Att P O Enquist söp bort ett årtionde eller mer har jag på ett sätt alltid funnit begripligt. Han tyckte nog framgångarna kom för lätt. Han växte upp med en ensamstående mor i ett litet grönt hus i Sjön i västerbottniska Hjoggböle. Fadern dog när PO Enquist blott var sex månader gammal. Modern var folkskolelärarinna och aktivt frireligös.

Mamman finns på något sätt alltid där i Enquists romaner; genom själva den känsla som konstant finns där av att man alltid måste arbeta, slita i sitt anletes svett. Man måste göra rätt för sig. Vår herre betraktar dig ständigt. Bok förs däruppe i himlen och den kommer att öppnas och din kolumn kommer att summeras på den ytterst dagen. Dom därefter avkunnas.

Pappan finns också där. Även om han i princip aldrig omnämns. Saknad märks kanske mest då den inte uttalas. Det är då den är som störst, när man inte törs beskriva den av rädsla för att övermannas av sorg och längtan efter något som andra har.

PO Enquist var i sin ungdom en av Sveriges främsta höjdhoppare. 1.97 meter som mest. Aldrig över två meter.

Konstigt nog.

Jag har alltid föreställt mig att han inte vågade. Att han tänkte att det gick för lätt. Skulle han kunna bli den bäste i Sverige? En av de främsta i världen? Frågorna gnagde som skogsmöss som tagit sig in i huset efter en varm vår.

Han kände sig nog inte värdig. Tog därför inte det språng som han faktiskt hade varit mäktig. Tvekade i ansats och upphopp.

Framgångarna kom snabbt även inom litteraturen. ”Legionärerna”, dokumentärromanen om Sveriges utlämning av balter till Sovjetunionen blev läst och omdiskuterad.

Romanen om en fuskande släggkastare likaså – ”Sekonden” - och även den handlade om ett svek.

”Legionärerna” handlade ju om regeringens svek mot de de balter som utlämnades, trots att det inte krävdes. Sovjetunionen hade ställt en tämligen försynt fråga om hur Sverige tänkte förfara med de estniska soldater som i andra världskrigets krigets slutskede flytt Sverige.

Efter viss vånda, förvånansvärt lite vånda förresten, blir svaret från regeringen att de ska repatrieras. Som det konstaterades i ”Legionärerna” är det långtifrån givet att Sovjetunionen skulle konstrat eller bråkat om Sverige sagt: ”De stannar här”.

Men varför riskera att reta grannen i öster i onödan?

I ”Sekonden” väljer en framstående släggkastare att trixa med kulan och göra den lättare och därmed säkra att han fortsatt är den främste. Han gör det egentligen inte så mycket för att han vill bli bäst i världen, han gör det mer för att omgivningen inte ska bli besviken på uteblivna resultat.

Det är romaner om fusk. Romaner som varnar oss; ta aldrig en genväg på färden mot målet. Det finns bara en väg och den är smal och stenig. En insikt Enquist har med sig hemifrån.

I ”Ett annat liv”, som är P O Enquists lite rapsodiska självbiografi, minns han hur han i början av sin författarbana uppvaktas av Olof Palme som då börjat inta sin dominerande position i socialdemokratin. Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord.

Enquist håller avståndet men noterar hur många smickrade låter sig förföras. Intressant i de partierna av självbiografin är också Enquists analys av hur Olof Palme lyckas vingklippa vad som kunde blivit en frihetlig strömning i den svenska liberalismen – han gjorde det så effektivt att ingen riktigt i dag kommer ihåg att möjligheten en gång fanns.

Att Enquist höll avståndet till Palme vill jag tro berodde på att han ansåg att det skulle varit för lätt, att det skulle varit att fuska. Han såg sig som satt till världen för att skriva och det är ett mödosamt värv som om det ska göra på riktigt försvåras och inte underlättas av att man träder i maktens tjänst.

P O Enquist skulle med tiden komma att skriva romaner och pjäser tillsammans med Anders Ehnmark. Det var uppenbart att de bägge genomskådade skamlösheten i den dåtida svenska politiken och den offentliga lögnen. Men deras personliga förhållningssätt till makten var väldigt olika; Anders Ehmnark var så övertygad om sin intellektuella briljans att han var närmast road av att ibland röra sig i maktens närhet. Han trodde sig aldrig kunna nyttjas.

Enquist verkade mer övertygad om att om han kom för nära makten aldrig skulle kunna värja sig.

Ehnmark var en intellektuell som såg sig som född att leda. Om än på ett försynt sätt. Som en Macchiavelli.

Enquist var en intellektuell som såg sig född till att riskera att förledas. Om än på ett försynt sätt av makten.

Kanske kom sig skillnaden av att den ene växte upp i en distriktsläkarfamilj och den andre med en ensamstående kristen folkskollärare. (Men den lede frestaren kommer i många skepnader. Jag har alltid haft en känsla av att Enquist drogs till Bonniers kultursidor tack vare Bo Strömstedts framtoning som en till litteraturen förlupen pingstpastor.)

Det är i samarbetet med Ehnmark som Enquist börjar skriva pjäser.

Snart skriver han dem själv.

Snart är han en hyllad dramatiker – inte bara i Sverige. Hans verk sätts upp i New York, Paris, London.

Han minns i sin självbiografi sin förundran över hur snabbt och lätt det går.

Jag tror att han fylls med oro. Kanske skam.

Är han värd detta?

Har han på något sätt fuskat sig till världsberömmelse?

P O Enquist börjar supa. Supa så där riktigt hårt som man bara kan göra om man har ett samvete.

Supa så hårt som man kanske bara kan göra om man växt upp i Västerbotten med en ensamstående frireligiös mor och vet att Gud inte ser med blida ögon på den som fuskat sig till framgång.

I en intervju berättade han att han inte minns så mycket av det han skrev under de där åren. 

Märkligt nog är det just dessa verk som kritikerna oftast anger som sina favoriter i minnesorden på kultursidorna i dag.

Det enda verk från perioden som berör mig från perioden som följer – då han blivit nykter och tagit sig ut ur den stora dimman – är ”Lewis resa”. En mäktig roman om Pingströrelsen framväxt, om den brottning som försiggår i människors inre mellan personlig ambition och personligt ansvar för människor i den egna nära kretsen. Ingen av huvudpersonerna i romanen lyckas lösa denna motsättning, och romanen i sig är på något sätt inte oförlöst.

Resignerad.

Ett aldrig fullbordat monument.

I den tidiga romanen ”Musikanternas uttåg” skildrade P O Enquist delvis samma problemställningar, men den är inte på samma sätt uppgiven, även om de personliga nederlagen finns där.

De nederlagen är följden av att man förlorat fast man ärligt försökt.

De nederlagen behöver inte leda till resignation.

Och i de sista intervjuer P O Enquist gav var det tydligt att han var långt ifrån resignerad.

Nu gör sig många lustiga över de holländare som eldat upp 5G-master i tron att covid-19 på något sätt sprids av dessa stora kommunikationsstolpar.

Själv blir jag lite uppiggad av nyheten.

Mest för att det motbevisar de fördomar jag har om holländare. Jag blir imponerad av att de iförda träskor, knaprande på goudaost mellan blossen på marijuanacigaretten lyckas klättra upp i telemaster..

Alltför ofta blir argumentet mot en teori om att en sammansvärjning ligger bakom ett skeende att: ”Men vad säger du! Det är ju en konspirationsteori!” Och en sådan antas per definition vara fel. Typ 5G-master sprider covid-19.

I New Statesman gör den annars sorterade historikern Richard J Evans sin värnplikt på området med en liten essä om varför konspirationsteorier är fel. Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet.

En dag kliver en ung man som upprörts av det som sägs i sociala media in på pizzerian och drar av några skott. Han vill se källaren.

Det finns ingen källare.

Efter det går man loss ordentligt i medströmsmedia om tokiga konspirationsteorier. Hahaha, skulle Hillary Clinton varit inblandad. Hohoho. Det finns ju ingen källare.

Men om han som klev in på Comet Ping Pong istället tagit med sig bössan till Jeffrey Epsteins lilla herrgård i Miami, eller rentav till Epsteins ö i Karibien och krävt att få se vad som hände på ägorna? Det kunde rentav ha varit så att den som kom med bössan var far till en av de unga flickor som Epstein drogat och lämnat över till sina vänner i Demokratiska partiet och politiken, i finansvärld och kungahus. Och mannen med bössan kunde bevisligen ha råkat möta åtminstone Bill Clinton på den där ön. 

Så vad vet väl jag … killen som klev in på pizzeria Ping Pong kanske bara knackat in fel koordinater i Google Maps.

När det gäller sexövergrepp från mäktiga personer visar det ju sig att de ofta kunnat pågå länge på grund av en … just det … konspiration. 

Se bara på Storbritannien: Profumoskandalen, Thorpeaffären, polisens PM om pedofiler i parlamentet (försvann konstigt nog).

Eller makthavares försök att inte låtsas om att det fanns en liga med pakistanier som tvingade unga flickor att sälja sex – det hela pågick i åratal och det gjordes 180 anmälningar … som viftades undan och tystades ner därför att man var rädd att verka rasistisk. Till slut gick det inte att undvika ett ingripande.

Vi kan gå så här land för land i västvärlden … ja, även Sverige.

Men det som oroar makthavare i västvärlden är inte det faktum att mäktiga män är iblandade i sexövergrepp.

Det som oroar makthavare är att detta diskuteras på internet.

Ibland blir det väl fel.

Visst.

Och?

Vad är väl det mot de stora felen?

Så tänker jag då fördöma dem som förstör 5G-torn, och deklarera att de inte är riktigt friska i huvet?

Det är de antagligen inte.

Men vad är då alla vi andra som accepterar alla de verkliga skandalerna och konspirationerna (med eller utan sex) där ingen ställs tills svars?

Här finns en märklig obalans. Vi hånar de tossiga personer som lindar in sig i folie för att slippa farlig strålning, men vi säger inte ett ord om alla andra … de som vet vad som är fel på riktigt men bara hoppas på att det ska gå bra ... och inte beröra dem och deras liv.

En av dem som skildrade den uppgivenhet, ensamhet och isolering som snabbt följde på överhetens påstått nödvändiga modernisering och upprustning av folkhemmet var konstnären Peter Tillberg.
Det var frestande att väja med blicken inför en del av hans målningar när man ställdes inför dem på 1970-talet därför att de pekade mot en framtid av allomfattande likriktning och fördumning.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem.
Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

Vem hade väl dock kunnat föreställa sig att någon skulle släppa loss ett antal snorhyvlar med roller och låta dem måla över nederdelen av Tillbergs väggmålning ”Det rasande berget”.
Den finns, eller snarare fanns, på Rosendalsskolan i Vallentuna.

När rektorn i torsdags av Mitti:s reporter ställs inför frågan om rektorn vet vem Peter Tillberg var så har ingen riktig aning, än mindre vet han något om upphävsrätten.
Vad han vet är dock att eleverna ville ha det ljusare, så de fick rolla över större delen av målningen.

Inget konstigt med tycker rektorn, det viktiga är att eleverna trivs. Han jämför det med att man fixat en fotbollsplan till eleverna.

Det viktiga i dagens svenska skola är att alla trivs … upp med fötterna på bordet, ha mössor och kepsar på inomhus … så att hörlurarna hålls på plats. Koppla av! 
Och vill du röra på dig kan du hämta en roller hos vaktmästeriet och måla var du vill.