Artiklar

Katoliker, kufar, kött, krig, kognition, kön

Boris Benulic

”Du behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det räcker med att människor sluta läsa dem”. (Ray Bradbury)

• Utgörs Polens befolkning till stor del av antisemiter, abortmotståndare och fundamentalistiska katoliker? Är den politik som förs i landet följden av att till slut har 15 generationers råkrökande i stora delar av den manliga befolkningen fått genomslag i genpolen? Eller …?

• Behöver Sverige fler bildade leninistiska miljonärer som äger hotell och sponsrar kultur? Eller …?

• Utgörs milstolparna på vägen till fysisk ohälsa (och därmed mental sådan) av berg av bullar, frallor och små koner av ris? Eller … ?

• Kan man tänka sig att en gång i tiden saknade människan medvetande i vår moderna mening? Att det då var så att en del av hjärnan gav order och den andra delen av hjärnan såg till att orden utfördes. Ingen ångest, ingen självreflektion, inga pengar i onödan till terapeuter. Eller …?

• Är James Ellroys romaner ett exempel på människor som fortfarande – i vår tid – är funtade på det sättet att en del av hjärnan beordrar och den andra utför?

• Om du förklarar för din omgivning att du egentligen är den återfödde Karl XII och begär att kalvar ska föras fram så att du ska kunna halshugga dem … då kommer din omgivning att ingripa. Möjligen kommer de att säga: ”Klart du är Kalle Dussin. Följ med här Ers Kungliga Höghet”, bara för att de stillsamt ska kunna föra dig till någon som kan tala dig till rätta.

Men om en fyraåring pojke i dag förklarar att han är en flicka är risken stor att omgivningen så där bara utan vidare säger: ”Klart du är!”.

…

I mina dagliga nyhetsbrev brukar jag avhandla alla möjliga ämnen. Från New York-polisens historia till olika recept där kakao kommer till användning. I breven har jag diskuterat Thomas Jeffersons vanor, Isaac Newtons alkemistiska försök, norrlandsskildringen i svenska romaner.

Kort sagt, allt som faller mig in, vare sig det retar eller roar mig, noteras och kommenteras.

Från och med den här veckan kommer jag också att skriva mer om böcker. Olika verk ligger alltid där i bakgrunden och påverkar det jag skriver om mat, kultur eller politik.

Men när jag ser tillbaka på de 400 breven inser jag att jag nästan aldrig skrivit om en bok i sig.

Det kommer det att bli mer av framöver.

Den här veckan kommer jag att låta varje nyhetsbrev till en del avhandla en bok. Det är böcker jag nyss avslutat eller är på väg att läsa klart … jag har alltid fem eller sex böcker på  gång (eller fler … oftast).

Och den här veckan blir det följande böcker som diskuteras – en per dag:

Peter Hetherington: Unvanquished: Joseph Pilsudski, Ressurrected Poland and the Struggle for Eastern Europe.

Bästa sättet att förstå det storslagna i polsk mentalitet är att studera marskalk Pilsudski, mannen som räddade Polen (inte bara en gång), utan också egentligen återskapade sitt land. Han var grinig som person men mild som diktator. Ett verk som lämpar sig för att diskutera problemen med demokrati.

Per Nygren: Lasse & Lenin. En läsvärd biografi om en ”hotellägare, kommunist, alkoholist, samlare, miljonär, provokatör, boknörd, varbergsbo, frankofil, kubafrälst, retsticka och klosterägare”.

Gary Taube: Därför keto. Egentligen inte så mycket en bok som anvisar vad du ska äta utan som får dig att förstå vad du inte ska äta. Tilltalande också därför att den angriper den vidskeplighet som finns på det här området.

James Ellroy: This storm. Fortsättningen på hans nya svit om Los Angeles under andra världskriget. Jag läser den mycket för att studera hur Ellroy numera skriver; furiöst, utan ett enda onödigt ord.

Julian Jaynes: The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Extemt uppslagsrik bok om hjärna och medvetande. (Var inte orolig. Det är ganska långt bort från den nu så populäre och allerstädes närvarande Anders Hansens tankar i TV-program, tidningar och böcker. Där utmynnar det alltid i ett ”sov mer” och ”ut och gör hoppsasteg i skogen”.

 Jag förstår inte hur jag kunnat undgå att läsa Jaynes bok. Den kom ändå 1976. Möjligen har jag undermedvetet undvikit den därför att jag misstänker att min egen hjärna inte ens är bikameral. Möjligen spelar den i mitt fall inte ens någon större roll för vad jag gör.

Abigail Shrier: Irreversibel skada. Egentligen en bok som handlar om att den mest skadliga tankegången i det moderna samhället är: ”Du kan bli vad du vill”.

Och mitt nyhetsbrev beställer du här.

Artiklar

Vilset om vikingar

Boris Benulic

Kan man föra ett samtal om Norden i dag utan kunskaper om Norden i går?

Råkade lyssna på P1 i går kväll och plötsligt börjar ett program som heter ”Norsken, svensken och dansken”. När jag efteråt kollar i programtablån för att förstå vad jag lyssnat på läser jag följande beskrivning:

”Norska Hilde Sandvik och hennes ständiga samtalspartners svenska Åsa Linderborg och danske Hassan Preisler pratar likheter och skillnader mellan våra skandinaviska länder.”

En av diskussionerna var obeskrivligt underhållande.

Dansken berättar om hur kyrkoministern i hans land fått mycket skäll därför att hon inför en fotografering klätt ut sig till völva. Det ansågs för hedniskt av arga kritiker.

Åsa Linderborg blir helt förvirrad och vet inte riktigt vad hon ska säga:

”Men … du menar att … varför … (hon tystnar och tar tydligen sats) … varför klädde hon ut sig till … det där vi har mellan benen?”

Allmän förvirring drabbar nu också dansken och norrmannen.

Dansken mumlar: ”Du menar en Volvo?” (Lite kul att en dansk tydligen tror att Volvo tillverkar motorcyklar eller mopeder).

Till slut samlar de sig och kommer kollektivt fram till vad som avsetts och vad väl ändå de flesta av lyssnarna redan förstått; en völva var ju en forntida spåkvinna i norden.

Det här programmet måste jag följa.

Har jag tur kommer dansken någon gång att ta upp en diskussion om ett arkeologiskt fynd i Danmark … att man hittat en … völvastav.

Artiklar

Varför vämjes Wiman?

Boris Benulic

DN:s kulturchef längtar bort. Vi får väl hoppas han lyckas ta sig långt bort.

Två teman präglar numera Björn Wimans texter som kulturchef på DN. Först var det klimatet. Och det vara bara klimatet. Wiman kunde inte packa ner matvaror på ICA i en plaskasse utan att uttrycka sin ångest över att han bidrog till att göra världshaven till en guttaperkastäpp. Sedan tog väl Wolodarski honom i örat och sa: ”Men Wiman, ni måste variera er lite!.”

Så nu skriver Wiman om Förintelsen också.Har dock slutat skriva om Wagner som han faktiskt fick ihop en text om någon gång om året.Möjligen anar jag i dag att Wiman kanske ändå nu infogar ett nytt ämne i sin repertoar; avsky för Stockholm.Vanliga människor bekymrar sig för våldet och kriminaliteten – fyra skjutna i förorterna förra helgen, två skjutningar den här helgen … och det är bara lördag morgon.Men det är inte det som stör Wiman. Det är:

”… livet i Sveriges huvudstad 2021: striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ”nytt”, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela låtsastennis i burar. I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.”

Wiman är uppenbarligen inte frisk och lever i en helt egen verklighet. I den verkliga verkligheten strids inte ”på kniven” om parkeringsplatser däremot om vem som ska kontrollera narkotikaförsäljningen i en viss del av staden. Här hänger inte livet på om man ”hakar på” trender. Här kan livet hänga på om man ”befinner sig vid fel plats vid fel tillfälle” som polischefer brukar uttrycka det. Här kan livet hänga på – om man är affärsidkare i förorten – att man betalar beskyddaravgift.Visst är elsparkcyklar en styggelse.Och matbud.Men att uttrycka det som Wiman gör blir bara fånigt:”… olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått.

”Existentiella mått”? Den som lodar de själsliga djupen hos DN:s kulturchef kommer säkerligen att finna dem mycket, mycket grunda.

Artiklar

Vad vi gör med den tid som är oss utmätt*

Boris Benulic

"Man tjänar bäst civilisationen genom att vara motståndare till det som i dag får passera som civilisation". (Wendell Berry)

Ibland när jag är i Vasalundshallen och tränar avslutar jag med att gå till simbassängen. Men bara ibland.

För ofta är det skolklasser där, och alltid sitter det en, två eller tre flickor med täckta huvuden. Jag är ingen större psykolog men till och med jag kan läsa sorgen och förvirringen i deras ögon över att inte få simma och stoja med de andra barnen.

Åsynen av detta gör mig deprimerad och förbannad.

För att bota detta vandrar jag ibland in på Solna Stadsbibliotek. På barnavdelningen finns det alltid några barn av utländsk härkomst som har en lycklig blick av den sort jag föreställer mig att jag själv hade i den åldern när jag var på biblioteket . De vandrar försynt sökande längs med raderna av böcker (på svenska). De låter fingrarna löpa längs med bokryggarna som om de skulle kunna känna sig till vilken bok som kommer att vara bäst för dem. De är inte bara på väg in i de världar boken öppnar, de är på väg in i den verkliga världen.

Vid åsynen av detta fylls till och med min vresiga själ av en känsla av frid och stillsam glädje.

Men jag vet också att om jag vill se fler barn nästan högtidligt skrida fram mellan bokhyllorna … ja, då måste jag vårda min vresighet.

…

Vi har alltså kommit till det avslutande avsnittet av min polemik mot Dan Korns serie om hederskultur i Bulletin. Nu ska vi diskutera praktiska åtgärder.

Den svenska debatten i fråga om invandrare, flyktingar, integration, assimilering, och kriminalitet präglas av två helt motsatta poler.

Den ena kan formuleras som: ”Visst är det lite problem, men det ska man räkna med när man skapar ett mångkulturellt samhälle. Alla är välkomna hit och alla har säkert något att bidra med.”

Den andra kan formuleras som: ”Nej, ut med dem”.

Debatterna blir sällan fruktbara. Båda sidor presenterar listor. De som är för radar upp Zlatan, kebab och afrikansk folkdans på nationaldagen samt att äldreomsorgen behöver allt mer personal. De som är mot listar mord, våldtäkter och kaos i skolan.

Listorna blir längre och längre på ömse håll. Motsättningarna allt större.

Låt oss istället utgå från att jag tror att det trots allt finns en gemensam grund där alla förnuftiga och rationella människor kan samlas.  Den grund som utgörs av att dessa människor faktiskt har en gemensam syn på vad det i den mest fundamentala meningen innebär att vara människa. Det är inga komplexa Wittgensteinska tankegångar utan det varje tänkande människa vet med sig

När vi väl står där och inser att vi är överens om mycket grundläggande principer bör vi rimligen kunna enas om att utveckla och tillämpa de åtgärder jag föreslår. Sedan när ordning är upprättad kan vi gå vidare.

Löser det alla problem? Långtifrån. Men vi kan inte som Dan Korn eller Ulf Kristersson säga att det löser sig om en generation eller två. Det de lovar ska lösa sig är dessutom en avtrappning av våldet. Lika viktig är ju frågan om att tre tusen år av svensk utveckling, kultur, mentalitet och språk inte upplöses; allt det som en gång till slut gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika industrinationer.

Jag har självklart inget behov att alla tycker som jag när det gäller vad som definierar en flykting (mer om min åsikt kan man läsa här).

Jag har heller inget behov av att alla delar min åsikt om invandring – och det är att den är till fördel för nationen, om de som kommer är människor som genom sitt arbete vill bidra till nationens utveckling och som respekterar landets seder och kultur.

Problemet i Sverige i dag (ett av många) är att vi i dag utvisar den sortens människor, men i stort antal behåller och försörjer deras raka motsatser.

ARBETE

Arbete är det som gör dig till människa. Att inte arbeta för sin försörjning utan vara beroende av andras välgörenhet och nåd är förödande för självkänsla.

En bidragande orsak till problemen i dag är att vi har några hundratusen människor som inte arbetar utan bara finns till. Paradoxalt nog är det så att det i bästa fall innebär att de blir passiviserade, i värsta fall att de ägnar sig åt brott.

Vi måste dessutom inse den skadliga inverkan detta har på samhället i övrigt; på detta sätt skapas känslan hos dem som arbetar att det egentligen inte lönar sig, och om man arbetar försörjer man dessutom andra som inte arbetar.

Alltså måste alla som inte arbetar men som skulle kunna göra det sättas i arbete.

I varje kommun inrättas AK-enheter efter förebild från hur arbetslösheten hanterades i Sverige under krisen på 1930-talet.

Den som inte har arbete skrivs in i AK-kompanierna och ersättningen blir beroende av det arbete de utför. Arbetsplikt och 40 timmars-vecka gäller.

En vanlig invändning blir då förstås att ”men det finns ju inga jobb”. Men om jag vandrar genom Råsunda, Solna och Sundbyberg i dag kan jag lista några tusen arbetstillfällen för att försköna och förbättra dessa platser och sätta dem i bättre ordning. Det är arbeten som kräver att man har två armar och två ben.

Att hålla våra städer och samhällen i ordning hör till det som det påstås att en del av våra skattepengar är avsedda för. Uppenbarligen är så inte fallet. 

Men nu kan vi lösa det. 

Alla skogens och trädgårdarnas gåvor kan skördas. Tillgången på svamp, bär och frukt kommer att bli nästan obegripligt stor i kommunernas skolor och äldreboenden. Och i vården.

Och finns det något bättre sätt att komma i kontakt med vad som är svenskt än att skörda alla dessa naturens gåvor?

Och vi kommer att få skottade trottoarer på vintern, fungerande utdelning och hämtning av post … och så vidare.

Den som inte kan försörja sig själv, och inte har arbete men inte vill ingå i ett AK-kompani får givetvis lämna landet med första lägenhet.

SKOLA

Skolgång organiseras endast för de barn vars föräldrar vill assimileras i det svenska samhället. Inga undantag gives. 

Att anpassa undervisningen till barn vars föräldrar inte har en avsikt att bli assimilerade är att försvåra och i värsta fall förstöra undervisningen för de barn vars föräldrar är svenska (eller utländska som vill assimileras) och kan inte tillåtas.

Det är också självklart att man heller inte kan tillåta religiöst betingade uttryck i klädsel, krav på speciell kost eller undantagande från viss undervisning.

Hur ska då undervisning ordnas för de barn vars föräldrar inte vill att de assimileras? Mitt hjärta blöder i dubbel mening för dessa barn, men det kan inte vara värdfolkets uppgift att låta dem gå i de egna skolorna. Dessa barns föräldrar har uppenbart inte för avsikt att bli en del av ett fungerande samhälle och de problem det skulle medföra att deras barn går i skola är olösbara.

En miserabel och fruktansvärd situation? Ja, det är det. Och felet är vems? 

I dag diskuteras på allvar att bussa barn från icke-fungerande skolor till skolor som fungerar – något som innebär att i grund och botten ges barn i de fungerande skolorna ansvaret för att lösa problem med att andra barn inte kan läsa, skriva eller sitta still. De får bära den bördan.

KONTROLLER, DOKUMENT, BOENDE

En fungerande flyktingpolitik kräver isolering. Ett land som tar emot flyktingar är en livbåt. I livbåten  går först kvinnor och barn ombord, därefter män. Ser du en man som vevar med armarna och har vild blick släpper du inte ombord honom med mindre att han går med på att sitta bunden. Sedan får man se om han lugnar sig. Man kan inte riskera livbåten och dem som är ombord.

Vid andra världskriget slut var 11 miljoner människor i Europa flyktingar. Det tog tid innan de alla kunde återvända till sina hemländer eller till ett nytt hemland. Efter tre år fanns det någon miljon kvar i lägren. Och till slut kom även de in i vardagen i något samhälle.

Att ett Europa så förött av krig ändå klarade denna flyktingström beror ju på lägren (och på flyktingarnas vilja att åter bli en del av Europa, vart det nu vara månde).

Lägren gav ordning och reda. Möjlighet att organiserat låta grupper och personer komma ut i samhället när det fanns platser för dem – och när de visat sig att de verkligen ville ha dessa platser, att de såg dem som en gudagåva.

Vi skulle inte haft den situation vi har i Sverige i dag om vi lärt av perioden efter andra världskriget. Hade vi haft läger för alla flyktingar som kommit hit under 2000-talet kunde de som visade sig kunna fungera kontinuerligt kunnat slussas ut i samhället kommit ut i det, de andra blev kvar i lägren i väntan på återvandring.

Det här innebär att vi måste återskapa flyktingläger – återigen för att skilja agnarna från vetet. Ett första steg är folkräkning, och utdelande av fungerande dokument som visar adress och sysselsättning. Detta kombineras med en utökad övervakning som möjliggör kontroll av att folk inte befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

OMEDELBAR FÖRFÖRFLYTTNING UR RIKET

Ovanstående åtgärder leder till att vi får en bättre överblick över tillståndet i landet och över vilka som inte har respekt för värdland och värdfolk. Dessa måste då omgående isoleras från samhället, och därefter förflyttas utanför gränserna.

En invändning jag stött på är att det kräver ”resurser”. Ja, men det är inget mot kostnaderna för det arbetande folket om de som inte vill ingå i samhället blir kvar i Sverige.

* Rubrikens citat utgår förstås från Gandalfs svar på Frodos gnäll:

"Jag önskar att det inte hade hänt under min tid” sa Frodo. ”Det gör jag också”, sa Gandalf. ”Och så är det för alla som under sina liv upplever sådana tider. Men det är inte för dem att besluta om. Allt vi har att avgöra är hur vi ska förfara med den tid som är given oss”.

Artiklar

Att baka en hederskulturkaka och sedan plocka ut russinen

Boris Benulic

En man har heder om han upprätthåller ideal som gör att det kan bli obekvämt, olönsamt och farligt för honom. (Walter Lippman)

Det finns ingen hederskultur i världen som inte har regler och normer som ska göra människor civiliserade – även i västerländsk mening. Man ska hålla sitt ord, inte stjäla, vara gästfri mot främlingar och behövande, värna de svaga och man ska skydda kvinnors heder. 

Just det där senaste kan verka vara  ett märkligt utryck för en civiliserande regel. Detta eftersom ”skydda kvinnors heder” i Sverige förknippas med mord på kvinnor som genom sitt beteende anses ha skämt ut sin familj – därav steningar i Afghanistan och Pakistan, och det är därför kvinnor numera i Sverige kan dödas med 48 knivhugg eller genom att bli utkastade från en balkong. Men riktigt så enkelt är det inte.

Hederskulturers lagar påbjuder att du ska skydda både din familjs heder och kvinnors heder. I de gamla berättelserna från Balkan finns exempel på hur familjens överhuvud låter döda sin son därför att denne dragit vanheder över familjens namn genom att våldta en kvinna. Sonen har i dubbel bemärkelse dragit skam över sin familj. Han har inte skyddat en kvinnas heder utan tvärtom våldfört sig på henne och därmed begått det andra brottet; dragit skam över sin släkt.

Han måste dö.

Vi borde rimligen ha rätt många gravar grävda i dag på Järvafältet. Platser där man i all tysthet jordfäst unga män som förbrutit sig mot vad hederskulturen stadgar. Men senast jag passerade där såg jag inga tecken på något sådant.

Det finns inga hederskulturer som inte stadgar att unga ska visa respekt för äldre – även äldre som inte tillhör familjen eller klanen. Att ha barn som förorättar och hånar äldre visar att fadern inte är en man som har kontroll över sin familj, han är inte en man som kan upprätthålla de civiliserande normerna i hederskulturen. En man som ställs i en sådan situation kommer enligt sin kulturs rådande normer se sig föranledd att mycket metodiskt banka vett i skallen på sin avkomma. Efteråt kommer han lugnt att säga: ”om du tycker att det här gjorde ont, då ska du få se hur det kommer att kännas om jag en gång till får höra att du kallat din lärare för svennehora och sagt att du ska knulla henne”.

Jag gissar att om sådana bastonader i dag delades ut i förorterna – för skäl därtill finnes ju – ja, då skulle vi nog få läsa om det i tidningarna.

Men det är tyst.

Slutsatsen kan bara vara att pojkar och unga män som inte bara förolämpar utan också angriper äldre män inte straffas av sin familj för sitt brott mot hederskulturens lagar. Och det gäller också förnedringsrån.

Däremot kan man då och då i tidningarna läsa rapporter från rättegångssalar där släkt och anförvanter ger sitt stöd till någon ung man som står åtalad för våldtäkt eller rån.

…

Den fråga Dan Korn glider förbi i hela sin serie är: om det nu är hederskultur som reglerar många invandrares beteende – varför ser vi aldrig något av de i vår mening civiliserande delarna av dessa olika hederskulturer? Varför lever ingen efter dessa delar?

Se på Storbritannien där ett antal obegripligt stora pakistanska gäng som säljer brittiska tonårsflickor avslöjats – lever de pakistanierna efter pashtunwalis mycket hårda stadganden om vad man får och inte får göra i förhållande till kvinnor?

Att hålla sitt ord och att inte ljuga är viktigt i hederskulturen. Hur går det ihop med assistansbedrägerier? Märk väl att många hederskulturer har regleringar om att hela familjer som har medlemmar som drar vanära över stammen därmed har placerat sig själva utanför gemenskapen … om inte familjens överhuvud själv straffar sina familjemedlemmar.

Familjenamnet är viktigt i hederskulturen. Familjenamnet gör att du bär generationers arbete – och i strid vunnen ära – på dina axlar. Utan ditt familjenamn är du inget.

Själv har jag därför lite, lite svårt att förstå alla dem som i dag i Sverige håller sig med ett antal olika identiteter … fast de ingår i en hederskultur.

…

Det vi står inför är inte stora grupper som förhåller sig till sitt nya land och dess kultur med hjälp av olika hederskulturer. Det vi står inför är grupper vars medlemmar ofta är fientliga till och ser ner på det nya landet och dess kultur.

Och det innebär en helt annan situation än den Dan Korn vill att vi ska förhålla oss till.

Hederskulturer har oftast inga stadganden mot våld, tjuvnad eller våldtäkt när man ställs inför en fiende eller en kultur som man ser som underlägsen. Då kan man röva, våldta och härja fritt. Det skänker snarast ära åt familj och klan.

Den enda logiska förklaringen till det vi upplever i Sverige är att många av dem som anser sig vara bundna av sin hederskultur betraktar vårt land och dess invånare som ett territorium fritt att erövra utan att man känner sig bunden av de mer civiliserande delarna av sin egen hederskultur.

…

Nu bör vi förstås ställa oss frågan varför Dan Korn – och många andra skribenter – aldrig berör denna problematik? 

Förklaringen är enkel. Svenska intellektuella och kulturarbetare orienterar sig alltid efter vad som kan ge dem en utkomst. I Sverige innebär det att man måste se till att det man producerar och skapar är användbart för dem som kontroller pengarna – alltså måste man verka i linje med de av överheten fastslagna korrekta hållningarna.

I dag ser vi hur politikerna i Sverige samlas runt en gemensam ståndpunkt om hur de frågor vi här diskuterar ska hanteras; politikerna förklarar för oss att det här kommer att ta tid. Mycket lång tid.

Här ser därför en stor del av de intellektuella en möjlighet att göra sig behövda. De formulerar därför uppfattningar som ska skapa förståelse hos det arbetande folket för främmande beteenden. Dessa intellektuella förklarar att en gång i tiden misshandlade även svenskar sina kvinnor (och mor Stava i Minnemåla gick minsann med huckle på huvudet under slåttern 1847 så bråka inte om jihaber). De andra är innerst inne som vi, och om vi bara ger dem lite tid så kommer det som finns därinne i dem att frigöras.

Tålamod!

En speciell variant av den nyssnämnda sortens texter och studier är de där skribenten lägger ansvaret på Sverige och svenskarna; och de förklaras vara för dåliga på att informera om och kommunicera vilka seder, lagar och regler som råder i landet. 

Men hederskulturer har ju ofta stadganden om att man ska visa respekt för främmande grupper … såvida man inte befinner sig i fejd med dem. Råder inte fejd om man kommer utanför sitt eget territorium, sitt land eller till och med sitt närmaste grannskap – då iakttar man de regler som råder. Vi ställs återigen inför frågan – varför gäller det inte i Sverige?

Allt detta kommer bara att förstärka de främmande kulturernas känsla av att de står inför en svag, vek och till och med kanske döende kultur. 

Och på många sätt har de tyvärr rätt. 

Så vad gör vi?

(Som läsaren nu förstår kommer de i dag utlovade praktiska förslagen inte förrän i morgon. Dels var jag i dag tvungen att försöka gå till botten med den grundläggande felsynen hos Dan Korn, dels passar sig praktiska förslag bättre att publicera på en lördag).

Artiklar

Byssan lull, koka kittelen full … och över

Boris Benulic

”Det självklara är alltid det som begrips minst.” Klemens von Metternich

När jag blir kansler med ansvar för säkerhet och kultur (jo, de hör ihop) blir en av mina första åtgärder att utnämna Dan Korn till föreståndare för ”Sveriges Hederskulturmuseum”. Jag tänker mig att det blir en slags Skansen där man kan vandra runt mellan stugor och små torg. Där kan man se folk ägna sig åt småländsk bältesspänning, och men se …där bakom knuten … minsann … gotländsk rövkrok! Givetvis kommer man kunna få prova på själv under erfarna personers vägledning. I de utländska sektionerna lajvar skådespelare exempel på hederskultur från främmande länder. Vissa avdelningar kommer man dock bara in på om man är över 18 år; där framförs scener som visar bland annat kurdiska hedersmord, sicilianska vendettor, och afghanska steningar av kvinnor.

När man läst Dan Korns serie förstår man att han är synnerligen lämpad att inneha posten som föreståndare. Texterna visar på en fenomenal kunskap om vilka uttryck hederskultur har tagit sig i olika delar av världen; han rör sig från den amerikanska Södern, till Västasien till Sverige och tillbaka.

Och han rör sig också obehindrat i tiden.

När jag läste om hela sviten blev jag nästan lite snuvig av vinddraget som uppstod av dessa ständiga och snabba förflyttningar.

(Givetvis kommer min utnämning av honom att ha rent egoistiska skäl. Det kommer att hålla Dan Korn sysselsatt så han inte skriver artiklar där han klagar på min verksamhet som kansler. Dessutom har han rätt sorts mysiga framtoning. Jag kan se honom vandra runt bland stugorna i Hederskulturmuséet, och då och då stanna upp vid en grupp besökare och berätta om hur förståelse för hederskulturbegreppet kan ge en helt ny upplevelse av ”Borta med vinden”. Lite grann blir det väl som när Bert Carlsson vandrade runt på Skara sommarland, fast upplevelsen med Dan Korn blir förstås lite mer bildande och karaktärsdanande.)

…

Problemet med Dan Korns förflyttningar genom tid och rum är att de har som mål att visa att hederskulturer är ett universellt fenomen och att de tenderar att dö bort över tid när de materiella förhållandena förändras. Mer utveckling leder till mindre hederskultur.

Problem kan dock uppstå när större populationer av bärare av hederskultur finns samlade i ett områden, en stad eller en förort. Då kan hederskulturen leva kvar i den mer utvecklade omgivningen, menar Dan Korn.

Problem uppstår. Dan Korns lösning är att inte låta populationerna växa samt se till att polis håller efter brottslig verksamhet intills dess att utvecklingen hinner ifatt hederskulturen och Borås version av Bagdad blir som Bullerbyn.

Det märkliga är att Dan Korn ägnar sådan tid åt historien och inte åt de nutida sammanhangen i världen. Han ser varje förekomst som isolerad i tid och rum och förbinder dem sedan – skapar en allmängiltig utvecklingslinje.

Men låt oss betrakta världen som den är i dag. Två miljarder människor ingår i den muslimska kulturkretsen. Där finns aggressiva länder som försöker utvidga sina makt i den egna regionen och världen; Turkiet, Saudiarabien, Iran och Pakistan. Där finns också ett antal stater som präglas av inre förtryck och av vilja att arabisera minoriteter i sin egen befolkning, som Algeriet. Där finns helveteshål där alla de muslimska stormakterna slåss med varandra om inflytande, som Libyen och Jemen. 

I regioner där muslimer inte är i majoritet opererar islamistiska rörelser och destabiliserar sina länder, i Afrika (Nigeria, Uganda, Kongo, Mozambique och några till), detsamma gäller de forna sovjetiska centralasiatiska republikerna.

Dan Korn vill få oss att se de långa linjerna i historien.

Ändå undviker han att att diskutera den linje som är så lång och bred att den rinner som en lerflod genom historien, en lerflod som begraver allt i sin väg.

Vi kan se hur islam i 1500 år expanderat. Där den fått fäste och tagit kontroll har forna tiders högkulturer och civilisationer gått under. Vem minns väl längre de storslagna kungarikena i Afrika? Vem minns väl faraonernas mäktiga och högstående samhällen? Eller perserrikena? Eller Bysans?

Där islam blir en bärande del av ett land och ersätter den forna kulturen, där upphör utvecklingen. Den bördiga jorden blir öken och själarna stelnar. Sinnena släcks.

Samtidigt visar sig den muslimska kulturkretsen och dess länder och rörelser hela tiden besitta en stark och envis förmåga till expansion.

Det är i det perspektivet vi måste betrakta områden som Vivalla i Örebro. De kvarteren ingår inte i en enklav som man kan placera några extra kvarterspoliser i för att det inte ska bli för stökigt fram tills dess att utvecklingen hunnit ifatt bärarna av hederskultur och därmed kriminalitet, klanstyre, islamism och kvinnoförtryck dör undan.

Vivalla är en del av en sedan länge pågående muslimsk expansion in i Europa . Om man ser till de långa linjerna. Vivalla och alla dessa ”enklaver” ingår i ett stort och mycket levande sammanhang  i världen som kommer att hålla dem fångna i hederskultur och en hållning som är avvisande till det svenska samhällets värden. 

…

På landet inledde jag för ett tag sedan arbetet med att få bort en stor syrenbuske. Jag gräver och gräver. Ju djupare jag kommer desto fler grova förgreningar finner jag på roten. Det håller på i några dagar tills dess att jag inser att jag nog inte förstår så mycket av vad en syrenbuske egentligen är. Så jag börjar läsa på i olika odlarforum. Det stående rådet i fall som dessa verkar vara att ta man tar in en liten grävare. Rötterna kan sträcka sig metervis bort från huvudroten och de går ner djupt.

Eftersom jag finner tanken på att beställa in en liten grävmaskin som något omanlig bestämmer jag mig för att fortsätta med spade och spett. Jag ställer frågan i en av trådarna hur djupt jag måste gräva.

”60 centimeter minst. Och räkna med att gropen får en omkrets på en fem meter. Minst.”

Det kan tyckas lite ofint att jämföra kulturer komna från den muslimska kulturkretsen med en syrenbuske vars rotsystem grundligt måste grävas upp.

Men det enda jag gör att jag jämför med den muslimska kulturkretsens expansion. I dag två miljarder människor som lever i andlig och kulturell efterblivenhet och där hundratals miljoner lever i social misär på grundval av ledningarnas oförmåga att skapa organiska, levande fria samhällen.

Den stora utvecklingslinjen i historien är inte hederskulturernas utdöende över tid.

Den stora utvecklingslinjen är de olika muslimska hederskulturernas utbredning över tid och deras förmåga att växa i de mest vitt skilda miljöer.

Istället för att Sverige blir en fristad för fritänkande människor som flyr undan islam har vi blivit en fristad för islam och islamister.

(I morgon ska jag avrunda serien med att försöka förklara vad som bör göras).

Artiklar

En flykting lämnar inga spår

Boris Benulic

Vi förflyttar oss till kaféer i Rinkeby och baracker i Hallstahammar för at försöka förstå vad som är problemet.

Jugoslaviska partisaner dömda till döden tvingas gräva sina egna gravar.

De kom in i hans rum och sa åt honom att följa med ut på fotbollsplanen bakom barackerna. Jag föreställer mig att han kände att något var väldigt fel. Kanske frågade han: ”Ska vi spela”.

Kanske svarade någon av dem med ett korthugget ”ja” bara för att han utan krångel skulle följa med.

Väl därute på den ojämna och gropiga fotbollsplanen, där gräset bara växte fläckvis och med tvekan, någonstans mellan de två mål de själva snickrat ihop, där misshandlade de honom.

Och när de var klara förklarade de att han skulle packa sina väskor och åka hem.

”Hem” var någonstans i norra Italien. Udine kanske? Tolmezzo?

Ryktet var att han hade förgripit sig på en flicka i Hallstahammar. Polisanmälan gjord.

De flesta av dem som misshandlade honom hade kommit med samma buss som han de där första åren på 1960-talet då Asea i Västerås hämtade gästarbetare i norra Italien. De bodde i baracklängor i Hallstahammar. Byggde sin fotbollsplan, gjorde fåfänga försök att odla paprika och tomater och vitlök.

Bland dem fanns också personer som kommit till Sverige som flyktingar. Alltid från länder bakom järnridån. De hade också fått jobb på Asea.

Alla förenades de av en känsla av under och tacksamhet över att ha fått denna möjlighet.

Ingen – utom uppenbarligen en – kunde tänka sig att på något sätt kränka någon i det land där de fått en en möjlighet till arbete och i vissa fall också en fristad.

Den som bröt mot denna för dem självklara hållning stöttes ut ur flocken och skickades i väg.

Men först ett kok stryk.

Det pågår i dag – och sedan mycket länge – en märklig diskussion om vem som är flykting. Det hänvisas till flyktingkonventioner, FN-stadga, och situationen i olika länder.

Men inget av allt det där är intressant.

En flykting är en person som beter sig som en flykting.

…

Ingenstans i Dan Korns serie om hederskultur har jag funnit en diskussion om bärarna av främmande hederskulturer. Däremot finns där många resonemang och exempel som – om man bortser från tid och rum – ska visa på likheter mellan gammal svensk hederskultur och nutida utländska hederskulturer.

Problemet för Dan Korn är hur stat och samhälle ska hantera de nutida främmande hederskulturerna.

Problemet för mig är att Dan Korn betraktar dessa bärare av nutida främmande hederskulturer som en given enhet som hör hemma i Sverige. Som något som vi måste förhålla oss till. Något som stat och samhälle måste arbete för att inlemma i det svenska samhället.

Men tänk om de inte är en given enhet som vi måste förhålla oss till?

Förutsättningen för deras närvaro är – i de allra flesta fall – att de är flyktingar.

Tänk om de inte är flyktingar? Tänk om de är här på oriktiga grunder?

Jag utgår från att jag på den här punkten är överens med alla dem som vill ha en generös flyktingmottagning. Både de och jag torde vara ense om att den som inte i verklig mening är flykting tar plats från den som i verklig mening är flykting – och har därmed ingen rätt att vistas i Sverige.

Återstår då att komma överens om det där med hur en flykting definieras.

…

När mina föräldrar kom till Sverige 1955 kom de från ett flyktingläger i Trieste där de levt i sju år.

De hade bakom sig en ungdom under andra världskriget då Jugoslavien var ett av de allra blodigaste frontavsnitten. Döden var alltid närvarande. Plötsligt kunde en by vara tömd på manfolk. De hängde i träden längs med den lilla huvudgatan. För varje dödad av partisanerna dödad tysk, avrättades civila. Hur många berodde på humöret för dagen hos dem som gav ordern.

Detta sagt som en förklaring till dem som tycker att jag har föga förståelse för dem som talar om trauman, hemska upplevelser, skräck, hunger, krig och misär som en förklaring till att nutida flyktingar begår brott, vägrar anpassa sig till mottagarlandets seder eller helt stillsamt nöjer sig med att leva på bidrag.

Jag utgår från att mina föräldrar och andra i deras generation bar på trauman med tanke på vad som hänt deras land, släkt och dem själva.

Men liksom för varje flykting som fått en möjlighet till ett nytt liv övervägde hos dem känslan av en stilla lycka. Förundran. Och denna förundran gav dem energi att i alla avseenden arbeta sig in i det nya landet.

När jag var barn åkte vi ibland till de där barackerna i Hallstahammar och hälsade på. Där fanns bekanta från flyktinglägret i Trieste. Jag minns, som vanligt märkligt nog sittande under bordet, de vuxnas samtal om det som de lämnat bakom sig. Jag tror att de var och en återberättade sina upplevelser för att påminna varandra om den nåd de fått uppleva.

Och arbetet för dem var inte bara ett sätt att betala för sig så gott de kunde … arbetet var också något att gå in i och förlora sig i. Minnet av genomgångna lidanden brändes bort av hettan från smältugnar, ångesten som nog alltid fanns där svettades ut ur kropparna.

…

En verklig flykting framlever inte sitt liv i det nya landet i åratal utan att skaffa sig ett arbete eller lära sig språket. En verklig flykting låter sig inte i åratal försörjas av sitt värdfolk. En verklig flykting ser till att hans barn lär sig det nya landets språk och seder och respekterar dem. Ser till att de sköter sig i skolan.

Vi kan med hjälp av statistik se att vi har några hundratusen personer i landet som därför inte kan definieras som flyktingar. Är det rimligt att de är kvar i landet? Är det rimligt att det arbetande folket ska betala uppfostringsinsatser som sträcker sig över generationer för att de ska ska kunna bli en del av Sverige?

Med tanke på mentaliteten i den svenska överheten kan vi dessutom frukta att när anpassningen är slutförd så upptäcker vi att det är det svenska samhället som anpassat sig till de främmande kulturerna.

Dan Korn noterar att i sin avrundning av serien att:

”Så volym spelar roll. Så länge människor i Sverige som lever i hederskultur är i minoritet och om de inte bildar stora enklaver, kommer hederskulturen förmodligen att försvinna på någon generation. Men där de lever i enklaver kommer de inte bara att leva vidare i hederskultur, utan risken är också påtaglig att andra som lever i deras grannskap kommer att anpassa sig till hederskulturen.”

Varför ska vi ta denna ”risk” för människor som inte ens är flyktingar?

Vad menas med att hederskulturen ”förmodligen” kommer att försvinna på någon generation?

…

Jag föreställer mig ibland att min far fortfarande var i livet och kliver in i ett av kaféerna i Rinkeby. Han skulle sätta sig vid ett av borden. Lyssna på de andra som satt där. Höra hur de berättade om krig, död, elände. Efter ett tag skulle han tända ännu en cigarett. Den fjärde. Det hade ju ändå gått en halvtimme sedan han satte sig ner. Han skulle rulla på de massiva axlarna för att försöka få den växande spänningen att släppa. Lätt förtvivlad skulle han se sig om i lokalen; gick det att få en slivo på det här stället? Nu kände han att det verkligen skulle behövas. När han insåg att han var på en plats där inget sådant stod till buds skulle han rynka ögonbrynen, luta sig fram över bordet och förklara: 

”Jag förstår vad ni säger. Bomber, gas, fångläger, människor som skriker i plågor. Livet kan vara ett helvete. Men vad jag inte förstår är varför ni sitter här? Varför arbetar ni inte? Vem betalar ert kaffe?”

Så skulle han fimpat cigaretten, men genast tänt en ny. Rest sig och gått.

…

Tidigare i serien har Dan Korn menat att när de materiella grunderna för hederskulturen försvinner så tynar den bort i sinom tid – såvida den inte är en majoritetskultur.

Men de materiella villkoren för alla dem som inte är flyktingar kommer ju inte att försvinna – det speciella skyddsnät som knåpats ihop för dem kommer att leva kvar.

I min tråd på Facebook i går efter mitt förra inlägg värjde sig Dan Korn mot mitt påstående att hans hållning innebär stora ekonomiska bördor för det arbetande folket.

Han skrev att:

”Jag anbefaller inte de hårdragna saker du drar ur texterna. Som när du i går hade fått för dig att jag anbefaller något som skulle kosta stora pengar. Din fantasi spelar dig spratt. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig föreslagit något som kostar en spänn.”

Strax därefter – ett ett nytt inlägg – påminner han sig dock att:

”En sak har jag föreslagit som kostar, det kom jag på nu. Fler poliser och ett fungerande rättsväsen kommer givetvis att kosta. Men skyll då hellre på dem som aktivt arbetat för massinvandring, de som bär skulden till dagens elände.”

Finfint. Det arbetande folket får skylla på politikerna. Men det kommer ändå att vara det arbetande folket som får slanta upp.

Varför?

Och hur mycket?

Låt oss fundera på hur polis och rättsväsende fungerar. Det räcker ju inte med att vi ska betala för fler poliser och fler åklagare. Mer av samma sort som vi har lär inte lösa några problem. Det behövs en grundlig förändring.

Och hur lång tid kommer det att ta? Tänk på den omorganisation som Dan Eliasson skulle genomföra? Är den alls klar förresten? En sådan omställning lär i sig ta en generation … under tiden kan enklaverna som Dan Korn kallar dem fortsätta som förut.

Dessutom låtsas Dan Korn inte om en annan kostnad. Hans erkännande av att det behövs en bättre polis och ett bättre rättsväsende utgår förstås från bedömningen att det kommer att vara ”stökigt” (som det heter på polisprosa) i samhället under den här långa perioden. Den stökigheten innebär belastningar på alla delar av samhället och dem som bor där. Och därmed kostnader.

Visst skulle jag därför kunna fortsätta att lista kostnader – men det behövs inte.

För det är inte frågan om hur stora kostnaderna är.

Det är frågan om varför det arbetande folket (vare sig de är svenskar eller inte) ska bära kostnader för människor som inte är flyktingar?

Rörde det sig om verkliga flyktingar skulle vi inte ha denna diskussion.

Dan Korns utgångspunkt är fel. Han undviker att ställa frågan om varför vi har människor i Sverige som betecknas som flyktingar men som bevisligen genom sitt uppträdande inte är det. Och han gör sitt yttersta för att vi själva inte ska ställa den fråga han undviker.

(I morgon funderar vi på vad Dan Korn glömmer bort när han diskuterar hederskultur och så filosoferar vi över mångkulturen).

…

Jag ser två små flickor komma gående genom gallerian i Solna Centrum. Uppenbarligen är båda av utländsk härkomst. De går mot biblioteket. En har en klargul stickad tröja, den andra en röd. I famnen håller de båda böcker. Pigga, förväntansfulla ögon. De går målmedet mellan grupper av unga utländska män som står och väsnas.

Jag ser vad som skulle kunna vara en del av Sveriges framtid röra sig genom vad jag fruktar istället ska prägla detta land.

Artiklar

Om varför vissa ting inte stannar i jorden

Boris Benulic

”Jag kan knappt avhålla mig från att förenas med Silas Deane i en önskan om att ett hav av eld skulle finnas mellan oss och den gamla världen”. Thomas Jefferson till E. Gerry, 1797.

En serie i fem delar där jag diskuterar Dan Korns syn på invandring, flyktingar, kultur och historia.

Jag har sett dokumentära filmklipp som visar människor som går värdigt till sin egen avrättning. Raka i ryggen, fasta steg. Fast blick. De tar avsked av världen med en hållning som bäst beskrivs som ”ni-kan-fara-åt helvete”.

Jag har aldrig sett ett filmklipp som visar någon som avrättas genom att begravas levande. Och inte vill jag se det heller. Det går inte att föreställa sig ens den mest härdade kämpe för sitt land, eller sin tro, som med värdighet vandrar fram mot den grop där han snart kommer ligga och känna hur skovel efter skovel av jord täcker honom.

Det finns sådana filmer. Producerade av kulturkader verksam vid Albanska Arbetets partis sektion för propaganda och folkupplysning. Filmerna visades ute i de albanska byarna i uppfostrande syfte, budskapet var: 

”Så här går det när ni ägnar er åt blodshämnd. Det finns bara en rättsordning och det är den socialistiska statens. Vi kommer att begrava era gamla barbariska sedvänjor genom att levande begrava dem av er som håller fast vid blodshämnden och utövar den.”

Eftersom det var partiets andreman Mehmet Shehu som ledde kampanjen för utrotande av blodshämnd föreställer jag mig att budskapet oftast formulerades så här:

”Ät jord och grus och dö eterblivna bonnläppar om ni inte gör som vi säger.”

Och det fungerade. Den i Albanien så vanliga blodshämnden som utgick från och reglerades av den traditionella lagstiftningen kanun upphörde. På landsbygden och i städerna levde man inte längre efter principen huvud för huvud för att reglera de fall då någon annan ansågs dödligt ha förolämpat den egna släkten, eller till och med dödat någon i den egna släkten. Hedersskulder kunde bara betalas med blod.

Men Memhet Shehu begravde traditionen.

Eller?

I dag räknar man med att 3000 albanska familjer (och de är alltid väldigt, väldigt stora) är aktivt indragna i blodshämnd. Sedan kommunismens fall 1990 har 10.000 människor dödats i släktfejder där man söker gjakmarrja, blodshämnd. (FN:s kommission i frågan anser dock att de albanska myndigheternas uppskattningar är i underkant).

Det gick inte att begrava denna sedvänja. Inte ens när man begravde dess utövare levande.

Den återuppstod och står i dag stark. Och vi har fall i Sverige av mord och mordförsök som en följd av kanun.

När jag hör debattörer och politiker i dag i Sverige tala om att man måste bekämpa klankultur, mordiska sedvänjor och klanmentalitet funderar jag på om de tänker sig att de kommunala rabatterna i Biskopsgården och Botkyrka ska grävas upp och så skottar man igen groparna när man slängt ner dem som mördat och misshandlat andra på grund av hedersbegrepp rotade i traditioner från främmande kulturer.

Men så är det inte. Det man talar om för att förhindra att invandrare i Sverige lever efter den traditionella lagstiftning som råder i deras länder – det må sedan vara den albanska kanun eller någon variant av sharia är upplysning och utbildning. Man talar om för dem som ägnar sig åt hedersförtryck att: ”Men så här gör vi inte i Sverige”. Man gör det på varjehanda sätt, inget av dem uppenbarligen effektivt. Jag minns när jag fick låna kursmaterialet som en del av de gängkriminella i fängelset skulle diskutera i omprogrammerinskurser. En av dem gick nu sin åttonde kurs. Tyckte den var lika avkopplande och vilsam som de föregående. Ett avbrott i tillvaron. ”Fan, vi ska ut och grilla korv i morgon och prata om att man inte ska spöa kvinnor. Hahaha.)

De jag talade med fann det obeskrivligt märkligt att svenska myndigheter och kursledarna verkade utgå från att de inte visste vilka lagar och regler som gällde i Sverige.

Det visste de mycket väl. 

Hårdare tag, effektivare polis och rättsapparat har det talats om i 20 år nu. Varje påstående om att nu har vi ”knäckt gängen” eller börjat med det där knäckandet brukar resultera i en mordvåg. Som nu i Stockholm. Om inte Mehmet Shehus mannar från 1:a Partisan Chockbrigaden kunde knäcka klanerna lär inte pojkar och flickor utbildade till poliser på Södertörns Högskola kunna göra det.

Rättsystemet? Ska jag hänvisa till mina medboende i fängelset fann de straffen mycket lätta att uthärda – de få gånger de åkte fast.

Förebyggande åtgärder? Det innebär att man konstant reparerar busskurer och annat som förstörts, att polis och myndigheter etablerar sociala kontakter långt ner i åldrarna för att skapa förtroende och därmed förhindra att barn dras in i kriminella miljöer. 

Det vilar något nästan vackert naivt över denna föreställning om hur världen är beskaffad. Det är som om konstapel Bastian sänts till Kabul för att hålla ordning.

I en ledare 4 juli i år förklarar Dan Korn hur han ser på problemen:

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

”Därför vill jag visa att det är ett land och vi kan inte blunda för problem.”

Han diskuterar vidare polismordet i Göteborg och buskörningarna på Strandvägen i Stockholm:

”Sveriges Radios Studio Ett ägnade på torsdagen givetvis en lång tid av sin sändning åt polismordet i Biskopsgården, men ungefär lika lång tid åt ett reportage om så gott som uteslutande killar med utländsk bakgrund som spinner sina vrålåk till bilar längs Strandvägen i Stockholm.

När en konflikt mellan infödda svenskar och de med utländsk bakgrund uppmärksammas hänger ordet rasism i luften. Därför är Studio Etts reportage utmärkt, för det avslöjar med all önskvärd tydlighet att konflikten inte handlar om hårfärg eller melaninhalt i huden, utan om uppförande eller snarare brist på det.”

”Det kan verka cyniskt men jag tycker att Studio Ett gjorde en helt korrekt nyhetsvärdering. Oväsendet på Strandvägen kan faktiskt göra det inte ens ett mord i Göteborg kan åstadkomma. Nämligen att Sverige möts.”

Det är lite oklart vad Dan Korn vill att vi ska göra. Uppenbart är att vi inte ska ”blunda” eftersom han påtalar det ett antal gånger.

Vad vi måste göra är att alla som bor i landet ”möts”.

Förvisso är det då bra om vi inte blundar. Då skulle vi ju riskera att gå på någon på väg till det där mötet och trampa ner dem. Och så blir det bara mer bråk.

Och det är klart att jag raljerar. Jag ställs inför en text där jag får det förklarat för mig att  mord ska mötas med att vi ser Sverige som ett land, inte blundar samt möts.

Dan Korn har anklagat mig för att tolka honom illvilligt.

Det kan jag inte göra i det här fallet, för här finns inget som jag ens om jag anstränger mig kan tolka illvilligt. Jag förstår nämligen inte vad Dan Korn vill att jag och andra ska göra.  Om jag visste att det funkade skulle jag sätta tändstickor mellan ögonlocken, skriva under en försäkran om att jag ser Sverige som ”ett” land och därefter kvista i väg till närmaste invandrarkafé och hinka kaffe, röka vattenpipa samt betrakta män som dansar i knähöga stövlar.

Alla kriterier torde då vara infriade och frid inställa sig och ingen placerar längre sprängmedel mellan två daghem i Solna.

Eller?

Ska jag kanske ändå försöka mig på att tolka vad Dan Korn vill?

Problemet sitter inte i hårfärg och melanin, menar Dan Korn, ”utan om uppförande eller snarare brist på det”. Där har vi tanken igen att konflikterna uppkommer därför att utifrån kommande inte är införstådda med hur man beter sig i Sverige. Och då sätter vi in lite information, och så blir allt bra.

Och det där med att mötas. En rimlig tolkning av det Dan Korn säger är att människor i Sverige som tillhör olika kulturer ska träffas, diskutera, lära känna varandra och så ska harmoni och förståelse uppstå, typ:

”Mahmoud Muhammedan: ”Aha, OK, ni gillar inte att jag racar med min nya BMW på Hornsbergsstrand. OK! Lovar. Förstod inte att ni inte gillade att jag körde slalom med mitt åk mellan barnvagnarna. Men jag brukar ha bråttom när jag levererar fentanyl. De ringer och ska ha grejer om fem minuter vet du. Men jag tar en annan väg i fortsättningen.

Svenne Banan: ”Aha. Du gillar inte att dina flickor som går i femte klass måste ha undervisning tillsammans med pojkarna. Men varför har du inte sagt att det är mot din religion? Men vet du vad, jag snackar med de andra föräldrarna så ska vi nog få rektorn med på noterna. Vad sa du? Du gillar inte rektorn? Är han homosexuell säger du? Borde avsättas? Jaja. Vi är ju här för att mötas och öka förståelsen. Jag och de andra föräldrarna tar upp det med skolnämnden.”

Så jag undrar vad det där ordet ”möts” innebär i praktiken och räknar med att Dan Korn kan ge mig konkreta exempel så jag inte riskerar att misstolka honom.

Men jag kan förvarna Dan Korn om att när jag fått de konkreta exemplen kommer jag – vad de än innebär – att förklara: ”Jag är inte intresserad av några möten”.

Varför ska till exempel hårt arbetande småbarnsföräldrar som knappt hinner med det de ska hinna med också ägna sig åt att ”mötas” (vad det nu än innebär) med människor från främmande kulturer. Deras schema är fullt. De hinner inte ta del av sin egen kultur. Och de oroar sig för ordningen i skolan. De oroar sig för att deras barn ska bli förnedringsrånade eller börja knarka.

Det åligger inte vad vi väl kan kalla ”värdfolket” att sätta sig ner och mysprata med ”främlingarna” för att förklara för seder, skick, bruk och lagar som råder i landet.

Det ankommer på främlingen att ta seden dit han kommer. Som den folklivsexpert Dan Korn är måste han vara medveten om detta. Varför ska Sverige vara ett undantag?

Dan Korns texter om invandring är en övning i förflyttning av skuldbördan. På något sätt förflyttas ansvaret till dem som lever enligt svenska normer. Det är de som ska hantera utvecklingen i det de byggt, och bygger upp. 

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

Segregeringen, det kulturella utanförskapet, våldsbrotten är självvalda aktiviteter – sprungna ur urgamla förhållningssätt från främmande kulturer. Det är följden av att människor inte vill in i samhället. De vill ha ett eget samhälle.

…

Morgondagens avsnitt har egentligen funktionen att försvara mig mot de angrepp som kommer att dyka upp om att jag är obarmhärtig i min syn på problemen, typ: 

”Din elaka jävel. Det är ju traumatiserade flyktingar vi pratar om! Tänk på att du själv är utlänning!”

Och det är en grundläggande fråga: Vem är egentligen en flykting? Är jag och Dan Korn överens om definitionen? Tror inte det. Och då blir det ju svårt att röra sig mot gemensamma svar.

Artiklar

En corny syn på mord och våld

Boris Benulic

"Tålamod är en enklare form av förtvivlan förklädd till en dygd". Ambrose Bierce

Får vi ett bussigare samhälle om vi sköter underhållet på busskurerna bättre?

Man måste gilla läget, sägs det. Uthärda. Anpassa sig. Tiden läker alla sår.

Det kommer att bli bättre.

De som ofta säger så är de som av någon outgrundlig anledning fått makten i Sverige.

Fyra skjutningar i natt i Stockholm. Håll ut!

Och för att så där riktigt ordentligt i våra förstånd inpränta att allt löser sig i sinom tid publicerar DN i dag en artikel om hur man arbetar mot skjutningar i ett område i Kanada.

Där förklaras att det tar minst tio till tjugo år att få ungdomar att sluta kliva in på restauranger och tömma magasinet mot någon som sitter där och äter … eller att upphöra med att panga loss på en parkeringsplats full med människor. 

Tålamod!

Och visst. De skjutande galningarna kanske får slut på ammunition någon gång.

De som har makten förklarar alltså för oss att det ordnar sig genom att peka på andra länders erfarenheter. Nu är det alltså därför ett område i Kanada vi ska lära oss av.

”Man vill gärna ha snabba resultat, men det här är långsiktiga prylar. Ska man jämföra med ”Sluta Skjut” i Malmö handlar det projektet mer om att angripa akuta symptom. Här tittar vi på rot-orsakerna. Att vända ett område tar 10-20 år, vi jobbar med den tidshorisonten”, hävdas det i artikeln av polisinspektör Jonas Berg.

Att lära av Kanada innebär att en av de saker man ska göra för att få slut på skjutningar är att fixa busshållplatserna så att de inte utsätts för skadegörelse.

Jag förstår ärligt talat inte sambandet. 

Ska vi föreställa oss en scen liknande den här:

Ung man kommer för att ta bussen in till centrum.

Upptäcker att någon slagit sönder glaset i busskuren och det är graffiti på bänken.

Ung man blir förbannad.

Drar sitt vapen och pangar loss.

Förstår de här människorna överhuvudtaget vad det är de säger?

Jag föredrar faktiskt den gamla strategin. Mer fritidsgårdar i orten. Se till att polisen mumsar mer kanelbulle med kidsen och spelar korgboll med dem. Enfaldigt, men inte riktigt lika enfaldigt.

Och förresten … det finns ju förorter där bussbolagen tidvis ställer in turerna för att det är för ”stökigt”. Är det någon större idé att fixa busshållplatserna då?

Men själva grundförutsättningen är fel - själva antagandet att man i några årtionden måste acceptera förekomsten av stora och omfattande miljöer där våldsbrottsligheten breder ut sig.

Det arbetande folket i dag blir tillsagt: 

”Men sluta gnäll. Tyst. Härda ut några 20 år så blir allt bra och lugnt. Då kommer de kriminella att sluta ockupera era tvättstugor.”

Varför rikta man inte samma uppmaning till förorterna: 

”Men sluta gnäll så förbannat. Härda ut något årtionden till så blir allt bra. Knip igen och försök försörja er själva. Det har varit ett antal skjutningar och mord i Tensta och Rinkeby de senaste veckorna. Ändå invigde vi i somras ett nytt stort utomhusbad i området som kostande några hundra miljoner.”

Men politikerna är inte de lömskaste på det här området.

Den positionen innehas av de intellektuella som drar till med historiska exempel för att förklara för oss varför vi måste visa tålamod.

Bulletins opinionschef Dan Korn har avverkat en serie i fem delar på det temat.

Han har lite längre perspektiv än polis och politiker i Helsingborg. Han vill inte att vi väntar i ett årtionden, han vill att vi ska tänka i sekler.

I sin series fjärde avsnitt förklarar Korn för oss att ”hederskulturen blomstrade” i Småland från medeltiden till 1800-talet.

Denna hederskultur ska ha blomstrat bland annat därför att det var lätt att stjäla andras boskap.

Och i dag i Sverige är det lätt att beröva andra människor deras bilar, cyklar, pengar eller liv.

Klart vi då har hederskultur i Sverige också.

Dan Korn förtäljer oss att:

”Samuel Krook berättar i sitt tal om Urshults sockens invånare från 1749 att invånarna i Urshult inte gjorde som folk i andra bygder, där det var vanligt att barn med ”läshuvud” som inte skulle ta över gården skickades till läroverk i stan. I Urshult skickade man dem hellre i handelslära hos en köpman eller lät dem gå till sjöss. Utbildning lönar sig långsiktigt, men vill du ha inkomster fortare, är det smartare att bli sjöman.”

Tack, Dan Korn, då förstår vi. De i orten är som Urshultsborna. De vill ha stålar snabbt. Men eftersom hela den svenska handelsflottan är utflaggad så kan man inte bli sjöman … alltså blir man istället knarklangare eller torped.

Men vore det då inte enklare och billigare att återetablera en svensk handelsflotta?

Ingår alla de här nya simhallarna och utomhusbaden i förorterna i den planen? Ska man mönstra på ett fartyg bör man ju vara simkunnig.

Rent historiskt är det fel att som Dan Korn jämföra svensk hederskultur med afghansk eller somalisk. Det finns dessutom flera sinsemellan vitt skilda afghanska och somalisk hederskulturer.

Det Korn betecknar som ”hederskultur” skiljer sig genom den svenska historien åt mellan de olika landskapen. Mentaliteten var annorlunda i Småland än i adelsnäster Sörmland, den var likaså väsensskild mellan Skåne och Värmland.

Det här vet Dan Korn lika väl som jag.

Men han väljer medvetet att för oss berätta anekdoter som passar hans syften.

Han undviker också den grundläggande frågan.

Om det arbetande folket – i vid mening – från forna tiders brukspatroner till dagens sjuksköterska på intensiven – slitit och kämpat sig fram till ett samhälle som är välmående, fredligt och fungerande – varför ska de nu sätta sig ner och fridfullt se på när främlingar river ner det som arbetande människor skapat? Varför ska de vars förfäder byggt detta ska sitta kvar där med knäppta händer tills de som nu river ner stillat sig?

Varför? Jag förstår inte.

Om bondeuppror och bildande av fackföreningar var det rätta och riktiga för att återställa balans i samhället när överheten misskötte sig … varför är då inte uppror och kamp när andra plundrar det arbetande folkets visthusbodar? Då ska vi luta oss bakåt istället. 

Det var väl ändå inte så att far i huset i Västra Vingåkers socken 1745 sa så här till mor Anna:

”Nu ska du plocka ihop en korg med det finaste du har i skafferiet och så går du till godsherren och ger korgen till honom. Glöm inte att niga djupt när de överlämnar den. Då ska du nog se att han inte höjer arrendet”.

(I mitt dagliga nyhetsbrev diskuterar jag i kväll vad som ska göras istället för att vi sitter kvar i stolarna och med blicken riktad i fjärran försjunker i fåfäng väntan på att allt ska bli bättre.

Brevet utkommer som vanligt ungefär fem minuter innan midnatt. Så du hinner få det om du prenumererar i dag. Det gör du här.)

Artiklar

Om det där med Gud och kristnas inställsamhet

Boris Benulic

Varför fick vi egentligen en hjärna av Vår Herre? Och en fri vilja?

Den anglikanske prästen Fred Smith klev vid 54 års ålder tillbaka in i ringen för att bli Australiens äldsta proffsboxare och få in pengar så han kunde rädda sitt lokala gym. Har egentligen inte så mycket att göra med min text. Eller så har det väldigt mycket att göra med den. Ska fundera på det.

Jag har aldrig försökt övertyga någon om att Gud finns. Inte så att jag tvivlar på hans existens. Tvärtom. Inte det minsta. 

Men jag har inte den bittersta aning om hur argumenten skulle kunna se ut.

Hur överför du ett mysterium till ett logiskt konsistent resonemang?

Jag vet inte.

Det vet faktiskt ingen annan heller. (Och om man lyckas står man ju inte längre inför något mysterium och Gud blir ungefär som en syo-konsulent med mycket makt.)

Det är därför en del kristna försöker få gehör för sin tro genom att uttrycka känslor. De strävar efter att förmedla sin glädje över att vara lyckligt frälsta eller lite så där mera försynt troende.

Aldrig blir det riktigt bra. 

Visst kan en speciell stämning, en speciell plats eller en predikant som är en mycket god talare förmedla en känsla av sällspord skönhet i själva ögonblicket. 

Men det är en följd av summan av plats, publik och predikant, inte av att någon säger att Gud finns och nu ska jag berätta vad han däruppe tycker och tänker om saker och ting.

Samma känsla som uppstår vid sådana tillfällen tror jag mig själv kunna förmedla med rätt publik och plats … och genom att tala om något helt annat än Gud … (förlåt mig min förmätenhet).

Det finns bland kristna en fåfäng jakt efter de rätta orden, en vilja att skapa de rätta miljöerna eller söka sig till de miljöer där man tror att budskapet bäst kan slå rot och bli ett mäktigt träd.

En av dessa kristna predikanter har hamnat i kvällspressen. I dagens Expressen förklarar Joel Halldorf varför han trivs med att bedriva sin förkunnelse från den kvällstidningens sidor:

”Klarhet är den första. En kvällstidningsredaktör har inget tålamod med krångel för komplexitetens egen skull, utan vill ha ett tydligt ärende som löper från rubrik och ingress till avslutande punchline. 

Det andra är konkretion. De flesta av oss har svårt att knyta an till abstrakta filosofiska problem, men personer och vardagsnära händelser griper tag i oss. Det är därför kvällstidningar ofta sätter namn i rubrikerna: För att vi relaterar till andra personer. Genren tar helt enkelt sitt avstamp i att vi är människor – på gott och ont. 

Det tredje är att man inte är rädd för polemik. Det är riskabelt, men vem kan påstå att det är okristligt? Jesus drev månglarna ur templet, och Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna. I bästa fall bottnar det i sanningslidelse, och så länge saken är i fokus och man inte vill förinta varandra behöver det inte vara ett problem. 

Det fjärde är glädjen. Det finns en formulerings- och debattglädje som präglar kvällstidningarna som jag också kan känna igen från frikyrkorna.”

Jag ska förbigå det faktum att Expressen sedan länge inte längre är en riktigt fräck och mot makten frispråkig kvällstidningstabloid. Då behövs det kulor och dem kapade Bonnier. (Och nej, jag syftar inte på pengar).

Låt oss istället tala om Joel Halldorfs vilja att synas och höras, bli omtyckt och sedd.

På Expressens kultursida har han avhandlat mängder av frågor; föräldraskap, klimat, homosexualitet, ensamkommande barn, sex i Knutby , Muhammed som kristen profet, och corona förstås.

Och en massa ämnen till.

Det finns inte en ovanifrån påbjuden uppfattning eller en värdegrundsdoktrin som inte Halldorf diskuterat för att kunna visa att hans kristna tro gör att han minsann är med i båten och ror så att svetten stänker. Budskapet är att kristna är som alla andra och Bibeln är i Halldorfs framställning det första värdegrundsdokumentet och dagens manualer för allmän godhet är bara uppdateringar.

Ett av problemen för mig som troende är att Halldorf beter sig som en gammal kommunist. De ville också närma sig menigheten och frälsa den för sin lära, så där kom de (nåja då, vi) och förklarade att vi tycker ungefär, ungefär som ni och så drog man ett citat av Marx eller Lenin som skulle bekräfta detta. Tanken var att massorna skulle slåss om att få partibok. Det gjorde de inte.

Ligger det inte något övermodigt och pretentiöst i att hänvisa till ett bibelställe för att förklara vad som är den rätta hållningen till Pridefestivalen eller klimatfrågan eller skattetrycket? Förvandlar man inte Bibeln till ett referensverk, ett facit där de rätta svaren alltid finns?

Vad blir kvar av mysteriet när Bibeln blir som en av de där tjocka, heltäckande reparationsmanualerna för gamla Scanialastbilar?

Är det inte att profanera Gud att tro att han anvisar oss i Bibeln om vad man ska anse i en aktuell samhällsfråga och att man kan läsa sig till den åsikten bara man bläddrar i sin Bibel tillräckligt flitigt.

Vi som anser oss vara kristna ska givetvis delta i samhällsdebatten men inte genom att hänvisa till Jesus eller Petrus eller Johannes.

Vi ska delta på samma premisser som alla andra. Fakta. Logisk analys. 

Jag har en stark känsla av att det är det som han däruppe förväntar sig av oss. Gud gillar logik. God gillar inte förvirrat känslopjunk. Han tycker att det är att smita från det vi är satta att göra att leta efter svar i facit. Hade det varit hans avsikt hade han väl kunnat ge oss en mycket mindre hjärna.

Det är på grundval av hur vi hanterar verkligheten (utan Bibeltolkningar) som vi vägs och mäts när det är så dags, inte beroende på hur ofta vi hänvisat till vad Jesus sade.

Halldorfs skrivande är ett exempel på de flesta svenska kristna riktningarnas ständiga försök till anpassning till rådande samhällsklimat och de förhärskande åsikterna. En ständig pågående modernisering. Inkludering är ett av nyckelorden, även om det innebär att upphöra med kritik av islam och istället säga typ: ”Ja, men vi förenas ju alla av att vi tror på en Gud och av att vi alla vill vara snälla. Hörni, kan vi inte bygga en gemensam bönelokal, moské på fredagen, gudstjänst på söndagen och däremellan kan vi ansvara för varannan kväll på ett gemensamt kafé i byggnaden” (ett sådant projekt pågår).

Tanken är väl att man ska locka till sig fler själar. 

Så blir ju inte fallet. Allt färre i Europa betraktar sig som kristna.

Men det är inte så att kristendomen är på väg att dö ut. Det är istället som den kristne teologen Stanley Hauerwas en gång påpekade; det är inte kristendomen som dör ut, det är Gud som aktivt dödar kyrkorna.

De är i vägen.

De kan inte växa om de följer med i utvecklingen och de kristna försöker vara som alla andra. Då förtvinar de i all sin onödighet.

De kan bara växa om de framträder som ett alternativ till den senilkapitalism och modernitet som i dag gör människor till konsumtionsrobotar.

PS. Och ingen kan förneka alla de goda handling många kristna dagligen utför i Sverige och världen. Det och gott, stort och vackert.

Men var det verkligen hans mening att vi enbart skulle vara en slags samhällets och utvecklingens städpatrull?