Kommentarer

Förtala de alltför hala!

Boris Benulic

"Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre. Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer)."

”Skilj på sak och person. Visa respekt mot dem som hyser andra åsikter än du själv”.

Snart kommer MSB att distribuera väggbonader med den texten till landets alla fikarum. De har broderats i Kina och beställdes redan under Dan Eliassons tid som generaldirektör för myndigheten, men det har tagit tid att få hela ordern levererad eftersom den var så stor – fikarummen i offentlig och privat sektor är ju några hundratusen. En stor del av produktionskapaciteten i kinesiska omskolningsläger för uigurer har varit belagd av beställningen. 

MSB har också velat leverera allt i en enda operation och inte låta bonaderna hängas upp lite pö om pö i de svenska fikarummen. En försinkning har också skett eftersom den första omgången visade sig innehålla en felstavning – ”person” hade blivit ”pelson” (kineser har ju lite svårt med ”r”), och hela den kasserade beställningen skickades istället till Ukraina som ett led i det svenska stödet. Kristersson deltog själv vid överlämnandet av de 7 000 containrarna, och förklarade att de var värda femton miljarder kronor och att bonaderna var utmärkta som isolering i skyttevärnen vid fronten i södra delarna av landet.

Orsaken till kampanjen är att folk i allmänhet har börjat tröttna på att oavsett vem som sitter i regeringen så blir inget bättre, detta samtidigt som politikerna i debatter skyller på varandra – men så fort en meningsmotståndare fyller jämnt eller ska gå i pension så står vad som ska föreställa meningsmotståndare och ideologiska fiender i kö för att frambära gåvor och förklara vilken hyvens person man firar och gratulerar, och hur trevlig han eller hon är privat. Det har fått människor att börja fundera på om inte allt bara är ett skådespel. De däruppe är överens om det mesta, men de är beroende av att vi tror att det i riksdagen och andra valda församlingar pågår en hård kamp om hur Sverige ska utvecklas.

Tanken på att man ska skilja på sak och person är mycket märklig.

Varför skulle man visa respekt för en person som framför åsikter som man anser på olika sätt skadar inte bara en själv utan många, många andra; speciellt om den personen uppbär en saftig lön för att leda och utveckla landet, och har all tid i världen att sätta sig in i olika frågor – och har makt.

Wendell Berry konstaterade en gång att:

”Om vi ordentligt förolämpar vad vi vet är sanningen, liksom om vi inte visar respekt för vår jord och våra grannar kommer sanningen att hämnas genom fulhet, fattigdom och sjukdom.”

Som vi vet blir sällan våra makthavare fattiga och sjuka, det drabbar merendels vanligt folk.

Det blir fulheten som tar säte i makthavare och formar deras utseende; vem kan betvivla detta efter att ha betraktat Annie Lööf eller Annika Strandhäll i en debatt? Vem förstår inte hur någons gärningar formar fysionomin när de sett Ulf Kristersson, Johan Pehrson eller Magdalena Andersson framträda och förklara att allt alltid är någon annans fel.

Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre.

Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer).

När vi de senaste dagarna marknadsfört vår uppdaterade utgåva av Lobs Excelsior har en del blivit upprörda – för Lob beskriver vår tid utan minsta respekt för dem som styr (eller undviker att styra fast de skulle kunna göra det). Får man uttala sig om hur människor ser ut, får man diskutera deras fysiska, mentala och intellektuella tillkortakommanden?

Varför inte?

Det offentliga samtalet i dag skulle inte kunna hantera någon som romaren Suetonius som kallade Julius Caesar ”tunnhårig horbock” och hävdade att mycket av pengarna som Julle lånat gått till att betala för hans ”galliska fnask”.

När Lobs roman Excelsior utgavs för första gången för mer än tre årtionden sedan blev det snabbt en kultbok, och hyllades för sin raffinerade råhet.

Sedan dess har vi medvetet förts in i ett Sverige som avrustats på alla områden, ett land där hus exploderar och pensioner imploderar. Ett land där de som har makten inte förmår hejda vågor av mord och skjutningar, men anser sig kunna lösa resten av världens problem.

Och för att vi inte ska våga protestera har lagarna skärpts – du kan inte längre försvara värderingar som en gång var den svenska arbetarrörelsens utan att riskera ett åtal för hets mot folkgrupp. Du kan inte längre beskriva en makthavares bakgrund och gärningar utan att riskera att åtalas för förtal; även om din beskrivning av makthavarens handlingar är sanna.

Utrymmet för böcker som Excelsior har alltså minskat.

Milt uttryckt.

Det är därför Cultura Aetatis ger ut detta verk igen i en uppdaterad version.

Det är åter dags att påpeka att kejsaren är naken – och att det dessutom är en ganska anskrämlig syn, typ: tänk er Morgan Johansson och Annika Strandhäll i samma badkar, eller Ulf Kristersson i bastun med Johan Pehrson.

Excelsior köper du här eller här.

Skaffa den nu, läs och kom i rätt stämning innan väggbonaderna åker upp i fikarummet.

Kommentarer

Angående smaken på igelkott och allemansrätten

Boris Benulic

Hur smakar igelkott? Finner du dig själv om du vandrar i Dolomiterna? Och vad vill Jens Assur att du ska göra?

Två utställningar på Liljevalchs. I den ena försöker Jens Assur få oss närmare naturen, i den andra berättas det om hur Fredrik Robertsson beställer klänningar för miljonbelopp för att ikläda sig dem och finna sn natur.

När jag vandrar runt på Liljevalchs tänker jag hela tiden på igelkottar. Inte för att något av fotografierna jag betraktar visar Erinaceus europaeus utan just för att igelkotten inte finns med som motiv.

Utställningen jag vandrar igenom är fotografen Jens Assurs Privat natur. Ett mångårigt projekt som nu avrundas med denna utställning och en bok.

På morgonen har jag sorterat några rader i bokhyllan och börjat bläddra i en utgåva av Plinius den äldres naturhistoria. Noterar märkligt få anteckningar i marginalen. Fastnar vid dem om igelkotten. 

Plinius påstod att igelkotten samlar på sig vinterföda genom att lägga sig bland äpplen som låg på marken som fallfrukt, därefter rullade igelkotten runt så att äpplena fastnade på piggarna, därefter tog det lilla djuret ett äpple i munnen och så vandrade det iväg till ett ihåligt träd för att invänta vintern.

Nu hade ju inte det där så mycket med verkligheten att göra, men själva bilden var väl så tilltalande att den levde kvar i århundraden och människor trodde faktiskt att igelkottar betedde sig på det sättet.

Till och med Charles Darwin hävdade att igelkottar brukade spetsa sin föda på piggarna och vandra i väg till sitt bo, han menade dock att det rörde sig om jordgubbar.

Det här är ett utmärkt exempel på hur vi mytologiserar naturen, och myterna avspeglar mer våra egna behov och vad som händer i våra själar än vad som i verkligheten sker bland buskar och träd i skog och trädgård.

På samma sätt är det med Jens Assurs fotoutställning. Han har rest vida kring med sin familj över jorden, och vill skildra dess möte med olika länders natur – och hur de som individer och familj utvecklas och påverkas.

Det blir mycket ökenlandskap (Namibia och Argentina), berg och klippor (Skottland, Schweiz och Italien), det är snö, mycket snö, samt lera och uttorkad jord.

Får jag veta något om naturen i de länder familjen besöker eller hur familjens medlemmar påverkas? Inte alls. Jag förstår att familjen Assur blir blöta, varma och törstiga beroende på var de befinner sig. Vad jag ska göra med den kunskapen vet jag inte riktigt.

Hela Assurs projekt bygger också på tanken om att det finns ett evigt och fixerat förhållningssätt mellan ”människa” och ”natur” – men så är inte fallet.

Vi är som individer kodade av den natur som format alla de släktled som föregått oss – och den naturen har också format den kultur vi lever i. Du blir en slags person om du härstammar från människor som levt i bergen, en annan slags person om de kom från slättland. Kustbor skiljer sig i mentalitet från dem som bebor inlandet. Granskog och lövskog skapar olika sinnelag. Problemet den moderna människan står inför är att hon väldigt ofta är avlägsnad från den natur som finns i hennes närhet – och det bandet kan inte återupprättas genom att man likt familjen Assur löser flygbiljett till Namibia eller Argentina.

Bara ett av 20 äpplen i Sverige äts upp, resten får årligen ruttna bort. Det motsvarar ungefär 265 000 ton. 95 procent av alla bär i de svenska skogarna får förmultna. Man önskar att Plinius och Darwin hade haft rätt om igelkotten – då hade all denna föda ändå till en större del tagits tillvara.

Hela utställningen är ett uttryck för en mental sjuka i dagens västerländska samhälle. Människor abstraherar sin vantrivsel i tillvaron och börjar laborera med lösningar som ligger långt bort från dem själva, typ: ”Vad jag behöver är mer naturupplevelser som en vandring i Dolomiterna eller att titta på späckhuggare i nordnorska vatten”. Man orkar inte betrakta det som finns omkring en därför att det är så förknippat med vantrivseln man känner. Man flyr till ett annat land, och från sin egen natur – både den egna mänskliga, och den omgivande.

Man ser inte det som finns runt omkring en, och noterar till exempel inte att igelkotten är en hotad art i Sverige (när såg du en senast?). Det finns de som tror att det beror på att romer äter igelkottar – vilket de förvisso gör om de fåt fatt på en. Enligt en urtida metod packas då igelkotten in i mjuk lera och steks sakta över öppen eld, när leran stelnat är igelkotten klar att förtära. Den stelnade leran knackas sönder och piggarna följer med. Men en gång i tiden åt inte bara romer igelkott – under medeltiden var igelkottskött inte ovanligt på borden i Frankrike, Italien och England och serverades med en sås gjord på vitt bröd, rött vin, rödvinsvinäger och ingefära. Igelkotten har försvunnit ur det europeiska kosthållet, men också ur naturen. På 1950-talet fanns det 30 miljoner igelkottar i Storbritannien, nu finns det mindre än en miljon.

I Sverige är den rödlistad, men ingen vet riktigt hur många igelkottar vi har kvar i landet, och hur stor minskningen är. SLU:s data bygger på information från fågelskådare som samlats till data som redovisas i Svensk häckfågelstaxerings nattrutter. Synnerligen osäkra uppgifter att utgå från, vilket också märks i SLU:s spekulationer; har grävlingarna på grund av milda vintrar blivit fler och käkat mer igelkott? Finns det en okänd sjukdom som decimerat igelkottarna? Är det robotgräsklippare som seriemördar igelkottar, eller klumpiga röjsågsanvändare?

När det gäller igelkottens framtid kan man kanske hoppas på att skönhetsindustrin börjar kämpa för att skydda det lilla sympatiska djuret. Förr trodde man att igelkottsbajs hjälpte mot tunnhårighet om man smetade ut det i hårbotten.

Vi bekymrar oss om naturen och miljön som abstrakta begrepp: ”Tänk på klimaaaaatet”!” – samtidigt som natur och miljö i vår egen närhet förändras och försämras.

Även på det området konstruerar Jens Assur ett problem i sin utställning. I en presentationsvideo åker han runt i Jämtland (dit familjen flyttat från Stockholm) och stannar då och då till vid en infart till skogen där det satts upp en bom med en skylt som förklarar att det är en privat väg. Detta leder till att Jens börjar förklara för oss att allemansrätten är hotad.

Men i den absoluta merparten av Sverige råder fortfarande allemansrätten, problemet är inte de där bommarna, problemet är att merparten av befolkningen inte rör sig i natur och skog – bortsett från under älgjakten eller i samband med en tur då och då för att hitta kantareller. Det är ointresset som är problemet, inte en och annan bom.

Vi avrundar besöket på Liljevalchs med en tur på utställningen ”Klänningen gör mannen”. Där uppvisas ett stort antal klänningar som beställts av för hans egen räkning av Fredrik Robertsson. I presentationen förklaras att:

”Han investerade i sin första kreation för knappt tio år sedan och har sedan dess låtit sy upp en enastående samling noga utvalda plagg som alla ursprungligen formgivits som damplagg, men som måttanpassats till hans kropp. Med sin iögonfallande, könsöverskridande stil har han blivit en stilförebild och musa på den internationella modescenen.”

Längre bort från naturen kan man knappast komma.

Kommentarer

På alla skenhelgons dag – angående det ständigt självgoda skändandet av döda

Boris Benulic

"Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting."

Världen skulle bi bättre om vi inte litade på internationella organ, insitutioner och fredstraktater utan återgick till att försöka upprätthålla medeltidens regler för ridderlighet. Målningen är Alphonse Muchas "Medeltida riddare med dam".

Då: För 30 år sedan satt jag en morgon i den serbiska enklaven i Sarajevo och diskuterade med en man som tidigare tillhört Arkans styrkor, men fyllts av motvilja och nu valt att strida med andra serbiska förband och försvara sin del av den egna hemstaden. 

Han förklarade för mig att det bästa vore om omvärlden höll sig undan, och inte lade sig i:

”Muslimerna har lika mycket rätt som vi att leva här, men vi kommer aldrig att kunna leva tillsammans. Det är vi eller dem. Ju mer omvärlden håller sig undan desto snabbare får vi det här avklarat. Men det är inte säkert att det blir vi som vinner.”

Jag försökte vid olika tillfällen ta upp frågan varför han lämnat Arkans förband. Det närmaste han kom var att slivovitzbuttert muttra: ”Kvinnor och barn. Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig”.

Honom förstår jag.

Men jag förstår inte varför jag förväntas uttala stöd för den ena eller andra sidans handlingar i det nu pågående kriget mellan Israel och Hamas.

”Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig.”

Nu: Känner jag något särskilt inför filmer och foton från Hamas bestialiska framfart 7 oktober?

Nej.

Lika litet som jag känner något särskilt inför filmer och foton som visar resultatet av Israels bombningar av Gaza.

Jag tror inte det beror på att jag är känslostörd. 

Fast i någon mening av ordet är jag väl ändå möjligen känslostörd. I dagens samhälle måste du tillhöra en grupp och av den bli sedd, hörd och uppskattad – annars antas det vara något fel på dig. Alltså gäller det att klämma fram en tår då och då, vifta med någons flagga samt skriva på ett upprop eller två. Jag är inte så bra på det så jag riskerar stämpeln ”empatilös” av alla sidor, vilket är lika socialt olämpligt som att drabbas av Marburgsjukan på en nyårsfest.

Det är inte så att jag har några problem med att ta ställning i olika frågor, jag har inte ens problem med att – om så vore – inta positioner där jag finner mig stående på en kulle där det är svårt att få ihop ens ett sjumannalag i fotboll.

Men…

Det mest märkliga i känsloyttringarna kring det som sker i Israel och Gaza är allas (oavsett var de står) hänvisningar till krigets lagar och till olika internationella organisationer; EU måste ingripa, eller FN. Det skulle göra lika stor nytta att kräva att FIFA gjorde ett uttalande (när jag tänker efter kanske det faktiskt skulle göra mer nytta, typ Gianni Infantino säger: Nu lägger båda sidor ner vapnen annars utesluts ni från alla internationella turneringar).

Om man vädjar till de organisationer här i världen som ska upprätthålla folkrätt och krigets lagar visar det bara att man inte noterat vad som hänt i världen de senaste årtiondena. Det är ett inte ett tecken på att man sovit under en sten utan på att man hibernerat under ett stenröse stort som Anundshög.

Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting.

Det är definitivt inte så att jag anser att det är rätt att bomba civila mål, men varför förväntas jag reagera just nu? Att reagera med hänvisning till krigets lagar, folkrätten, FN-stadgan, eller allmän humanism och medmänsklighet bidrar till att man upprätthåller illusionen av att någon av de nyssnämnda sakerna spelar någon roll.

Det vet ju ni också att de inte gör. Det tjatas mycket om moderniteter som folkrätt och nutida krigslagar och konventioner – jag skulle se det som ett stort steg framåt om soldater förband sig att följa de mycket enkla regler för ridderlighet som fanns under medeltiden, den här gången kanske, kanske det skulle gå bättre.

Men att bomba sin fiendes civilbefolkning sönder och samman, och sända barn, kvinnor och åldringar in i evigheten i form av brinnande slamsor är en sedan länge godkänd och etablerad praktik – och de senaste 50 åren har jag inte sett några verkliga principiella avståndstaganden från denna sedvänja hos makthavare.

Tvärtom, här i västvärlden brukar vi ibland belöna de maniska bombarna med Nobels fredspris. 

1950 fick USA i uppdrag av FN att leda försvaret av Sydkorea mot Nordkorea.

I FN:s officiella historieskrivning står inte ett ord om att det innebar att USA under tre år släppte 635 000 ton bomber över Nordkorea. Flygvapenchefen Curtis LeMay konstaterade senare:

”Under tre år dödade vi ungefär en tredjedel av befolkningen”. Inte en byggnad av betydelse hade klarat sig. Det medvetna målet var att knäcka motståndet, och ett av medlen var att döda civila.

Världssamfundets organisationer och segrarna skriver historien, och bestämmer vad som varit gott och vad som varit ont. Därför blir de allierades bombningar av Dresden och Hamburg under andra världskriget bara fotnoter i historieskrivningen, även om de civila kvarteren utgjorde mål. I Hamburg dog 44 600 civila under de eldstormar som skapades av de fem flyganfallen. I Dresden dog 25 000 civila när 1083 allierade bombplan släppte sina laster över staden. 

Så var det, och så kommer det att förbli. 

När krig väl inleds försöker man också ta kål på civila, och man gör det medvetet för att man vet att det försvagar motståndaren. Alla gör det. Senaste gången någon betedde sig ridderligt på slagfältet och segrade var väl när ulanerna i det polska kavalleriet red ut vid Mokra 1 september 1939. Och det är ju ett tag sedan.

Mot mina resonemang skulle man förstås kunna invända att jag använder mig av någon slags ”whataboutism”; alltså att jag säger att det som händer mellan Israel och Hamas inte är så viktigt eftersom det ständigt pågår en massa annat elände i världen – men det är inte riktigt det jag gör eftersom jag oavsett vilken konflikt vi talar om skulle hävda samma sak; i krig är dödande av civila en logisk följd, och ofta rentav ett mål i sig, vilket gör att mördandet inte kan hejdas med upprop, demonstrationer, FN-resolutioner eller stödgalor.

Ibland är den västerländska opinionen för bombningar av civila, ibland mot. Beror på vem som bombar och vad som bombas. Vi har tyvärr inte att göra med den form av absolut moral som min vän i Sarajevo förespråkade.

1999 inleder Nato ett bombkrig mot Serbien. FN har sagt nej, men Nato börjar bomba i alla fall och säger att man måste, det är en ”humanitär intervention”.

Den amerikanske generalen Wesley Clark som ledde attackerna förklarade att även civila mål måste bombas: ”Jag måste se till att den här kampanjen blir maximalt våldsam – nu!”. Så man bombade även bostadskvarter, skolor, och kontor – liksom all form av infrastruktur.

Serberna vek sig inte i alla fall, och på USA:s inrådan blir den finske presidenten Marti Ahtisaari 1999 chefsförhandlare.

När Ahtissaari presenterade Nato:s fredsplan för Milosevic fann denne planen oacceptabel och frågade vad som skulle hända om han vägrade skriva under.

Ahtisaari reser sig upp, flyttar bort blomsterdekorationen mitt på bordet, sveper ut över handen över det nu tomma bordet och säger: ”Då kommer Belgrad att se ut så här. Vi börjar lägga ut bombmattorna i morgon”.

Till slut vek sig Milosevic.

Ahtisaari fick i sinom tid Nobels fredspris. (Detta kan också tjäna som en påminnelse till dem som tror att Nato är en garant för att Europas karta inte ska ritas om).

Och samtidigt som fyllskallen Boris Jeltsin lade Grosnyj i grus och aska och 35 000 civila dödades 1995 under det första kriget i Tjetjenien (1994-1996) gjorde Bill Clinton och USA (och EU) allt för att hjälpa Jeltsin att vinna det stundande valet i Ryssland; Jeltsin sågs som det goda och demokratiska alternativet.

Slakta civila är alltså en självklarhet för stater som betraktas som demokratiska.

Precis som att slakta civila är en självklar verksamhet för organisationer som betraktar sig som befrielserörelser. Det sker dock i de fallen inte så mycket för att försvaga motståndaren som för att få motståndaren att slå tillbaka hårt, brutalt och allomfattande så att det även drabbar den civilbefolkning ”befrielserörelsen” anser sig representera.

Hamas brutala attack 7 oktober ligger i linje med en sådan strategi – och kan jämföras med det som hände i Philippeville i Algeriet 1955. ”Befrielserörelsen” FLN är oroade över att det verkar växa fram en förhandlingslösning mellan kolonialmakten Frankrike och de mer moderata algeriska nationalistgrupperna. Måste stoppas. 

Alltså stormar FLN-grupper in i staden Philippeville (nuvarande Skikda) med målet att döda fransmän. De mördar 150. Värst är det i det lilla samhället El Halia, strax utan staden. Alla män är nere och arbetar i gruvan där man bryter pyrit. Bara kvinnor och barn kvar. Kvinnorna våldtas, får sedan magen uppsprättad. Barnen halshuggs och styckas.

Den franska militären slår stenhårt tillbaka. 12 000 algerier dödas de kommande veckorna, långtifrån alla tillhöriga FLN. Men många algerier drivs nu av de franska attackerna in i FLN – som därmed nått sitt mål. Stopp för fredsförhandlingar och fler rekryter.

Känner ni igen mönstret?

I kriget mellan Israel och Hamas står två folk mot varandra som vet att ingen egentligen bryr sig om deras överlevnad. De har bara sig själva att lita till.

I går var Ukraina allas solidaritets-tamagochi, i dag är det Israel eller Gazaborna som är solidaritets-tamagochi, i morgon något annat folk, någon annan fråga.

Så vad göra? Vad tycka?

Eftersom världen ser ut som den gör, eftersom stormakterna inte tvekar att själva eller genom ombud sprida död och terror i omvärlden och starta krig ska vi kanske i Sverige inte fundera så mycket på vilken part vi ska ta ställning för i någon nu pågående konflikt, och istället omgående börja arbeta för att det här landet är rustat till tänderna och kan försvara sig självt och bita ifrån. Att försöka göra det med en lånad lösgom från Nato borde väl ändå kännas lite osäkert?

Kommentarer

Poeter & pärlplattor

Boris Benulic

Har de slutat med pärlplattor på psykavdelningarna? Låter de istället förvirrade personer med skev verklighetsuppfattning skriva recensioner av nyutkomna diktsamlingar?

Låt gå för det, vad vet väl jag vad som fungerar i sådana fall.

Men att sedan låta dessa texter gå i tryck på olika kultursidor är nog kontraproduktivt, denna form av bekräftelse riskerar att ytterligare förvrida patientens verklighetsbild (förutom att kultursidorna blir om möjligt än mer ointressanta).

Lite stillsamt vill jag därför vädja om att man inom psykvården återinför pärlplattorna.

Om det anses terapeutiskt att ge patientens knåpande en publik uppmärksamhet kan man kanske ordna en utställningslokal för plattorna?

När Lizette Romero Niknami nu recenserar Daniel Boyacioglus nya diktsamling Daniels bok blir det mycket känslor:

”Jag blir därtill djupt berörd och lite förälskad i den antirasistiska kompromisslöshet som finns i Daniels bok, av diktjagets motvilja mot att kallas för svensk, liksom den lekfulla reproduktionen av ett vi och ett dem, men där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet. Förklaringen till att rasismen växer är här att ”det gått för bra för svartskallarna”.

Som läsare blir man lite förvirrad. Boyacioglu lanseras som kompromisslöst ”antirasistisk” … och det för att han ”granskar” den ”vita svenskens” ”självförhärligande töntighet”.

Förutom problemet med att det inte känns som särdeles ”antirasistiskt” finner jag det svårt att se ”vita svenskar” som självförhärligande töntar. Om det är något som kännetecknar den vita svensken i dag är det väl en nästan hårdkodad förmåga att inte uppvisa stolthet över det egna landets historia och dess framstående män och kvinnor – och det som länge kännetecknade ett unikt samhällsbygge i världen. Den vita svenskens präglas snarare av en skamsen ovilja att framhäva sig själv, eller någon svensk företeelse eller framstående person. 

Men visst finns det en alltmer utbredd motvilja mot massinvandringens konsekvenser, men tror verkligen Niknami/Boyacioglu att det beror på att ”det gått för bra för svartskallarna”. ”För bra”?

I vilken dataspelsvärld då? Och nej, att en arab vinner tävlingen om bästa kebabrullen i Malmö räcker liksom inte till.

Det Niknami/Boyacioglu betecknar som ”rasism” beror snarare på att det inte ”gått så bra” för dem, och att hundratusentals fortfarande är beroende av bidrag.

Men kanske tror Niknami/Boyacioglu, att den vrede som kan riktas mot 15-åringar från orten som köper en jacka för 100 000 på NK och betalar kontant beror på avundsjuka för att det gått bra för dessa?

Det vore i så fall en villfarelse om vad som rör sig i huvudet på vanliga människor, men inte värre än att tro att ”rasism” skulle bero på att så väldigt, väldigt många ”svartskallar” skulle etablerat sig som framgångsrika läkare, lärare, advokater eller företagsledare och att hela raketbasen i Esrange rattas av personer som rekryterats från Tjärna ängar i Borlänge eller Vivalla.

Vi står här inför en poet och en litteraturkritiker som dristar sig att ha åsikter om det svenska samhället i dag, men som uppenbarligen lever i en helt egen värld som definitivt inte har så mycket av göra med den där vi andra tillbringar vår tid.

Jag vet inte om pillande med pärlplattor kan återföra paret till verkligheten, men det lär i alla fall hålla dem sysselsatta så vi slipper reta oss på deras texter.

Och så blir man förstås förundrad över att ingen på Expressens kultursida verkar läsa texterna innan de går i tryck.

Men det kanske är tidningens nya kulturpolitiska linje som här framträder, och vi kan väntas oss fler texter där ”där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet”.

Eller så är det så att någon i kulturredaktionen råkat snubbla över en volym av gamle Georg Christoph Lichtenbergs aforismer, slagit upp den på måfå och läst:

”Det som skrivs på dårhusens väggar av de intagna kan det vara värt att låta publicera”.

Men under Lichtenbergs 1700-tal var dårkistan en plats man kunde hamna på om man vågade ifrågasätta verkligheten, eller fann den outhärdlig. Det kan leda till intressanta idéer.

Det Niknami/Boyacioglu gör är något helt annat. De skapar en egen verklighet … som de sedan angriper. De har därmed inget att säga oss som lever i det som är den verkliga världen.

Kommentarer

Pleijel & playern – lämplig läsning för den som vill lära sig lida litterärt

Boris Benulic

"Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen."

Målningen är prerafaeliten Simeon Solomons ”Ung man underhåller damer med en berättelse” (1870). Tre år efter målningen gjorde Solomon en George Martin och greps för otukt med en man på en offentlig toalett. Gick dock inte lika bra för Solomon – han slutade sina dagar på fattighus. Det infällda fotot med ett ungt par visar Pleijel&Zaremba i begynnelsen.

Du och jag lever i ett universum.

Det expanderar ständigt.

Men nu ska jag avslöja något.

Det finns det ett universum till – det kännetecknas av att det är mycket mindre än vårt, och dessutom hela tiden krymper.

Detta krympande universum befolkas av individer som på olika sätt ägnar sig åt kultur. 

Nu har en av detta lilla universums äldsta ännu aktiva invånare utkommit med den tredje delen i sin memoarsvit – och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” recenseras med vederbörlig vördnad i P1:s Kulturnyheter, där Lina Kalmteg andaktsfullt återger huvudpunkterna i berättelsen:

”Kvinnan i boken blir mamma och den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet.”

”Det handlar mycket om den stora kärlen M (Maciej Zaremba), han som får barn med en annan kvinna kort efter att han och Pleijel gift sig.”

Kalmteg berömmer Pleijel för hennes ”befriande hänsynslöshet” mot nu levande personer och avrundar med:

”Den nu 83-åriga Agneta Pleijel utbrast nyligen i en intervju att hon har en författardröm om att vara universell, och det lyckas hon med på ett beundransvärt sätt”.

Alltså, en skildring av ett instängt liv i ett kluster av ”intellektuella” som knullar runt och går på ”plågsam psykoanalys” betecknas som ”universell”.

Frågan är om det egentligen ens rör sig om ett litet och krympande universum som är parallellt med vårt eget; det rör sig kanske snarare om en asteroid befolkad av en självupptagen ras som tror att de är vårt universums härskare … eller som Gunilla Brodrej uttrycker det om boken i Expressen:

”Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta”.

Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen.

Det som förtrollar Brodrej är att:

”… framför allt får läsaren ta del av den närmaste chockerande beskrivningen av att leva med M, som inte är förmögen att välja mellan henne och andra kvinnor. Hon är nämligen inte den enda kvinnan som tycker att han nästan är ”oanständigt vacker”. Han är liksom hjälplöst kär i flera.”

Agneta är hjälplöst kär i Maciej – Maciej är hjälplöst kär i flera andra, och faller andan på sätter Maciej barn till världen med andra.

Agneta och Maciej lever fortfarande ihop. Agneta intygar i intervjuer att Maciej tar bra hand om henne efter hennes stroke.

Men … det här är inte litteratur som är ”universell” litteratur.

Det är litteratur som berättar om en synnerligen begränsad erfarenhet, om hur kulturkvinnor lever ett miserabelt liv eftersom de för karriärens skulle måste hålla sig till kulturmän. Det säger inget om män och kvinnor i allmänhet, det säger bara något om hur svårt det är för de små liven i kultursfären att upprätta normala parrelationer eftersom både män och kvinnor där oftast, och i första hand, drivs av sin vilja att synas, se, höras och uppskattas, inte av den de lever med, utan av alla andra. 

Vad rör det dig och mig? Visst finns det en skvallereffekt som är intressant, men det blir inte stor litteratur för det. 

Det översvallande berömmet från recensenter kommer sig av att de får tröst av Pleijel,  hon bekräftar för recensenten att så här är livet.

Men riktigt så illa är det ju inte för de flesta som inte tillhör kultursfären.

Men verk som denna memoar skapar ändå problem i världen utanför kultursfären eftersom den lanseras som en ”stor kvinnoskildring” – därmed bidrar boken till en kultur där normala kvinnor och mäns strävan efter ett bra liv tillsammans osynliggörs – och Agnetas och Maciejs blir det normgivande; och den dagen anrikad narcissism av deras slag blir ett allmänt problem i samhället … den dagen börjar vårt eget universum också att krympa.

Kommentarer

Södermalms narcissister förenas med förortens

Boris Benulic

"Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna)."

Förr kämpade människor som kom till Sverige för att få ett riktigt jobb så de kunde försörja sig. Nu kämpar alltför många efter att kunna försörja sig genom att berätta om hur synd det är om dem.

Svenska kultursidor präglas av två sorters texter.

Medelklassmän och kvinnor som jämrar sig över hur svårt det är att vara man eller kvinna och att ingen förstår dem; typ Gunnar Ardelius klagosång över att fru och två små barn inte förstår att han måste lägga så mycket tid på att träna inför Vasaloppet.

Den andra sortens texter är personer från förorterna som beskärmar sig över att ingen förstår hur svårt det är att leva på platser som Rinkeby eller Vivalla.

I dagens AB är det Segen Meles som lamenterar livet utanför Stockholms tullar. Det är inte den första texten hon levererar i ämnet. Jag trodde länge att ”Segen” var ett artistnamn som uppkommit när en kulturredaktör läst hennes första text och konstaterat: ”Det var en seg en”. Men jag har med tiden insett att så klarsynta kulturredaktörer försvann ungefär samtidigt som det blev förbjudet att röka på redaktionerna.

Så vad vill Segen förklara för oss den här gången?

Jo, Segen har varit på teater och sett ”Lasermannen”. Hon tycker att det på sätt och vis är en aktuell pjäs – vilket väl är lite tveksamt.

För 30 år sedan sköt Lasermannen vid olika tillfällen sammanlagt elva invandrare under sex månader. En dog. Han sköt dem för att han hatade invandrare.

I dag mördas invandrare och svenskar i dussintal varje år – av kriminella invandrargäng från förorterna.

Ändå anser Meles att det är pjäsen om Lasermannen som har oss något att säga om Sverige i dag. Inte för att pjäsen är bra – för det tycker hon inte – utan för att:

”Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.

Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom.”

Det Segen saknar i den samtida svenska kulturen är alltså berättelser om känslorna hos dem som ”överlevde” för 30 år sedan. Många böcker skulle, teveprogram och pjäser skulle det bli – för det var ju hundratusentals som överlevde.

Det är något helt förvridet med Segens beskrivning av vår verklighet här och nu.

I dag kontrolleras de utsatta områdena av kriminella gäng, av klaner och muslimska tokdårar. De håller inte bara förorterna i skräck med mordräder, sprängningar och utpressning – de äter sig in i hela samhället – på alla nivåer.

Men det Segen vill att vi ska tala om är ”känslorna hos dem som överlevde” elva attentat av en ensam galning för tre årtionden sedan.

Men visst kan vi tala om känslorna hos alla dem som är som Segen – de har ett uppenbart stört känsloliv. Den grundläggande och dominerande känslan hos dem borde vara en överväldigande känsla av tacksamhet för att de fått en fristad i Sverige och slipper krig och umbäranden. De får bostad, bidrag och om barnen bråkar bjuder polisen och socialen på bullar och bollspel

Vad ända in i h-e är problemet?

Segen tar upp ett konkret exempel på förtryck i sin artikel. Skådespelerskan Ayaan Ahmed (Nala från Snabba Cash) vill bredda sig, men blir inte erbjuden de roller hon vill ha.

Och?

Några gånger varje vecka publicerar varje stockholmstidnings kultursida en text om hur förtryckta de är i förorterna, och likt Segen förklarar skribenterna att ingen ser dem, hör dem eller lyssnar på dem – detta alltmedan de faktiskt och bevisligen tar allt större plats i offentligheten.

Vilket de givetvis ska få göra den dag de har något annat än självupptaget gnäll att komma med.

Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna).

De som sitter vid spakarna har som problem med att ingen sägs förstå hur svårt just de har det i sin roll som man eller kvinna, eller bög, eller queer. Det är klart att de därför känner sympati när det dyker upp skribenter från förorten som hävdar att ingen förstår vad det innebär att vara invandrare.

Södermalms narcissister förenas med förorternas.

Det som ska föreställa den bärande tanken i Segens text är alltså att folk i dag mördas i förorterna (och numera på en massa andra platser) därför att:

”Möjligheterna överatt få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av.”

Den typ av samhällsmedborgare Sverige behöver är människor som oavsett bakgrund försörjer och klarar sig själva.

Inget underligt med det.

Men Segen – och sådana som hon – vill leva och bli försörjda genom att vi betalar för att få lyssna på hur förtryckta de är.

Jag unnar förorternas folk bättre företrädare.

De finns.

Men de väljer att arbeta, fostra sina barn och så gott det går undvika klaner, imamer och gäng – och förstås det skadliga inflytandet från gnälliga pratkvarnar som Segen.

Kommentarer

Det är inte självklart att du som läser detta räknas som människa, i vilket fall räknas antagligen inte dina rättigheter

Boris Benulic

Hört talas om myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter? Inte? Jag vet inte om det är någon tröst för dig, men medarbetarna på det institutet har nog inte hört talas om sådana som dig heller. Eller förresten. Det har de förstås. Men de bryr sig inte.

Målningen är Leonora Carringtons Bird Bath (1974). Oklart varför jag tyckte den passade. Kanske var det så enkelt som att en surrealistisk målning passade till ämnet.

Det finns förslag på en ny lag som ska stadfästa möjligheten att införa vistelseförbud för gängkriminella – de ska inte längre kunna röra sig fritt i samhället.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och en av instanserna – Institutet för mänskliga rättigheter – säger nej. Institutet anser att: 

”… förslaget inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv på ett oproportionerligt och rättsosäkert sätt”.

Alltså, gängkriminella som skjuter, mördar, spränger och rånar ska inte kunna förbjudas att vistas i vissa zoner eftersom det är ”oproportionellt”.

Det förvånar mig att institutet inte kräver att samhället ska stå för taxikostnaden när de gängkriminella tar sig runt för att ta livet av någon. Ska de verkligen tvingas betala själva?

Men vad är då detta institut? Det är en statlig verksamhet som inledde sin verksamhet i januari 2022. Det nya institutet ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Fint, eller hur? Mänskliga rättigheter är väl bra?

Nåja, jag misstänker att flesta av oss inte räknas in i gruppen ”människor” om man ser till institutets sammansättning. Eller det kanske vi gör, men just våra rättigheter är inte så viktiga.

28 juni i år gick institutet ut med ett pressmeddelande där de stolt förklarade att:

”Några av Sveriges mest kunniga och engagerade personer inom mänskliga rättigheter har utsetts till ledamöter i det nybildade Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådets uppgift är att ge kunskaps- och erfarenhetsbaserade råd till Institutet för mänskliga rättigheter för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.”

Vilka var det då som rekryterats till rådet?

Det var:

• Marie Cham. Merit: ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation.

(Ett av de krav Cham drivit genom åren är: 

”… att mål sätts för ökat afrosvenskt bostadsägande kopplat till åtgärder som gör det lättare för afrosvenskar att få bostadslån. Det kan röra sig om speciellt stöd för till kontantinsatser eller andra åtgärder för att ge afrosvenskar tillgång till överkomliga krediter.”

Alltså rör det sig om en person som är mer intresserad av positiv särbehandling av sin grupp än av mänskliga rättigheter. Om du arbetar, sparar och gnetar är det inte givet att du i dag kan få ett bostadslån, men om det blir som Cham vill så får du en specialkredit för att köpa bostad – om du är afrosvensk.)

Cham är typisk för dem som rekryterats till rådet. De kommer från den arkipelag av organisationer som säger sig företräda missgynnade människor – men organisationerna har skapats av personer som vill göra karriär som självutnämnda representanter för en utsatt grupp. De organisationer de representerar har oftast en minmal förankring i den grupp vars rättigheter de säger sig försvara, men de är desto bättre förankrade i stat, byråkrati och medier.

De grupper som representeras i rådet är:  afrosvenskar (två medlemmar), samer, malmöbor som anser sig diskriminerade (två medlemmar),  finska romer, hbtq-personer (två medlemmar), döva, synskadade, personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag har möjligen fel, men rådets sammansättning ger kanske en lite väl begränsad bild av begreppet ”mänsklighet”.

Antagligen har de som handplockat personerna själva känt detta och så har man tagit med David Lega som får bli språkrör för några grupper till, dels dem med funktionsnedsättningar dels ”barn och unga inom idrotten” samt judar.

De andra medlemmarna i rådet är:

• Rebecka Forsgren. Merit: expert på urfolks rättigheter, same

• Karin Henrikz. Biträdande verksamhetschef på Malmö mot Diskriminering. Agerat ombud för hundratals personers rättigheter i diskrimineringsärenden. 

• Maria Johansson: Merit: projektledare på Fonden för mänskliga rättigheter. 

• Ola Junkka. Merit: arbetat med språkrättigheter för de nationella minoriteterna och mottaganden av asylsökande barn och deras familjer. 

• Domino Kai. Merit: finsk-romsk aktivist 

• Zandra Kanakaris: Merit: generalsekreterare för ungdomsjouren 1000 Möjligheter som arbetar för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer. 

Balqis Lamis Khattab. Merit: driver Möllans Basement som är en nattöppen mötesplats och nätverk för ungdomar och unga vuxna i Malmö 

David Lega. Merit: Europaparlamentariker, paralympier, länge varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter, bland annat för att öka barns och ungas inflytande inom idrotten, värna om religionsfrihet och bekämpa antisemitism.

Jenny Nilsson. Merit: tidigare ordförande i Dövas världsförbunds ungdomssektion 

• Elias Fjellander: Merit: förbundsordförande för RFSL Ungdom, 

Kristina Partyn. Merit: rådgivare hos Svenska missionsrådet (SMR).

Anna Quarnström. Merit: förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, tillika ordförande i Funktionsrätt Stockholm stad. 

• Edward Summanen. Merit: anställd på Transammans förbundskansli i Stockholm och arbetar primärt med psykisk hälsa och suicidprevention för transpersoner.

• Kaisa Syrjänen Schaal. Merit: policyrådgivare i Svenska kyrkan, har arbetat med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

• Hewan Temesghen. Merit: tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige, har varit engagerad i Afrosvenskarna.

•Ignacio Vita: Merit: advokat med fokus på migrationsrätt 

• Therese Wappsell. Merit: projektledare i Allmänna arvfondsprojektet "Relationer som funkar". Therese har egen erfarenhet av intellektuell funktionsnedsättning

• Yngve Gustafson. Merit: professor och expert på äldremänniskors livsvillkor.

• Stellan Gärde. Merit: ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Det problematiska med sammansättningen är förstås att man ställer sig frågan vem som representerar människor som är är svenskar eller invandrare som är rotade och assimilerade i Sverige – alla de som arbetar, försörjer sig själva så gott de går, tar hand om familjen, oroar sig för barnen?

Mot min invändning mot sammansättningen kan man förstås anföra typ:

”Men vad då? Svenskar och rotade invandrare representerar ju majoriteten. De har ju redan partier som tar hand om dem. Det är en privilegierad grupp.”

Frågan är dock hur väl majoritetsbefolkningen blir omhändertagen i Sverige numera. Den förväntas arbeta, tiga och lida och underdånigt genom sitt betalande av skatt bekosta alla de uppenbarligen verkningslösa experiment som stat och politiker ägnar sig åt för att skapa ett ”rättvisare samhälle”.

Ett av de där verkningslösa experimenten är uppenbarligen ”Institutet för mänskliga rättigheter”.

Och den som kritiserar institutet kommer säkert att få höra att han eller hon är vit, priviligierad och en del av de rasistiska strukturerna. (Inte mycket bevänt med de strukturerna, de skyddar vare sig mot sprängningar, rån eller skatteutplundring, eller mot anklagelser om att vara ansvarig för slavhandel på en västindisk ö för 300 år sedan.)

Och det finns ytterligare en märklighet inbyggd i institutets råd. Där finns representanter för grupper med funktionsnedsättningar – samt grupper som till exempel afro-svenskar eller Malmöbor av utländsk härkomst.

Är du döv eller blind – eller har en annan funktionsnedsättning – har du ju inte valt att bli det. Men byråkrater i kommunerna kan ändå välja att vägra dig lagstadgad hjälp. Vilket förekommer dagligen, utan att den med funktionsnedsättning får sin rätt ens efter utslag i domstol.

Är du afro-svensk i Malmö eller Somalia förvägrar dig inte några byråkrater bostad, bidrag, fri skolgång eller möjligheten att söka arbete. Om känner dig diskriminerad av stat, lagstiftning och myndigheter beror det på att du valt att inte utnyttja alla de möjligheter som bjuds. Du har valt att inte utnyttja de rättigheter du har.

Det kan jämställas med att man tar en sax och petar ut ögonen på sig själv, och därefter klagar på att ens mänskliga rättigheter kränks på grund av att man är blind. Men vad vet jag – kan ju vara så att personen från de Synskadades riksförbund representerar just den – något udda – gruppen i institutets råd.

Kommentarer

Evangelium enligt Lukas: Flumvänster, allt är dig förlåtet!

Boris Benulic

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

En halvtimme in i Lukas Moodyssons nya film Tillsammans 99 börjar jag hoppas på en massaker, och att jag ska få se en splatterrulle. Mitt hopp om detta väcks när den i verklig mening rubbade Lena börjar dra upp tältpinnar ur marken. Tanken att hon skulle hugga ner de andra deltagarna på återföreningsfesten kändes faktiskt inte som en helt orimlig utveckling (inte ens för den som inte är galen som Lena).

Och i sina bästa stunder har ju Moodysson genom åren uppvisat en svärta även i mer humoristiska scener, så varför inte? Att filmen hade premiär fredagen 13:e kanske var avsiktligt tänkte jag; en blinkning till skräckfilmserien Fredagen13:e? Skulle Lena likt Jason dra på sig en hockeymask innan hon började hugga tältpinnarna i den outhärdlige Göran och de andra festdeltagarna?

Tyvärr inte.

Men landets filmkritiker har ändå varit mycket välvilligt inställda i sina recensioner, många har hyllat Tillsammans 99. På AB:s ledarsida förklaras att filmen är en ”väckarklocka” som visar vad som händer utan ett ”vi”. Expressen: ”Oväntat rolig”… ”en mysig och meningsfull uppföljare…”. DN: ”… en befriande galen och underhållande återträff…”.

Värst är kanske tidningen Arbetaren: ”Njutbart oförutsägbar återförening i Tillsammans 99”.

Beröm över hela linjen är nu inte så konstigt – det är en film där flumvänstern och 68-vänstern får syndernas förlåtelse, och filmkritiker i Sverige är ofta flumvänsterns ättelägg i början av karriären eller äldre, lite malätna medlemmar hämtade från kultur&nöjessidornas planktonstim . 

Därför bejakar de alla filmens budskap; flumvänstern kanske var lite naiva, och nu är de lite fåniga – men de ville väl, och vill fortfarande väl. Det är det som räknas och ska hållas dem till godo.

Vad kritikern i Arbetaren menar med ”oförutsägbar” är svårast att förstå. Hade filmen stoppats var tionde minut och någon bett mig berätta vad som skulle utspela sig de kommande tio minuterna så hade jag kunnat göra det med så stor precision att den som lyssnade skulle trott att det var jag som skrivit manus.

Historien är enkel. Det gamla kollektivet som en gång splittrades återförenas efter sisådär 20 år för att hylla veganschamanen Göran som fyller år. Denne bor fortfarande i ett kollektiv – ett väldigt litet sådant dock – den andra medlemmen i kollektivet är textilkonstnären Klasse.

Görans lite uppgivna – och nästan övergivna – dröm om att än en gång få bygga upp ett kollektiv väcks till liv när han ser det gamla gänget dyka upp. Kanske vill någon eller några av dem ansluta sig igen?

Det trista med filmer – och böcker – som har tema som återförening är att man vet vad som kommer att hända – alla deltagare har utvecklats åt olika håll, och det förstärker förstås de motsättningar och spänningar som funnits där i begynnelsen. Efter bråken och uppgörelserna som därför med nödvändighet skildras kommer slutet; och det kan vara av två slag. 

Den ena varianten är att den en gång mobbade triumferar och står som segrare och alla inser hur misslyckade de egentligen är jämfört med honom eller henne. Eller så försonas alla när de nyktrat till och grälat klart, och det blir en försoning i bakrusets tecken i gryningen när alla gråtmilt inser att de egentligen alltid gillat varandra och att saknaden varit stor efter dem man en gång skilts från.

Återföreningsfilmer påminner därför ofta om 1930-talets pilsnerfilmer, där biran ersatts av vin.

Moodysson har satsat på variant två. Sådant kan vara uthärdligt och rentav charmigt om det rör sig om en Hollywoodfilm om en highschoolklass som träffas igen efter 25 år.

Men här är det ett gäng mycket självupptagna pyramidala puckon som återförenas – en har blivit veganschaman och leker med sitt plasttotemdjur, en har vigt sitt liv åt vävstolen, en är uppburen demonregissör, en är på väg in i Svenska Akademien, två arbetar på Svt, och Lena (hon med tältpinnarna) är en är misslyckad målare som väckt mest uppmärksamhet genom att spotta på en tavla av Lena Cronqvist, i övrigt har Lena mest ägnat sig åt att få elchocker och sitta på hispan. Tro för allt i världen inte att jag ser ner på just Lena. Hon är filmens ljuspunkt och har den bästa repliken:

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

Lena var lite rubbad när hon en gång i tiden kom till kollektivet, och hon är spritt språngande galen när hon nu kommer tillbaka för att vara med på återträffen. Ska man ha psykiska problem tycker jag de ska vara av Lenas slag. Det är mer rekorderligt, och sympatiskt, än de andras psykproblem; illa dold självupptagenhet och strävan efter makt. När en person som Lena hamnar i ett kollektiv av det här slaget blir resultatet att de tillfälliga rubbningarna övergår i ett permanent skov.

Det har tjatats i 25 år om att det finns ett nazistiskt hot i Sverige, men det verkliga problemet är inte nazismen utan narcissismen (som allt mer breder ut sig). Det paradoxala är att ett kollektiv alltid kommer att dra till sig en ansenlig samling av narcissister – för där finns det ständigt människor, och det ger därför en möjlighet att konstant få uppmärksamhet och stå i centrum; och det skapar spänningar som till slut spränger kollektivet – eller så vinner en av narcissisterna och det hela omvandlas till en kult eller sekt.

Givetvis använder sig Moodysson av standardgreppet att låta utomstående dyka upp på återträffen; i det här fallet är det demonregissörens unga älskarinna – som efterhand träter alltmer ilsket med demonregissörens första fru Anna (från tiden i kollektivet). En 68:a ställs alltså mot den följande generationen och anklagar den yngre för att inte ha behövt kämpa – för det sägs 68:orna gjort och enligt den avlagda frugan är det den generationen som fixat alla friheter i dagens Sverige.

Själv kliade jag mig i huvudet och funderade vilka friheter hon (och Moodysson) avsåg.

Men allt blir uppenbart när de två kvinnorna till slut försonas genom att den yngre medger att den äldre har rätt, och därför hovsamt tackar henne och hennes kamrater för allt de gjort. Den unga skådespelerskan har under diskussionen insett att om inte flumvänstern erövrat media, och kulturinstitutioner, kanske hon aldrig fått spela på Dramaten.

Och det är så ett samhälles kvalitet avgörs bland dem som arbetar med kultur – finns det plats för mig? Får jag uppmärksamhet? Får jag anslag och stipendier och tjänster och uppdrag?

När filmen är slut och ljuset tänds i salongen ser jag att merparten av publiken är i min ålder. De ser lättade och glada ut. De har fått sin bekräftelse genom filmens budskap, de har genom rörliga bilder meddelats att de åstadkommit något stort trots lite stolligheter i ungdomen. De har förändrat.

När man kommer ut från Filmstaden i Råsunda har man Hallonbergen en kilometer till höger, till vänster en kilometer bort ligger Blåkulla. I båda områdena har gängen kontroll. En kilometer rakt fram ligger Skytteholmsparken där fotbollsplanerna nu ska stängslas in för att gängen inte fritt ska kunna rekrytera bland pojklagen som spelar.

Lite svårt att förstå den lättade stämningen i salongen när filmen är över … när man betänker den verkligheten.

Det man gjort som kulturarbetare ska inte bedömas med hjälp av ett sentida folklustspel som Tillsammans 99.

Det ska bedömas med hjälp av hur verkligheten ska se ut.

Alla i salongen skrattade glatt åt Lenas ord om att hon skulle ”onanera och tänka på döden”. Sicken tokig en, va?

Men hennes reaktion på tillståndet  i världen är – trots att hon är rubbad – mycket begripligare än ryggdunkandet 68:or emellan.

Det är milt uttryckt lite oklart vad av värde vi åstadkom.

Alltså måste man fortsätta arbeta för att vrida tiden rätt.

Inte likt de i filmens slutscen förenas runt grötfaten och skicka runt burken med körsbärssylt … som förklaras vara lika god som man själv anser sig vara.

Kommentarer

Böcker & bordeller – priser & prostitution

Boris Benulic

”Lite rädd”, ”…inte så glad” var några av de formuleringar Jon Fosse använde i dag för att beskriva sina känslor inför att han fått Nobels litteraturpris.

Andra var mest upprörda – en ilsken bokhandlare som uttalade sig i radion var missnöjd, och undrade vem som skulle vilja köpa och läsa Fosses verk: ”Han är ju dramatiker och skriver bara om människor som inte pratar med varandra”.

Själv hade jag tippat att det skulle bli Dag Solstad, om inte annat för att Svenska Akademien de närmaste åren vill slippa att behöva ge priset till Knausgård. De har ett behov av att kunna säga: ”Men vi gav ju nyss priset till en annan norrman. Det skulle se underligt ut”.

Och norrmannen Fosse är lika användbar i det fallet.

Så sorry Knausgård. Du lär aldrig få Nobelpriset.

Numera är priser och stipendier vad de flesta författare traktar efter, de vet att de aldrig kommer att sälja så stora upplagor att de får en anständig försörjning bara genom att skriva.

Det brukar förklaras med att människor läser mindre numera, och kanske rentav blivit lite dummare eller åtminstone fladdrigare i skallen beroende på digitaliseringen.

Kanske det.

Jag lutar dock åt att det beror på att författare i gemen skriver sämre numera – därför vinner de inte de stora läsarskarorna. I Sverige påminner samtidens skönlitteratur om en slags OnlyFans för författare som klär av sina själar, och där man alltså får titta på narcissister som känner sig missförstådda – och få vill ju betala för något så föga upphetsande.

Men är det möjligt för en författare att vinna hela folkets kärlek?

31 maj 1885 begravs Victor Hugo i Paris. Tre miljoner människor kantar gator och boulevarder när han förs till sin grav i Pantheon.

Hela staden – hela landet – befann sig i sorg. Även de som fann Hugo för vänsterradikal – eller ansåg att han utvecklats till en sentimental gammal gubbe – insåg att han förkroppsligade inte bara Paris, utan också Frankrike, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde.

Edmond de Goncourt noterade att en hög polischef hade berättat för honom att begravningsdagen hade bordellerna stängt, och stadens prostituerade hade markerat sorg genom att klä sina intimare kroppsdelar i svart kräpp. Andrew Hussey menar däremot i sitt historiska verk om Paris mer underjordiska historia att staden horor hyllade den store författaren genom att jobba gratis på gator och torg. Vilket en dåtida engelsk journalist rapporterade med förundrat och aningen förtjust tonfall.

Man får förstå de prostituerades sorg. Victor Hugo var en ofta sedd bordellgäst och känd för sin mannakraft. Han hävdade själv att han lägrade sin fru Adele nio gånger på bröllopsnatten.

När hon fött fem barn på åtta år kände Adele sig lite sliten, och förklarade för Victor att han nog fick ha sex med andra kvinnor i fortsättningen, hon tyade inte längre.

Han höll på långt upp i åren. I sina dagböcker antecknade han noga varje samlag. De fyra månaderna innan han dog (vid 83 års ålder) noterade han 83 samlag, ungefär fem i veckan alltså. Men de var lite ojämnt fördelade. Ibland fick det bli tre om dagen, följt av en dags vila. Ibland bara två samlag per dag, eller till och med bara ett, han måste ju hinna skriva också.

Nu är det ju definitivt inte så att jag menar att en bra författare bör gå på bordell, bara tanken är deprimerande. Men en bra författare – om det är en man – bör nog ändå vara mer som Victor Hugo än Jon Fosse (eller någon annan av de senaste årens nobelpristagare i litteratur). Det behövs lite testosteron för att skriva så bra, levande och realistiskt att man vinner folkets kärlek – och hororna jobbade inte gratis på Victor Hugos begravning bara för att hylla en generös kund. Det var vanligt att man högläste ur hans verk i bordellernas väntrum och salonger.

Det tror jag kanske inte är något man kommer att göra med Jon Fosses texter.

Kommentarer

Varför denna oro för en militärkupp?

Boris Benulic

Nej, du behöver inte alltid vara rädd för att höra taktfast stöveltramp. Två exempel ur historien ... Pilsudski samt Nejlikornas revolution.

När jag är dystert stridslysten under mitt skrivande brukar jag komma på mig själv med att vissla på födelsedagsvisan ur Klas Klättermus, ni vet… ”Hip hurra för Bamsefar som är så snäll och rar”.

Men om jag är muntert stridslysten brukar jag istället vissla på Zeca Afonzos ”Grândola, Vila Morena”.

Orsakerna till detta kan ju någon därtill hugad psykolog ägna sig åt att fundera på.

I det här sammanhanget kan vi väl nöja oss med att konstatera att ”Grândola, Vila Morena” är tämligen okänd bland svenska ledarskribenter och kolumnister.

Efter det att det statsministern förklarat att det ska undersökas om svensk militär kan understödja polisen i kampen mot gängterrorn började de mer ”vänster”-lutande delen av kommentariatet samfällt prata och skriva om faran för ett nytt Ådalen 31. Lite svårt att ta till sig den tankegången eftersom den förutsätter att någon enhet ur till exempel Svea Livgarde plötsligt öppnar eld mot ett fredligt demonstrationståg organiserat av Kurdiske räven.

AB:s ledarskribent Lina Stenberg är kanske det bästa exemplet på hysteri:

https://twitter.com/LinaAStenberg/status/1707442447897313512

Och hennes chef Anders Lindberg frammanade Adolf Hitlers spöke, och talade om ett "Reichstag-moment" efter Kristerssons tal.

Stenbergs och Lindbergs linje är riktningsgivande för deras åsiktsfränder i diskussionerna i sociala media; när militären sätts in i det egna landet har det alltid inneburit faror för det egna landet.

Därmed visar nutida svensk vänster bara sin nästan obegripliga historielöshet. Är man vänster och kan sin historia minns man väl med välbehag en del tillfällen i historien då militären skridit till handling … och det är därför jag själv ibland visslar på Grândola, Vila Morena.

24 april kl 00:20 spelades sången på Rádio Renascença – och det var 

 signalen till Movimento das Forças Armadas att inleda sin planerade militärkupp. På mindre än ett dygn tog de av vänsterradikaler ledda trupperna kontrollen över Lissabon och andra viktiga strategiska platser i landet och Caetano-regeringen avgick.

Det har alltså – på ett år när – gått 50 år sedan vänstern genomförde en militärkupp i Portugal, men svensk vänster har fortfarande ångest över Ådalen 31. De har inte ens koll på hur frenetiskt Olof Palme hyllade den ”nejlikornas revolution” militären i Portugal genomförde. (Man skulle ju kunna krångla till diskussionen med att Otelo de Carvalho – som var den organisatoriska hjärnan bakom militärkuppen – med åren blev alltmer vänsterradikal, men samtidigt alltid sörjde det Portugal som fanns under den fascistiske diktatorn Salazar; man kan alltså se den vänsterradikala militärkuppen som en reaktion mot det alltmer nyliberala styret under Caetano – men drar vi diskussionen dithän kortsluts nog hjärnorna på Lindberg&co.)

Eller vi skulle kunna prata om Józef Piłsudski – det moderna Polens skapare. 1892 var han en av grundarna av det polska socialdemokratiska partiet, organiserade gerillaförband som stred mot ryssarna, visade stor militär duglighet, bildade de Polska legionerna under första världskriget, blev krigsminister i den provisoriska regeringen 1917, överbefälhavare 1918, därefter riksföreståndare. Slår tillbaka sovjetiska Röda armén 1920, avgår som statschef 1922. Men han är så missnöjd med det parlamentariska käbblet som han menar hotar nationen att han genomför en militär statskupp 1926 – stödd av socialdemokrater och kommunister.

Man skulle kunna dra fler exempel ur den europeiska historien och peka på tillfällen då militär räddat nationen genom att ta makten – och vänstern deltagit i eller stött detta.

Men vi står inför två problem i Sverige i dag. 

Det första är att vänstern inte har någon större åstundan att rädda nationen. Tvärtom vill de att nationen ska upplösas, och har på olika sätt medvetet arbetet för detta – i samförstånd med ”höger” och nyliberaler.

Det andra är den svenska krigsmaktens tillstånd. När den allmänna värnplikten avskaffades försvann på alla sätt den folkliga förankringen, inte minst genom att man utplånade den stora kadern av stamanställda – ofta lokalt rotade – officerare och underbefäl. Där utplånades den grund som kunde funnits för en svensk nejlikornas revolution i dag.

Tyvärr.