Den franska revolutionen befriade alltså inte Frankrike, den dödade de många olika kulturerna som fanns i det vi i dag kallar Frankrike, och revolutionärerna (vilken giljotinerande fraktion de än tillhörde) satte sig före att skapa något nytt.

Det skrevs nya författningar och mängder av regler, direktiv och deklarationer avfattades – den som inte halshöggs riskerade istället att dö drunkningsdöden i ett hav av papper. En helt ny stat växte fram, en annan stat än den som funnits under monarkin.

Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift eftersom de flesta medlemmarna av det folket inte talade eller förstod franska. Så sent som 1880 – 100 år efter revolutionen – visade en officiell undersökning att bara en femtedel av dem som bodde i Frankrike var att betrakta som fransktalande; de andra talade dialekter som tillhörde något av de från franskan skilda språken bretonska, occitanska, oï eller frankoprovensalska.

Lika svårt som det visade sig vara att utrota all de där språken som var äldre och mer levande än den franska som formades i Paris med nära omnejd – lika svårt var det att få människorna att överge sina gamla lokala styrelseformer. Dessa hade växt fram under århundraden. De nya för alla gällande styrelseformerna och strukturerna hade skapats av en liten grupp människor i huvudstaden som antingen inte kände till människors mångskiftande verklighet eller så gjorde de det och brydde sig inte – eller rentav störde sig på att människor i olika bygder dristade sig att forma sina samhällen som det passade dem och deras kynne.

Dessa former kunde skifta från region till region, och till och med från by till by. Här borta gällde romersk rätt, där borta någon typ av lokal sedvanerätt. Här borta ett styre av äldste, där borta direkta val av en ledare. Allt detta innefattat i ett sammanhang där byarnas och städernas bönder, hantverkare och handelsmän samsades i en social ordning med adel och prästerskap – och över allt tronade förstås monarken. I det förrevolutionära Frankrike gav systemet och strukturerna människorna en frihet att forma sina liv och gemenskaper på ett sätt som var omöjligt efter revolutionen – då byar och städer berövades sina självstyren och underställdes lagar och en statsapparat vars skapare inte bara ville kontrollera människors liv utan också deras tankar. Och ska man kontrollera tankar måste man kontrollera språket.

Inte ens i Frankrike under någon av sina mest inavlade och till kropp och själ klena kungar kom man i närheten till den totalitära omdaning av landet som inleddes 1789.

I vår samtida debatt anses det självklart att man ska bejaka mångfald, diversitet, mångkultur –. vi ska alla gilla olika – samtidigt är det en nästan lika stor självklarhet att den franska revolutionen innebar ett stort steg framåt för mänskligheten.

En sådan motsägelse är möjlig bara om man inte låtsas om de mordiska kampanjerna som de franska revolutionärerna genomförde mot var och en som – oavsett social ställning – hävdade sin rätt att tänka fritt eller fortsätta att leva som man gjort i den egna bygden sedan århundraden.

Spännvidden i hur byar och städer styrdes och det sociala livet organiserades var stor. I en bälte av byar runt staden Thiers valde alla män som fyllt 20 år en borgmästare. Denne kunde omgående avsättas om han ansågs inkompetent i något viktigt avseende. I byarna fanns ingen privategendom, allt ägdes gemensamt. Barnen var ett gemensamt ansvar och fostrades av dem som ledde de lokala mejerierna (fråga mig inte varför...). Kvinnor arbetade aldrig på åkrarna. Byarna var kända för sitt välstånd.

Jag tror inte jag hade trivts så där särskilt väl i en av dessa byar – men jag hade tyckt att det var väl finfint att dessa människor skapat sig en ordning som passade just dem. De franska revolutionärerna var dock inte lika vidsynta trots de urkommunistiska dragen hos dessa byar – och dessa – liksom alla andra ordningar som inte rimmade med de centrala påbuden försökte man utplåna.

Den som inte är riktigt överens om att linjen från 1789 till Macron är obruten i alla viktiga avseenden kan med fördel begrunda Abbé Grégoires rapport i språkfrågan till det revolutionära parlamentet, den betitlades: "Om nödvändigheten av, och medlen för, att utrota de lokala språken och göra bruket av franska allmänt". Som det skulle visa sig var man om det så var nödvändigt genomföra detta genom att utrota själva bärarna av de lokala språken.

Därefter kan man fundera över president Pompidous uttalande nästan 200 år senare, 1972: "Det finns ingen plats för regionala språk i ett Frankrike som är ödesbestämt att utöva inflytande i Europa."