Arketyperna och myterna kommer vi aldrig undan. Men de framträder i allt solkigare form.

John Dillinger på lit-de-parade. Han hade inte fått fram sexskjutaren i tid.

Han vattnar trädgården med sin penis. Dresserar lejon och hjälper grannen hissa flaggan …. också det med hjälp av nyssnämnda organ.

Det danska barnprogrammet John Dillermand har väckt en viss uppmärksamhet eftersom det handlar om världens mest välutrustade man.

Kanske ska vi bara se programmet som ett uttryck för att danska kulturarbetare befinner sig i ett ständigt, dygnet-om-pågående, tillstånd av afterwork; en bajer och en lille en, en bajer och en lille en, en bajer och en lille en … och ibland sticker man emellan med en lång röd korv.

Möjligen föddes programidéen under ett sådant konstant gemytligt rus vid åsynen av den långa, röda korven: ”Lyt nu mine venner, jeg har fanden pine mig en god idé!”

Eller så ger serien oss en intressant inblick i vad som länge rört sig i de mer omedvetna delarna av den västerländska hjärnan.

För den danska seriefigurens namn John Dillermand får dig förstås genast att tänka på John Dillinger; den amerikanske bankrånaren som påstods varit utrustad med en enormt väl tilltagen penis.

Men efter 24 bankrån, fyra attacker på polisstationer, och två rymningar går han till slut i polisens fälla när han lämnar en bioföreställning. Han träffas av fyra kulor, den dödande går in i i nacken, upp i hjärnan och ut under höger öga.

Bilden där hans kropp ligger på ett bord hos rättsläkaren har blivit historisk, och mer än 15000 personer sägs ha varit där för att ta sig en titt.

På bilden ser man hur Dillingers svepning reser sig som ett litet Fjällräventält.

Är det hans underarm som fastnat i en konstig vinkel eller är det hans … ja, ni förstår.

Mytbildningen har förstås fastnat för det senare alternativet. Den mest utarbetade varianten av myten är att FBI:s boss J Edgar Hoover lät avlägsna Dillingers penis, och att den nu förvaras och bevaras på Smitshonian i en glasburk med formaldehyd. Vi får då anta att det är en burk modell större.

Det är inte omöjligt att Hoover gillade den här mytologin, den utgår från något primitivt och ursrungligt – att skära av sin besegrade motståndares organ för att visa sin egen överlägsna manlighet. Man bör också ha i minnet att Hoover var skicklig på att fabricera myter för att förringa och förklena kriminella som ibland blev folkhjältar (i brist på bättre alternativ) i depressionens USA. Vi kan ana Hoovers propagandamskineri bakom myterna om att Clyde Barrow var homosexuell (Bonnie hängde bara på för stålarna och spänningen), Pretty Boy Floyd efterbliven. Det var en propaganda som anlades som moteld till romantiseradet av bankrånar-ligorna som i folkmun ofta förvandlades till hjältar som tog från de rika och gav till de fattiga. I romantiserandet ingick att de beskrevs som stiliga och framgångsrika hos kvinnorna.

En mytologisering vi ser gå igen i dag i Europas förorter.

Och kanske är en förklaring till den danska barnserien att den är ett obearbetat uttryck för desperata rörelser i djupet av delar av den danska folksjälen; där finns en känsla av att man är avmaskuliniserad, och man måste därför i de mest olämpliga sammanhang hala fram slangen och påtala dess storlek. Kolla här!

Och mer olämpligt sammanhang än en barnserie kan man nog inte tänka sig

Man skulle kunna gå vidare i den här diskussionen och tala om Carl Jung, Robin Hood-myten och potens … men jag gissar att det offentliga samtalet kommer att röra sig om andra saker. Och därmed också vara primitivt … fast på ett annat sätt.

Kärlekssagan mellan de styrande skikten i Kanada och Kina har en lång historia.

Finns det något samband mellan kompostering av döda människor, metodistiska missionärer, klanen Trudeau, Mao Zedong och den kanadensiska ridande polisens säkerhetstjänst?

Klart att det finns.

Jag börjar förklara sambandet i dagens utgåva av mitt nyhetsbrev. Det utkommer oftast sju dagar i veckan kring midnatt. (Mina mest trogna läsare brukar lyssna på Thelonious Monks Round Midnight medan de väntar på plinget i e-post-lådan).

Mitt syfte?

Jag vill visa att aktuell politik och samtidshistoria är så mycket intressantare och roligare än man kan tro om man bara läser medströmsmedia och ser på statstelevisionen.

Och understundom förklarar jag också vad man kan försöka göra åt det hela.

Prenumererar gör du här

.

Till och med snabbmaten var bättre förr. Eller kanske var det så att framförallt snabbmaten var bättre förr.

I Pompeji har de ständigt pågående utgrävningarna frilagt en välbevarad 2000 år gammal snabbmatsrestaurang. Disken och väggarna på det lilla omkringliggande torget är täckta med vackra frescomålningar.  De målningar man ser på disken presenterar vad som finns på menyn och det serverades alltså bland annat anka, gris, get, fisk och sniglar.

Väg det mot utbudet på McDonalds eller Burger King eller Kentucky Fried Chicken, och givetvis ser man direkt på bilderna från utgrävningen att även inredningen var smakfullare än på dagens snabbmatsställen.

Men visst satsar snabbmatskedjorna på utveckling. Kentucky Fried Chicken har lanserat en spelkonsol som är försedd med en ”Chicken Chamber”. Ett fack i chassit där man kan varmhålla sin friterade kyckling medan man spelar. Värmen kommer från själva systemet.

Jämför det med att man en varm kväll i Pompeji äter på sitt ankbröst medan man spelar ett parti latrones.

Jo, jag vet. 

Vi lever längre och är friskare.

Men jag kan faktiskt inte förstå varför det måste innebära en fulare värld.

I mitt dagliga nyhetsbrev– som som vanligt kommer kring midnatt – resonerar jag vidare om mat och historia, sambandet mellan böcker och anissmakande sprit, ni får också ett recept på berusad magnumkanelbulle … och så diskuterar vi lite om den amerikanska flottans storlek.

Om du inte prenumererar på mitt nyhetsbrev än … så gör du det enkelt här.

Nej, du ska inte nöja dig med att titta i backspegeln. Vänd dig helt om så du ser åt vilket håll du ska gå.

En av de vanligaste uppfostrande uppmaningarna är:

”Vi måste lära av misstag som begåtts genom historien så att vi inte upprepar dem”.

På så sätt skapas en bild av historien som bara fylld av elände och misär. 

Överheten vill ju att vi alltid ska rikta blicka framåt, eftersom allting alltid ska bli bättre.

Titta aldrig bakåt (om det då inte är påbjudet för att studera påstådda misstag).

Men det är just det vi ska göra – se bakåt för att se vad vi förlorat.

Och för att vi ska inse att det inte beror på ”misstag”; makthavarna visste mycket väl vad de gjorde.

Det är först efteråt som de försöker undandra sig ansvar och försvara sig med ”Vi har varit naiva”, ”vem kunde väl ana”, ”det gick inte att förutse”.

”Vi” har inte alls varit naiva. Det är de däruppe som varit baksluga och lömska.

Under mellandagarna har förlaget Cultura Aetatis rea på två av mina böcker:

Ljus över landet innehåller mina samlade krönikor i tidningen Metro. 220 texter som behandlar allt från fotboll till Robert Mugabe. 800 sidor under åren 1997 till 2008. Varje kolumn har försetts med nyskrivna kommentarer. Boken beställer du här.

Man kan också notera att jag där i en kolumn redan för 25 år sedan förklarade att islam inte var förenligt med europeisk kultur. 

Men så tillhörde jag också en vänster som ansåg att tredje världen präglades av politisk och social och kulturell efterblivenhet – den världen bestod av stater styrda av blodtörstiga tyranner.

Vänstern dåförtiden utvecklade en solidaritet med dem som led under alla dessa nästan oräkneliga former av förtryck.

I dag kan vi se hur denna vänster bytt fot och anser att islam måste bli en del av Europa, de anser att länderna i tredje världen är befolkade av människor som har en storslagen historia och kunskaper som vi i Europa saknar.

Hur gick denna förändring till? Hur ser urverket ut i den klocka där visarna stannar … för att sedan börja röra sig moturs?

Det försöker jag förklara i Inte mitt krig, en personligt hållen historieskrivning över de senaste sextio årens politiska och sociala utveckling. Hur kunde vänstern och miljörörelsen utvecklas till at bli statens villiga verktyg?

Den boken köper du här.

De mest märkliga beslut fattas under förevändning av att USA:s kongress vill hjälpa dem som drabbats av nedstängningar.

Trump sa nej till pandemi-stödpaketet i USA med motiveringen att ersättningen till hushåll som drabbats av nedstängningen var för låg. Förslaget hade tidigare antagits av kongressen och senaten.

Men det fanns rimligen fler skäl till att säga nej.

Som vanligt hängs det på en massa anslag och villkor i lagen för att de som ställt förslaget ska kunna samla tillräcklig majoritet – en del av anslagen och villkoren har absolut ingenting att göra med stöd till dem som har ekonomiska problem på grund av nedstängningar.

Stödpaketet innehåller till exempel:

• 500 miljoner USD kopplade till israeliska inköp av missiler från USA. Kanske finns här en koppling trots allt. Om smittan är luftburen kan man ju sätta in missiler.

• 250 miljoner USD som stöd till palestinska myndigheter

• 101 miljoner USD till kampen mot tjuvjakt

• 10 miljoner USD till genus-program i Pakistan

Dessutom innebär antagandet av förslaget också att man:

• inför en regel som förbjuder Postverket att distribuera e-cigaretter

• ska bygga två nya muséer i Washington; ett som tillägnas kvinnor och ett som tillägnas latinos

• antar en lag som innebär att man får fem år i fängelse för piratkopiering på internet

Men det hela lanseras som ett lagförslag som innebär ett stödpaket till dem som ekonomiskt drabbats av nedstängningarna.

Alltså: USA:s medborgare skottar in pengar till staten.

Staten inför regleringar som stänger ner verksamheter.

Staten beslutar sig för att betala tillbaka en del av det de fått in i skatt som stöd till de drabbade men i samband med detta också pytsa ut pengar till utlandet och till diverse ändamål som inte har minsta koppling till corona.

Lagförslaget bestod av 5593 sidor.

Vem vet vad som mer döljs där.

"The liberals can understand everything but people who don't understand them." Lenny Bruce

Özz Nûjen, tennsoldat – här i bara mässingen.

Det är ingen ordning på kurderna i Sverige längre. De har inte offentligt tagit avstånd från Özz Nûjen och avkurdat honom och deklarerat att han inte längre kan räkna sig till deras skara.

Ni kanske undrar varför de skulle avkurda honom?

Nej, det beror inte på det där med att han byggde om en halv kyrkby med hjälp av svart arbetskraft varav en var terrorist.

Det är heller inte på grund av att han anser sig vara komiker men inte är det minsta rolig.

Det beror på att han är en mes.

Vad jag förstått ryms mycket inom den kurdiska kulturen, men att man ska framträda i svensk statstelevision och jämra sig över allt hat man möts av och förklara att skämtarkollegorna (som Schyffert) tystnat därför att folk inte skrattar åt deras skämt utan utsätter dem för hat och hot (som det så populärt heter) – det torde betraktas som skäl för avkurdning. Kurder ska inte komma med bortförklaringar och gnälla. De är ju ett krigarfolk.

Nûjen säger sig ändå tillhöra detta folk som i århundraden kämpat för sin frihet och en egen nation.

Men nu skrattar ingen längre åt hans skämt (men möjligen åt hans bortförklaringar … apropå det där med Gotland).

Och Özz Nûjen förklarar avsaknaden av skratt med att folk är rasister. Men han klarar sig ändå eftersom eftersom den offentliga sektorn välvilligt bokar upp honom för seminarier om rasism dit elever och anställda kan tvångskommenderas. Så även om publiken inte skrattar kan Özz Nûjen fortfarande skratta hela vägen till banken.

Det finns förstås en alternativ förklaring till utvecklingen.

Ingen skrattar sedan länge åt Özz Nûjen (och andra svenska komikers skämt) därför att de helt enkelt inte är roliga. De känner att de måste dra sig tillbaka – men göra det med en förklaring som bevarar deras komikerstolthet. Det får bli att de inte längre kan verka i ett land befolkat av berusade rasister som inte har vett att skratta åt deras skämt.

Just det borde väl trigga en riktig komiker – att ställas inför en publik han betraktar som på gränsen till det sinnesslöa? En riktig komiker gillar väl att sticka hål på fördomar, och har heller inga problem med att vara ensam om sin uppfattning?

Grunden för den utveckling vi ser är att den svenska stå-upp-scenen växte fram i en tid då det formerades en ny publik av osäkra människor i Sverige – från 1990-talet och framåt. Vi hade en ny social rörlighet där unga människor förflyttade sig från sociala miljöer präglade av värden, kultur och traditioner som formade det framgångsrika industri-Sverige, och in i ett nytt land där media, kommunikation, internet, mångkultur, och rotlöshet (i alla avseenden) utgjorde det landskap i vilket man rörde sig och där man skulle vara beredd att byta roll eller utseende eller inredning eller partner allteftersom modet skiftade.

En sådan publik kräver komiker som avhånar det man är på väg att lämna – för att man själv inte ska känna det som om man förlorar något.

Och just det gjorde de ståupp–komikerna. 

De hånade aldrig det själlösa anammandet av till exempel amerikansk kultur, de skämtade aldrig om räddhågsenheten hos media- och kulturmänniskor i Sverige som alltid utgick från att utländskt var bättre; ”Åh, har du varit på den den katalanska restaurangen, inte? Du måste absolut gå dit!”.

Men nu ställs de inför en publik där inte ens ännu ett glas vin kan få dem som sitter där att förtränga känslan av att något i samhället gått förlorat, och att de skrattade tanklöst medan det skedde.

Om den som uttrycker åsikter i syfte att påverka opinioner inte orkar vara konträr och om så behövs stå helt ensam bör de ägna sig åt andra saker. Man ropar inte på censur och statliga ingripanden.

Samtiden blir mer begriplig, om än inte uthärdlig, när den skildras med sälta och lite sötma.

Man rimmar kött och fisk för att de ska kunna bevaras en längre tid och förtäras vid ett senare tillfälle. Den rimmade laxen är ju inte ovanlig, men jag kan bara förvånas av att så få verkar göra sig det lilla besväret att tillreda och njuta av lenrimmad sik eller rimmad torsk.

Och så köttet!

Skinkan, oxtungan, sidfläsket.

Lammbogen!

Den stora dikten är förstås också alltid rimmad. Det innebär att orden har förstärkts och smakerna lyfts med hjälp av salt och lite, lite socker.

Den rimmade dikten fångar ögonblicket, bevarar det och gör att vi kan ta det till oss även långt senare.

Den riktigt bra dagsversen är förstås rimmad, och den riktigt bra dagsversen utgår från det som händer här och nu men förbinder händelsen med vår historia och gör att dess aktualitet bevaras - även om vi läser den fem eller femtio år efter det att den författats.

Klot-Johans dikter hör till denna kategori av poesi.

Ni som lyssnar på Radio Bubbla har de senaste fem åren ofta kunna lyssna på Martins uppläsningar av verser som Klot-Johan sänt in. Det har varit svidande kritik av politiker och andra makthavare. Där finns sältan. 

Men där har också alltid funnits underfundighet, en klurig, hoppfull vridning.

Där finns den lilla tonen av sötma.

Nu ger Cultura Aetatis ut ”I dag jag drömde”; där har Klot-Johans dikter från Radio Bubbla samlats.

Den enskilda dikten som vid en lyssning på podden kunde vara anslående, blir än starkare när den som här ingår i en samling. Då framträder inte bara det givna ögonblicket utan hela vår samtid.

Bättre julklapp kan du knappast tänka dig. Till dig själv, till din familj och dina vänner.

Beställer gör du här.

"Vad som händer i Gagnef? Vad sa du? Du menar väl Gandalf? Ja, han är död vet du väl! Han dog i strid med Balrog på den där bron." (Citat från kommande presskonferens med Annie Lööf).

Roman Polanski. Ett sedan länge vandrande bevis på att man kan vara pedofil men ändå fortsatt verka i frihet – bara man har rätt vänner.

Frederick Federley lämnar politiken.

Och så är allt över.

Hoppas i alla fall Centerpartiets ledning.

Ett isolerat fall av dåligt omdöme som nu är avlägsnat.

Ingen i media eller politik föreslår en utredning. Det hela blir en intern sak för Centerpartiet, och inte för att det finns många bönder kvar i det partiet, men dess ledning vet ändå fortfarande hur man gräver ner saker.

Om någon frågar Annie Lööf om två år om Federley kommer hon att svara:

”Vem? Ah, du menar Federer förstås. Nej, han är inte och har aldrig varit medlem i Centerpartiet. Kan han ju inte bli, han är schweizare, vet du inte det?”

Men varför skulle det behövas en utredning och kartläggning?

Därför att pedofiler inte är skumma, ensamma gubbar som stryker runt skolgårdar eller sitter hemma vid datorn. Visst finns den sorten också. Det är de som oftast verkar åka dit.

Men historien visar att de pedofila nätverken ofta har representanter i samhällets översta skikt; i politiken, kulturen och rättsväsendet.

Så har det varit i Storbritannien. Något som jag avhandlat här.

Så har det varit i Frankrike. Något som jag avhandlat här.

I USA. Kamala Harris mörkläggningar har jag avhandlat här.

Och här diskuterar jag pedofili som ett utryck för perverterad makt.

Framöver kommer jag att på bloggen diskutera pedofil-affärer bland makthavare i Tyskland och Australien.

Alltså: lärdomarna från andra västerländska länder i modern tid antas av politiker och media inte gälla i Sverige.

Här rör det sig – givetvis – bara om en enda förvirrad och omdömeslös centerpartist i Gagnef.

De pedofila nätverken bland makthavare finns alltid någon annanstans. Aldrig i Sverige.

(Och om någon undrar vad som definierar en person som är medlem i ett pedofilt nätverk så finns det flera möjliga definitioner och typer. Men man har definitivt kvalat in i gruppen om man umgås med personer som man vet är pedofiler, och även har ett förhållande med åtminstone en av dem – och låter honom finnas under samma tak som ens eget barn.)

Keep a-movin, Dan, dontcha listen to him, Dan/ He's a devil, not a man/ He spreads the burning sand with water/ Dan, can ya see that big, green tree?/ Where the water's runnin' free/ And it's waitin' there for me and you? (Marty Robbins: Cool water)

I gårdagens program diskuterade vi bland annat utvecklingen i vad som ska föreställa det offentliga samtalet i Sverige..

Likt nomader vandrar en del skribenter runt i det svenska ökenartade medielandskapet. Eftersom dessa nomader tillhör en löst sammanhållen stam, som anser att ”höger” inte bara beskriver vilket körfält man ska använda i trafiken utan att ”höger” också beskriver en politisk hållning, blir de oaser som erbjuds dem allt färre.

Ibland har de tillåtits slå läger på SvD:s ledarsida, någon gång (men allt mer sällan) i DN, på senare år också i GP.

Ibland har de försökt att få rå sig själva och borrat upp en brunn i den där öknen och så har de samlats runt den; den första oasen gav de namnet Neo, ett bra tag senare blev det Kvartal, och nu har nomaderna dragit upp sina bopålar från de olika lägerplatser – där de för tillfället befinner sig – för att anträda en gemensam vandring mot en oas de hört ska finnas någonstans därute. Det är som om de letade efter Zerzura som egyptologen John Gardner Wilkinson omnämnde 1835, en paradisisk bosättning mitt i öknen, med många grönskande träd, rikligt med vatten och ruiner av obestämbar ålder.

Den ska finnas någonstans därute. Därborta.

Och den har fått namnet ”Bulletin”, och skribenterna som hittills kopplats till projektet är väntade: Thomas Gür, Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Paulina Neuding, Ivar Arpi, Tino Sanandaji.

I dagarna tillkom några namn.

Bland annat Nina Lekander.

En del har förundrats över Bulletins rekrytering av en skribent som ger en känsla av att hon som barn varit med på den första Gärdesfesten, och tagit så stort intryck av detta att hon stannat i sin ideologiska utveckling. Eller kanske inte påbörjat den alls.

Hon har länge verkat med Expressens kulturredaktion som plattform, ursprungligen adopterades hon väl av Bo Strömstedt som antagligen tyckte att varje kulturredaktion borde ha något som påminde om en riktig hippie.

Nu är denna värvning alls inte konstig. I nomadkulturerna finns det alltid plats för schamaner, som med hjälp av stimulantia som sprit, droger och sex kan gå in i extas och se klarare. Att Lekander anställs är ett uttryck för nomadernas oro. De tvivlar på att de någonsin kommer att hitta sitt Zerzura och är fullt beredda att anlita en kvinnlig hippieschaman. Antagligen har någon av dem läst Lekanders bok ”Trosbekännselser” som kom för två år sedan.  I detta verk förtäljer Lekander om hur hon i 60-årsåldern upptäcker vad hon tycker är riktig sex. Beskrivningarna av de orgasmer hon upplever får Bellagiofontänen i Las Vegas att påminna om droppandet från en kran med dålig packning.

Se där, tänkte Bulletins grundare; kan man upptäcka något sådant så relativt sent i livet vore det väl märkligt om man inte ska leda oss till källsprången i en oas.

Eller så måste man tillgripa Freud för att förstå rekryteringen av Nina Lekander.

I nyssnämnda bok berättar hon om hur befriande det kan vara för mannen att låta den kvinnliga partnern ta på sig en strap-on och därefter penetrera mannen.

Bulletin siktar på att få statligt presstöd.

Kom liksom bara att tänka på det.

Förr kunde svenska tänkare drabbas av yrsel inför naturens storslagenhet. I dag drabbas vi andra av yrsel på grund av det offentliga samtalets ynklighet.

André Bellesort påminner oss i sin bok Sverige om det storslagna i svensk historia – och om vad som var grunderna för Carl von Linnés gärning.

Det blev inte så mycket av det där med att riva ned statyer av Carl von Linné. Kanske blev för kallt för dem som hade kommit på den märkliga idéen.

För ni har väl inte glömt bort sommarens debatter? Alla dessa individer, nyss hitvandrade från kulturer där slaveriet fortfarande lever, från länder där man sedan tidernas begynnelse delat in människor i lägre och högre stående raser, från områden där man handlat med slavar i årtusenden – och fortsätter med det trots att vi européer upphört med sådana aktiviteter.

Nu ansåg representanter för dessa kulturer att slaveri och rasism var Carl von Linnés fel, de menade att han lade den vetenskapliga grunden.

Man kan ju undra på vilken grund den omfattande slavhandeln i Afrika vilade under alla de sekler som föregick Carl von Linnés vetenskapliga arbete.

Men det var pinsamt tyst från det officiella Sverige i denna fråga.

Få trädde fram och sa: ”Men kan ni då hålla käft. Linné är en av de stora ljusgestalterna i vetenskapen. Här rörs inga statyer. Möjligen ska vi resa några till. Större.”

Men av överhet och det officiella Sverige var förstås egentligen inget annat att vänta än tystnad.

Dock – vi andra bör påminna oss själva om att Linné i sin gärning förkroppsligade något mer än ett idealiskt förhållningssätt till vetenskap.

Fransmannen André Bellessort fångade det väl i den bok han skrev efter sin resa i Sverige de första åren på 1900-talet:

”I dessa dagar resa svenskarna omkring i alla länder för att samla de spridda blad, som för kompassens alla vindar flugit bort från Hammarby. Deras dyrkan af Linné har något ändå starkare och innerligare än en nationell hjältedyrkan. De älska sig själfva i och genom honom och känna sig desto mer svenska, ju mer de närma sig honom. Män, sådana som Rudbeck, Swedenborg, Bellman, Tegnér, ha endast gifvit uttryck åt enstaka sidor af den svenska själen, själfkänslan, mysticismen, sinnesnjutningen, det sjukliga svårmodet, och de ha gjort det så våldsamt, att bilden förvridits i deras spegel. Hos Linné däremot finnes den mest harmoniska jämvikt, som denna svenska själ någonsin lyckats nå. Jag vet ej, om han lämnat någon enda blomma i sitt land utan namn; men det vet jag, att han lyckades ge sitt folks alla goda egenskaper ett ärofullt lif.”

För Bellessorte är alltså Linné någon som kan bli en stor vetenskapsman därför att han innesluter och förkroppsligar allt det bästa i den svenska folksjälen. I några intressanta passager jämför Bellessort den svenske vetenskapsmannens mentalitet med franska forskare och lärde män.

”Linnés religiositet gränsade till mysticism. Han följde och begrundade på jorden spåren af en ofattbar och oändlig makt. Han satte darrande sin fot i Guds egna fotspår och hej- dade sig stundom ”gripen af yrsel”. 

Äfven vår Pasteur bekänner för oss, att han ” i det oändligt lillas stora natt” erfor en sådan själens svindel. Men tonen är annorlunda. Svenskens yrsel blir hos fransmannen till ”en stingande ångest”. Hans förnuft förskräckes, ”han är helt nära att bli gripen af Pascals sublima vanvett”. Linné känner ingen sådan förskräckelse. Hans yrsel skingras som ett lätt rus. Han går och botaniserar på sluttningarna af Tabor. ”

Det lugn och det jordnära, nästan kyliga, som Bellessort ofta noterar som drag i den svenska folksjälen gör att ”yrsel” bekämpas med än hårdare arbete, här finns inte plats för ”sublimt vanvett” och ”stingande ångest”. Visst har svensken en dragning åt det mystiska, men det hanteras med flit, svett, ordning. Det driver person och nation framåt.

Så är det väl inte riktigt beställt längre med den svenska folksjälen.

Just därför är det väl värt att läsa Bellesorts nyutkomna bok ”Sverige” – som en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat i denna tid av galopperande galenskap.

Boken beställer du här.