I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.
Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.
Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.
En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).
Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien.
E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.
Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.
Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar.
Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.
Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).
Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.
Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.
Men är jag själv det?
Det visar sig under resans gång.
För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.
Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)
Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.
Och det är den tiden vi lever i nu.
Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.
Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt.
Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.
Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.
Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.
Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.
