Artiklar

Den kristna kyrkans konkursförvaltare

Boris Benulic

En del av Svenska Kyrkans företrädare verkar mena att en av samtiden viktigaste frågor är att uppnå samsyn med islam.

Illustrationens dikt är en av KLOT–JOHANS dagsverser. Den är en hyllning till prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson för deras upprop ”Mitt kors”! Deras lott blev att brutalt offras av en muhammedanskt iskall kyrkoledning.* Bilden är Salvador Dalis ”Kristus enligt Johannes av Korset” och målades 1951.

En del av er kanske inte vet vem Jakob Wirén är. Nej, han är inte släkt med Lasse Virén, den fantastiske finske löparen som dominerade de långa distanserna under 1970-talet.

Jakob Wirén är konkursförvaltare för Svenska Kyrkan. Efter det att ärkebiskopen Antje Jackelén kört verksamheten i botten behövs nu någon som avyttrar det hela och därför ser sig om efter någon som kan ta över driften. Att hitta en ny ägare – det är Jakob Wiréns roll – men han är tvungen att verka i det fördolda; det finns tillräckligt många kristna kvar i landet för att de ska tycka att nu går det väl ändå för långt … om de får veta vad som är på gång.

För att det hela ska kunna ske i smyg har Wirén fått titeln ”Ärkebiskopens teologiska sekreterare”, och som ett led i hans värv som konkursförvaltare har han nu i dagarna gett ut en bok: ”Att ge plats för den andre”.

I den hävdar han att vi måste se på ett nytt sätt på Muhammed – ja, ni vet 53-åringen som gifte sig med en nioåring och som också trodde sig motta budskap från någon däruppe och som därför kände sig manad att grunda religionen islam – denne Muhammed bör vi betrakta som en profet, förklarar Wirén i sin bok. 

Den tankegången har utlöst kritik och debatt – bland annat i den kristna tidningen Dagen – och där gick Wirén i svaromål häromdagen. 

Han anför tre tre huvudargument till sitt försvar:

”För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.”

Men det är lite oklart vad Wirén menar med nidbilder. Jag kan ju anföra aktuella fakta och historiska exempel som ett bevis för att islam som religion varit ett fundament i kulturkretsar där den som religion orsakat ekonomisk, vetenskaplig, moralisk och mänsklig förlamning. Det är därför den absoluta majoriteten av dem som lever i muslimska länder saknar elementära mänskliga friheter, men också i många fall en mentalitet som skulle göra dem intresserade av sådana friheter.

Den muslimska världen är fundamentalt annorlunda den del av världen där kristendomen är en bärande del av kulturen. Ja, den är inte bara annorlunda utan direkt fientlig.

Jag gissar att detta av Wirén skulle betraktas som en nidbild. Han vill alltså inte att vi ska se verkligheten som den är. Men visst, det finns ju konkursförvaltare som är beredda att blunda för vandeln hos den är intresserad av konkursboet … bara man blir av med det spelar det ingen roll var köpeskillingen kommer ifrån.

”För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. ”

Detta argument är absurt. Om nu Wirén skulle vara det han låtsas vara – en högt uppsatt operatör i Svenska Kyrkan – då vore det väl rimligt att han diskuterade det stora problemet – att kristendomen har en så svag ställning i Sverige och Europa, det behövs mer inre mission. Människor behöver frälsas.

Men inte då. 

Istället ska vi sätta oss med muslimerna och diskutera med dem hur vi ser på Muhammed.

”För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).”

Alltså, i en tid då människor i den muslimska världen lever i stater präglade av brutalt förtryck, och i en tid då islam dessutom hotar Europa … i en sådan tid ska vi sätta oss och diskutera med företrädare för islam på grundval av att de och vi är monoteister.

Vad Wirén inte förstår är att om fler kristna potentater börjar tänka som han gör, och se monoteismen som ett övergripande värde som förenar människor och kulturer – då öppnar han för att de som inte accepterar utvecklingen i västvärlden istället vänder sig till sina egna folks urtida religiösa uppfattningar för att få andlig styrka och vi får se polyteismens återkomst i Europa, och Oden, Tor, Dabog, Svarog, Zeus, Jupiter och Mithras kommer åter att åkallas. 

Kanske inte något att trängta efter om man är kristen …

Alltså, vad kristendomen behöver är inte fler konkursförvaltare som Wirén, den behöver förkämpar … i alla meningar av ordet.

* Klot-Johans dagsverser finns samlade i ”I dag jag drömde” som du kan köpa här. Här finns alla de dikter som i fem år utgjort höjdpunkter i Radio Bubblas sändningar.

Artiklar

Ygeman 2: Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig

Boris Benulic

Hans ord lugnade många av dem som lyssnade på honom. Men hur var det med hans handlingar?

Plötsligt en dag år 2015 uppenbarade sig Anders Ygeman framför alla TV-kanalers kameror, och han syntes i alla tidningar. På något sätt gav han intryck av att han det som alltid stått där. Han verkade van vid rollen som den centrala personen på presskonferenser där faror och hot avhandlades.

Men mycket få verkade den första tiden riktigt veta vem han var, eller vad en inrikesminister egentligen förväntades göra. Men 2015 skulle bli det år då stora delar av Sveriges befolkning slöt Anders Ygeman i sin famn. Eller var de snarare som små oroliga barn som fattade en vuxens hand för att bli lugnade?

Förvisso var det ett oroligt år då många upplevde sin trygghet och säkerhet som hotad. Det inleddes med attentatet mot det franska satir-magasinet Charlie Hebdo. I Paris trängde sig islamister in på redaktionen – tolv mördas, elva skadas den 7 januari.

En vän till de två två bröder bröderna Kouachi som genomfört massakern på Charlie Hebdo mördade dagen efter en poliskvinna och skadade svårt ytterligare en person i Parisförorten Montrouge. Den 9 januari tog samme terrorist fyra personer som gisslan i en judisk butik i östra Paris. Han mördade alla i gisslan.

Människor i Europa var oroliga. Om islamister kunde avrätta större delen av en tidningsredaktion i Paris –  vem gick då säker?

Den 30 januari 2015 hävdar Expressens Britta Svensson i sin kolumn att medlemmarna av Sveriges regering mestadels är osynliga och okända, och de som syns verkar osäkra och förvirrade. Men det finns ett undantag konstaterar hon:

”Inrikesminister Anders Ygeman når genom bruset, gång på gång.

Det är helt otippat. Vem är han egentligen? Jag som trodde att han var en av de där besynnerliga Stockholms-sossarna som bara är intresserade av makt och intriger. Nu gör han utspel hela tiden, med pondus. Han har på fötterna. Han vågar ta i. Vare sig det handlar om IT-säkerhet, Syrienkrigare eller en ny nationell strategi.

Jo, även han vill ha en sådan. En ny nationell strategi mot terrorism. Han säger att den nuvarande är förlegad. "Den strategi vi har haft tar inte hänsyn till den verklighet vi lever i nu”.

Den som följt Anders Ygeman genom åren vet dock att det inte var första gången han krävde en ”nationell strategi”.

Han tar plats i riksdagen redan 1996, och åren 2006 till 2010 är han ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Det är i den egenskapen han 2008 formulerar socialdemokraternas krav på en nationell strategi.

Mot mördarsniglar.

De flesta som har en trädgård kan i dag – 13 år senare – konstatera att det inte blev mycket av den nationella strategin.

Mördarsniglarna har blivit istället ökat i antal. Och de har ökat mycket.

Kanske borde därför människor blivit oroliga när Anders Ygeman presenterade en nationell strategi mot terrorism. Den följde på terrordåden i Paris i 13 och 14 november 2015 i Paris då 130 människor mördades och mer än 350 skadades.

Åtgärderna i förslaget till nationell strategi mot terrorism var:

  • kriminalisering av terrorkrigsresor
  • Stopp för missbruk av svenska pass
  • Åtgärder mot illegala vapen
  • Höjda straff för innehav av handgranater och explosivvaror

Efter presentationen skrev Britta Svensson 19 november ännu en kolumn som hyllade Anders Ygeman:

”Ända sen han tillträdde har Anders Ygeman på ett självklart och tydligt sätt tagit hand om sina ansvarsområden. Han sticker ut på ett märkligt sätt bland sina många anonyma kolleger. Jag vet faktiskt inte vad vi i den nu uppkomna situationen skulle ta oss till utan honom.”

Hur har det då gått med den nationella strategin?

Det gick väl ungefär som med mördarsniglarna.

Terrorkrigsresorna har minskat, men det beror på att det inte längre finns ett kalifat att resa till. Inte ens en handfull av de mer än 300 som anslutit sig till terroristerna och återvänt hem har häktats, utretts och straffats för terrorbrott.

Missbruk av pass, och ID-handlingar har ökat. Varje år anmäls mer än 60 000 pass som borttappade.

De illegala vapnen har ökat liksom skjutningarna, detsamma gäller sprängningarna. Dessa brott utförs ju inte som religiöst motiverade terrordåd, men man måste komma ihåg sambandet mellan kriminalitet och terrorism. kriminella. Mer än hälften av dem som rest utomlands för att ansluta sig till terrorgrupper har dömts för brott som stöld, misshandel, narkotikabrott, vapenbrott, mordbrand, brott mot knivlagen, olovlig körning, olaga hot, urkundsförfalskning, rånförsök, häleri, övergrepp i rättssak, och människorov.

Även om vi i efterhand kan konstatera att ingen av de Ygemanska nationella strategier vi talat om hittills fungerat så var han ändå definitivt den av media utkorade och efterlängtade frälsaren. Expressens Britta Svensson var inte ensam.

6 december 2015 konstaterar Aftonbladets Peter Kadhammar att Anders Ygeman:

”… denna oroliga höst klivit fram som ett slags landsfader. Ygeman utstrålar lugn och verkar veta vad han pratar om. Han verkar också veta vart han vill.”

Svenska Dagbladets Ivar Arpi berömde också Ygeman.

Och några månader inpå det nya året presenterade Dagens Nyheter 8 april ett stort idolporträtt av inrikesminister Ygeman. Dessförinnan hade tidningens krönikor Viktor Barth-Kron lanserat begreppet ”Ygemania”.

Det är inte bara Anders Ygemans uttalanden om terrorism som gör att han ofta syns i media under 2015 och det följande året. 2015 är också det år då flyktingströmmarna till Sverige slog rekord och 160 000 personer begärde asyl.

1 december 2015 gav Anders Ygeman det besked många hoppats på – EU skulle ge Sverige samma hjälp med flyktingmottagandet som Italien och Grekland fått. Delar av de mer än 160 000 flyktingar som kommit till Sverige skulle fördelas ut på andra EU-länder. Det kom Morgan Johansson och Anders Ygeman överens om efter förhandlingar med EU:s flyktingkommissionär Dimitris Avramopoulos.

”Jag är väldigt nöjd. Vi har jättebra diskussioner med kommissionären i dag. Det är ett genombrott.”, förklarade Ygeman efter den rekordsnabba förhandlingen på två timmar.

27 januari 2016 förklarar Anders Ygeman av de flyktingar som kommit till Sverige 2015 kan närmare hälften komma att utvisas. Uppemot 80 000 personer alltså. För att detta ska klaras kommer det att bli nödvändigt att chartra flygplan.

De två stora frågorna 2015 var terrorism och flyktingar, i båda fallen blev det Anders Ygeman som fick företräda regeringen, och i båda fallen fungerade det och människors oro stillade sig. Regeringens miljöpartister var förvirrade och grät i båda fallen, Stefan Löfven grät inte men var förvirrad. Ygeman däremot var förvisso berörd och bekymrad, men han hade förslag på konkreta åtgärder och en framtoning som var lite tråkig, oglamorös men effektiv. I positiv mening en partiapparatens man, en person som hade ett maskineri till sitt förfogande och och visste hur det skulle användas.”

Dock hände inte så mycket i flyktingfrågorna.

Än har inga av de flyktingar som Sverige tagits emot omfördelats till andra länder. Och inga 80 000 kom att utvisas av dem som kom 2015.

Åren 2015 och 2016 visar att Ygeman hanterar media mästerligt, men inget av de praktiska resultaten tyder på att han kan hantera partiets eller statens maskineri på ett sådant sätt att det han lovat ska ske också händer. Ser man tillbaka på vad som skett när det gäller terrorbekämpning och hantering av flyktingar är det uppenbart att Ygeman inte är en person som får saker att hända. Men han är bra på att lugna människor (som när det gäller tillgången på el).

Den påtagliga oförmåga att få saker att hända är också vad som tvingar honom att avgår som inrikesminister 2017.  Det sker som en följd av att Transportstyrelsens misslyckats med sin upphandling av externa leverantörer av  IT-system och datatjänster – vilket inneburit att en lång period har hemlig information från styrelsens körkortsregister kunnat hanteras av personal som inte var säkerhetskontrollerad och därför var informationen också  tillgänglig för främmande makter.

Inrikesminister Ygeman och försvarsminister Hultqvist är informerade om detta redan i början på 2016, men statsminister Löfven får inte besked om dessa säkerhetsrisker förrän ett år senare. Anders Ygemans förklaring till att han inte informerat Löfven är att han inte kunnat hitta någon för ändamålet säker och lämplig lokal. Det kan verka märkligt – om inte annat eftersom de båda ingår i det säkerhetspolitiska råd som ska sammanträda en gång i månaden. Anders Ygeman avgår 27 juli på grund av sin bristande hantering i denna fråga.

Han återkommer två år senare i regeringen – nu som digitaliserings- och energiminister. Många i oppositionen protesterar, men ingen är egentligen förvånad. Alla inser att Anders Ygeman tagit en för laget, att han tar på sig skulden för att inte ha informerat statsministern gör att ingen kan anklaga Löfven för att inte ha agerat tidigare.

Ygemans utnämning är ett tack för utförda tjänster.

Men är det också ett tecken på något mer? Säger oss Ygemans återkomst i regeringen något om hur den moderna socialdemokratin fungerar, och säger den oss också något om hur väljarna fungerar? Och vad har egentligen format Anders Ygemans personlighet.

Vi försöker svara på de frågorna i nästa avsnitt: "Härdad i helvetets förgård"

Vi börjar med Anders Ygemans barndom och rör oss sedan framåt – och vi talar med några av hans fiender i det egna partiet.

Artiklar

Ygeman 1: När allting tar slut

Boris Benulic

För två år sedan fanns det gott om el i Sverige och nätavgifterna skulle sänkas för elkunder, och det fanns planer på att alla hushåll i hela landet skulle få snabbt bredband, men sedan blev Anders Ygeman minister för energi och digitalisering och i dag har vi elbrist, nätavgifterna ska höjas, och de vita bredbandsfläckarna på landsbygden är många

När Anders Ygeman återinträder i Stefan Löfvens regering 21 januari 2019 är det oväntat för många. Politiker i oppositionspartierna utrycker förvåning och missnöje, men även många i allmänheten har svårt att förstå hur någon som tvingats avgå efter sina misstag under sin förra period som minister nu åter kan få ett tungt ansvar.

Anders Ygeman blir minister i det nya Infrastrukturdepartementet och han får ansvar för två av de viktigaste frågorna i ett modernt industriland; digitalisering och energi.

Anders Ygeman verkar – i motsats till sina motståndare – inte det minsta förvånad när han dagarna efter sin utnämning möter media. Han verkar heller inte nervös inför sitt ansvar. Tvärtom präglas hans uttalanden av en sorglös inställning – visst är frågorna stora och viktiga, men allt kommer att lösas till det bästa och han avvisar varje tanke på att det finns problem och saker att oroa sig för. Hans politiska motståndare (och en del av hans beundrare) talar gärna om Ygemans ”dryghet” när hans ställs inför kritik eller åsikter som inte överensstämmer med hans egna – eller när någon påtalar risker och möjliga faror.

I maj 2019 förklarar representanter för alla de stora energibolagen i Sverige att de är oroliga för att landet ska drabbas av elbrist.

Ygeman deklarerar då lugnt att det rör sig om ”tomma hot” från energibolagen och att det inte råder någon brist på el, och att det heller inte kommer att göra det i framtiden. Sverige har ”ett överskott av el”.

Ett år senare är elbristen och elpriserna ett akut problem i södra Sverige.

Två år senare är elbristen till och med ett problem i Stockholm. ICA-handlare i Täby ställs inför samma problem som företagare i Skåne brottats med sedan 2019 – de kan inte bygga ut sin verksamhet på grund av att kapaciteten i elnätet inte räcker till.

Och då avslöjar Dagens Nyheter att Anders Ygeman löst problemen med elbristen i Stockholm – den elbrist som aldrig skulle kunna uppkomma – genom att ta en miljard kronor från pengar som är avsatta för nationell elberedskap för att lösa det hela. Det är en lösning som möter starkt motstånd från de erfarna handläggarna för elberedskap på Svenska Kraftnät. De inser att de beordras till en åtgärd som är regelvidrig, men det hela genomdrivs av Anders Ygeman och Svenska Kraftnäts chef. Det privata elbolaget Ellevio garanteras över en tioårsperiod en miljard kronor för att rusta ett oljeeldat kraftverk för drift med bioolja – och pengarna kommer alltså från en fond som ska användas vid krig och naturkatastrofer.

Anders Ygeman hävdar då att inga beredskapsmedel använts – men den korrespondens Dagens Nyheter publicerat visar otvetydigt att så är fallet.

Stockholms Handelskammare varnar samtidigt för att bristerna i elnätet gör att det kommer att ta tio år innan kapaciteten är tillräcklig i regionen.

Anders Ygeman som fram till denna tidpunkt ständigt lovat att elkundernas kostnader ska sänkas – och därför agerat för att elbolagen inte ska kunna höja sina nätavgifter – lägger nu fram en proposition som innebär att elkoncerners nätbolag ska få lägga kostnaderna för utbyggnad och förbättringar av elnätet på elkunderna – som via sin elräkning tillsammans kommer att få stå för en nota på 28 miljarder kronor.

Energimarknadsinspektionen, Konsumentverket och Svenskt Näringsliv kritiserar förslaget hårt och menar att elbolagens vinster är mer än tillräckliga för att hantera en förbättring av elnätet.

Flera kritiker påpekar också att det i förslaget inte finns tydliga krav på ökade investeringar – vilket kan leda till att vi får se högre vinster för elbolagen, högre elpriser för konsumenten, men inga större förbättringar av elnäten.

Energimarknadsinspektionen förklarar att elnätsbolagen redan får täckning för sina investeringar med nuvarande regelsystem ”vilket gör att förslaget endast leder till ökade vinster.”

Några månader efter sitt tillträde 2019, på ett seminarium i början på maj, förklarade Anders Ygeman att överst på hans att-göra-lista fanns en snabb utbyggnad av 5G-nätet samt att se till att även alla på landsbygden fick fiber och bredband. En begriplig prioritering eftersom han ansåg att energiförsörjningen inte var något problem.

Men hur har det då gått på det område han skulle fokusera på?

I november 2020 svarar Anders Ygeman på en fråga i riksdagen. Den som ställt frågan vill veta hur det går med arbetet för att nå de uppställda målen för bredbandsutbyggnad.

Minister Ygeman ser som vanligt inga bekymmer. De mål som ska uppnås till 2025 kommer att klaras om man skjuter till lite pengar, förklarar Anders Ygeman:

”I enlighet med regeringens förslag i budgetpropositionen 2020 beslutades att 650 miljoner kronor ska användas till ett nytt stöd för utbyggnad av snabbt bredband i hela landet mellan år 2020 till 2022. Regeringen föreslår i budgetpropositionen 2021 att ytterligare 1,4 miljarder kronor tillförs för att stärka det nationella stödsystemet för bredbandsutbyggnad 2021. För 2022 och 2023 beräknas medel till stödsystemet öka med 500 miljoner kronor respektive 100 miljoner kronor.”

Sammanlagt 2,6 miljarder kronor ka investeras, därefter har hela landet snabbt bredband.

Det visar sig dock att den Post- och Telestyrelsen, den statliga myndighet som bland annat ska bevaka utbyggnaden av bredbandsnätet – och som beräknar kostnader, undersöker marknad och aktörer – har en annan  kalkyl över vad kostnaderna kommer att bli om regeringen verkligen vill nå de uppsatta målen.

Post- och Telestyrelsens beräkningar säger att det kommer att kosta 22 miljarder att nå de uppsatta målen till 2025.

Vad blir Anders Ygemans kommentar?

Han kontrar med att: ”Den siffran går inte att ta på allvar”.

Varpå Post- och Telestyrelsen svarar att Ygemans siffror inte ”stämmer”.

Det enda som är riktigt säkert när det gäller frågan om hela Sverige ska få snabbt bredband är att digitaliseringsministern och Post- och Telestyrelsen är oense om kostnaden. 2,6 miljarder eller 22 miljarder?

Har ministern eller myndigheten räknat rätt? Myndighetens beräkningar är öppna och finns i deras kontinuerliga utvärderingar av utbyggnaden. Ministern har inte uppvisat sina beräkningar.

Nästa avsnitt: 

Här fanns rum åt alla som ville komma över Öresundsbron, men inte åt statsministern.

Bonus: Anders Ygemans okända år – den anonyme riksdagsmannen, hackern, fjällvandraren

Artiklar

Robert Ygeman och Anders Mugabe

Boris Benulic

Ja, vad gör man när man nackat hönan som värpte guldägg?

Att Robert Mugabe kunde styra Zimbabwe så länge som han gjorde beror inte på hans brutalitet. De massakrer i Matabeleland med vilka han inledda sitt styre hörde faktiskt till undantagen.

Och man kan heller inte riktigt säga att han ”styrde” landet. Han satt på tronen, lovade alla allt de ville ha alltmedan kaos och den för tillfället starkes rätt rådde. En ”rätt” som ledde till mördade vita jordbrukare, exproprierade företag och ett land där till slut inget längre producerades.

Men Mugabe satt kvar i kraft av sin förmåga att flyta ovanpå, genom sin insikt om att om man låter alla kämpa om det som finns nära dem och som de kan komma över genom hot eller brutalitet – ja… då kommer ingen att ha tid, ork eller förmåga att ge sig på den som har den yttersta makten … alltså Robert Mugabe, den gamla, stora krokodilen. Anarkotyrannen.

Men även i Sverige breder denna form av vanstyre ut sig. Kanske är Anders Ygeman den person som oftast och effektivast tillämpar management-by-Mugabe.

Hos Ygeman finns den slöa, dästa valhäntheten – oviljan att bry sig … typ: ”Ja, men jag kunde inte hitta ett rum där vi kunde träffas så jag hade ingen möjlighet under de här månaderna att informera statsministern om att alla svenska körkortsdata fanns tillgängliga för främmande makt.”

Där finns oförmågan att förstå produktionens villkor – som att industriella anläggningar behöver elkraft … en oförmåga som leder till ointresse för att tvinga de underleverantörer som ska bygga överföringskapaciteten från norra till södra Sverige att leverera det de ska leverera på utsatt tid och i fungerande skick. Och när allt är på väg att rasa tar man pengar avsedda för annat för att lösa akuta problem och slippa rent rumänska elransoneringar.

Och nu ska minister Ygeman hantera den svenska postgångens problem. Det förslag som ligger kommer att innebära att i vissa kommuner kan man få vänta upp till en vecka på att få sin post.

Andelen post som skall delas ut inom två arbetsdagar minskar från 95 till 85 procent.

Tre procent av posten ska inte behövas dela ut ens inom fyra dagar … med lördagar och söndagar innebär det att en del får just vänta sex till sju dagar på sitt brev från försäkringsbolag, domstolar, sjukvården samt olika myndigheter där printad och postad information fortfarande ofta är det vanliga sättet att kommunicera.

Så är du gammal (och har svårt med digital kommunikation) och bor i glesbygd kan du sätta titeln eremit på visitkortet i Ygemans Sverige.

Den digitala kommunikationen brukar ofta anföras som lösningen på en del av de här problemen – men eftersom Ygeman också är digitaliseringsminister har flera myndigheter påpekat att bredbandsutbyggnaden inte går enligt plan. Förstås.

När Ygeman kritiserats för vad de nya villkoren för postgång innebär har han också sagt att ”marknaden” säkert kan komma med lösningar om behoven finns av att man får posten i tid om man bor i Åsele. 

Visst är det fascinerande att se att varje gång misskötseln av våra gemensamma tillgångar och verksamheter leder till kollaps av en tjänst … ja, då svarar sossarna (eller borgarna) att: ”Nema problema, ni har väl hört talas om marknaden! Den fixar det!”

Men med de skattevillkor och de regler som finns i dag för företagare och entreprenörer är det ju långtifrån givet att någon ger sig in på en marknad där de ser att det finns behov. 

Politiker och byråkrater missköter staten och den service den ska ge medborgarna, ett av sättet att få medel till detta är att pumpa skattekronor ur individer och företag … och det sker till den grad att till slut orkar inte vare sig individer eller företag agera på den ofria marknaden.

Och då … då kommer sådana som Ygeman och säger: ”Det där kan marknaden lösa”.

Det blir som i Zimbabwe där de vita fördrevs från de verksamheter de byggt upp, ibland mördades de också. Och när allt till slut kraschar – och kraschar ordentligt – då säger de som styr Zimbabwe att det kanske är läge att se till att de vita får tillbaka kontroll över jordbruk och företag. Men då är det lite för sent i många fall … de vita är döda eller har lämnat landet.

…

Dagsversen som illustrerar bilden kommer från Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”. Du som lyssnar på Radio Bubbla har sedan 2015 kunnat höra hans dagsverser i våra sändningar. Nu finns de äntligen i samlad och tryckt form … och du köper boken här

.

Artiklar

Att baka en bulle*

Boris Benulic

”Klappa takten alla bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vetemjöl från livets grottekvarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vi är alla glada bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Slå på stort det har vi alltid gjort/ Så det är bullfest, bullfest hela da’” Ulf Peder Olrog

En del tror att de som hoppat av från Bulletins redaktion kan få det besvärligt. Detta eftersom de inte lär få komma tillbaka till sina gamla tjänster.

Eller?

Låt oss säga så här – medströmsmedias chefer har minst lika stora problem att lösa, problem som är kopplade till just Bulletins avhoppade journalister. 

Det insåg jag i eftermiddags.

Jag råkade befinna mig på Bonniers Konsthall, och intog min lunch på Bistro BKH när jag såg Peter Wolodarski, Hanna Stjärne och Lena K Samuelsson liksom smyga in. Lite bleka och glåmiga, som om de lösgjort sig ur konstverken i en fotoutställning om pandemideprimerade konstnärssjälar… ja, lite och med Lena K såg lite genomskinligt konstnärlig ut.

De stannade till några meter innan mitt bord och betraktade mig misstänksamt. Men rådig som jag är slog jag upp dagens DN och med pennan i hand började jag stryka under saker på ledarsidan medan jag högljutt muttrade: ”Bra! Bra! Där fick de!”

Då antog de att jag inte kunde vara jag och fortsatte lugnade längst in i bistron. De såg sig hela tiden om, det var uppenbart att de ville sitta ifred och inte kunna bli avlyssnade. Jag anar att viktiga saker ska avhandlas när ledarna för DN, statstelevisionen och Aftonbladet träffas i smyg.

Eftersom jag med åren lärt mig läsa på läppar insåg jag att jag skulle kunna uppfånga allt som sades även om de satt rätt många bord bort – de har ju alla tre ganska köttiga läppar som gör det mycket lätt att läsa dem, och detta är vad jag kunde läsa mig till när de började prata.

Wolodarski: Men vad ska vi nu göra med Bulletinredaktionen?

Samuelsson: Är det därför du kallat hit oss. Jag har väl inget ansvar för dem? Har ni? Har du startat arbetsförmedling?

Stjärne: Men jag tror jag förstår hur Peter tänker. Vi måste visa vår moraliska överlägsenhet gentemot högern, och anställa några av dem som lämnat Bulletin. Vi måste komma ihåg att de ändå tagit avstånd från en ännu värre höger.

Wolodarski: Exakt Hanna! Vi måste också visa att det lönar sig att bryta banden med nazisterna.

Samuelsson: Men nu tar du väl i … nazister har de väl ändå inte haft ihop det med?

Wolodarski: Vem som är nazist bestämmer jag …

Samuelsson: … och vilka har du bestämt är nazister?

Wolodarski: Alla som inte vill sitta i samma regering som Stefan Löfven.

Stjärne: Men vi kan ju inte anställa alla som lämnar Bulletin. Journalistkåren måste känna en osäkerhet. Rädsla! Det ska inte vara givet vem vi hälsar välkommen tillbaka som den förlorade sonen och vem som hamnar på härbärget. Det här är ett fantastiskt tillfälle att uppfostra journalistkåren. Nog för att de är fogliga, men det skadar inte med en lektion då och då.

Wolodarski: Precis!

Samuelsson: Men jag förstår fortfarande inte vad jag gör här. Borde ni inte prata med dem på Svenskan istället. Vad tror ni min ledarsida säger om jag anställer någon från Bulletin.

Wolodarski: Vår godhet blir mer tydlig om det är vi tre som släpper in några som flörtat med nazismen i stugvärmen igen. Vi representerar det goda, det ansvarstagande, det anti-rasistiska, det mångkulturella Sverige, vi förkroppsligar det som förenar liberalismen och vänstern.

Samuelsson: Jaja. Jag har inte tid med några programförklaringar. Kör på. Kom till saken. Vem ska ta Arpi?

Wolodarski: Ingen hade jag tänkt. Honom ska vi straffa. Han har haft en så framträdande roll, där har det gått för långt. Han kan säkert försörja sig i reklamfilmer för K-Rauta. Han har ju det rätta utseendet och framtoningen. Lite grovhuggen och med rutig skjorta. Han kan spika ihop saker med Peter Stormare.

Stjärne: Teodorescu då? Om ni inte har något emot det kan jag tänka mig att anställa henne.

Wolodarski: Oj. Där ser man. Som?

Stjärne: Jag tänkte hon kunde få ansvaret för sminkavdelningen. Hon verkar lägga lika mycket tid på det som på att skriva så kunskap och erfarenhet har hon. Hon får till en bättre pancake än Babsan.

Samuelsson: Vem ska ta transan? Vi kan inte ta henne.

Wolodarski: Du menar Fredrik eller Marisol? 

Samuelsson: Ja.

Wolodarski: Varför kan inte ni ta henne eller honom?

Samuelsson: Vi har redan fyllt vår av RFSL påbjudna kvot av transor. Vi har två och de kan knappt hålla sams – så är det alltid, och så kommer de dessutom ihop sig med alla som är lesbiska och homosexuella.

Stjärne: Vår kvot är också fylld.

Wolodarski: Vår också. Men det ser illa ut om just han eller hon blir hängande i luften. Jag ska se om jag kan ordna ett jobb som kulturkorrespondent åt en utländsk tidning. Jag kan ju sälja in det med att de får två för en.

Stjärne: Men då är det bara två gamla Expressenskribenter kvar i avhoppargänget, Lekander och Birgersson.

Samuelsson: Men Peter, dem är det allt upp till dig att ta hand om … av Bonnier är de komna, till Bonnier ska de åter varda …

Wolodarski: Nej, nej, nej! Spelar roll om vi tar in dem hos oss igen. Ingen läser dem. Inte tidigare, Inte under veckorna på Bulletin. Så vem skulle märka att vi lät dem komma tillbaka? Och om ingen gör det kan vi ju inte markera hur goda vi är.

Stjärne: Du har rätt. Det samma gäller Economou. Ut i kylan med dem. Ska vi markera godhet är det Arpi eller Teodorescu vi måste ge jobb, och då funkar det kanske inte om jag sätter Alice i sminket.

Samuelsson: Men skulle vi inte kunna sälja in Arpi som programledare i Farmen, snacka om att ha rätt utseende. Vem har bra kontakter med TV4? De vill ju också alltid godhetssignalera.

Wolodarski: Jag kan slå en signal. Jag har en del kontakter där – det är ju inte så länge sedan de var en del av Bonniers.

Stjärne: Men då kan jag ha Alice i sminket om vi kan placera Arpi i Farmen! Toppen!

Wolodarski: Men då var vi klara! Ska vi beställa då?

Stjärne: Nej, jag hinner inte.

Samuelsson: Inte jag heller.

Stjärne och Samuelsson reser sig upp och går lystet leende mot mitt bord. Jag inser förskräckt att de noterat hur mina ögon hela tiden hängt vid deras anleten, och följt varje skiftning. De har tolkat min läppläsning som ett försök att flirta. Jag överväger att resa mig upp och springa, men väljer att sitta kvar och börja hosta som en polsk kolgruvearbetare och jag ser hur de förskräckt ryggar tillbaka och tar en lång omväg när de lämnar BKH.

*Rubriken syftar förstås på Elon Musks ord: "Om du vill bygga ett företag är det som att baka en kaka. Alla ingredienser måste ha rätt proportion."

Artiklar

Tvättmadam Bergfeldt vaskar politikerbyk

Boris Benulic

En del smyger tillbaka in i offentligheten via bakdörren – Fredrick Federleys återkomst ser däremot ut att ske i allas åsyn på bästa sändningstid. Politikerkasten vill tydligen prompt ha honom tillbaka i sina led.

Forna tiders tvätterskor skulle aldrig åtagit sig de uppdrag Carina Bergfeldt gärna utför.

Makthavarna har tidigare haft lite problem när någon av dem blir påkommen med fingrarna i syltburken … eller någon annan mindre lämplig plats.

För syns skull måste den skyldige avgå, eller flyttas till en ny tjänst.

Lite karantän liksom. 

Efter den är det full fart igen och de kan framträda lika mycket som förut och uttala sig lika tvärsäkert i någon ny fråga som de inte begriper sig på.

Men vad gör man med en makthavare som ägnar sig åt sexuella trakasserier eller övergrepp?

Och vad gör man med en politiker som lever tillsammans med en pedofil som dömts för brutala våldtäkter?

Förr var det ju bara att låta dem försvinna ut i periferin och alla andra makthavare låtsades som om personen aldrig existerat; typ: ”Förlåt, vem då sa du…? Hm… är det han som tagit över OKQ8-macken?”

Men när det gällde Fredrick Federley kunde man ana att makthavare och media skulle göra allt för att Federley skulle få komma tillbaka. Ingen i de sfärerna stod upp och sa vad varje normal människa tänkte:

”Federley är en uppenbart perverterad person och man bör granska honom noggrant, liksom hans kontakter i Centerpartiet.”

Det sistnämnda vore viktigt inte minst på grund av att det visat sig att just Centerpartiet verkar vara pedofilers och sexförbrytares favoritparti. ”Varför”, vore en rimlig fråga till Annie Lööf och andra i partiledningen.

Men istället har makthavare talat om vilken tragedi den här affären är för Federley. Jag kan tänka mig en en del andra offer i det här sammanhanget.

Uppenbart är man gärna vill ha honom tillbaka i gänget. Varför? Är det för att de partiöverskridande politiker- och byråkratfesterna inte får den där riktiga gnistan om inte Federley anför karaoketävlingen utstyrd som sitt kvinnliga alter ego ”Ursula”? Saknar numera Dan Eliasson någon att sjunga duett med?

Men nu är problemet löst när det gäller hur man hanterar Federley och fixar hans återkomst … han ska få framträda i statstelevisionen i Carina Bergfeldts ganska nya prata-ut-och-berätta-om-dig-själv-program.

Bergfeldt har den där magiska egenskapen som makthavare älskar. 

Inte bara det att hon kan föra ett samtal med sin gäst utan att bry sig om elefanten i rummet.

Hon kan föra ett samtal med en gäst som när han kommer in i studion drar sin pistol, en för ändamålet mycket lämpad .458 Winchester Magnum, och därefter går fram och skjuter elefanten … och sedan lugnt går och sätter sig mitt emot Carina Bergfeldt – som inte under hela intervjun kommer att ta upp att det ligger en numera väldigt död elefant i rummet … utan istället bara myspratar. Alla obehagligheter som eventuellt kommer upp är alltid sådant som den intervjuade anser sig vara utsatt för, sådant han eller hon själv gjort mot andra förbigås alltid.

Vill man stärka sig mentalt för att orka med den svenska överhetens konstanta och infernaliska ljugande bör man läsa böcker som beskriver apspelet på ett muntert och överlägset sätt … ett utmärkt val är i så fall Klot-Johans samling med dagsverser ”I dag jag drömde”.

Den här kan man läsa för att stärka sig innan Federley dyker upp i rutan i kväll:

För att lyckas i sitt uppsåt 

när man ämnar koka groda 

måste alla krafter goda 

även verka i försåt 

ni ska ej be om förlåt
om ni sprider lögner vita, 

ty på er ska grodan lita
det är viktigt att ni tystar 

alla dem som annat knystar 

annars kan ju grodan smita 

”I dag jag drömde” beställer du här.

Artiklar

Framtidens fallerande fallosar

Boris Benulic

En framtid med krympande tillgångar är en tanke som de flesta – obegripligt nog – börjar acceptera ... men det här?

Det är lätt att förstå varför Romarriket blev så stort.

Det gäller att marknadsföra olika sorts hot på rätt sätt. Ska man prata om faran med kemikalier, metaller och plast som på olika sätt påverkar oss får man inte vara för abstrakt och köra med scenarios som:

”Om det fortsätter så här kommer världshaven att vara borta om 150 år och vara ersatta av en massa plastkassar” eller ”kemikalierna i vår mat gör att 90 procent av alla barn som föds kommer att ha någon form av diagnos”.

Det är inte tillräckligt skrämmande. 

För svårgripbart. 

Mänskligheten har en formidabel förmåga att strunta i hur verkligheten ser ut och dra täcket över huvudet och hoppas på att allt är bättre när man vaknar; människor intalar sig att när de slår upp sina ögon i gryningen så är inte längre Löfven statsminister (allt var bara en ond dröm) … utan politiker av svenskt 1930-talssnitt har ett fast grepp om rikets angelägenheter.

Erin Brockovich däremot (jodå, hon finns på riktigt), hon vet hur man sprider panik bland dem som bestämmer. Politiker, byråkrater och storindustri i kombination med människors förträngningsförmåga är en motståndare svår att få på fall … alltså får man slå under bältet – vilket är just vad Brockovich gör när hon i en kolumn i Guardian påtalar något som kommer att få de flesta av världens makthavara att agera; hon förklarar att syndafloden av gifter och kemikalier gör att alla penisar i hela världen kommer att krympa … och testiklarna blir som jordnötter:

”As if this wasn’t terrifying enough, Swan’s research finds that these chemicals aren’t just dramatically reducing semen quality, they are also shrinking penis size and volume of the testes. This is nothing short of a full-scale emergency for humanity.”

Dock … Brockovich taktik – ett mentalt kalsongryck på makthavare och medborgare – kanske inte fungerar. Jag diskuterade frågan i går med Kurd-Kjell och han var som vanligt mer pessimistisk än jag. Han menade att eftersom de män som har maktfunktioner ju har de organ de har, så kommer de inte att bry sig om det här hotet.

Snarare kommer de att bli tilltalade av den utveckling Brockovich hotar med.

Äldre makthavare kan av konkurrensskäl snarare vara intresserade av att öka mängden kemikalier och miljögifter för att skapa ett samhälle där de är de mest välutrustade.

Artiklar

DN och bombliberalernas osläckbara blodtörst

Boris Benulic

Det finns några oskadade byggnader kvar i Syrien – men DN ger sig inte förrän de också raserats.

Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?

Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.

Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.

Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.

Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken: 

”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”

DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.

Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.

DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:

”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”

Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.

Argumenteringen är något förryckt:

”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”

Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.

Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?

Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.

DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:

”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.

Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”

Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien. 

Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.

Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad. 

Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:

”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.

Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.

Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.

Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).

Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.

Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?

Skulle inte tro det.

Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.

Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.

PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.

Artiklar

Bevingade beslutsfattare?

Boris Benulic

Remedios Varo: "Skapandet av fåglar" (1957). Min nuvarande smak för surrealistisk konst kan nog förklaras av de senaste veckornas sjukdomstillstånd ... men antagligen också av mitt återinträde i nyhetsflödet.

Det tjatas obegripligt mycket om vad vi kan och måste lära av den här pandemin. Och det tyckande skiktet i samhället arbetar hårt med att propagera för mer medel till just den form av verksamhet som håller dem själva med sockerlösning så att de orkar informera, kommunicera och framföra åsikter … och det de gör nu är att förklara för oss andra hur den verksamhet som är närande för dem också är livsviktig för oss.

Vilket förstås innebär att du dagligen kan läsa om att pandemin lär oss att vi ska satsa på dagis, teater, fossilfri ståltillverkning, hjälpmedel för handikappade, linbanor, bönpasta … listan är oändlig. Jag utgår från att de som propagerar för kostnadsfria tamponger och obligatorisk simundervisning numera också gör det med hänvisning till pandemins lärdomar.

Lite fascinerande är det att många anser sig kunna dra vittgående slutsatser om hur samhället behöver förändras med utgångspunkt från pandemin … när det samtidigt uppenbarligen är så att de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna har lite svårt att bli överens om vad det är för sjukdom vi står inför, hur den ska hanteras, botas och förebyggas.

Det är som om förslagsställarna på samhälleliga åtgärder lägger upp taktiken inför en match innan de vet vilket lag de ska möta (å andra sidan har ju just det hänt både en och två gånger i svensk idrottshistoria … så varför inte i det här fallet också …).

Men det kanske mest märkliga bidraget till genren ”nödvändiga lärdomar av pandemin” lästa jag i morse på DN Debatt. Där var det de två professorerna Bo Rothstein och Lennart Levi som under rubriken ”Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning” förklarade att:

”Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet i stället för kritisk tänkande, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.”

Men när unga människor kommer till högskolan har de redan formats av det svenska samhället i två årtionden – eller mer. Vi kan i det här fallet lämna frågan om vad det innebär för deras förmåga att att läsa, skriva och räkna och istället koncentrera oss på det Rothstein och Levi vill diskutera; alltså hur högskolan ska forma självständigt tänkande människor och ledare.

Framtidens ledare kan bara växa fram i ett samhälle vars grundval är respekt för arbete och kunskap, och där familjen är den grundläggande enhet som garanterar samhällets stabilitet … och flexibilitet (för alla, även dem som inte ingår i en familj). Ledare formas och utvecklas i samspel med andra människor, ett samspel som äger rum inom ramen för meritokratiska, hierarkiska strukturer som premierar intelligens, flit och integritet.

Ser det svenska samhället ut på detta sätt i dag?

Nej.

Och då spelare det ingen roll om Rothstein och Levy får fullmakt att skapa en ny ordning på universiteten.

Ledare föds och fostras i den verkliga världen. I arbete, familj, föreningar, skola. 

De fostras inte i vår nuvarande vi-måste-alla-tycka-lika-och-ni-ser-mig-väl-nu-och tycker-om-mig-kultur. Ledare blir de som förmår gå mot denna kultur.

Ledare kläcks inte på högskolor.  Ledare formas inte i en framtida miljö som den Rothstein och Levi beskriver där det är så att:

”… nästa generation beslutsfattare lär sig tänka kritiskt, etiskt och i system med fokus på mänsklig välfärd och planetens överlevnad. Ett sådant nytänkande, med bas i FN:s enhälligt antagna Agenda 2030, måste nu komma att prägla läroplaner och kursinnehåll.”

Luta dig bakåt. Fundera på ditt liv. Vad du vill ha ut av det. Grubbla på hur Sverige ser ut. Känner du då att du längtar efter framtida ”beslutsfattare” formade av ”FN:s Agenda 30”?

Grattis i så fall, och kul för dig.*

Vi andra får nog dock se oss om efter ledarskap och klokskap på annat håll.

Högskolorna ska ägna sig åt att ge dem som studerar där kunskaper så att de kan bygga gigantiska broar, bota cancer, ta oss till Mars och vidare.

De framtida ledarna däremot – eller ”beslutsfattarna” för använda Rothsteins och Levis favorituttryck –  lär slipas och formas annorstädes.

*Det helt verklighetsfrånvända i professorernas förslag framgår till och med att två längre nyhetsinslag i statstelevelevisionens nyheter denna vecka. 

Det ena handlade om hur Kina bryr sig föga om FN:s Agenda 30  och det andra handlade om at Indien bryr sig lika lite om denna agenda.

Men i Sverige ska vi programmera framtida ”beslutsfattare” efter denna agenda.

Artiklar

Julgransfoten i klaveret

Boris Benulic

"Trollkarlen", målning av Remedios Varo (1956).

En del av förmiddagen ägnas åt rehabträning. Först ska jag gå nio trappor ner till källaren, därefter vandra upp igen. 

Jobbigast är nog faktiskt att undvika att snubbla på alla sladdar jag är uppkopplad mot, eller förresten … jobbigast är att när jag inleder uppstigningen börjar Dave Edmunds ”Crawling from the wreckage” gå på repeat i hjärnan. Varför efter alla dessa år?

När jag efter att ha återvänt till mitt rum ska försöka förstå nyhetsflödet märker jag att Edmunds fortsätter gå på repeat. Undrar om det hjälper om jag ber dem dra ner på syrgasen?

Jag har en känsla av att många människors missnöje med tillvaron, och deras vantrivsel med det mesta, beror på att de tror att det finns ett senare syndafall. Alltså ett annat än det som Bibelns Eva ställde till med när hon lät sig luras att smaka på ett Granny Smith. Just den försyndelsen borde vi rimligen som art ha bestraffats tillräckligt för vid det här laget.

Någon måste alltså begått ett mycket allvarligt moraliskt etikettsbrott långt senare. Kanske beställt en tunnbrödsrulle med både gurkmajonnäs och räksallad.

Och efter det vände utvecklingen, någon slängde ut oss från skidliften mitt i störtloppsbacken. Som art nådde vi aldrig toppen och nu går det snabbt utför.

Snabbast går det i Sverige.

Mufflonfår har siktats i Grycksbo.

Kanske tror politiker och journalister och utvecklingen går att hejda om vi söker oss tillbaka i den närtida historien och hittar det där hittills oupptäckta brottet mot skapelsens ordning.

Man får i alla fall det intrycket om man läser våra tidningar.

I DN förklarade moderaternas Gunnar Hökmark att det nu måste till en ”sanningskommission”. Det som ska utredas är varför de svenska regeringarna (alltså mest socialdemokraterna) var så eftergivna mot Sovjetunionen under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet.

Och varför inte. Det finns väl alltid någon historiker som behöver extraknäcka i en utredning.

Men det jag undrar är … Sveriges situation i dag … beror den i huvudsak på att Undén fjäskade för Gromyko och Schori för Breznjev … eller beror den situationen på att ledarna för Hökmarks eget parti ganska nyligen öppnade Sveriges gränser och bjöd in hela världen – och detta efter det att de mycket metodiskt monterat ner vad som fanns kvar av Sveriges krigsmakt?

Jag skulle vilja läsa en text där Hökmark diskuterade sin egen oförmåga de senaste 20 åren att försvara de nationella intressena mot sin egen partiledning.

Men istället vill Hökmark att vi ska gräva oss i vad som hände på 1960-talet, ett årtionde då vi trots allt hade en fungerande krigsmakt och ordning på gränser och välfärd.

Samtidigt inleder DN en reportageserie om hur bland annat sydkoreanska och chilenska barn verkar ha kidnappats från sina biologiska föräldrar för att kunna adopteras bort till barnlösa svenskar.

Wolodarski kräver sanningskommission. (En kommission till!?!?! Var ska de alla rymmas?)

Sverige är i förhållande till sin storlek kanske det största adoptionslandet i världen. Att DN riktar uppmärksamhet mot denna fråga beror på att den passar in i DN:s mer allmänna beskrivning av Sverige; ett litet land som genom historien tillfogat omvärlden obotlig skada; vikingarnas plundringar, stormaktens härjningar, deltagandet i slavhandel, eftergivenhet mot nazismen, följsamhet mot Sovjet och dessutom lever vi så gott och klimatsvinigt att antagligen som nation ensamma är skyldiga till att permafrosten försvinner från Sibirien innan veckan är över … och … som om allt detta inte räckte: Nu är det avslöjat – Sverige är också ett land av barnatjuvar.

Vi lever inte i ett land där direkt och omgående ansvar utkrävs av den som är ska leda en verksamhet – det må sedan vara vård av äldre som fått covid eller att förhindra att svenska kyrkor bränns ner … eller att det finns el till uppvärmning och industriell verksamhet.

Dagens makthavare tillåts alltid komma undan genom att de och media om så behövs startar diskussioner, gärna om möjligt brottsligt vanstyre som en gång i iden tillåtits utspela sig.

Men ska vi inte lämna sådant åt historikerna, och istället koncentrera oss på dagens vanvård och försummelser av rikets affärer?

Det förvånar väl ingen att minister Hallengren omgående förklarade att gamla svenska adoptioner absolut måste granskas. 

Ett gammalt vanligt makthavarknep. Klarar du inte ditt jobb, börja stöka med andra saker, som drar till sig uppmärksamheten.

Varje förnuftig, rationellt fungerande människa formar sitt och de sinas liv efter prioriteringar. Man koncentrerar sig på att klara av det som är viktigast i det givna ögonblicket och för framtiden. Allt annat får anstå. Man tar saker i tur och ordning.

Hittar man inte julgransfoten när granen ska kläs går man inte upp på vinden för att försöka hitta tvåmanstältet som försvann under sommaren.

Men det är precis det regeringen om och om igen gör. Och de andra partierna.

Ingenting blir någonsin färdigt eller avslutat, samtidigt som nya påstått akuta frågor förs upp på dagordningen.

Makthavare och överhet behöver få oss att tro att så måste verkligheten så ut – annars riskerar de att bli ställda till svars för allt det där de borde gjort.

Om vi nu är ense om att varje förnuftig individ – vare sig det är i deras egenskap av förälder, företagsledare eller bara så där i största allmänhet – prioriterar och löser saker i tur och ordning … varför ska vi acceptera att landet styrs av människor som saknar den förmågan?