Häromdagen under min morgonpromenad tyckte jag mig höra röster, en kör av röster … och den fick mig att fundera på om det därute i buskarna dolde sig en grupp människor som gemensamt högläste ur Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” … för jag var säker på att jag tydligt kunde höra hur rösterna bar fram Ulrika i Västergöhls klassiska avsnäsning:
”Hora för dig kyrkvärd?”

Jag fortsatte min vandring, lite mer förvirrad än vanligt och återfann inte mitt grepp om verkligheten förrän jag återvänt till kafé Tre Bojor och sittande vid stambordet kunde läsa Erik Helmersons ledarsideskrönika om det han kallar ”swishjournalister” (personer som likt Joakim Lamotte kan utföra sitt värv genom att människor är beredda att frivilligt skänka en slant till dem.)

Erik Helmerson driver tesen att det han benämner ”swishjournalister” med nödvändighet blir beroende av sina läsare och följare och att dessa läsare – också av någon slag outgrundlig nödvändighet - alltid utgörs av rasistiskt avskum. Helmerson menar att ”swishjournalisten” därför alltid måste anpassa sig till dessa följare och bidragsgivare.
Och så avrundar Helmerson lite hånfullt med att en dag kommer alla dessa följare att tröttna på de frågor som får dem att stödja ”swishjournalisterna” och då kommer dessa att stå utblottade kvar.

Det är en märklig beskrivning av verkligheten Helmersson gör ,,, de jag känner till som kan benämnas som ”swishjournalister” kännetecknas ju av att de en gång i tiden gått emot de andra i sitt skrå och valt att stötas ut för att de velat skildra den verklighet de ansett deras forna kollegor undviker.
Därefter har dessa ”swishjournalister” fått följare och bidragsgivare.
De tog en risk.
De valde i en del fall bort trygghet.
Erfarenhetsmässigt sett kan vi väl ge dem fördelen av att tro dem om att de kan göra samma sak igen om de finner det nödvändigt eftersom det är verkligheten de vill skildra.

Men … men … men … vad ska vi säga om Erik Helmerson? Har han någonsin formulerat en verkligt kritisk tanke om vår samtid? En tanke som därmed skulle strida mot den av DN:s ledning påbjudna bilden av Sverige och världen?
Nej, eftersom han och DN:s alla andra skrivkulier mycket väl vet vad som kan och inte kan sägas för att inte anställning eller förlängning av kontrakt ska hotas.
På DN sjunger alla med samma näbb och man hackar aldrig på varandra. Där råder en monolitisk enhet som kan få SUKP:s politbyrå under Leonid Breznjev att framstå som en diskussionsklubb för fritänkare.
Men så har det inte alltid varit.

En gång i tiden fanns långa perioder livgivande spänningar mellan redaktionerna för ledarsidan och dem som skrev om ekonomi och näringsliv och kultursidorna.
Nyhetsredaktionen stod med självklarhet utanför detta.
I dag är DN genompolitiserad, alla motsättningar utplånade och när det gäller nyheterna styr ledningens linje inte bara urvalet utan också vinklingen och skildringen.
Om jag överdriver?
Gå då tillbaka och jämför med DN under 1960-, 1970-, 1980- och de första åren på 1990-talet. Inte för att jag någonsin var överens med den tidningen, men det var ändå en tidning vars texter man kunde brottas med, en tidning vars skribenter inte frivilligt skurit av sina kulor för att få anställningstrygghet.

Sådana personer ska ställa sig sist i ledet när det gäller att kritisera ”swishjournalister”.
Men visst, jag förstår Helmerson angrepp, det bygger på oro och fruktan … och avundsjuka.
Han har tagit del av den senaste undersökningen om hur många som läser DN:s ledarsidor … och som vanligt är det färre än till och med ledarsidorna … och det måste kännas bittert för dessa skribenter som valt att sluta tänka självständigt för att vara arbetsgivaren till lags att de inte för sitt offer belönas med läsarnas omtanke och kärlek …. Och att de har vida färre läsare än ”swishjournalisterna”.

Men vi som ibland swishar en slant till Lamotte och andra är inte knussliga, om Helmerson lägger ut sitt mobilnummer när DN går i putten är vi väl några som kan försöka hjälpa honom att hålla sig gående i väntan på ett nytt påhugg … bara han lovar att inte ägna sig åt skrivande.

Det är lite svårt att förstå reaktionerna som följer på nyheten om att slöjförbud i en skola lett till att fler muslimska tjejer på skolan nu ser det som nödvändigt att dölja sitt hår … en vanlig reaktion verkar nämligen vara: ”Se så illa det går om man förbjuder en muslimsk riktning. De små rackarna känner bara ett behov av att markera stolthet över sin kultur.”

Vi tar det grundläggande och självklara först. Om man kommer från de muslimska kulturkretsen har man absolut ingen kultur att känna stolthet över. Då kommer man från en kultur där islam är en grundläggande beståndsdel. Vi talar alltså om länder som Pakistan, Iran, Irak, Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Afghanistan, Syrien, Libyen, Algeriet, Egypten.
Jag skulle också kunna räkna upp alla andra länder i Afrika och Asien där förekomsten av islam är en förutsättning för blodtörstiga rörelsers verksamhet - även om religionen inte är statsbärande.

Det borde vara en självklarhet för det svenska skolsystemet att bekämpa varje yttring av denna religion eftersom den är så intimt förknippad med övergrepp, mördande, förtryck och efterblivenhet på alla avgörande områden. I skolan tjatas det om de svarta slavarna i USA, men inget om de kristna slavarna i dagens Pakistan,

Om vi ställs inför en ung människa som kommer från muslimska kulturkretsen och som har ett behov av att vissa stolthet över sin kultur … då står vi inför någon som totalt saknar kunskap om sin kultur eller så är det en person bejakar det organiserade förtryck som kännetecknar länderna i den kulturkretsen.

Vi står alltså inför dumhet eller ondska. Möjligen ibland en kombination.

Och i ett sådant läge säger skolans rektor:
”400 procents ökning av flickor med slöja – det är resultatet. Jag tolkar det som att man är stolt över sig själv och sin kultur. Att man bestämmer över sig själv och sin kropp, säger Liedholm.
– Jag har ingen synpunkt på det.”

Rektorn har ”ingen synpunkt på det”?! På att en del av hans elever känner stolthet över den kultur deras föräldrar påstått att de flytt ifrån.

Det är här allting blir så underligt. Svenska rektorer verkar ha en inofficiell tävling i vem som kan säga ordet ”värdegrund” flest gånger … belöningen är antagligen att man får ett byråkratjobb på Skolverket och en egen parkeringsplats.
Men när de ställs inför elever som känner stolthet över en kultur som är tämligen väsensskild från den kramgoa svenska värdegrunden då har de ”inga synpunkter”.

Om någon elev på den här skolan skulle få för sig att högljutt hävda att alla religioner och kulturer inte är lika bra, och att den europeiska kulturkretsen är vida överlägsen den arabiska på alla områden … då kan ni däremot lugnt utgå från att rektorn skulle ha synpunkter.

Det blossar då och då upp en debatt i det här landet om man ska införa assisterade självmord för dem som anser sig lida alltför mycket av en obotlig sjukdom.
Uppenbarligen har vi utan debatt dock redan infört assisterat kulturellt självmord.