Som H P Lovecraft konstaterade är det enda sak som räddar mänskligheten från att förlora förståndet i dag, och det är att den är så förbannat dum att den inte funderar på vad som hände i går.

John Bolton, mannen med de detaljerade lögnerna.

Namnet Bolton ger mig alltid obehag, en känsla av något farligt, okänt som försöker omsluta mig. Kanske till och med förgöra mig?

Känslan är inte svår att förstå. Den lilla staden Bolton dyker upp ett antal gånger i H P Lovecrafts skräcknoveller. I ”The rast in te the walls” är det staden Bolton i USA huvudpersonen lämnar från för att bosätta sig på sitt familjegods i England. Det visar sig vara en mindre lyckad förflyttning, såvida man inte har smak för människokött.

Och visst, namnet Bolton fyller mig också med visst obehag när Michael Bolton råkar spelas på radion.

Men självklart är det John Bolton som intar tätplatsen i tävlingen om obehagliga företeelser som bär detta namn.

Nu har han utkommit med ”The room where it happened”, en bok om Donald Trump och sin egen tid i Vita Huset. 

Det är så att man börjar tro på någon slags mystiska förbindelser mellan allt som är förknippat med namnet Bolton. Den här boken kunde fått samma titel som nyssnämnda Lovecraftnovell: The rats in te the wall.

Om jag läst boken? Jag ska givetvis göra det, men har inte hunnit. Men jag kan min John Bolton så jag tänkte passa på och recensera recensenterna i svenska medströmsmedia. För nu passar de på och torgför åter all mytologi om Donald Trump. De visar också upp sin för mig närmast obegripliga okunnighet om amerikansk politik och historia.

Vi börjar med Expressens ledare som avhandlar boken, och där upprepas alla klichéer om Trump och antagligen anser sig skribenten ta till storsläggan när texten avrundas med att Trump ”säger sig lita mer på Rysslands president än USA:s underrättelsetjänst.”

Den grundläggande frågan är förstås varför någon överhuvudtaget skulle betrakta CIA som ett sanningsvittne om tillståndet någonstans i världen.

Det är inte bara frågan om en organisation som agerar i sitt eget intresse, som varje del av byråkratin i den djupa staten. Det är också en organisation som ett flertal gånger visat sin oförmåga och inkompetens när det gäller att objektivt bedöma läget i ett land. Iran under hela 1950-, 1960- och 1970-talet till exempel.

Eller Afghanistan.

Trump är inte ensam om att som amerikansk president misstro amerikansk underrättelsetjänst. Eisenhower ville montera ner eländet och talade om att allt CIA lämnade efter sig var ”a legacy of ashes”.

Och låt oss se på läget under Ronald Reagans tid vid makten. Antag att han när han sitter där vid sitt skrivbord och läser den senaste CIA-rapporten om Sovjetunionens militära styrka och det ökande gapet som innebär att USA hamnar på efterkälken … anta då att han lyfter på luren och slår en pling till Andropov eller Gorbatjov och frågar hur rustade de är.

Vilka uppgifter tror ni hade varit mest korrekta?

Historien har ju visat att CIA medvetet ljög i årtionden om Sovjets styrka på alla plan. Organisationen gjorde det för att få mer resurser. Så fungerar tyvärr parasitära statsapparater.

Ja, det sovjetiska imperiet var en plats präglad av förtryck, dumhet och korruption.

Men ingen amerikansk president har kunnat lita på att underrättelsetjänsten ska ge honom en korrekt bild av tillståndet i ondskans imperium. Amerikanska presidenter har dock inte haft något större problem med det eftersom de varit intresserade av att hålla sig väl med det sig ständigt utbredande träsk som den amerikanska statsapparaten utgör, framförallt det militärindustriella komplexet.

Men så kommer Donald Trump upp på banan med spaden i hand för att dränera träsket, och förklarar att USA ska prioritera att ta hand om sina egna affärer, inte leka Tusse Batong i varje hörn av världen.

Det är grunden till medströmsmedias hat. I Sverige såväl som i USA.

John Bolton har förespråkat ”förebyggande” attacker mot Nordkorea och Iran. Krävt regimbyte i Kuba, Libyen, Nordkorea, Syrien, Venezuela, Jemen och Iran.

När George W Bush lanserade ”en axel av ondska” mellan Nordkorea, Iran och Irak hävdade Bolton snabbt att man inte fick glömma den lika onda axeln mellan Kuba, Libyen och Syrien.

Vem vill inte se nya regimer i de länderna? Men vem vill se det ske genom amerikanska interventioner? Vi vet ju nu hur det blir.

Mannen är spritt språngande galen. Lösningen på allt är att USA ska intervenera och bomba.

Och ledarsidorna berömmer honom.

I Washington Post beskrivs han nu som en ”principfast man” och en orädd kämpe för ”USA:s oberoende och självständighet”.

Men det enda Bolton kämpat för är USA:s rätt att lägga världen i grus och aska genom att starta krig.

Han behöver inte beröm, han behöver rejäla doser fenobarbital och en tvångströja så han inte kommer åt avfyrningsknapparna.

I Dagens Nyheters recension visar Niklas Ekdal en vällovlig motvilja mot Boltons krigsiver, men konstaterar att man måste tro på Boltons beskrivning av Trump därför att ”precis som i hans bok om FN finns en detaljrikedom som ger trovärdighet åt vittnesmålet.”

Varför skulle ”detaljrikedom” innebära ”trovärdighet”. 

Ekdal är obegripligt okunnig om hur Bolton betett sig genom åren. Bolton har aldrig tvekat att fabricera fakta.

När Bolton arbetade i utrikesdepartementet och FN kom han med egna rapporter som sade sig visa att Kuba och Syrien hade massförstörelsevapen. Ingen annan del av den amerikanska underrättelsetjänsten hade några liknande uppgifter, vilket inte bekymrade Bolton. Han ”visste”.

Om CIA och Pentagon är hökorganisationer som vill ha ständiga krig och spänning för att få resurser så är Bolton en superhök.

Han vill släppa loss det totala kriget. Nu.

När Bolton var en av Bushs chefer för att hantera nedrustningsfrågor vittnade han inför en kongresskommitté 2002 om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Han vittnade med utgångspunkt från en rapport som hans ”egen underrättelseorganisation” tagit fram. Ingen vet än i dag vilka som ingick i den organisationen. Antagligen bara Bolton själv. Och massförstörelsevapnen som rapporten talade om har ännu ingen hittat.

Carl Ford som under George W Bush ansvarade för underrättelsefrågor på utrikesdepartementet konstaterade om Bolton att han var en ”serial abuser” när det gällde underrättelserapporter och menade att han aldrig stått på någon som liksom Bolton missbrukade sin makt och auktoritet. Och då talar vi om USA:s statsförvaltning.

Vi har alltså att göra med en konstant ljugande och krigshetsande dåre. Och nu ska vi ta John Boltons ord om Trump som den uppenbarade sanningen? 

Bolton har ljugit om och om igen för att få igång krig. Varför skulle han tala sanning den här gången?

"Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III."

En framsynt man som hade landets bästa för ögonen. Porträtt utfört av Alexander Roslin 1775. Vi kan snart vänta oss krav på att målningen ska eldas upp, liksom Roslins porträtt av Linné.

Snart kommer vi att få se medlemmar av RFSL brottas med aktivister ur Afrosvenskarnas Riksorganisation. Dessa kraftmätningar kommer att utspela sig vid och runt Gustaf III:s staty på Skeppsbrokajen. Och nej, de kommer inte att göra det för sitt höga nöjes skull.

Afrosvenskarna kommer att vilja riva ned statyn av skäl som deras anförare formulerat så här Kitimbwa Sabuni:

”Jag tror det står något i stil med segerherre och fredens återskapare på den statyn och liknande glittriga resonemang. Den här personen var något annat också, han var personen som tog tillbaka Sverige in i den transatlantiska slavhandeln.” 

HBTQ-aktivisterna kommer däremot att försvara statyn därför att Gustaf III i praktiken avskaffade dödsstraffet för sodomi.

I den proposition kungen lade dra inför riksdagen 1778–1779 och som gällde dödsstraffets tillämpning stadgades att alla dödsstraff var underkastade kungens underskrift.

Gustav III skrev aldrig under en dödsdom mot någon som fällts för sodomi

Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff, och med sodomi avsågs inte bara homosexualitet utan alla sexuella praktiker förutom vaginalt samlag mellan man och kvinna.

Rimligen borde Pride-paraden i Stockholm varje år utgår från Skeppsbrokajen och Gustav III:s staty. Han bör skrivas in i hbtq-rörelsens annaler som en beskyddare.

Kanske är det egentligen det som retar Kitimbwa Sabuni mest; att kungen inte ville avrätta bögar? Sabuni är ju inte bara afroevenskarnas anförare, han är också en förkämpe för alla de muslimer som påstås vara förtryckta i Sverige – och Sabunis verksamhet på området och de organisationer han verkar med tyder på att han ser med förståelse på att man i många länder i den muslimska kulturkretsen avrättar folk som mullorna anser har fel sexuell läggning.

Vi kan utgå från att RFSL-aktivisterna kommer att avgå med segern i holmgången runt statyn därför att de kommer att få förstärkning av gamla före detta israeliska fallskärmsjägare och krigsveteraner när informationen når judiska församlingen om att afrosvenskarna vill riva Gustav III:s staty. Denne konung genomdriver 1782 ”judereglementet” som ger judar rätt att flytta till Sverige, bosätta sig i tre städer, idka näringsverksamhet och handel samt bygga synagogor.

De svenska judarna ser rimligen Gustav III som en framsynt och kultiverad konung och även de bör betrakta honom som sin skyddsherre.

Ja, brottningsmatcherna runt statyn blir ett fascinerande skådespel. Segrarna får väl som belöning klättra upp och sätta sig på den restaurerade obelisken på Slottsbacken. Möjligen vill dock Sabuni riva den också eftersom den uppfördes av Gustav III.

Förr hade vi i Sverige en samhällspyramid. Under de bästa perioderna genom historien existerade vad Fabian Månsson beskrev som ett samhälle med ”många avsatser”. Det fanns plats för alla beroende på läggning, fallenhet, förmåga och intelligens. Och det fanns en ömsesidighet och en insikt om att man behövde varandra mellan dem som fanns på de olika avsatserna. 

Och man kunde röra sig mellan avsatserna eftersom det fanns en fungerande ståndscirkulation.

Den samhällspyramiden existerar inte längre. Vi har istället en kränkthetspyramid. Överst befinner sig den grupp vars påstådda företrädare i media lyckats utmåla sig som speciellt förföljda och förtryckta. Det har blivit ett yrke att vara kränkt.

Just nu har afrosvenskarna klättrat högst upp.

Vi kommer att få se spännande uppgörelser.

Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III.

Han säkrade Sveriges oberoende genom att dels kväsa de delar av adeln som lät sig styras av Ryssland dels genom slaget vid Svensksund där en tredjedel av tsarens flotta förintades och segern ledde till ett fredsfördrag som gav Sverige en viss ro.

Sammanfattningsvis kan man se Gustav III som en upplyst monark med god blick för vad som behövdes för att skapa ett starkt, och livskraftigt samhälle med ömsesidighet mellan klasser och skikt.

Frihamnen på St Barthelemy är i en samlad bedömning av hans liv och verk av så ringa vikt att frågan bara kan tillmätas betydelse av den som har ett förmörkat förstånd.

Och om det inte blir slut på det här tjafsandet snart får vi väl återgå till tillämpliga delar av den förordning av 1741 som Gustav III:s mer toleranta lagar kom att ersätta. Där stadgas det att:

"alle … lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades.”

* Rubrikens citat är förstås hämtat från Bellmans hyllningsdikt till Gustav den III i samband med statskuppen 1772.

(Jag har en känsla av att vi kommer att tala mer om Gustav III i dagens sändning av Radio Bubbla. Lyssna.)

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Att jag har svårt att uthärda medströmsmedias rapporter från USA är begripligt. Det som är svårt att förstå är hur de kan leva med sig själva och sin slapphet och inställsamhet.

Jag tänkte först lägga upp en kravallbild från Atlanta, men … då kom jag att tänka på Leon Stukelj. En slovensk gymnast som framträdde under OS i Atlanta för att hyllas som den då äldste levande OS-guldmedaljören – han var då 97 år. Han hade tränat varje dag alltsedan barndomen och upphörde med det först fyra dagar innan sin död vid 101 års ålder. Stukelj tävlade i tre OS och vann åtta guldmedaljer, två silver och fyra brons.

Jag lyssnar på morgonens nyheter i statsradion. Ett inslag med deras USA-korre som rapporterar från Atlanta där en svart man två dagar tidigare skjutits till döds av polisen. Reportern vet att berätta att hon redan direkt efter sin ankomst talat med ett antal personer som kunnat berätta för henne om hur rasistisk polisen är i Atlanta och att staden har en lång tradition av rasism och förtryck av svarta. Vi får aldrig veta vilka hon pratat med, eller vika exempel de anfört. Eller hur vi ska kunna bedöma dem som trovärdiga.

Lite allmänt prat från reportern och så är utgångspunkten klar. Rasismen är problemet. Sedan kan hon gå vidare och berätta om vad olika politiker sagt om vad de vill göra åt saken.

Och det här är problemet med medströmsmedia. Deras medarbetare har inga kunskaper utan känner av vad de förväntas förmedla och så gör de det. De svamlar ihop något om att ”de redan fått veta strax efter sin ankomst”.

Antagligen har reportern i fråga läst i New York Times att staden länge präglats av rasoroligheter.

Och så upprepar hon det.

Men om man som jag varit med i några hundra år och fortfarande har ett väl fungerande minne vet man att den officiella berättelsen länge varit en annan.

1990 skrev New York Times att de kommande olympiska spelen i Atlanta skulle bli en framgång under rubriken: ”Olympics, Racial Harmony a Key for Atlanta.”:

”In the eyes of many I.O.C. members who picked Atlanta over Athens in the final round of voting, Atlanta symbolized the degree to which racial harmony can unite a city, while in so many other places around the world ethnic differences and racial tensions continue to act far more divisively and destructive.”

1995, ett år innan OS i Atlanta ska gå av stapeln publicerar New York Times en artikel som fortsätter spinna på samma tråd:

"I would maintain that in terms of black and white working together in friendship and cooperation and achieving significant success, we're the best example of that in the world, Payne said." (Billy Payne var den affärsman som lanserade idéen om att Atlanta skulls söka oss, som såg till att staden fick spelen och sedan basade för hela tillställningen.)

Vidare i denna lovsång till Atlanta:

”It is home to a large black middle class and six historically black universities. Minority-group members make up more than one-third of the organizing committee's employees and minority-owned businesses have been the recipients of one-third of the committee's contracts.”

I svenska tidningar kunde vi också läsa om den välmående staden. Där fanns ju huvudkontoren för Coca–Cola, CNN och Delta Airlines. Fortune hade utnämnt Atlanta till den fjärde bästa staden i världen för den som ville göra affärer. I världen!

Vi fick dåförtiden veta hur Atlanta och sydstaterna visat inte bara nordstaterna utan hela världen hur man får ett mångkulturellt samhälle att fungera, hur man får svarta och vita att skapa välstånd tillsammans.

DN:s Kurt Mälarstedt skrev så här i januari 1996 i ett reportage från ett Atlanta som närmade sig invigningen:

”Visserligen säger förre borgmästaren Maynard Jackson så här när vi står på Woodruff Park mitt i stan framför en nyss avtäckt skulptur som heter Fenix reser sig ur askan.

- Atlanta är inte perfekt.

Sedan tillägger han:

- Men Atlanta är helt enkelt bäst."

Han säger detta på tal om rasrelationerna i staden, men han gör klart att uttalandet äger sin giltighet beträffande det mesta i Atlanta, om man nu vill jämföra staden med andra amerikanska städer.

Den nuvarande borgmästaren Bill Campbell stryker under.

– Det finns något här i Södern som gör att vi kan uträtta saker som andra städer inte orkar med. Toleransen, mångfalden, viljan.”

Märkligt eller hur? 24 år senare berättar alla svenska tidningar och statsmedia om den obrutna traditionen av rasism från slaveriets dagar.

Hur ska de ha det?

Och tro inte att media slutade beskriva Atlanta som ett rasblandat paradis efter 1996. Så sent som juli 2016 rapporterade Therese Larsson Hultin i SvD att:

”De senaste femton åren har över en halv miljon afroamerikaner flyttat till Atlanta i den amerikanska Södern. Inflödet har inte bara gjort Atlanta till något av en inofficiell huvudstad för svarta, ett ekonomiskt centrum där det är lätt att göra karriär – det kan också få politiska konsekvenser. Delstaten Georgia kan förvandlas från ett traditionellt republikanskt fäste till en stat som Hillary Clinton kan vinna.”

Artikeln fortsätter sedan:

”Musiken dunkar så högt att man nästan inte kan prata. Solen håller på att gå ner över Atlantas skyskrapor och överallt dansar människor, dricker färgglada drinkar och njuter av att vara unga i en stad som affärsmagasinet Forbes utsett till den som är bäst att bo i om man är svart.”

En stad där det är lätt att göra karriär för svarta.

Den bästa staden för svarta.

Men i dag, fyra år senare beskrivs Atlanta i SvD (och i DN, AB, och Expressen) som en stad där svarta är, och alltid har varit, strukturellt förtryckta på grund av sin hudfärg.

I dag skriver man i SvD att:

"Under måndagen har medborgarrörelsen NAACP kallat till en större manifestation i Atlanta kallad "A March for Georgia".

"Vi marscherar inte enbart i solidaritet utan för varje Georgiabo som fallit offer för polisbrutalitet, rasistisk terrorism, våld och väljarförtryck", heter det i ett uttalande från NAACP."

Tänk vad mycket som kan hända på bara fyra år.

Från den bästa staden för svarta till en stad där svarta tydligen riskerar att mördas utan orsak av polisen. Där de är drabbade av strukturellt förtryck.

Erik Bergin, nyhetschef på SvD och tidigare tidningens USA-korrspondent skriver om detta ”strukturella förtryck" i USA och i Georgia:

”En sådan orättvisa handlar om möjligheten att delta i val, hävdar rösträttsaktivister. När minnet av den blodiga rösträttsmarschen 1965 i Selma högtidlighölls i mars i år sa en aktivist, Ida från Georgia, så här när hon intervjuades av SvD:

– Afroamerikaner, men även andra minoriteter, har haft problem länge med att deras röster stjäls. Lagen må ha tryckts på papper, men folk har fortsatt att blockeras från att rösta och utnyttja rättigheten de stred för.

Nivån på rasism i ett samhälle är förstås svår att mäta. Men det går en rak linje från dagens orättvisor tillbaka till en av de tidiga ekonomiska hörnstenarna i det amerikanska nationsbygget, slaveriet, enligt medborgarrättsaktivister. De menar att USA aldrig gjort upp om sitt mörka förflutna.”

En nyhetschef på en tidning som bara några år tidigare gett oss bilden av en fantastisk stad för svarta, ser det nu som helt oproblematiskt att kolportera bilden av ett samhälle där de inte ens tillåts att rösta och där man aldrig gjort upp med rasism.

Men sambanden är egentligen ganska enkla. Den gamla bilden av Atlanta, berättandet av framgångssagan, den som medströmsmedia i USA och Sverige framfört – den kolporterades som mest högljutt under de perioder då demokrater var presidenter (Clinton och Obama).

Man kan se hur berättelsen började vävas åren innan OS 96 och då vi ska komma ihåg att det här är åren då en man från sydstaterna är president i USA. Bill Clinton, bördig från Arkansas och en gång delstatens guvernör. En viktig del i hans strategi för att kontrollera väljare i södern är ha svarta ledare som kan föra hans talan och berätta om hur sydstaterna utvecklas väl under den kloke presidentens ledarskap. En av dem blir Atlantas svarta borgmästare Andrew Young, som tidigare varit USA:s FN-ambassadör (utsedd av den demokratiske presidenten Jimmy Carter, också en av Georgias söner.)

Från 1855 till i dag har Atlanta haft en borgmästare från Demokraterna. Vi talar alltså om ett parti som innehaft borgmästarposten i 165 år.

Från 1871 till 2002 har Georgia haft en guvernör som varit Demokrat.

Demokraterna har haft den kontrollerande makten i Atlanta.

När en Demokrat var president skapade de en bild av staden.

När Donald Trump är president skapar de en annan bild av staden.

Men det är samma stad.

En stad som inte fungerar.

* Citatet i rubriken syftar på några rader i en dikt av den svarta poeten Georgia Douglas Johnson. Hennes dikter präglade av en skön stränghet har alltid talat till mig eftersom de bär på en tung men nödvändig insikt om tillvaron; den är en ständig kamp och du vinner bara om du först övervinner dig själv.

(I mitt dagliga nyhetsbrev som går ut i kväll kommer jag att diskutera Atlantas historia lite djupare, och peka på en annan väg man kunde valt. Om du vill prenumerera på nyhetsbrevet går du in under fliken Boris Bulletin i menyraden.)

Hitler är lite ur mode som förkroppsligande av allt ont. Numera är det Sydstaterna som gäller.

Storslagen ryttarstaty. Eller hur? Varför har ingen kommit på tanken att riva ner den?

Frågan är vad man ska göra med alla tomma statysocklar i västvärlden framöver? Sälja till villaägare som villa ha små upphöja altaner i trädgårdarna? Kanske man skulle köpa upp dem för en billig penning och börja kränga dem vidare?

Nu grubblar jag väl inte så mycket på det egentligen.

Jag är mer försjunken i frågan varför en del statyer får stå kvar i det rådande politiska klimatet. I USA är tillståndet mest obegripligt.

Det verkar finns en mycket stor enighet om att man ska plocka ner alla statyer och minnesmärken som innebär ett ihågkommande av personer eller händelser som är kopplade till Sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget.

Detta förklaras med att Sydstaterna stod för slaveri och rasism.

Nordstaterna och Abraham Lincoln var goda.

Nåväl.

När Nordstaterna besegrat Sydstaterna i sydvästra USA, i de områden som i dag utgörs av Arizona och New Mexiko, inleddes ett utrotningskrig mot indianerna. Abraham Lincoln ville tydligt uttalat åt de rika mineraltillgångar som fanns i regionen, nordstaterna hade tunga krigsskulder att hantera.

Kampanjen mot de tre stora stammarna Apache, Navajo och Pueblo förs med  brutalast tänkbara metoder; nordstaternas trupper bränner byar och matförråd. 

Den som leder operationerna är Kit Carson och hans order är tydlig: Döda varje indiansk man ni stöter på.

Den brända jordens taktik är framgångsrik, majoriteten av indianerna ger upp och låter sig deporteras. Deportationen sker ofta i form av dödsmarscher, ju fler som stupar av hunger och utmattning på vägen, desto färre att ta hand om senare. 

Hampton Sides, författare till en mycket läsvärd biografi om Kit Carson “Blood and Thunder: An Epic of the American West” beskriver det hela på följande sätt:

”Det var fruktansvärt. Kampanjen kan betraktas som ett av de första exemplen på modernt genomtänkt och överlagt användande av den brända jordens politik. Trots att förstörandet av människors skördar och samhällen är lika gammalt som krig är, var detta det första exemplet på dokumenterad politik från US Armys sida. Hur fruktansvärt det än var, så fungerade det. Carson åstadkom på ett år vad spanjorerna inte lyckats med på 300 år.”

I början på 1960-talet gjorde ”The United daughters of the Confederacy” en insamling till ett minnesmärke över dem som stred på sydstaternas sida i inbördeskriget. Det står i dag framför delstatskongressens byggnad. Nu vill de styrande i Arizona plocka ner minnesmärket.

Kit Carsons statyer är det ingen som rör. Det finns åtminstone tre statyer av honom i USA, en anses vara den förmodligen vackraste ryttarstatyn i landet. Städer, floder, gator, skolor och torg är uppkallade efter honom.

Som om tyskarna skulle ha en Hermann Göring Allé i dag.

Så kan nu folk försöka förstå det absurda i att folkhopar utan kunskap om historia (och antagligen en hel del annat) ska få bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är gott och vad om är ont. Och vem som ska få stå staty.

Kan ni ge fan i att förstöra saker på grundval av att ni i er okunnighet drabbats av masshysteri?

Eller räknsa inte röda liv?

Jaha, kände ni inte till att det var på det här sättet? Att nordstaterna ägnade sig åt medvetet folkmord? Kan ni då sätta er ner och börja fundera på om det är andra saker ni inte känner till om amerikanska inbördeskriget?

(Jag blir förvånad själv över vilket milt tålamod jag kan uppvisa ibland – vad har hänt med mig? Jag är ju som en gammaldags folkskollärare som tror människor om gott. Så jag gör väl fortsatta försök att folkbilda i denna fråga. I nästa avsnitt i denna lilla serie går vi vidare med att ställa frågan om de svarta verkligen fick det bättre därför att nordstaterna segrade. Det är ju själva utgångspunkten för statynedrivandet och anti-rasismen. Sydstaterna blir bärare av allt ont. Men hur var det egentligen?)

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.

Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

Stig Engström har fått bli sinnebilden för obegriplig småskurenhet och inbilskhet– vare sig han var skyldig till mordet på Olof Palme eller inte.

Det börjar redan sätta sig en berättelse om ”Skandiamannen” Stig Engström. Det sägs att han var bitter, han kände sig inte tillräckligt uppskattad, han ansåg sig vara värd en bättre position här i livet. Han skyllde allt på ”sossesamhället” och höll Olof Palme ansvarig för tillståndet i det samhället.

En dag lämnar han jobbet sent på kvällen, sliten och sur av övertidsarbete, arbete som ändå ingen uppskattar, han får syn på Palme, drar sitt vapen och blam, blam. Statsministern är död.

Så kan det ha gått till verkar allt fler tycka. Sådan var också bakgrunden, säger de.

Expressens kulturchef Karin Olsson sammanfattar den ståndpunkten och vänder sig mot idéen om att Stig Engström skulle vara för torftig som mördare:

"Skandiamannen är en alldeles för oansenlig mördare för att fylla behovet av mening som Palmemordet väcker. En statsman av hans kaliber, knäppt av en knubbig grafiker från Täby? Så tarvlig kan faktiskt verkligheten vara.”

Underförstått är hela tiden att Stig Engström själv var en ”tarvlig” figur. Gå omkring där och känna sig missförstådd och för lite uppskattad och skylla på sossarna. Förbannade högerspöke.

Ståndpunkten går igen också hos Thomas Engström i gårdagens Aftonbladet.

Man visar ingen som helst förståelse för Stig Engström – självklart inte för det eventuella dådet – men heller inte för hans känslor.

Men om vi istället tänker oss ett gäng unga från förorten som känner att de inte fått vad de förtjänar och det de anser sig förtjäna är den nyaste mobiltelefonen och märkeskläder och därför ger sig in för att råna andra ungdomar i Göteborgs gallerior – vilket numera kan ske under stridsropet Black Lives Matter … ja, då kan vi på kultursidorna få läsa förstående texter om ”utanförskap”. Givetvis tryfferat med några rader om att det är klart man inte ska plundra.

Själva hållningen och känslan hos de här ungdomarna kommer däremot att anses begriplig, förståelig och värd att beakta. Det kommer att börja letas ”strukturer” som kan rivas för att de inte ska känna detta sitt ”utanförskap”.

Här finns något för mig helt och totalt obegripligt. 

En liten småtjock, uppenbarligen hårt arbetande gubbes ilska över att inte vara uppskattad betraktas som en slags sjukdomssymptom som kännetecknar en politisk riktning.

Sysslolösa ungdomars ilska över att inte ha lyxprylar betraktas däremot som något som vi måste ta hänsyn till för att vi ska få ett friskare samhälle. 

Tänk om samhället ser ut som det gör därför att de där småfeta, hårt arbetande vita gubbarnas upplevelse faktiskt är riktig. De är inte uppskattade efter förtjänst. De håller ihop samhället genom att jobba till klockan tio på kvällen. Om och om igen.

Ändå får de inte den tacksamhet de förtjänar.

Tänk om det är deras känsla och upplevelse vi måste utgå från för att få ett bättre samhälle.

Tänk om vår verklighet är ”tarvlig” just därför att vi inte gör det?

Han formade ett stort antal unga män som kom att utforska världen. De hjälpte fattiga och sjuka. Gav oss kunskaper. Men vad hjälper det.

Sylvester Stallone i rollen som Rambo, en filmfigur som fick sitt namn genom en Linnélärjunges försorg. Det var Pehr Kalm som under sin vistelse i Nordamerika beskrev och namngav ett äpple som växte på Peter Rambos gård. Det var Peter Rambos farfar Peter Gunnarsson Ramberg, som tagit med frön till dessa den nya världen från Sverige. Författaren till boken om John Rambo fick idéen till namnet från äpplet. Antagligen.

Jag överväger att gå till doktorn och få min hörsel kollad när jag läser att:

”Lovette Jallow är en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.”

Jag har nämligen aldrig tidigare hört den rösten. Inte förrän nu då jag läser om hennes senaste utspel; hon vill att man ska plocka ner statyn av Carl von Linné i Humlegården. Jallow vet att berätta att Linné var rasbiologins fader och hon tycker dessutom att statyn stirrat på henne när hon ätit lunch i Humlegården.

Lowette Jallow är svart och antirasistisk aktivist. För detta fick hon Raoul Wallenbergpriset  2019. Hon fick det för att de aktiviteter hennes organisation Actions for Humanity utvecklat, hon beskriver dem själv i juryns pressmeddelande:

”Ungdomar från olika samhällsklasser och bakgrunder från hela Sverige reser till Stockholm för att delta i fyra timmars studiebesök med mig där man diskuterar ämnen som strukturell rasism, sexism, mobbning, homofobi, transfobi, islamofobi, skönhetsideal och utsatthet i svensk samhälle. Under 2019 är målet att nå minst 400 ungdomar för att sedan öka antal under 2020 och kommande år, säger Lovette Jallow.”

Kanske inte så imponerande för den som får ett pris till Raoul Wallenbergs minne.

När SvD besöker pristagaren i hennes hem imponerades de av att:

”Hemma i lägenheten i Stockholm har Lovette Jallow en egen studio. En stor spegel, perfekt ljussättning och ställningar med raka rader av små sminkförpackningar. Här spelar hon in sina sminktutorials, videor där hon visar hur tittarna själva kan göra.”

Det största anti-rasistiska eventet som Jallow organiserat verkar vara ”Black Vouge”, en skönhetsgala med smink och mode som ”intog” Södra Teatern 2015.

Jallow är alltså en person som inte uträttat särdeles mycket, förutom att skaffa sig uppmärksamhet och priser genom olika politiskt lämpliga utspel.

Jämför detta med Carl von Linné. 

Förutom sitt eget enorma livsverk av forskning kom han genom sin personliga påverkan att dana och forma en relativt stor grupp unga män som i sin tur utvecklade Sverige på en mängd områden genom de kunskaper de inhämtade under sina expeditioner ut i världen.

Peter Forsskål var kanske den lärjunge som stod Linné närmast och han var en av viktigaste pådrivarna för att få till stånd tryckfrihetslagstiftningen i Sverige, den första i världen.

Forsskåls tankar om filosofi och politik kom också att påverka Immanuel Kant och vem vet hur stort Forsskåls inflytande på det dåtida tänkandet skulle blivit om han inte avlidit i malaria under en dansk forskningsexpedition till Arabiska Halvön; Forsskål var ju också botaniker.

Expeditionskamraten Carsten Niebuhr skrev senare: 

"Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser.” 

Forsskål har också fått ge namn åt en nässelväxt. Jag väntar bara på att Jallow ska kräva att den besprutas intill dess att den utplånats.

Men nu var ju inte Forsskål den ende av Linnés lärjungar som lade grunden för Sveriges utveckling.

Pehr Kalm reste till Nordamerika, blev god vän med Benjamin Franklin, och Kalms beskrivningar av djur, natur och invånare, både nybyggare och indianer bidrag till omvärldens kunskap om vad som hände i den nya världen.

Anders Sparrman utforskade Kinas djur- och naturliv och var även abolitionist och bekämpade slaveriet. Han avslutade ett långt och rikt liv med att som läkare ägna sig åt att vårda fattiga.

Carl Peter Thunberg blev känd som Japans Linné men även som fader till den sydafrikanska botaniken.

Daniel Solander följde med James Cook på världsomseglingen HMB Endeavour som för första gången kartlade och utforskade Nya Zeeland och Australien. I brittisk vetenskaps annaler räknas han som en av de största naturhistoriska auktoriteterna

Johan Peter Falck utforskade sydöstra Ryssland och delar av Sibirien.

Pehr Löfling ingick i ledningen för den första vetenskapliga expeditionen till Central- och Sydamerika under 1700-talet.

Och så där skulle vi kunna fortsätta med ett tjugotal lärjungar till som utforskade Kina, Arktis och andra länder, regioner och världsdelar. Män som också verkade som ämbetsmän, läkare och lärare.

Alla formades de och påverkades de av Carl von Linné. Alla bidrog de till en bättre värld, liksom Linné själv.

Men låt Jallow hojta. 

Som Linné konstaterade i Nemesis Divina så får dumheten till slut alltid ett lämpligt straff.