Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.

”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.

Jonna Sima tjusas vid åsynen av sidenkläder och "vackra" tvålar. Det blir lite Marie–Antoinette över hennes betraktelse om entreprenörskap.

Innan du liksom AB:s ledarskribent Jonna Sima faller i trance över mjuka mattor av återvunnen plast eller sugrör av vete kanske du ska begrunda Sveriges moderna historia.

Tänk först på de svenska uppfinningarna: dynamiten, primusköket, det sfäriska kullagret, kylskåpet, skiftnyckeln, de Laval–turbinen, respiratorn. 

Tänk därefter på de stora svenska företag som byggdes upp och utvecklade uppfinningar från det egna landet och från andra länder: Volvo, SAAB, LM Ericsson, Alfa Laval, SKF, CE Johansson, ASSA, alla dessa verkstadsindustrier, alla de industrier som förädlade landets råvaror.

En gång var Sverige en liten, men effektiv och över hela världen känd smedja.

I dag?

Inte har vi riktigt samma position på världsmarknaden. Milt uttryckt.

Diskuteras det någonsin varför det inte är så på Aftonbladets ledarsida?

Funderar man alls på varför det svenska industriundret inte längre finns?

Många av de uppfinningar och företag jag räknade upp skapades av män ur folkdjupet, entreprenörer som arbetade sig upp därför att samhället präglades av större rörlighet och en större vilja att arbeta och skapa – där fanns en hunger i alla samhällsskikt.

Detta ser man inte mycket av i dag.

Socialdemokratiska ledarskribenter försöker inte förstå vad som hände med den svenska entreprenörs- och ingenjörskulturen.

Vad tog kål på den?

För då skulle de få granska sitt eget partis sorgliga utveckling från 1970-talet och framåt.

Men visst gillar socialdemokratiska skribenter entreprenörer. Men de måste vara invandrade.

Jonna Sima har varit i Kista Galleria och där stött på:

” … nio entreprenörer visar upp och säljer sina produkter. Det är alltifrån miljövänliga sugrör av vete, vackra tvålar, barnsockor och eleganta sidenkläder till klockor med arabiska bokstäver.”

Märk väl. Jag är den siste att invända mot entreprenörskap och att vi som inte är svenskar startar företag.

Men jag har oerhört svårt att se hur det Jonna Sima sett och nu beskriver för oss ska ersätta det industriella under vars sociala sammanhang nästan gått under.

Men hon känner väl inte ens till att det funnits. Hon förstår inte förutsättningar för företagande och ekonomisk utveckling.

Hon förstår inte att vårt nuvarande relativa välstånd beror på att vi fortfarande kan värma oss genom att elda upp de sista brädorna av folkhemsbygget.

Och vad ska elda med sedan?

Mattor av återvunnen plast? Sugrör av vete?

Gårdagens terrorister var inte en del av en kulturkrets där brutala aggressiva diktaturer förtrycker hundratals miljoner människor och hotar Europa.

Sibiriens Paris: Irkutsk. Kallt men civiliserat.

Något är allvarligt fel med Niklas Ekdal förmåga att resonera.

Så här skriver han i dag på DN Kultur:

”På 1970-talet hemsöktes Sverige av terrorister från Tyskland och Kroatien, vänster- respektive högerextremister. Om motreaktionen hade dikterats av mördarnas retorik skulle regeringen ha krävt stängning av tyska universitet och hårdare centralstyre i Jugoslavien.”

Men, nu är det så att…

… om det varit så att de tyska och kroatiska terroristerna varit några hundra personer som terrorturistat i Syrien och Irak och mördat, våldtagit och plundrat för att sedan återvända till svenska förorter.

… om det varit så att tyska och kroatiska terrorister hade stora bildningsförbund och kulturorganisationer som spred och propagerade deras budskap här i Sverige. Om de till och med kontrollerade skolor.

Ja, i så fall hade det nog varit så att möjligheten att kräva stängning av tyska universitet och ett starkare centralstyre i Jugoslavien dryftats av den svenska regeringen.

Islamismen i dag i Europa är som fisken i det muslimska folkhavet. Det rör sig inte om isolerade grupper utan förankring i kultur, religion, och mentalitet i stora minoriteter.

De tyska terroristerna hade ingen stor förankring, de var inget accepterat fenomen i breda folklager. När de ockuperade tyska ambassaden i Stockholm skrevs inte svenska kultur- och ledarsidesartiklar som relativiserade handlingen och manade till återhållsamhet när det gällde motåtgärder. Det skrevs inga texter som förklarade att alla tyskar är inte terrorister. Det behövdes liksom inte.

I dag är situationen annorlunda.

Islamisterna är en del av vardagen i de musliska enklaverna i Europa. De finns där, de rör sig öppet i moskéer, bostadskvarter, skolor och kaféer bland dem som tillhör samma kulturkrets.  

Det ställer oss inför andra problem än vad tyska terrorister gjorde.

Det begriper nog egentligen Niklas Ekdal också.

Frågan är varför han låtsas inte förstå skillnaden.

Ekdal skriver också:

"Mot all förmodan har det uppstått en global axel av krafter inriktade på kaos. Islamiska staten söker paradiset via massmord och våldtäkter. Vladimir Putin och hans nynazistiska stödtrupper i väst undergräver det öppna samhället. Donald Trumps evangeliska kärnväljare ser oredan i hans spår som ett välkommet förebud om den yttersta tiden."

Alltså – de väckelsekristna som röstar på Donald Trump är lika skyldiga till eländet i världen som de muslimska regimer som kontrollerar Turkiet, Iran, Irak, Afghanistan, och Pakistan (och ett antal andra länder). Det rör sig om en "global axel".

Varför skriver Ekdal så osammanhängande? De väckelsekristna har till stor del röstat på Donald Trump därför att han vill föra en politik som innebär att USA drar sig tillbaka från rollen som världspolis och inte längre sprider kaos i Västasien.

Det går för övrigt heller inte att jämföra tillståndet i Putins Ryssland med tillvaron i de muslimska länder jag nyss räknade upp. Varje förnuftig människa lever hellre i Irkutsk än i Islamabad.

Ekdals beskrivningar av motsättningarna i världen visar på en total oförmåga att se världen som den är, de är ett utryck för en strävan efter att försöka få oss att tycka att alla är lika goda kålsupare.

Och de enda onda är egentligen vi som inte håller med om att det aldrig är ens fel att två träter.

I dag gäller det i tidningsvärlden att vara anpassningsbar för att man ska betraktas som anställningsbar.

Chefredaktörer (medurs): Perry White, J. Calhoun McCoy, Peter Wolodarski, J. Jonah Jameson

Att svenska tidningar numera är oläsliga beror på att de som arbetar i Bonniers och Schibstedts produktionsanläggningar för lämplig sammansättning av ord växt upp med fel förebilder.

Själv fick jag redan som barn en känsla för hur det skulle gå till på en tidning. Där leddes verksamheten av sådana som Perry White på Daily Planet, eller J. Jonah Jameson på Daily Bugle eller J. Calhoun McCoy på Proof.

En chefredaktör var en person som alltid koleriskt tuggade på en otänd cigarr, skrek åt sina reportrar när han tyckte de var för slöa, och som vägrade ge efter för påtryckningar från makt och myndigheter; var något sant skulle det alltid tryckas – oavsett konsekvenserna.

Jag fick alltså – som ni förstår – mina förebilder genom att läsa Stålmannen, Spindelmannen och Steve Roper&Mike Nomad.

Uppenbarligen en mycket bättre utbildning för en skribent än journalisthögskola (eller … hemska tanke … ”Författarskolor” och ”Skrivarkurser”.) 

Jag har en känsla av att Gleen Greenwald växte upp med samma sorts förebilder som jag, vilket gjort att han blivit en av vår tids främsta grävande journalister. Vilket egentligen är märkligt, hans personliga politiska böjelser gör att han hamnar mycket nära den i dag påbjudna, politiskt korrekta ideologin; kramar, fred, allas lika värde, sopsortera för klimatet, käka mycket linser … så blir allt finfint.

Men eftersom han alltså också med största säkerhet läste Steve Roper&Mike Nomad som barn skriver han som det är. Om han får veta att makthavare som officiellt har samma mjukisbrallattityd som han själv har egentligen ljuger – då skriver han det och drar ner mjukisbrallorna på dem.

Och tar konsekvenserna.

Glenn Greenwald lämnade en uppburen position på The Guardian för att istället vara med och starta The Intercept. Målet var att skapa ett magasin som skrev som det är. Utan hänsyn till makter av något slag.

Men när han nyligen skrev en artikel där han hudflängde medströmsmedia för att de tiger om New York Posts avslöjanden om vad som fanns på Hunter Bidens portabla dator stoppade The Intercepts ledning Greenwalds text.

New York Post har ju publicerat e-post som visar att Hunter Biden tjänat grova pengar i Ukraina och Kina med hjälp av pappa vicepresidenten, och Joe har dessutom själv sett till att få en del av kakan.

Joe Biden har vägrat kommentera uppgifterna och amerikanska medströmsmedia vägrar ställa frågor till honom om det som publicerats. De tiger eller talar om rysk desinformation.

Svenska media förfar likadant.

Glenn Greenwald skriver inte i sin artikel att New York Posts avslöjanden är den uppenbarade sanningen – men han hudflänger medströmsmedia för att de försöker tysta ner affären och inte själva gräver vidare. Sanningen måste fram, även om det innebär att de man själv stöder avslöjas som hycklande, hopsjunkna säckar av skinn fyllda av moralisk och politisk svartröta.

Under Snowden-affären 2013 utsattes The Guardian och Glenn Greenwald för hårda påtryckningar från makten i USA och Storbritannien. Greenwalds partner arresterades på Heathrow med hjälp av terrorlagar och fick mobiler och datorer beslagtagna och hotades med fängelse om han inte avslöjade sina lösenord. Brittisk säkerhetstjänst klev in på Guardians redaktion och övervakade destruktionen av hårddiskar.

Peter Wolodarski undertecknade tillsammans med andra chefredaktörer ett protestbrev till David Cameron med budskapet att så här får det inte gå till.

Genom åren har Wolodarski och hans DN fortsatt lyfta fram Greenwald som ett föredöme.

Men då har han gjort avslöjanden som passar dem.

Nu är det tyst från DN.

Men det har det varit länge när det gäller att lägga alla fakta på bordet. Även fakta som är obekväma och inte passar in i den egna världsbilden.

Och Wolodarski själv verkar mest engagerad i att försvara och förklara varför Greta Thunberg ska bli chefredaktör för en dag på DN.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi affären Greenwald.

Och i mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll eller i morgon vandra in i serievärlden och diskutera vad vi kan lära av mina föredömen som chefredaktörer. Nyhetsbrevet prenumererar du på här.

Jan Myrdal ville alltid gå sin egen väg. Men gjorde han det i verklig mening?

Jan Myrdal i färd med att reparera sin lilla Citroën 2CV under en resa i Asien under 60-talet.

Jan Myrdal var inte mycket för att låtsas vara vänlig. Inte ens när han skrev om de döda. Vare sig de ännu inte kallnat eller var sedan länge hädangångna.

En helt korrekt inställning.

Alltså...

”Men i vilken mening skulle Jan Myrdals idisslande av verkliga och inbillade oförätter vara bättre än sådant malande i andras verk? Andra författares klagovisor över hur oförs- tående världen är brukar nämligen Myrdal uttala sig med förakt om. Med vilken rätt? Är det för att han utrycker sig bättre (vilket han gör) eller för att han helt enkelt är viktigare som person? 

Jan Myrdal talar i sitt senaste verk, som han alltid gör, om vikten av att resa ut i världen för att upptäcka och beskriva den, men problemet med de beskrivningarna visar sig tyd- ligt i ”Ett andra anstånd”, världen kretsar alltid kring Jan Myrdal, vilket kanske gör upptäckandet och beskrivandet något snävt och begränsat. 

Vad Jan Myrdal inte förstår, trots allt granskande av världen och all introspektion, är att han är en produkt av de miljöer han avskyr. Hans eget liv och hans förhållanden följer samma mönster som Gunnar och Alva Myrdals äktenskap; det gäller att ta sig upp, ta plats, den partner man väljer är den som är det lämpligaste redskapet i dessa strävanden — barnen sätts på undantag och plockas fram när de kan användas i karriärbefrämjande syfte (Alva med anteckningsblocket studerande lille Jan när han leker under den schemalagda umgängestiden). 

Jan Myrdals kalla, kalkylerande personlighet är sammansatt av de karaktärsdrag som är nödvändiga för den som vill stiga uppåt i samhället och bli uppburen och erkänd. Jan Myrdal kan verka vara en svuren motståndare till det sensocialdemokratiska samhälle som ett nytt frälse etablerar mot slutet av 1950-talet — och det är han också. Men han kan aldrig bli en verklig ledare för ett genuint motstånd eftersom han är av samma skrot och korn som de han bekämpar — och en period sammanföll också hans hållning med väldigt många svenska intellektuellas ståndpunkter (från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet). Självklart länder det Myrdal till heder att han inte gick samma väg som de andra ... även om jag misstänker att det mest beror på hans monumentala självupptagenhet ... de andra var nöjda med att på olika sätt låta sig bli pelare för den plattform på vilken överhetens kulturella hegemoni vilar. ”

Citatet är hämtat ur min text i QLN nr 1 som hade rubriken ”Att resa med öppen gylf men med stängt förnuft". 

I samband med att Jan Myrdal utkom med ”Ett andra anstånd” ägnade QLN ett temanummer åt Jan Myrdal. Där diskuterar jag bland annat Jan Myrdals syn på islam, Kina och kvinnor – samt avträden.

I numret behandlades också andra självupptagna författare som Lars Norén, Jörn Donner och Ulf Lundell.

QLN som är ett digitalt magasin kan du inhandla och ladda ner här.

Om man tror att andra världskriget i första hand var en kamp mellan demokrati och diktatur – var placerar man då Charles de Gaulle?

Hos dem som försöker beskriva Charles de Gaulles liv och gärning brukar det vanliga vara att man betonar komplexiteten i personligheten, det motsägelsefulla, de många fasetterna. 

Men är det inte egentligen en fråga om att man försöker passa in De Gaulle i vissa givna mönster för hur en ledare ska vara – och man har glömt andra former för ledarskap, eller snarare förträngt dem. Därför ser man De Gaulle som en solitär, en person som skiftar karaktär och åsikt beroende på sammanhang. Man väljer att framställa honom som ”mångfasetterad” och ”motsägelsefull” därför att man annars skulle riskera att framställa en anti-demokrat i positiv dager.

Och det går ju inte för sig numera.

Under en middag där Winston Churchill och Charles de Gaulle deltar diskuteras de senaste månadernas krig på kontinenten. Churchill säger vid ett tillfälle:

”Vi kämpar mot nazismen”.

De Gaulle stelnar till. Lägger ner besticken. Ser på den brittiske premiärministern och replikerar:

”Nej, vi kämpar mot Tyskland.”

De Gaulle såg historien och politiken som en kamp mellan nationer, kulturer, civilisationer och raser.

Där fanns gallerna och germanerna. I öster slaverna.

Det var en kamp som pågått länge, och som skulle fortgå. Det gällde att upprätta allianser som gjorde att krig kunde undvikas.

De politiska system som avlöste varandra i de olika länderna såg De Gaulle som ointressanta. Skum på historiens vågor. Han refererade alltid till Sovjetunionen som Ryssland. De spelade för honom ingen roll att bolsjevikerna tog makten 1917. Ryssland var Ryssland, och hade sina grundläggande intressen oavsett vem som vandrade i Kremls korridorer, och Ryssland var på grund av dessa eviga intressen geopolitiskt sett en allierad till Frankrike, ansåg han.

De Gaulles sätt att se på politik hade inte passat in i dagens värld där människor fått för sig att kampen står mellan demokrati och diktatur, och mellan vänster och höger. Generalen befann sig bortanför och utanför den diskussionen.

Han såg med förundran och förakt på hur de europeiska staternas politiker nästan glatt ägnade sig åt kortsiktiga ränker och intriger för sin egen makts skull, alltmedan deras länder gled in i kaos.

Det gjorde dock inte att han lockades av tanken på att ansluta sig till den franska högern, även om han sympatiserade med stora delar av dess samhällssyn. Problemet var för honom att han fann denna höger alltför tyskvänlig – och germanerna var för honom arvfienden.

Han hade ingen förståelse för vänsterns samhällssyn, men kom i den praktiska politiken under sin korta tid i regeringen innan kapitulationen att samarbeta med extremt marknadsvänliga liberaler som Pierre Reynaud och vänstermän som Georges Mandel. De var som han motståndare till eftergiftspolitik och hade tidigare stött De Gaulles krav på att den franska krigsmakten skulle moderniseras och mekaniseras, mer flygplan. Mer stridsvagnar. Mer lastbilar. Rörlighet.

De Gaulle mätte människor och partier med med nationens väl och ve som måttstock. Vad de kallade sig själva var för honom underordnat. 

De Gaulle kunde under andra världskriget reta allierade som Churchill och Roosevelt genom vad de betraktade som fransmannens förmätenhet. Hans land var ju ändå ockuperat och han ledde styrkor i exil, och i början av hans tid som ledare för motståndet fanns det en stor tveksamhet hos en del brittiska politiker. Skulle man verkligen stödja De Gaulle? Skulle man inte istället rikta in sig på att försöka få Pétain att inte totalt underkasta sig tyskarna? Pétain var ju dessutom formellt sett Frankrikes ledare och hade stöd i parlamentet.

Vid ett tillfälle får De Gaulle den impertinenta frågan: 

”Vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”

De Gaulles svarar lugnt: ”Vad jag vet valde heller ingen Jeanne d´Arc.”

Här ser vi anti-demokraten De Gaulle. Vad som är bäst för nationen avgörs inte alltid i demokratiska val. 

I mytologiseringen av andra världskriget framställs det ofta som en strid mellan demokrati och diktatur.

Nåväl. Var placerar vi då in De Gaulle? En man som i princip helt ensam 1940 vågade säga att han, och bara han förstod vad den franska nationen behövde.

Och vem kan i efterhand säga att han inte hade rätt?

Många fann också De Gaulles vana att tala om sig själv i tredje person som något förmätet. Men generalens vana ska inte förväxlas med dem som gör så på grund av att de tror att de är märkvärdiga och speciella, i de fallen har vi att göra med uppblåsthet, som hos en del kända fotbollspelare.

De Gaulle började tala om sig själv i tredje person efter en resa i Nordafrika då människomassor kantade vägarna och skanderade hans namn. Han berättade efteråt att: ”När jag hörde dem ropa mitt namn kom jag att tro att det fanns en De Gaulle utanför mig och att jag blivit hans fånge”. Att tala om sig själv som ”De Gaulle” och inte ”jag” eller ”vi” blev för honom ett sätt att bevara sig själv och därmed den sorts person som en gång ensam vågat ta upp kampen mot angriparna. Han ville bevara den enkla, djupt troende mannen, fadern som vägrade lämna bort sin handikappade dotter.

Han blev statschefen som under sina resor bad chauffören stanna bilen så att han och hans fru kunde ha en picknick vid vägkanten. Givetvis tillsammans med chauffören.

Hellre en sådan samvaro i all enkelhet än det ståhej som skulle uppstå vid ett restaurangbesök i nästa stad.

Anti-demokrat? Jo, det var han förvisso.

Men behöver vi inte fler ledare av De Gaulles slag?

En liberal ledarskribent förklarar hur ett problem ska lösas. Men hon förstår inte ens vad som är problemet.

I DN angriper i dag ledarskribenten Susanne Nyström dem som vänder sig mot stängning av skolor i förorterna och utplacering av eleverna i skolor som fungerar bättre.

Nyström ställer inte frågan varför skolorna i förorten fungerar sämre.

Och det är den viktiga frågan.

Det vi talar om är inte att lära barn och unga att bygga fusionsreaktorer eller att genomföra operativa ingrepp i tjocktarmen.

Det vi talar om är att lära barn och unga läsa, skrivna, räkna. Förmedla basala kunskaper.

Det som krävs då är lugn, ro och ordning och elever som fattar att de ska sitta still och insupa kunskap.

Läraren behöver inte vara ett pedagogiskt snille för att bibringa dem denna kunskap om de har rätt inställning.

Om de inte har rätt inställning är det fel på deras hemförhållanden och uppfostran.

Hemförhållanden botas inte annat än i undantagsfall genom byte av skola.

Vad vi nu riskerar är att stora grupper elever slussas över till nya skolor dit de tar med sig sin attityd, och försämrar undervisningen på skolan för alla.

Susanne Nyström hävdar att skolstängningar och bussning av elever inte är statssocialism.

I detta är jag enig. 

Statssocialism kan uppvisa mer eller mindre motbjudande former, men tvekar inte om att barnen ska lära sig elementära saker – och att det sker genom ordning, reda och disciplin.

Skolstängningar och bussningar enligt Susanne Nyströms modell är istället exempel på kuddrumsliberalism.

Och i det rummet kan ingen höra dig skrika när du får en kudde tryckt över munnen.

Varifrån hämtar man styrka i de stora sammanhangen? Det är en fråga som besvaras i en fransk film som haft svensk premiär i dagarna.

Jag kände mig renad när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Gabriel Le Bomins film ”De Gaulle”. Det behövdes efter att i eftermiddagens podsändning ha diskuterat moraliskt förfall i USA och i vilken krets av helvetet familjen Biden hör hemma.

Filmkritikerna har varit lite lagom vänliga mot filmen och tyckt att det är väl fint att den lyfter fram människan De Gaulle och inte bara visar upp honom som militär och politiker, en av skribenterna talar om hur vi får se hur De Gaulle ”slits mellan familjen och plikten”.

Nåja, vad ska man säga … i Sverige blir man filmkritiker när man blivit för gammal för att skriva skiv- och konsertrecensioner.

Det som gjorde De Gaulle till ett undantag i fransk modern historia var hans helgjutenhet. Han var familjefar och försvarare av fosterjorden. Inget av det fick ges upp, inget fick förrådas.

Jag tror inte jag sett en film som skildrar historiska händelser med sådan koncentrerad exakthet i detaljerna. Den som inte är särskilt kunnig om den här perioden i fransk historia kan lugnt luta sig bakåt i fåtöljen och få en på alla sätt vacker och elegant historielektion.

För att förstå hur soldaten och politikern De Gaulle innan och under andra världskriget kunde uppvisa mod, integritet och personlig resning som andra franska politiker och militärer saknade är det som Le Bomin gör helt rätt att visa på vad som skilde honom som man, make och familjefar från andra franska politiker. 

Fransk politik är annars en katalog över män som verkar tävla om vem som har samlat på sig mest älskarinnor och barn på bygden; Chirac, d´Estaing, Mitterand, Sarkozy … till och med den lille köttbullen Hollande hade obegripligt många affärer som president.

Om De Gaulle konstaterar hans olika levnadstecknare att i hans föreställningsvärld fanns bara ”la famille” och ”le fusil”.

Familjen och geväret. 

Han värnade familjen och fosterlandet med vad andra betraktade som en obegriplig tjurskallighet, Inget av det fick ges upp eller splittras.

Att inte splittra familjen på 1930-talet när man fått ett barn med Downs syndrom och lämna barnet på barnhem betraktades av många som konstigt. De Gaulle och hans fru hade ju andra barn. Och han hade sin militära karriär att tänka på.

De Gaulle förstod inte ens att det kunde vara ett alternativ att lämna bort barnet. Lilla Anne levde med familjen tills hon dog 1948 vid 20 års ålder med sina föräldrar vid sjuksängen där hon vårdades för lunginflammation. I några av filmens starkaste scener ser vi obevekligheten hos Charles de Gaulle när han ställs inför tanken på att lämna ifrån sig barnet. Aldrig, är hans svar. Samma svar ger han några år senare när han ställs inför alternativet att ge upp sitt land.

De Gaulle kunde inte föreställa sig att man skulle kapitulera inför tyskarna. Frankrike hade ju imperiet, man kunde fortsätta striden från besittningarna i utlandet, och en dag återerövra det franska kärnlandet.

I filmens inledning skildras hur den dåvarande premiärministern Paul Reynaud lyfter in De Gaulle i regeringen som biträdande försvarsminister. De har samma syn på Tyskland och är motståndare till eftergiftspolitik. I några effektiva scener skildras vad som är Reynauds svaghet, vad som gör att han inte förmår kontrollera sitt kabinett utan låter dem som vill ge upp ta över; Reynaud håller sig med en älskarinna som beundrar Hitler och hatar Churchill. Reynauds besatthet av Hélène de Portes gjorde att han accepterade att hon öppet motarbetade hans politik och till och med saboterade regeringssammanträden genom att till hans motståndare dela ut dokument de inte borde ha tillgång till. 

Reynaud kunde vara hård och omedgörlig när han ställdes inför defaitister som Pétain och Weygand, men om älskarinnan framförde samma saker vågade han inte säga emot.

Egentligen blev han fri från hennes inflytande först när han 28 juni 1940 juni tappade kontrollen över bilen han och de Portes färdades i och medan han själv som genom ett under överlevde krocken med ett träd blev de Portes nästan halshuggen.

Hennes omgivning (även de som delade hennes åsikter) betraktade henne som ”charmlös”, ”tjatig” och ”ointelligent”. Churchill kallade henne ”papegojan”. De Gaulle hänvisade till henne som ”kalkonen”. Hon var känd för sina vansinnesutbrott. En av Churchills livvakter hävdade senare att hon gått till angrepp mot Churchill med en fruktkniv.

Ändå utövande hon ett avgörande inflytande på fransk politik.

Reynaud kom senare i tysk fångenskap att inleda en förbindelse med en av sina sekreterare (hon var dock av en helt annan kaliber än de Portes).

Även Pétain som kom att leda landet till underkastelse under Tyskland var känd för sina otaliga kvinnoaffärer. När slaget om Verdun var på väg att inledas under första världskriget stod den som skulle leda de franska styrkorna ingenstans att finna. Pétains stab fick skicka ut ordonnanser till att de adresser där Pétain kunde tänkas vältra sig i sänghalmen.

Och under sin tid som ledare för det franska lydriket i Vichy höll sig Pétain med ett hov av älskarinnor som var några årtionden yngre.

Vi behöver filmer som De Gaulle i en tid då vi ingenstans ser ledare gjutna i ett stycke, män och kvinnor som även på det personliga planet är föredömen.

Istället har vi haft sådana som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Det är därför inte konstigt att landet är i fara.

(Och i morgon ska vi tala om Charles De Gaulle som politiker.)

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.