alltid har öron. Och de fungerar.

Miguel Diaz-Canel (t.v) efterträder Raul Castro (t.h) ... men de långa raderna av människor som väntar utanför livsmedelsbutikerna blir inte kortare för det.

Mitt hjärta kan fortfarande klappa lite fortare när jag tänker på de modiga män och kvinnor ur alla samhällsklasser som en gång gjorde uppror på Kuba.

Och vad fick de?

Det blev som Nordkorea … fast med mycket mera sol.

De styrande klanerna Kim och Castro är utbytbara i sin lömska livsfarliga maktlystnad. 

Men nu kanske det händer något på Kuba? 

Eller?

Kubanska kommunistpartiet fick i helgen som gick en ny ledare. Nu skrivs och talas det om att det kanske vankas andra bullar på ön. Den nye ledaren heter ju Canel.

Miguel Diaz-Canel.

Men det är en fåfäng förhoppning.

Bullbeståndet på Kuba kommer att vara som det varit de senaste sex decennierna. Nästintill obefintligt och det som finns är hårt ransonerat.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det som man i media inte låtsas om när man rapporterar från – eller om – Kuba; och det är att det är ett land där angiveriet är institutionaliserat … sedan mycket länge.

I det forna Sovjet anser historikerna att uppemot två procent av befolkningen kan ha tvingats av NKVD eller KGB att vara angivare (eller valt att själva bli det för att få fördelar). I DDR kan siffran varit så hög som fyra procent. Stasi såg med tysk grundlighet till att landet hade angivarrekordet i det gamla sovjetiska imperiet.

Men säkerhetstjänsterna i dessa länder framstår som fumliga amatörer jämfört med kollegorna på Kuba.

Visst följde Fidel Castro till en början mönstret från Sovjet, redan första året efter revolutionens seger anlände konsulter från KGB och Stasi och hjälpte till med att bygga upp säkerhetstjänsten.

Kubanerna själva byggde upp polis, milis och armé.

Man kan tycka att det borde räckt för att hålla befolkningen kvar i spiltan.

Men den 28 september 1960 exploderar tre bomber framför det gamla presidentpalatset just när Fidel Castro håller ett av sina mycket långa tal stående på trappan.

Den skäggige blir lite sint, han gillade inte att bli avbruten och på stående fot utropade han bildandet av ”Kommittéerna för revolutionens försvar”:

”Vi ska skapa ett system av kollektiv vaksamhet, vi ska organisera ett system av kollektiv revolutionär vaksamhet. Och då får vi se hur imperialisternas lakejer klarar att verka i vår mitt. För en sak är säker, vårt folk finns överallt i staden, det finns inte ett hyreshus, inte ett gathörn eller ett kvarter som inte är ordentligt representerat här. Som svar på imperialisternas aggressiva kampanjer ska vi skapa ett system av revolutionär kollektiv vaksamhet så att alla känner alla i sitt kvarter, vet vad de tror på, vilka aktiviteter de ägnar sig åt.”

Och så blev det.

Castro och hans närmaste var kanske inte så bra på att organisera industriproduktion eller jordbruk … men de visade sig vara extremt talangfulla organisatörer av angiveri- och spionsystem.

Sedan bildandet har Kommittéerna för revolutionens försvar i genomsnitt organiserat 80 procent av landets befolkning i de cirka 150 000 kärngrupper som finns i basen på  apparatens pyramidkonstruktion. Det blir ett mycket finmaskigt nät i en befolkning på strax över tio miljoner. Det blir mycket svårt att inte få varje rörelse registrerad av omgivningens vakande ögon och öron.

De första åren ägnade sig kommittéerna åt mer vardaglig övervakning; vem tog emot okända personer i sitt hem, vem lyssnade på utländsk radio, vem skolkade från det ”frivilliga” arbetet på söndagarna? Eller från de politiska mötena och studiecirklarna.

Kommittéerna kom också att spela en aktiv roll 1968 då regimen inledde sin slutoffensiv för att utplåna de sista resterna av privat företagsamhet. Aktivisterna i kärngruppernas ledningar organiserades och fick bli chocktrupper när staten övertog 35 652 små butiker och verkstäder och satte dem under ”folkets förvaltning”.

Ett år senare fanns knappt 10 000 kvar.

Kan du själv föreställa dig en tillvaro där du vet att dina alla bittraste, sura och mest misslyckade grannar bevakar allt du gör? Det är de som leder den lokala kärngruppen där du ingår (om du inte ingår kommer du alltid att ställas inför frågan om varför du inte gör det .. och du kommer att få det svårt med utbildning, jobb och … ja, det mesta.)

Och det är förstås alltid de just de lata och lite korkade som arbetar i kärngrupperna ledning, de som inte är bra på något produktivt och nyttigt. De kan nu omvandla sitt agg mot alla dem som kan något till något användbart för staten – och därmed dem själva, de kan klättra i kommitté-pyramiden och få makt över allt fler.

Det är lite typiskt för årtionden av rapportering från Kuba att denna grundläggande del av den kubanska vardagen aldrig rapporteras. Det är detta extremt finförgrenade övervakningssystem som sugit musten ur kubanerna, dödat förmågan att ta initiativ, förmågan att tänka fritt, vilt och självständigt. För det spelar ingen roll om du håller dig till partiets linje, du måste också passa dig för att inte misshaga kärngruppens ledning på det rent personliga planet – för det kan leda till att du rapporteras … alltid går det att säga något ont om dig.

Vi talar alltså om 60 år av medvetandevaskning och tankefostran. När media uppmärksammat kommittéerna de senaste 30 åren har det varit med små snuttiga texter om att de förlorat i betydelse. Att man hävdar det beror på att kommittéerna inte längre i samma mycket stora omfattning ägnar sig åt att bekämpa svartabörshandel och privat småföretagande, eller åt att kontrollera vem som följer utländska medier – via radio, TV och internet.

Alltså antar journalisterna att kommittéerna inte längre spelar någon roll.

När Raul Castro övertog ledningen för kommittéerna i början på 1990-talet insåg han att om  de lika nitiskt som förr bekämpade svartabörshandel och privat småföretagsamhet skulle folk snart börja svälta ihjäl. Så det skulle man se mellan fingrarna med. På samma sätt minskade kraven på ”frivilligt” arbete som kommittéerna skulle organisera – kubanerna var för sin överlevnad tvungna att tillbringa så mycket tid i köer att den tillgängliga fritid som kunde avsättas för kollektivt obetalt extraarbete var närmast obefintlig.

Det här gjorde att kommittéerna blev mindre synliga i offentligheten, och journalisterna från väst tolkade det som att regimen blivit mjukare.

Men de andra uppgifterna fanns ju kvar för kärngrupperna. Din gruppledares omdöme var viktigt om du sökt en utbildning, eller ville ha en ny tjänst, eller byta bostad eller få tillägg på ransoneringskortet.

Dessutom kom efterhand många aktivister och ledande figurer i kommittéerna att utvecklas till personer med omfattande intressen i svartabörshandel.

Plötsligt hade de lata, dumma och bittra inte bara möjligheten att sänka dig med en ofördelaktig rapport, de kontrollerade också den del av ekonomin som gjorde att du kunde köpa några extra ägg åt dig och din familj.

När Miguel Diaz-Canel efterträdde Raul Castro som ledare för kommunistpartiet fick han också kontrollen över Kommittéerna för revolutionens försvar, denna armé av förgrämda, inskränkta, slöa och usla människor som hatar allt och alla som de uppfattar som bättre än dem själva.

Så vilken förändring är egentligen möjlig?

PS. I mitt nyhetsbrev i kväll skriver jag mer personligt om den kubanska revolutionen. Jag anser fortfarande att de första åren bar detta uppror ändå på löftet om något annat än det vi ser i dag. Men alltför många släpper fram sin inre folkpartist när de ska diskutera Kuba och kan därför inte se de verkliga problemen klart.

Och på tal om herr Canel ska jag också diskutera mat i kvällens brev och förklara hur man med kanel får till den kubanska varianten på en natilla.

Beställer det dagliga nyhetsbrevet gör du här.

Podd

Läge för sexuell kontrarevolution

Boris Benulic

Det senilmoderna samhällets paradox; sex är på en och samma gång vardagligt och ändå oerhört viktigt. Klart det uppstår märkliga debatter.

"Våldtäkt", Edgar Degas, 1869.

Det är lite underligt att det ska vara så svårt att bringa reda i debatten om våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp.

Kan det bero på att människor faktiskt inte har en genomtänkt syn på sex? Samlagandet är för de flesta en aktivitet vilken som helst; som att käka chips eller knyta skorna, kanske svettas man lite mer. Till och med val av tatuering och dess placering betraktas som något man måste tänka igenom mer noga än frågan om med med vem – samt när, var och hur – man har sex.

Det finns en märklig motsättning inbyggd i den i samhället dominerande uppfattningen om sex. Vilken den uppfattningen är? Men det vet ni väl? Det är uppfattningen att sex och samlag ska betraktas som något vardagligt – som Alexandra Kollontaj uttryckte det en gång i tiden: att ha sex är inte mer märkvärdigt än att dricka ett glas vatten.

Men om det nu är så – att bolsjevikmadamen Kollontajs syn på kärlek är den korrekta – varför allt detta liv om våldtäkter – det blir ju som att ropa typ: ”Men hej, stoppa honom och kasta honom i fängelse, han tvingade mig att dricka ett glas vatten”.

När människor vill att våldtäktsmän och sexnidingar straffas är det ett uttryck för att de faktiskt anser att sex och samlag är en handling som definitivt inte kan jämföras med att dricka ett glas vatten.

Alltså: i den samtida uppförandemanualen slås det fast att sex är en vardaglig handling, inte speciellt märkvärdig – men … samtidigt är våldtäkt något man ibland – när media och politiker vill köra kampanj – ska se mycket allvarligt på. När kampanjen är över återgår allt till det vanliga … och anmälningarna lämnas utan åtgärd hos polis och åklagare.

Och här har vi det grundläggande problemet i det västerländska samhället – man profanerar sexualiteten vilket gör att den kan användas som växelmynt vid mellanmänskliga transaktioner – och därmed skapas den kultur vi ser omkring oss i dag.

Om jag överdriver? 

Klart jag inte gör – se bara på de diskussioner som förts de senaste åren där det kommer förslag på avtal som ska undertecknas innan samlaget … eller appen Libra där parterna ingår kontrakt och signerar sitt samtycke med sitt bank-id innan de kör igång.

Om både män och kvinnor såg sexualiteten som något mycket större, viktigare och vackrare än vilken vardaglig handling som helst – då skulle vår kultur … och därmed vårt samhälle vara annorlunda … och vi skulle slippa diskutera så märkliga – och inte riktigt friska – figurer som Soran Ismail.

Eller som Martin uttryckte det i gårdagens Radio Bubbla: ”Det är inte svårare än att folk slutar knulla runt innan de gifter sig.”

Och medan vi var inne på ämnet diskuterade vi också alfahannar och sexkommunism och så förklarade jag hur farligt det det kan vara att läsa romaner som påstås handla om kärlek och relationer eftersom det just är romaner – och därmed skrivna av författare som är ett till stora delar självupptaget skikt av befolkningen med en dokumenterad oförmåga att upprätta fungerande relationer till det motsatta könet. Det de därmed kommer att skriva och berätta utgår från deras egna miserabla förhållanden och erfarenheter och därmed bidrar de till att skapa en kultur där den stora romantiska kärleken framstår som något omöjligt … och på så sätt förstärks den tidigare nämnda Kollontajska tankegången.

PS. När det gäller våldtäkter och sexuella övergrepp finns det olika kategorier, på en del av dem är ovanstående resonemang inte tillämpliga utan där krävs det mer direkta och hänsynslöst stränga åtgärder.

En av dessa kategorier är de där förövaren är uppenbart gravt störd, som Hagamannen eller Södermannen.

En annan kategori är våldtäktsmän av utomeuropeisk härkomst – där är våldtäkten ett uttryck för en syn på kvinnan som en lägre stående varelse … och det förstärks av att våldtäkten blir ett sätt att angripa det land missdådaren lever i, dess människor och kultur – våldtäkten blir en krigshandling, ett vapen som ska skada fler än den som våldtas.

Podd

Knäcker Kairo Koranen?

Boris Benulic

Ett program som innehöll allt; teorier om prisbildning för klockor och glass, resonemang om aristokrater, Akhenaton, Piggelin, Patek Philippe.

Ska Egypten sluta vara den eviga eunucken och istället följa farao Akhenatons väg och därmed ersätta Allah med Ra?

Kanske är det att hoppas för mycket … eller ?

Vi diskuterade i gårdagens program om den nya huvudstaden och satsningen på omfattande arkeologiska uträvningar är ett tecken på att Eygptens militärer satsar på en nationell renässans.

… och på tal om renässans …

Vi mindes en man som var Cambridge kansler i årtionden och som löste många konflikter i kollegiet – men också såg till att naturvetenskap och teknik fick kungliga professurer. Han var en skicklig hästpolospelare, gjorde körning till något mer än en hobby för amatörer, han skrev böcker, målade, var pilot och genomförde 22 000 invigningar.

Och han hade en folklig, robust humor.

Det är lite svårt att förstå hur han kunde hinna med allt. 

Fick han hålla ögonen på klockan hela tiden? 

Jag tror inte det. Prinsen var en sann aristokrat och sådana tenderar att få tiden att anpassa sig efter deras behov … de behöver ingen klocka.

Ingen Patek Philippe för prins Philip

Man kan därmed fråga sig hur aristokratiska de andra männen i kungafamiljen är. De viftar gärna med sina dyra armbandsur. Harry med en Rolex Explorer II, William med en Omega Seamaster 300, Andrew med en Platinum Rolex Day-Date, och Charles som verkar ha en verklig klockfetisch bär oftast en Parmigiani Fleurier Toric Chronograph, men då ska man komma ihåg att det är hans vardagsklocka och att han har en stor samling med många objekt som är mer dyrbara.

Men som sagt … prins Philip verkar vara den ende i sällskapet som inte förekommer i artiklar om exklusiva klockor – det hade i och för sig räckt som minnesord.

Piggelin prisvärd pinne?

Och så pratade vi om vad är vi beredda att betala för en glass. Och hur märkligt det är att en del slantar upp fantasipriser för PK-glass som Ben&Jerry.

Podd

Kan medie-Messias väcka Bulletin från de döda?

Boris Benulic

... och då sa Bulletins ägare, typ: Oj, vi vet inte hur vi ska göra en bra svensk tidning. Vi måste ringa någon från USA, de vet säkert. Jag har sett en serie på Netflix som handlade om amerikanska journalister. De verkade duktiga.

Nu går Bulletins ägare ut och förklarar att tidningen är återuppväckt från de döda och att en frälsare nedstigit; denne räddande medie-messias Rosenthal har tidigare varit chef på New York Times. Han behärskar inte svenska men har dock läst Stieg Larssons deckare på engelska samt varit på shoppingtur till Stockholm på den tiden han var korrespondent i Moskva.

Mer kunskaper ska väl inte behövas för att styra upp Bulletin? 

Eller?

Förvisso är svenska tidningar usla, men varför skulle räddningen bestå i att låta sig fostras av någon från New York Times? Han vet inget om svensk historia, svensk politik eller svensk kultur och mentalitet. Men man får väl anta att denne nye media-Messias vet exakt hur en tidnings innehåll ska slipas till för att den ska kunna bli passa in i det politiskt korrekta globala mediaflödet.

Det tyder på en monumental andefattigdom att ta amerikanska tidningar som förebild – och inte någon av de stora europeiska tidningarna. Det visar USA:s sorgliga grepp om vad som ska föreställa svenska intellektuella. De flesta behärskar inte längre franska, tyska, spanska, italienska eller ryska. Det är för dem okända språk och stängda kulturer. Deras medvetanden är koloniserade av USA och deras hjärnor har samma internationella ställning och status som Puerto Rico har som självständig politisk entitet.  Alltså ingen alls.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att Frankrike nu ställer sig i spetsen för kampen mot den fördärvliga importen av idéer från USA.

I Frankrike förenas trots allt stora delar av högern och vänstern av jämlikhetstanken från den franska revolutionen. (Den ska inte sammanblandas med den svenska jämlikhetstanken som innebär att de lataste och minst engagerade och minst intelligenta i alla avseenden ska utgöra normen – en slags pervertering av tanken på att de sista skola bliva de främsta.)

Den franska jämlikhetstanken är meritokratisk. Den mest energiske och begåvade ska också om han vill kunna ta del av makten och härligheten … oavsett ursprung.

Det är därför hundratals franska intellektuella i upprop och artiklar – liksom president Macron – nu angriper de från amerikanska universitet importerade uppfattningarna om att det offentliga samtalet liksom forskning och studier ska ta hänsyn till människors hudfärg. Vita ska hålla käft när svarta diskuterar Afrikas historia eller svartas situation i Frankrike eller Europa.

Den franska jämlikhetstanken innebär som sagt att ditt ursprung är ointressant – därmed är det också ointressant om du är vit, svart, albino, gul eller fläckig eller grönprickig eller polkagrisrandig. 

En av Paris vice borgmästare har gett uttryck för åsikter som innebär att vita ska sättas på undantag, men framförallt riktas angreppen från förnuftigt tänkande politiker och intellektuella mot den franska studentfackföreningen Unef som hårt driver kraven på ”safe spaces”, kvoteringar samt förtvivlat försöker hitta en fransk motsvarighet till George Floyd. Unefs ledning är också ett exempel på vad president Macron och medlemmar av hans regering betecknat som ”islamo-vänsterism”.

Och här kommer vi tillbaka till New York Times.

I en rejält uppslagen artikel har tidningen skrivit uppskattande om Unef. Det är lite oklart vad som är fantastiskt med Unefs idéer – men New York Times är alldeles till sig i gabardinkostymen eller hipsterpaltorna (de två uniformer man kan välja på som NYT-anställd) eftersom Unef leds av en kvinna vars mamma är från Guadelope medan pappan är jude från sydfrankrike, dessutom finns i ledningen en kvinna vars föräldrar konverterat till islam, en muslim vars föräldrar kommer från Tunisien samt en ”vit män” (som tillhör en mer udda vänstergrupp).

Artikeln visar ingen som helst kunskap om fransk historia, kultur och mentalitet – eller för tanken på att det är dina meriter och prestationer som ska räknas.

Det är din hudfärg, din tro, ditt kön som är det viktiga.

Givetvis har franska tidningar från höger till vänster förklarat att New York Times ska hålla käft och uttala sig om sådant de möjligen förstår sig på, exempelvis vilken portugisisk restaurang som är bäst ovanför 160:e gatan. 

Men visst, det är klart att en man som varit redaktör på den tidningen ska rädda Bulletin.

Själv tror jag dock att Uri Geller har större möjligheter att fixa det.