”Ormen som inte kan ömsa skinn är dömd att dö. Detsamma gäller medvetanden som hindras från att byta ståndpunkt; de upphör att vara medvetanden”. (Friedrich Nietzsche)

(Scen. Stefan Löfvens tjänsterum. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker förtvivlat installera en parkeringsapp. Tittar förskräckt upp när han hör ettriga men svaga dunkningar på dörren. Som om det vore små barn som stod därute och ville bli insläppta.)

Stefan: Kom in!

(Morgan Johansson rusar in med ett lyckligt leende. Slänger en Expressen på statsministerns bord.)

Stefan: Vad är det nu då?

Morgan: (Pekar på en rubrik.) Läs!

Stefan: ”Kenny, 21, förnedrades av rånarna i sex timmar.” Jaha? Och varför i h–e ser du så glad ut?

Morgan: För att jag vet hur vi ska hantera alla de här förnedringsrånen.

Stefan: Ja, vad sägs om att du får fart på polisen?

Morgan: Du är rolig du. De är mitt inne i en ny omorganisation.

Stefan: En till? Hur ska den meddelas de berörda, nu och framöver? Jag såg att de ska sänka inträdeskraven lite till för att man ska kunna komma in på polishögskolan. Vad är nästa steg? Ta bort kravet på läskunnighet?

Morgan: (Skruvar på sig.) Ingen kanske berättat det, men i praktiken är det redan borta. Det räcker om man kan skilja på enkla geometriska figurer.

Stefan: Som?

Morgan: Kvadrat. Cirkel. Trekant.

Stefan: Öööh?

Morgan: Ja, jag vet. Lite lågt. Jag föreslog att de åtminstone skulle kunna skilja på kub, sfär och fyrsidig pyramid. Men då tyckte ledningen för utbildningen att vi inte skulle blanda in för många dimensioner. De mumlade något om: ”Vill ni ha 10 000 nya poliser eller inte”.

Stefan: Men för f–n! De har väl ändå gått ut grundskolan?

Morgan: Gått ut och gått ut. Det har de väl. Men de är inte godkända.

Stefan: Så den nya rekryteringsbasen är icke-godkända grundskoleelever. (Reser sig upp, går fram till fönstret. Tittar ut).

Morgan: Nej, nej, hoppa inte!

Stefan: (Vänder sig om. Ser uppenbart rörd ut.) Tack för omtanken, Morgan. Men jag ville bara öppna fönstret och få lite luft. Du trodde jag tänkte …

Morgan: Ja, jag har ju parkerat min nya Audi S8 direkt nedanför.

Stefan: Audi S8? Hur når du upp. Kuddar? Eller sitter du i knät på Anita?

Morgan: Jag har tagit bort förarstolen. Jag kör stående.

(Man ser hur statsministern försöker bearbeta upplysningen och är på väg att ställa en fråga men bestämmer sig för att gå vidare. Tar ett djupt andetag).

Stefan: Tillbaka till förnedringsrånen. Hur har vi kunnat låta dem bli så vanliga.

Morgan: Det började på Dan Eliassons tid. 

Stefan: Allt verkar ha börjat då.

Morgan: Dan förstod aldrig vad kåren var orolig för. Polischefer har berättar för mig att de kom till honom med rapporter och förundersökningar för att få honom att fatta. Men han bara bläddrades sig igenom mapparna. Mycket sakta dock. Stannade upp ibland och smackade med läpparna. Så slog han ihop mapparna, tittade upp och sa: ”Men det här brukar jag ju få betala för att få vara med om.” Sedan reste han sig upp med glansig blick, drog på sig en svart, lång skinnrock och försvann ut genom dörren med orden: ”Mina herrar, jag kom just på att jag har ett möte inbokat strax”.

(Statsministern sänker blicken. Mumlar något.)

Morgan: Vad sa du? Filéer. Är du sugen på lunch redan?

Stefan: Jag sa filer. Filer! De där som Dan har. Och de blir bara fler och fler. Jag förstår inte hur han får veta allt. Jag letar efter avlyssningsutrustning överallt. Till och med i bastun hemma.

Morgan: Har du kollat inuti rörstagen som håller upp aggregatet?

Stefan: Va?

Morgan: Ja, jag hörde att Ygeman hittade en mikrofon där i sin bastu.

Stefan: Då blir jag imponerad. Visste inte att grabben var så vaken.

Morgan: Nåja. Han snubblade när han skulle in i bastun och rev ner hela aggregatet och stagen lossnade och ut ploppade mikrofonen.

Stefan: Varför har han inte berättat något?

Morgan: Beror på att han blev så förbannad att han rusade ner iförd bara en frottéhanduk, slängde sig i en taxi och åkte raka vägen hem till Dan för att konfrontera honom.

Stefan: Jag gissar att Dan blev förtjust. Det ringer på dörren och där står en halvnaken svettig Ygeman och vill in.

Morgan: Jo, jag kan föreställa mig scenen. Men Dan lyckades lugna honom och förklarade att eftersom han numera var ansvarig för Myndigheten för Säkerhet och Beredskap måste han ta ansvar för ministrarnas hälsa.

Stefan: Eh?

Morgan: Så Dan sa att den lilla svarta ploppen Ygeman höll i handen var en temperaturkontroll som slog ifrån aggregatet om det blev farligt varmt i bastun. Man kan ju bli dåsig och somna och då gick larmet till MSB.

Stefan: Och det gick Ygeman på?

Morgan: Om han gjorde. Han berättade för mig mig att han till och med tackat och frågat om Dan kunde skicka någon som satte ploppen på plats igen.

Stefan: F–n, jag tror jag hoppar i alla fall. Det känns ändå lite statsmannaaktigt att plattas till mot en Audi S8. (Ruskar på sig.) Nej, jag måste ta mig samman.

(Morgan glider fram och ställer sig mellan statsministern och fönstret. För säkerhets skull.)

Stefan: Nej, nu ska vi vara konstruktiva. Vad var det för idé du hade om hur vi ordnar upp helvetet med förnedringsrån?

Morgan: Vi kallar dem för förändringsrån. Vi byter bara plats på två bokstäver. Ingen kan ändå skilja på ä och e. Vare sig när de talar eller skriver.

Stefan: Men …

Morgan: Låt mig citera vad du sade i ditt tal till nationen 22 mars 2020.

”Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.

Nu har vi alla ett stort eget ansvar.”

Där satte du tonen.

Stefan: Men det där gällde ju pandemin.

Morgan: Förnedringsrånen är på väg att bli en pandemi.

Stefan: Men …

Morgan: Inga men. Kom också ihåg att näringslivet i årtionden tjatat om förändringsbenägenhet. Att man måste vara beredd på förändringar annars fungerar man inte i det nya samhället. Man ska lära sig att acceptera typ: ”Jaha, där försvann mitt jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann också nästa jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann min A-kassa”.

Folk är redan programmerade på att de kan bli av med arbete och sociala förmåner.

Stefan: (Eftertänksamt.) Ja, det är ju faktiskt ett slags rån.

Morgan: Du börjar fatta. Och det här är faktiskt ett sätt att gå in med full fart i mötet mellan olika kulturer. Och vi är väl ändå överens om att det är den stora och viktiga förändringen?

Stefan: (Skakar på huvudet.) Men, men … nej, jag vet inte. Tortyren då? Vi snackar om verklig förändring. De pissar på offren. Slår dem. Sparkar på dem. Filmar dem. Våldtar dem.

Morgan: Du är sååå gammalmodig. Även det är en förändring. Vi rör oss framåt. Vi bryter upp. Även från de heterosexuella normer som håller oss fångna. Förändring är att upptäcka nya sidor av sig själv. Att till och med inse att man kanske tycker om smärta.

Stefan: (Med uppspärrade ögon.) Vilket brandtal. Är det din nya talskrivare? 

Morgan: Nej, jag mindes plötsligt bara vad Anita sa när jag var på min första middag hemma hos henne och hon efteråt tog mig i handen och ledde mig in i …

Stefan: (Ryter.) För h–e Morgan, ta dig samman. Jag sover dåligt nog ändå. Jag vill inte veta!

(Morgan ser ner i golvet. Skrapar med foten.)

Stefan: (Stryker med handen över pannan.) Men kör i vind. Tar du Agenda på söndag och talar om förändringsrånen som en pandemi vi måste möta tillsammans för att kunna stå starkare i framtiden. Ju mer det du säger sjunker in, desto mer ser jag det logiska. Förändring är bra. Förnedring är förändring. Förnedring är alltså bra.

Morgan: Inser du att där har du temat för vår nästa valkampanj?

Stefan: Men behöver vi i så fall några nya poliser?

Morgan: Kanske några då. Som skyddar min nya Audi så ingen repar lacken. Vill du inte ta en provtur förresten? Vi kan åka till Günters och ta en korv. 

Stefan: Ja! En zigenarvurre med surkål och hojhojsås!

(Statsministern ser en plötslig panisk blick i Morgans ögon och den följs av en uppenbar dysterhet som lägger sig över hans ansikte.)

Stefan: Förlåt! Jag glömde mig där. Jag menade förstås en romsk korv.

Morgan: Nej, nej. Det var inte det. Jag kom bara på att jag inte får äta surkål för Anita för att då …

Stefan: Snälla, berätta inte! Nu går vi.

*Rubrikens citat är ett av järnkanslern Otto von Bismarcks visdomsord.

Varför dyker alltid misstankar om sexuella övergrepp i politiken upp när det är politiskt användbart, inte när det är moraliskt nödvändigt?

De politiska ungdomsförbunden brukar betecknas som plantskolor och drivhus, men det är väl lite oklart på vilket sätt och vad växterna har för användningsområden.

Det är dessutom också lite svårt att förstå varför unga människor söker sig dit, det innebär att man ute i vårt samhälle kan höra utrop av det här slaget:

”Men kolla! Ett växthus fullt med gödsel och kompost! Där vill jag hålla till!”

Vad säger ni? Jaha, ska jag inte ta det där med drivhus så bokstavligt? Varför inte? Betrakta dem som vandrat in i den vuxna politiken efter karriären i olika ungdomsförbund. Ett rimligt antagande är att de har en dragning till komposter.

I dagarna har Moderaterna berättat att de utreder en riksdagsman för att han vid upprepade tillfällen ska ha haft sexuellt olämpliga kontakter med flera unga kvinnor inom Moderata ungdomsförbundet. Minst en av dem var under 18 år när kontakten inleddes. Kontakterna ska ha skett på sociala medier.

Hur gick sådant här till innan mobiltelefonen? Hur fixade knäppa män det där med dick-pics? Gjorde de en streckteckning som de sedan färglade med en anilinpenna och så skickade de en lapp vidare i publiken till sin utvalda, allt medan de satt på ett ungdomsförbundsseminarium och lyssnade på ett föredrag om skattesatser?

Min fru hävdar att det är dick-picen är det som gjort att blottarna försvunnit ur stadsbilden. Det innebär att man måste tänka sig att det fanns rätt många politiker bland dem som förr förevisade sina företräden på skolgårdar och vid busshållplatser. En faktiskt inte het orimligt tanke.

Det där med seminarier och kurser i ungdomsförbundens regi visar att medlemmarna tidigt ungdomen uppvisar märkliga tendenser.

För ungdomsförbunden är ju också kända för sina vilda fester och ett utbrett samlagande.

Lite perverst eller hur?

Först sitter man på en kurs på Bommersvik och lyssnar på hur den speciellt inbjudna stjärnföreläsaren Magdalena Andersson pratar budget, man blir upphetsad och på kvällens fest med de andra SSU:arna raggar man frenetiskt. Visst blir man lätt upphetsad i den åldern men Magda i kombination med budgetfrågor borde för en normal ung människa vara extremt avtändande, typ: ”Nej, jag ska inte vara med på festen. Jag går och lägger mig med en påse ostbågar och lyssnar på P2.”

Men så är tydligen inte fallet, utan i det här fallet har en vuxen riksdagsman fortsatt tråla efter partners i sitt ungdomsförbund. 

Det känns onaturligt nog på något sätt naturligt. Så ser det ut i de där miljöerna.

Men drar vi verkligen de rätta slutsatserna av det vi ser?

Om vi vänder blicken mot USA och New York kan vi kanske få ett annat och bättre perspektiv på förlopp av det här slaget.

Guvernören Andrew Cuomo tvingades nyss avgå efter en rad anklagelser om ständiga sexuella framstötar och trakasserier mot kvinnliga medarbetare.

Nu var det här inte något okänt fenomen, ryktena hade cirkulerat länge, New York Post hade skrivit om hans i allmänhet rubbade uppträdande – även på andra områden som rör hur man beter sig.

Men plötsligt drog partiapparaten undan sitt stöd – till och med Biden uttalade sig i frågan.

Orsaken var inte att Cuomo passerat en gräns utan att fraktionsstriderna i partiet i delstaten New York nu utvecklats så att Cuomos motståndare – i andra frågor än hur man förhåller sig till kvinnor – stärkt sina positioner; och då kunde de inleda en attack med  #metoo-fanan i täten. 

Rimligen borde Cuomo fått gå tidigare på grund av sitt ljugande om antalet döda under pandemin, eller på grund av sitt megalomana snabbtågsprojekt mellan LaGuardia-flygplatsen och östra Queens (som om det blir av blir historiens och världens dyraste projekt i sitt slag – och som inte för de anländande från flygplatsen till Manhattan utan till en del av Queens med ganska begränsade kommunikationer).

Att använda sexuellt olämpligt beteende som ett politiskt vapen är vanligt i kampen om makten i delstaten.

För två år sedan tvingades delstatens justitieminister Eric Schneiderman att avgå. Genom åren hade han misshandlat sina partners (fyra stycken), ägnat sig åt rasistiska sadomasochistiska sexuella rollspel (demokratiska justitieminister drömmer tydligen om att vara slavägare) och så förföljde han sina partners med dödshot varje gång de lyckades ta sig loss.

Finfin justitieminister.

I det offentliga var han en hård förkämpe för kvinnors rättigheter och en drivande kraft i #metoo-rörelsen, han försökte dra filmbolag inför rätta i Weinstein-affären. Han kämpade också mot sociala media-jättar. Han blev en nationell symbol och älskad av radikaler: ”Det där är vår kille”.

Cuomo tycker dock Schneiderman börjar ta för mycket plats. Och plötsligt efter att ha tigit och lidit i några år kliver de fyra misshandlade kvinnorna fram och förser media och demokraternas internutredning med berättelserna om de helveten de fått utstå.

2018 gör Cuomo ett offentligt uttalande där han fördömer Schneiderman och kräver att denne lämnar in sin avskedsansökan. Pikant nog ägnar sig alltså Cuomo själv samtidigt för fullt åt att tafsa på och trakassera kvinnor.

I sammanhanget kan det vara intressant att studera svenska mediers USA-bevakning. Genom åren har DN haft ett tiotal artiklar där man lyft fram Schneidermans roll som förkämpe för kvinnors, medborgares och konsumenters rättigheter.

När Schneiderman avslöjas som en sexniding och får gå blir det en notis på fem rader.

Media är en villig medspelare i politiska maktkamper – speciellt när anklagelser om sexövergrepp blir ett vapen. De tiger still om om själva den sjuka miljö som drar till sig perversa typer.

New Yorks delstatsparlament I Albany är känt för sina sexskandaler. Listan på demokrater och republikaner som utretts det senaste årtiondet efter sexanklagelser är lång: Jeff Klein, Sam Hoyt, Steve McLaughlin, Dennis Gabryszak, Angela Wozniak, Greg Ball, Sheldon Silver, och Vito Lopez.

Och det är bara de som avslöjats.

Men i USA och i Sverige vägrar man se att politik (och kulturliv) är sjuka företeelser som uppenbarligen drar till sig moraliskt defekta varelser.

Man ser varje från sin post avsatt sexmissdådare som en seger.

Men man förmår inte – eller vill inte – se den fortsatta existensen av ett snuskigt system som ett nesligt nederlag.

Och i Sverige vägrar man i media att diskutera varför Centerpartiet uppenbarligen har blivit lägerplats för pedofiler och varför det inte används som ett vapen i den politiska kampen.

Svaret är givetvis att de andra partierna inte vill gunga båten – och se hur rykten som länge funnits om deras egna ledare länge beläggs och används för att gå till motattack. Centern är för användbar som koalitionspartner för båda blocken. Därför tiger man om bland annat Federley-affärens sammanhang.

När sexuella illgärningsmän avslöjas i partier är det för att man vill rensa i de egna leden och bli av med besvärliga personer … och det är väl ett exempel på det vi ser idag hos Moderaterna.

Jag har åter avlyssnat ett samtal i de maktens moduler där vår framtid planeras.

(Scen: Märta Stenevis tjänsterum. Hon sitter med ryggen mot skrivbordet och stirrar ut genom fönstret. Dörren slås upp och in rusar Per Bolund)

Märta: (Vänder sig hastigt om. Spärrar upp ögonen) Men fy fan, vad du stinker Per. Och varför är du så sotig i ansiktet? Har du varit på maskerad igen och kört med black-face? Du vet hur förbannad Alice blev senast?

Per: Nej, nej, nej, inte alls. Inget party. Lyssna nu! Det här kommer du att gilla.

Märte: (Suckar) Jaha …

Per: Jag har vaktat en kolmila hela natten.

Märta: En kolmila?

Per:  Ja, du vet man skottar upp en sjujävla hög med jord, torv, gräs och sand och så destillerar man virke därinne och till slut får man träkol. Det får pyra tills det är klart.

Märta: Nej, nej, nej. Destillera! Jag visste det hade något med sprit att göra när jag såg dig komma in.

Per: Sprit?

Märta: Ja, man gör ju aktivt kol av träkol, så man kan rena sitt hembrända.

Per: Va, kan man rena det? Ska kanske prova det någon gång. Men på sätt och vis är du något på spåren för nu fick jag en idé. Vi ska kalla det här projektet för ”Hembränt 2.0”.

Märta: Vilket projekt?

Per: Men alla bråkar om elbristen.Vi satsar på att det ska byggas en massa kolmilor. Över hela landet. Överallt! Vi ska ta fram ritningar och instruktioner så att man till och med kan bygga en pytte-pytte-liten kolmila på balkongen. Då behöver man inte ha infravärme där.

Märta: Har du infravärme på balkongen? 

Per: (Rodnar.) Jooo, jag har ju en del känsliga plantor i lådorna…

Märta: Jag börjar förstå varifrån du får dina idéer. Först en klunk ofiltrerat och sedan ut på balkongen.

Per: (Rodnar igen.) Men ser du inte fördelarna? Ingen el behövs för uppvärmning i det här landet. Alla värmer med sitt eget träkol i sin egen lilla kamin.

Märta: Kanske har du ändå kommit på något. Alla fordon kan ju köras på gengas. 

Per: Ja, och det här funkar utmärkt ihop med det vi snackat med Stefan om … att vi kanske måste coronastänga landet en gång till. Riktigt ordentligt den här gången. Då måste alla ändå sitta hemma, och då kan de lika gärna vaka vid sin mila.

Märta: På det här sättet kan vi spara på el vid all uppvärmning, och omställningen till elfordon som skulle slukat el blir inte av eftersom vi ska köra på gengas.

Vi har nog ordnat det här med elbrist nu.

Per: Och tänk på intäkterna!

Märta: Intäkterna?

Per: Ja, vi ska givetvis beskatta träkolsproduktion i hemmet. Magda kommer att bli jätteglad.

Märta: Men hur ska man kunna beräkna det?

Per: Vi kör med en schablon beräknad på antal kvadratmeter man bor på och hur stor bil man har.

Märta: Men hur ska vi lansera den här idéen?

Per: Jag har faktiskt tänkt på det. Vi behöver en kampanjlåt som dessutom visar att vi står för det svenska, det är inne numera.

Märta: Och då hade du tänkt dig? Något med ABBA?

Per: Skärpning! Dan Andersson förstås. 

Märta: Någon speciell dikt av honom?

Per: (Sträcker på sig. Ser lite solenn ut.) Helgdagskväll i timmerkojan ur Kolvaktarens visor.

(En lyckligt leende avlöser Märta Stenevis alltid bistra min. Hon ställer sig upp, går runt bordet, ställer sig framför Per Bolund, ser honom djupt i ögonen, fattar hans händer och tillsammans börjar de sjunga.)

Märta & Per: Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

här är helg, djupt i skogarnas ro!

(Dörren slås upp, Alice Bah Kuhnke träder in. Flämtar.)

Märta: Va? Är inte du i Bryssel?

Alice: (Andfådd.) Var tvungen att komma hem och styra upp saker och ting.

Märta: Så du flåsar. Har du sprungit ändå från Bryssel? I den klänningen?

Alice: Nej, för fan. Men som vanligt är problem med den där killen som sköter av bevakningen i porten. Han vill alltid att jag ska signera ett gammalt numer av Café där jag är med. Den här gången fick jag springa uppför trapporna för att komma undan.

Per: Ah, du menar det där numret där du är lite avklädd och blossar på en cigarr och … signerar du det gamla numret? Kan du vänta här … jag har ett ex på mitt rum. (Rör sig mott dörren.)

Märta: Per! Du går ingenstans! (Per stannar med en olycklig min). Förklara Alice, vad ska du styra upp?

Alice: Magda, den bitchen.

Märta & Per: Öh?

Alice: Vi kan inte låta henne leda sossarna. Hon är helt oemottaglig för mjuka värden och miljö och anti-rasism. Hon kommer att ge oss ministerposter där vi inte kan utöva makt.

Märta: Alice, Alice. Du har nog aldrig riktigt förstått vår strategi. Som sossarnas regeringslag ser ut vill vi inte ha någon verklig makt. Allt vi vill genomföra med tvångsåtgärder ordnar de med allmän inkompetens. Landet avindustrialiseras i snabbt takt. Ygeman ordnar så att vi får elbrist på alldeles egen hand till exempel.

Vi vill bara sitta nära makten så att vi kan ta över när allt rasat …

Per: (Bryter in.) … för då kan vi få gehör för våra småskaliga lösningar.

Alice: (Ser förvirrad ut.) Eh…

Per: Som kolmilor!

Märta: Ja, alla ska framställa träkol i sina hem så behöver vi inte el för uppvärmning.

Alice: Men alla de som bor i miljonprogrammen då. Var ska de få trä ifrån?

(Märta & Per tittar dystert på varandra.)

Alice: (Triumferande.) Tänkte ni inte på va! Men jag har lösningen!

Märta & Per:(Mycket dröjande.) Jaha …?

Alice: Slaveriet! Ni vet allt det där med att alla vita svenskar måste kompensera oss svarta för att de hade lite slavhandel någon gång, jag minns aldrig riktigt när, och så det där med Linné, han som uppfann rasismen.

Per: (Harklar sig.) Nu kanske man inte riktigt kan säga att Linné uppfann rasismen.

Märta: (Lågt morrande.) Käften Per! Tänk på partilinjen. Linné uppfann rasismen. Låt höra Alice, vad hade du tänkt dig?

Alice: Alla svennar bor ju i villor med mycket träd omkring, och så har de alla ett torp mitt i granskogen. De får kompensera oss för slavhandeln och Linné genom att ansvara för att varje vecka såga ner några av alla de där träden de har omkring sig och forsla till oss i orten.

Per: Oss i orten? Har du flyttat?

Alice: (Lägger handen på hjärtat, anlägger en högtidlig min.) Härinne bär jag alltid orten med mig.

Per: Det här kan bli något väldigt fint Alice. Tillsammans frigör vi oss. Svenskar, svarta och utlänningar. Vi möts när vi svennar släpar timmer till dem orten och travar den vid tunnelbaneuppgångarna! Och mötet befriar oss från vårt beroende av el och den svenska skulden för slaveriet.

(Alice lägger nu även den andra handen över bröstet, vänder blicken mot taket.)

Per: Och jag har en idé till. Vi inleder den här stora omställningen med att som en samlande symbolhandling göra en kolmila av Linnémuséet i Uppsala!

(Märta & Alice tittar på varandra och sedan på Per och deras blickar är fyllda med ömhet.)

Märta & Alice: Se där, du kan om du vill!

Märta: Nu går vi in till Stefan och lägger fram det här och förklarar att vi har en idé som kommer att göra att alla minns hans sista tid som statsminister.

Per: Och jag har en idé till slogan för kampanjen.

Märta& Alice: Låt höra! I dag har du flow Per!

Per: Som kolare blir vi alla coolare!

(De fattar varandras händer och med hoppsasteg lämnar de rummet).

*Rubriken syftar förstås på de sista raderna i Dan Anderssons ”Kolvaktaren”.

Ska man klättra uppåt i rättsapparatens byråkrati måste man hela tiden studera signalerna från dem däruppe i toppen.

Thomas Couture: ”En sovande domare” (1859)

När nu tre IS-kvinnor återvänder till Sverige förklarar regeringens representanter att lagarna inte riktigt räcker till för att hantera medlemmar av terroristorganisationer. Mikael Damberg säger att man helst sett att de tre kvinnorna fått en rättslig prövning på plats i Syrien, men då de nu är utvisade kan Sverige ”inte göra annat än ta emot dem”.

Åklagaren har häktat två av de tre kvinnorna som misstänkta för terrorbrott. Mot den tredje sägs det inte finnas några misstankar. Åklagaren deklarerar i DN att de två misstänkta:

” … kommer att höras under dagen tillsammans med försvarare. Vi har en frist på oss som är fram till klockan 12 på torsdag. Innan dess ska vi givetvis ta ställning till om de kan sättas på fri fot eller begäras häktade, fortsätter hon.”

Nu ska det bli intressant att se hur rättsväsendet agerar.

Deras möjligheter att agera hårt mot misstänkta terrorister är vida större än vad politiker och rättsväsende brukar låtsas om.

Kommer ni ihåg Jonas Falk? Han satt häktad i 3,5 år. Fulla restriktioner hela tiden. Total isolering förutom griniga häktesplitar. Ingen i Sverige har suttit häktad så länge.

Häktningen förlängdes gång på gång av rätten efter det att åklagaren förklarat att utredningsläget var mycket besvärligt och att Falk skulle kunna förstöra bevis om han försattes på fri fot.

Så där höll det på i mer än tre år.

Han var misstänkt för att vara en av ledarna för en internationell narkotikaliga.

Givetvis kan åklagaren även i fallet med de tre IS-kvinnorna hävda att utredningsläget är besvärligt och att kvinnorna riskerar att frisera berättelser, kontakta och tubba vittnen, samt förstöra bevis om de inte sitter häktade.

Långa häktningar med fulla restriktioner är något som åklagare ofta begär när de vill knäcka den misstänkte; de hoppas att han ska bli småtokig och uppgiven av isoleringen och vika ner sig. Som t.ex Leif GW Persson påpekat är det ett vanligt förfaringssätt när man vill knäcka eko-brottslingar och personer som opererar i grossistledet inom narkotikahandeln.

Men märkligt nog tillgriper man mer sällan den metoden när man ska ge sig på misstänkta mördare, våldsmän och våldtäktsmän.

Hur många gånger har ni inte i sådana fall läst formuleringen ”… släpptes på fri fot men misstankarna kvarstår”. Som:

”De sju personer i 20-25-årsåldern som anhölls under helgen misstänkta för olaga frihetsberövande och grov stöld i en by i Kramfors kommun har släppts ur polisarresten. Misstankarna kvarstår.” Eller ”Trio släppt på fri fot – men misstankarna om inblandning i mordet på Violstigen kvarstår”.

Uppenbarligen saknar vad som ska föreställa rättsystem i Sverige viljan att nyttja alla möjligheter att isolera, utreda och i sinom tid straffa terrorister (och dem som inom riket ägnar sig åt våldsbrottslighet). Hur många av de återvändande IS-terroristerna har suttit häktade någon längre tid? Samtal och fika med socialtjänst lär ha upptagit mer av deras tid.

Det som antagligen händer på torsdag är att rätten kommer fram till att det inte finns skäl att hålla IS-kvinnorna häktade. De försätts på fri fot och åklagaren förklarar att misstankarna kvarstår och att utredningen fortsätter.

Och om ett halvår är den nedlagd.

Det har redan lagts ner ett tiotal förundersökningar mot misstänkta terroristturister.

Allt är inte vad det synes vara, eller så är det det. I vilket fall är rätt mycket - om än inte allt - inte vad det borde vara

Morgan Johansson kommer instörtande på Stefan Löfvens tjänsterum

Morgan: Var är lagboken? Har du sett lagboken?

Stefan: (Tittar upp) Och här kommer du inrusande med håret på ända. (Skrockar, stirrar förnöjt på Morgans flint). Men så får man väl inte säga i det här landet. Förresten, när vi ändå är inne på ämnet … hur ser man när du är rädd? Ditt hår kan ju inte resa sig på ditt huvud. Har du någon annan signal man ska titta efter?

Morgan: Varför skulle jag vara rädd?

Stefan: Har du inte sett dina popularitetssiffror?

Morgan: Jag har försökt. Men det verkar inte som om de hade frågat om mig i senaste mätningen.

Stefan: Jo, det hade de. Du ska inte titte på de andra staplarna. Du ska titta under strecket. På minussidan.

Morgan: Åh fan, jag trodde den stapeln var liksom ett stödben för diagrammet.

Stefan: Du behöver stödben.

Morgan: Men hur kan man få minustal på en popularitetsmätning?

Stefan: Det undrade jag också. Så jag ringde institutet och de sa att det var helt unikt. Men de visste inte hur de skulle hantera de svar de fick när de frågade om dig. Man ska ju svara med mycket bra, bra och så vidare neråt på skalan. Alla som svarade följde mönstret tills utfrågaren kom till ditt namn – då blev det istället svärord, könsord och någon lät tydligen som om han begick seppuku. Så de bestämde sig för att föra in alla som använde … vad ska vi kalla det … nedsättande kraftuttryck … i en negativ stapel.

Morgan: Man kan inte lita på sådana mätningar. Kan vi inte be Brå göra nästa mätning?

Stefan: Brå?!

Morgan: De brukar ju leverera rapporter och undersökningar som vi vill ha dem.

Stefan: (Bekymrat) jag tror inte du läst den senaste.

Morgan: Klart jag inte har. Behövs inte. De har sagt samma sak i 15 år.

Stefan: (Ännu mer bekymrat) Om du tror det förstår jag dina uttalanden efter den senaste rapporten. Men jag kan berätta för dig att man kan inte riktigt lita ens på Brå längre.

Morgan: Vad är det som händer? Har Jerzy gått i pension?

Stefan: Har inte Jerzy egentligen alltid befunnit sig i ett pensionsliknande tillstånd? Ja, i den meningen att han inte gjort sitt jobb. Men det har vi ju haft nytta av.

Morgan: Det var värst vad filosofisk du är i dag.

Stefan: Jag känner lugn. Allt är förutbsetämt. (Harklar sig. Fortsätter med mörk röst). Antagandet att allt är absolut förutbestämt är själva grunden för all vetenskaplig undersökning.

Morgan: Va?

Stefan: Max Planck.

Morgan: Max Planck? Finns det en Mini Planck också?

Stefan: (Tittar åter bekymrat, men nu samtidigt roat, på Morgans kala hjässa) Jag förstår att inget kan växa i den jordmånen. Max Planck var fysiker. Jag har börjat läsa på om kvantteori. Du vet … nej, det vet du förstås inte … men det har att göra med att saker både kan vara och inte vara. Jag vill ge vår politik en mer vetenskaplig framtoning.

Morgan: Men då fattar jag. Anita är en sådan där kvant eller vad det nu kallas som du pratar om. Ibland är vi ihop och ibland är vi det inte. Det beror på vem du frågar.

Stefan: Mhm. På sätt och vis har du väl rätt. Hon är i vilket fall en naturbegåvning i det här sammanhanget. Hon kan hävda två helt olika uppfattningar om en och samma sak i ett och samma uttalande. Hon har gjort politisk konst av Schrödingers katt.

Morgan: Det där beror ju bara på att hon har så dåligt minne. Hon minns inte från den ena minuten till den andra vad hon sagt.

Stefan: På tal om dåligt minne … jag börjar visst själv få det. Jag glömde alldeles bort ditt ärende. Du ville ju ha fatt på lagboken. Du kan ta mitt exemplar. (Pekar på stor blå bok i hörnet på skivbordet).

Morgan: (Tittar med visst obehag på den stora blå boken). Men tok heller. Inte den. Den tittar jag aldrig i, då får man bara prestationsångest och mardrömmar. Jag menade den där boken om inläggningar. Det finns en massa recept på olika sorters lag där. Anita säger att om man smörjer in huvudet med samma lag som man lägger in rödbetor i så börjar håret växa.

Stefan: Om det är någon här som ska läggas in så är det du. Pallra dig iväg nu så jag får fortsätta läsa Schrödingers ”The Historical Development of Quantum Theory”.

*Och den här gången har vi ett e.e. cummings-citat som rubrik.

”Du behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det räcker med att människor sluta läsa dem”. (Ray Bradbury)

• Utgörs Polens befolkning till stor del av antisemiter, abortmotståndare och fundamentalistiska katoliker? Är den politik som förs i landet följden av att till slut har 15 generationers råkrökande i stora delar av den manliga befolkningen fått genomslag i genpolen? Eller …?

• Behöver Sverige fler bildade leninistiska miljonärer som äger hotell och sponsrar kultur? Eller …?

• Utgörs milstolparna på vägen till fysisk ohälsa (och därmed mental sådan) av berg av bullar, frallor och små koner av ris? Eller … ?

• Kan man tänka sig att en gång i tiden saknade människan medvetande i vår moderna mening? Att det då var så att en del av hjärnan gav order och den andra delen av hjärnan såg till att orden utfördes. Ingen ångest, ingen självreflektion, inga pengar i onödan till terapeuter. Eller …?

• Är James Ellroys romaner ett exempel på människor som fortfarande – i vår tid – är funtade på det sättet att en del av hjärnan beordrar och den andra utför?

• Om du förklarar för din omgivning att du egentligen är den återfödde Karl XII och begär att kalvar ska föras fram så att du ska kunna halshugga dem … då kommer din omgivning att ingripa. Möjligen kommer de att säga: ”Klart du är Kalle Dussin. Följ med här Ers Kungliga Höghet”, bara för att de stillsamt ska kunna föra dig till någon som kan tala dig till rätta.

Men om en fyraåring pojke i dag förklarar att han är en flicka är risken stor att omgivningen så där bara utan vidare säger: ”Klart du är!”.

I mina dagliga nyhetsbrev brukar jag avhandla alla möjliga ämnen. Från New York-polisens historia till olika recept där kakao kommer till användning. I breven har jag diskuterat Thomas Jeffersons vanor, Isaac Newtons alkemistiska försök, norrlandsskildringen i svenska romaner.

Kort sagt, allt som faller mig in, vare sig det retar eller roar mig, noteras och kommenteras.

Från och med den här veckan kommer jag också att skriva mer om böcker. Olika verk ligger alltid där i bakgrunden och påverkar det jag skriver om mat, kultur eller politik.

Men när jag ser tillbaka på de 400 breven inser jag att jag nästan aldrig skrivit om en bok i sig.

Det kommer det att bli mer av framöver.

Den här veckan kommer jag att låta varje nyhetsbrev till en del avhandla en bok. Det är böcker jag nyss avslutat eller är på väg att läsa klart … jag har alltid fem eller sex böcker på  gång (eller fler … oftast).

Och den här veckan blir det följande böcker som diskuteras – en per dag:

Peter Hetherington: Unvanquished: Joseph Pilsudski, Ressurrected Poland and the Struggle for Eastern Europe.

Bästa sättet att förstå det storslagna i polsk mentalitet är att studera marskalk Pilsudski, mannen som räddade Polen (inte bara en gång), utan också egentligen återskapade sitt land. Han var grinig som person men mild som diktator. Ett verk som lämpar sig för att diskutera problemen med demokrati.

Per Nygren: Lasse & Lenin. En läsvärd biografi om en ”hotellägare, kommunist, alkoholist, samlare, miljonär, provokatör, boknörd, varbergsbo, frankofil, kubafrälst, retsticka och klosterägare”.

Gary Taube: Därför keto. Egentligen inte så mycket en bok som anvisar vad du ska äta utan som får dig att förstå vad du inte ska äta. Tilltalande också därför att den angriper den vidskeplighet som finns på det här området.

James Ellroy: This storm. Fortsättningen på hans nya svit om Los Angeles under andra världskriget. Jag läser den mycket för att studera hur Ellroy numera skriver; furiöst, utan ett enda onödigt ord.

Julian Jaynes: The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Extemt uppslagsrik bok om hjärna och medvetande. (Var inte orolig. Det är ganska långt bort från den nu så populäre och allerstädes närvarande Anders Hansens tankar i TV-program, tidningar och böcker. Där utmynnar det alltid i ett ”sov mer” och ”ut och gör hoppsasteg i skogen”.

 Jag förstår inte hur jag kunnat undgå att läsa Jaynes bok. Den kom ändå 1976. Möjligen har jag undermedvetet undvikit den därför att jag misstänker att min egen hjärna inte ens är bikameral. Möjligen spelar den i mitt fall inte ens någon större roll för vad jag gör.

Abigail Shrier: Irreversibel skada. Egentligen en bok som handlar om att den mest skadliga tankegången i det moderna samhället är: ”Du kan bli vad du vill”.

Och mitt nyhetsbrev beställer du här.

Kan man föra ett samtal om Norden i dag utan kunskaper om Norden i går?

Råkade lyssna på P1 i går kväll och plötsligt börjar ett program som heter ”Norsken, svensken och dansken”. När jag efteråt kollar i programtablån för att förstå vad jag lyssnat på läser jag följande beskrivning:

”Norska Hilde Sandvik och hennes ständiga samtalspartners svenska Åsa Linderborg och danske Hassan Preisler pratar likheter och skillnader mellan våra skandinaviska länder.”

En av diskussionerna var obeskrivligt underhållande.

Dansken berättar om hur kyrkoministern i hans land fått mycket skäll därför att hon inför en fotografering klätt ut sig till völva. Det ansågs för hedniskt av arga kritiker.

Åsa Linderborg blir helt förvirrad och vet inte riktigt vad hon ska säga:

”Men … du menar att … varför … (hon tystnar och tar tydligen sats) … varför klädde hon ut sig till … det där vi har mellan benen?”

Allmän förvirring drabbar nu också dansken och norrmannen.

Dansken mumlar: ”Du menar en Volvo?” (Lite kul att en dansk tydligen tror att Volvo tillverkar motorcyklar eller mopeder).

Till slut samlar de sig och kommer kollektivt fram till vad som avsetts och vad väl ändå de flesta av lyssnarna redan förstått; en völva var ju en forntida spåkvinna i norden.

Det här programmet måste jag följa.

Har jag tur kommer dansken någon gång att ta upp en diskussion om ett arkeologiskt fynd i Danmark … att man hittat en … völvastav.

DN:s kulturchef längtar bort. Vi får väl hoppas han lyckas ta sig långt bort.

Två teman präglar numera Björn Wimans texter som kulturchef på DN. Först var det klimatet. Och det vara bara klimatet. Wiman kunde inte packa ner matvaror på ICA i en plaskasse utan att uttrycka sin ångest över att han bidrog till att göra världshaven till en guttaperkastäpp. Sedan tog väl Wolodarski honom i örat och sa: ”Men Wiman, ni måste variera er lite!.”

Så nu skriver Wiman om Förintelsen också.Har dock slutat skriva om Wagner som han faktiskt fick ihop en text om någon gång om året.Möjligen anar jag i dag att Wiman kanske ändå nu infogar ett nytt ämne i sin repertoar; avsky för Stockholm.Vanliga människor bekymrar sig för våldet och kriminaliteten – fyra skjutna i förorterna förra helgen, två skjutningar den här helgen … och det är bara lördag morgon.Men det är inte det som stör Wiman. Det är:

”… livet i Sveriges huvudstad 2021: striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ”nytt”, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela låtsastennis i burar. I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.”

Wiman är uppenbarligen inte frisk och lever i en helt egen verklighet. I den verkliga verkligheten strids inte ”på kniven” om parkeringsplatser däremot om vem som ska kontrollera narkotikaförsäljningen i en viss del av staden. Här hänger inte livet på om man ”hakar på” trender. Här kan livet hänga på om man ”befinner sig vid fel plats vid fel tillfälle” som polischefer brukar uttrycka det. Här kan livet hänga på – om man är affärsidkare i förorten – att man betalar beskyddaravgift.Visst är elsparkcyklar en styggelse.Och matbud.Men att uttrycka det som Wiman gör blir bara fånigt:”… olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått.

”Existentiella mått”? Den som lodar de själsliga djupen hos DN:s kulturchef kommer säkerligen att finna dem mycket, mycket grunda.

"Man tjänar bäst civilisationen genom att vara motståndare till det som i dag får passera som civilisation". (Wendell Berry)

Ibland när jag är i Vasalundshallen och tränar avslutar jag med att gå till simbassängen. Men bara ibland.

För ofta är det skolklasser där, och alltid sitter det en, två eller tre flickor med täckta huvuden. Jag är ingen större psykolog men till och med jag kan läsa sorgen och förvirringen i deras ögon över att inte få simma och stoja med de andra barnen.

Åsynen av detta gör mig deprimerad och förbannad.

För att bota detta vandrar jag ibland in på Solna Stadsbibliotek. På barnavdelningen finns det alltid några barn av utländsk härkomst som har en lycklig blick av den sort jag föreställer mig att jag själv hade i den åldern när jag var på biblioteket . De vandrar försynt sökande längs med raderna av böcker (på svenska). De låter fingrarna löpa längs med bokryggarna som om de skulle kunna känna sig till vilken bok som kommer att vara bäst för dem. De är inte bara på väg in i de världar boken öppnar, de är på väg in i den verkliga världen.

Vid åsynen av detta fylls till och med min vresiga själ av en känsla av frid och stillsam glädje.

Men jag vet också att om jag vill se fler barn nästan högtidligt skrida fram mellan bokhyllorna … ja, då måste jag vårda min vresighet.

Vi har alltså kommit till det avslutande avsnittet av min polemik mot Dan Korns serie om hederskultur i Bulletin. Nu ska vi diskutera praktiska åtgärder.

Den svenska debatten i fråga om invandrare, flyktingar, integration, assimilering, och kriminalitet präglas av två helt motsatta poler.

Den ena kan formuleras som: ”Visst är det lite problem, men det ska man räkna med när man skapar ett mångkulturellt samhälle. Alla är välkomna hit och alla har säkert något att bidra med.”

Den andra kan formuleras som: ”Nej, ut med dem”.

Debatterna blir sällan fruktbara. Båda sidor presenterar listor. De som är för radar upp Zlatan, kebab och afrikansk folkdans på nationaldagen samt att äldreomsorgen behöver allt mer personal. De som är mot listar mord, våldtäkter och kaos i skolan.

Listorna blir längre och längre på ömse håll. Motsättningarna allt större.

Låt oss istället utgå från att jag tror att det trots allt finns en gemensam grund där alla förnuftiga och rationella människor kan samlas.  Den grund som utgörs av att dessa människor faktiskt har en gemensam syn på vad det i den mest fundamentala meningen innebär att vara människa. Det är inga komplexa Wittgensteinska tankegångar utan det varje tänkande människa vet med sig

När vi väl står där och inser att vi är överens om mycket grundläggande principer bör vi rimligen kunna enas om att utveckla och tillämpa de åtgärder jag föreslår. Sedan när ordning är upprättad kan vi gå vidare.

Löser det alla problem? Långtifrån. Men vi kan inte som Dan Korn eller Ulf Kristersson säga att det löser sig om en generation eller två. Det de lovar ska lösa sig är dessutom en avtrappning av våldet. Lika viktig är ju frågan om att tre tusen år av svensk utveckling, kultur, mentalitet och språk inte upplöses; allt det som en gång till slut gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika industrinationer.

Jag har självklart inget behov att alla tycker som jag när det gäller vad som definierar en flykting (mer om min åsikt kan man läsa här).

Jag har heller inget behov av att alla delar min åsikt om invandring – och det är att den är till fördel för nationen, om de som kommer är människor som genom sitt arbete vill bidra till nationens utveckling och som respekterar landets seder och kultur.

Problemet i Sverige i dag (ett av många) är att vi i dag utvisar den sortens människor, men i stort antal behåller och försörjer deras raka motsatser.

ARBETE

Arbete är det som gör dig till människa. Att inte arbeta för sin försörjning utan vara beroende av andras välgörenhet och nåd är förödande för självkänsla.

En bidragande orsak till problemen i dag är att vi har några hundratusen människor som inte arbetar utan bara finns till. Paradoxalt nog är det så att det i bästa fall innebär att de blir passiviserade, i värsta fall att de ägnar sig åt brott.

Vi måste dessutom inse den skadliga inverkan detta har på samhället i övrigt; på detta sätt skapas känslan hos dem som arbetar att det egentligen inte lönar sig, och om man arbetar försörjer man dessutom andra som inte arbetar.

Alltså måste alla som inte arbetar men som skulle kunna göra det sättas i arbete.

I varje kommun inrättas AK-enheter efter förebild från hur arbetslösheten hanterades i Sverige under krisen på 1930-talet.

Den som inte har arbete skrivs in i AK-kompanierna och ersättningen blir beroende av det arbete de utför. Arbetsplikt och 40 timmars-vecka gäller.

En vanlig invändning blir då förstås att ”men det finns ju inga jobb”. Men om jag vandrar genom Råsunda, Solna och Sundbyberg i dag kan jag lista några tusen arbetstillfällen för att försköna och förbättra dessa platser och sätta dem i bättre ordning. Det är arbeten som kräver att man har två armar och två ben.

Att hålla våra städer och samhällen i ordning hör till det som det påstås att en del av våra skattepengar är avsedda för. Uppenbarligen är så inte fallet. 

Men nu kan vi lösa det. 

Alla skogens och trädgårdarnas gåvor kan skördas. Tillgången på svamp, bär och frukt kommer att bli nästan obegripligt stor i kommunernas skolor och äldreboenden. Och i vården.

Och finns det något bättre sätt att komma i kontakt med vad som är svenskt än att skörda alla dessa naturens gåvor?

Och vi kommer att få skottade trottoarer på vintern, fungerande utdelning och hämtning av post … och så vidare.

Den som inte kan försörja sig själv, och inte har arbete men inte vill ingå i ett AK-kompani får givetvis lämna landet med första lägenhet.

SKOLA

Skolgång organiseras endast för de barn vars föräldrar vill assimileras i det svenska samhället. Inga undantag gives. 

Att anpassa undervisningen till barn vars föräldrar inte har en avsikt att bli assimilerade är att försvåra och i värsta fall förstöra undervisningen för de barn vars föräldrar är svenska (eller utländska som vill assimileras) och kan inte tillåtas.

Det är också självklart att man heller inte kan tillåta religiöst betingade uttryck i klädsel, krav på speciell kost eller undantagande från viss undervisning.

Hur ska då undervisning ordnas för de barn vars föräldrar inte vill att de assimileras? Mitt hjärta blöder i dubbel mening för dessa barn, men det kan inte vara värdfolkets uppgift att låta dem gå i de egna skolorna. Dessa barns föräldrar har uppenbart inte för avsikt att bli en del av ett fungerande samhälle och de problem det skulle medföra att deras barn går i skola är olösbara.

En miserabel och fruktansvärd situation? Ja, det är det. Och felet är vems? 

I dag diskuteras på allvar att bussa barn från icke-fungerande skolor till skolor som fungerar – något som innebär att i grund och botten ges barn i de fungerande skolorna ansvaret för att lösa problem med att andra barn inte kan läsa, skriva eller sitta still. De får bära den bördan.

KONTROLLER, DOKUMENT, BOENDE

En fungerande flyktingpolitik kräver isolering. Ett land som tar emot flyktingar är en livbåt. I livbåten  går först kvinnor och barn ombord, därefter män. Ser du en man som vevar med armarna och har vild blick släpper du inte ombord honom med mindre att han går med på att sitta bunden. Sedan får man se om han lugnar sig. Man kan inte riskera livbåten och dem som är ombord.

Vid andra världskriget slut var 11 miljoner människor i Europa flyktingar. Det tog tid innan de alla kunde återvända till sina hemländer eller till ett nytt hemland. Efter tre år fanns det någon miljon kvar i lägren. Och till slut kom även de in i vardagen i något samhälle.

Att ett Europa så förött av krig ändå klarade denna flyktingström beror ju på lägren (och på flyktingarnas vilja att åter bli en del av Europa, vart det nu vara månde).

Lägren gav ordning och reda. Möjlighet att organiserat låta grupper och personer komma ut i samhället när det fanns platser för dem – och när de visat sig att de verkligen ville ha dessa platser, att de såg dem som en gudagåva.

Vi skulle inte haft den situation vi har i Sverige i dag om vi lärt av perioden efter andra världskriget. Hade vi haft läger för alla flyktingar som kommit hit under 2000-talet kunde de som visade sig kunna fungera kontinuerligt kunnat slussas ut i samhället kommit ut i det, de andra blev kvar i lägren i väntan på återvandring.

Det här innebär att vi måste återskapa flyktingläger – återigen för att skilja agnarna från vetet. Ett första steg är folkräkning, och utdelande av fungerande dokument som visar adress och sysselsättning. Detta kombineras med en utökad övervakning som möjliggör kontroll av att folk inte befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

OMEDELBAR FÖRFÖRFLYTTNING UR RIKET

Ovanstående åtgärder leder till att vi får en bättre överblick över tillståndet i landet och över vilka som inte har respekt för värdland och värdfolk. Dessa måste då omgående isoleras från samhället, och därefter förflyttas utanför gränserna.

En invändning jag stött på är att det kräver ”resurser”. Ja, men det är inget mot kostnaderna för det arbetande folket om de som inte vill ingå i samhället blir kvar i Sverige.

* Rubrikens citat utgår förstås från Gandalfs svar på Frodos gnäll:

"Jag önskar att det inte hade hänt under min tid” sa Frodo. ”Det gör jag också”, sa Gandalf. ”Och så är det för alla som under sina liv upplever sådana tider. Men det är inte för dem att besluta om. Allt vi har att avgöra är hur vi ska förfara med den tid som är given oss”.

En man har heder om han upprätthåller ideal som gör att det kan bli obekvämt, olönsamt och farligt för honom. (Walter Lippman)

Det finns ingen hederskultur i världen som inte har regler och normer som ska göra människor civiliserade – även i västerländsk mening. Man ska hålla sitt ord, inte stjäla, vara gästfri mot främlingar och behövande, värna de svaga och man ska skydda kvinnors heder. 

Just det där senaste kan verka vara  ett märkligt utryck för en civiliserande regel. Detta eftersom ”skydda kvinnors heder” i Sverige förknippas med mord på kvinnor som genom sitt beteende anses ha skämt ut sin familj – därav steningar i Afghanistan och Pakistan, och det är därför kvinnor numera i Sverige kan dödas med 48 knivhugg eller genom att bli utkastade från en balkong. Men riktigt så enkelt är det inte.

Hederskulturers lagar påbjuder att du ska skydda både din familjs heder och kvinnors heder. I de gamla berättelserna från Balkan finns exempel på hur familjens överhuvud låter döda sin son därför att denne dragit vanheder över familjens namn genom att våldta en kvinna. Sonen har i dubbel bemärkelse dragit skam över sin familj. Han har inte skyddat en kvinnas heder utan tvärtom våldfört sig på henne och därmed begått det andra brottet; dragit skam över sin släkt.

Han måste dö.

Vi borde rimligen ha rätt många gravar grävda i dag på Järvafältet. Platser där man i all tysthet jordfäst unga män som förbrutit sig mot vad hederskulturen stadgar. Men senast jag passerade där såg jag inga tecken på något sådant.

Det finns inga hederskulturer som inte stadgar att unga ska visa respekt för äldre – även äldre som inte tillhör familjen eller klanen. Att ha barn som förorättar och hånar äldre visar att fadern inte är en man som har kontroll över sin familj, han är inte en man som kan upprätthålla de civiliserande normerna i hederskulturen. En man som ställs i en sådan situation kommer enligt sin kulturs rådande normer se sig föranledd att mycket metodiskt banka vett i skallen på sin avkomma. Efteråt kommer han lugnt att säga: ”om du tycker att det här gjorde ont, då ska du få se hur det kommer att kännas om jag en gång till får höra att du kallat din lärare för svennehora och sagt att du ska knulla henne”.

Jag gissar att om sådana bastonader i dag delades ut i förorterna – för skäl därtill finnes ju – ja, då skulle vi nog få läsa om det i tidningarna.

Men det är tyst.

Slutsatsen kan bara vara att pojkar och unga män som inte bara förolämpar utan också angriper äldre män inte straffas av sin familj för sitt brott mot hederskulturens lagar. Och det gäller också förnedringsrån.

Däremot kan man då och då i tidningarna läsa rapporter från rättegångssalar där släkt och anförvanter ger sitt stöd till någon ung man som står åtalad för våldtäkt eller rån.

Den fråga Dan Korn glider förbi i hela sin serie är: om det nu är hederskultur som reglerar många invandrares beteende – varför ser vi aldrig något av de i vår mening civiliserande delarna av dessa olika hederskulturer? Varför lever ingen efter dessa delar?

Se på Storbritannien där ett antal obegripligt stora pakistanska gäng som säljer brittiska tonårsflickor avslöjats – lever de pakistanierna efter pashtunwalis mycket hårda stadganden om vad man får och inte får göra i förhållande till kvinnor?

Att hålla sitt ord och att inte ljuga är viktigt i hederskulturen. Hur går det ihop med assistansbedrägerier? Märk väl att många hederskulturer har regleringar om att hela familjer som har medlemmar som drar vanära över stammen därmed har placerat sig själva utanför gemenskapen … om inte familjens överhuvud själv straffar sina familjemedlemmar.

Familjenamnet är viktigt i hederskulturen. Familjenamnet gör att du bär generationers arbete – och i strid vunnen ära – på dina axlar. Utan ditt familjenamn är du inget.

Själv har jag därför lite, lite svårt att förstå alla dem som i dag i Sverige håller sig med ett antal olika identiteter … fast de ingår i en hederskultur.

Det vi står inför är inte stora grupper som förhåller sig till sitt nya land och dess kultur med hjälp av olika hederskulturer. Det vi står inför är grupper vars medlemmar ofta är fientliga till och ser ner på det nya landet och dess kultur.

Och det innebär en helt annan situation än den Dan Korn vill att vi ska förhålla oss till.

Hederskulturer har oftast inga stadganden mot våld, tjuvnad eller våldtäkt när man ställs inför en fiende eller en kultur som man ser som underlägsen. Då kan man röva, våldta och härja fritt. Det skänker snarast ära åt familj och klan.

Den enda logiska förklaringen till det vi upplever i Sverige är att många av dem som anser sig vara bundna av sin hederskultur betraktar vårt land och dess invånare som ett territorium fritt att erövra utan att man känner sig bunden av de mer civiliserande delarna av sin egen hederskultur.

Nu bör vi förstås ställa oss frågan varför Dan Korn – och många andra skribenter – aldrig berör denna problematik? 

Förklaringen är enkel. Svenska intellektuella och kulturarbetare orienterar sig alltid efter vad som kan ge dem en utkomst. I Sverige innebär det att man måste se till att det man producerar och skapar är användbart för dem som kontroller pengarna – alltså måste man verka i linje med de av överheten fastslagna korrekta hållningarna.

I dag ser vi hur politikerna i Sverige samlas runt en gemensam ståndpunkt om hur de frågor vi här diskuterar ska hanteras; politikerna förklarar för oss att det här kommer att ta tid. Mycket lång tid.

Här ser därför en stor del av de intellektuella en möjlighet att göra sig behövda. De formulerar därför uppfattningar som ska skapa förståelse hos det arbetande folket för främmande beteenden. Dessa intellektuella förklarar att en gång i tiden misshandlade även svenskar sina kvinnor (och mor Stava i Minnemåla gick minsann med huckle på huvudet under slåttern 1847 så bråka inte om jihaber). De andra är innerst inne som vi, och om vi bara ger dem lite tid så kommer det som finns därinne i dem att frigöras.

Tålamod!

En speciell variant av den nyssnämnda sortens texter och studier är de där skribenten lägger ansvaret på Sverige och svenskarna; och de förklaras vara för dåliga på att informera om och kommunicera vilka seder, lagar och regler som råder i landet. 

Men hederskulturer har ju ofta stadganden om att man ska visa respekt för främmande grupper … såvida man inte befinner sig i fejd med dem. Råder inte fejd om man kommer utanför sitt eget territorium, sitt land eller till och med sitt närmaste grannskap – då iakttar man de regler som råder. Vi ställs återigen inför frågan – varför gäller det inte i Sverige?

Allt detta kommer bara att förstärka de främmande kulturernas känsla av att de står inför en svag, vek och till och med kanske döende kultur. 

Och på många sätt har de tyvärr rätt. 

Så vad gör vi?

(Som läsaren nu förstår kommer de i dag utlovade praktiska förslagen inte förrän i morgon. Dels var jag i dag tvungen att försöka gå till botten med den grundläggande felsynen hos Dan Korn, dels passar sig praktiska förslag bättre att publicera på en lördag).