Hela projektet är nog inte bara ett utslag av en förvissning om att majoriteten oftast har fel (eller så har de ingen åsikt alls). Det är också en fråga om något mer ...

Nu har det gått ett år sedan jag började publicera ett personligt, dagligt nyhetsbrev. Visst ligger det något ganska förmätet i själva idéen med ett dagligt nyhetsbrev?

Men är inte alla de som arbetar på statstelevisionen eller statsradion då än mer förmätna? 

Liksom alla de som arbetar på storstadstidningarna.

De får ju betalt för mycket begränsade arbetsinsatser. 

Den loja och letargiska inställningen i den svenska medievärlden visade sig tydligt när Bulletin startade … så många människor, så höga löner … och så lite sagt, skrivet och gjort.

Men det gjorde också hånet från stats- och medströmsmedia märkligt. Vad åstadkommer de själva på sina överbemmanade redaktioner?

Så om mitt skrivande i allmänhet till innehållet vänder sig mot de uppfattningar och den världsbild som överheten sprider så är själva omfattningen av mitt skrivande i sig ett angrepp mot den medie- och kulturvärlden … inte för att jag vill hetsa dem att producera mer … utan för att jag vill påvisa det orimliga i att skattemedel ska hålla medievärlden under armarna.

Under året har det blivit nästan 300 nyhetsbrev – till detta kommer alla de där andra texterna och så Radio Bubbla. I nyhetsbreven återfinns bara sådant jag inte publicerar annorstädes. Sedan april förra året har det blivit ungerfär 1 750 000 tecken, vilket motsvarar två normaltjocka nutida svenska romaner (texterna i nyhetsbreven är dock förhoppningsvis bättre och mer givande).

Vad som driver mig till detta frenetiska skrivande?

Man ska nog inte krångla till det och släpa in ideologier och politik i det hela. När jag betraktar det gamla fotot av mig själv ser jag en liten spenslig kille som verkar inställd på att retas. Självsäker trots sin klenhet. Han är helt enkelt nyfiken på vad som händer om han säger något förolämpande till den som är större och starkare.

Och märk väl … han ser glad och förväntansfull ut. Snart kommer han att få veta vad som händer om han inte tycker som alla andra. 

Så … inget har egentligen förändrats när det gäller min inställning till livet och tillvaron. Det mesta sitter i den genetiska kodningen.

Mitt dagliga nyhetsbrev prenumerar du på här.

Nedan har jag samlat rubrikerna på årets nyhetsbrev, eller ”Boris Bulletin” som är det formella namnet. En del av rubrikerna gör mig själv nyfiken, som:

”Har demoner demokratiska rättigheter?”  … eller … ”Blir det några fler barn gjorda? ”eller ”Vulkaner och lyckokalkyler”.

Undrar vad de nyhetsbreven handlade om?

Det är långtifrån givet att jag skriver om det som dominerar nyheterna för tillfället. Jag skriver om det som fångat mitt intresse just för tillfället; det kan vara Bonniers obegripliga makt, irländsk historia eller vad som är det bästa sättet att tillreda en katalansk gryta. Ska man verkligen använda sydafrikansk brandy?

Muslimsk mångkulturell matmutation • Vårt behov av prinsar, Piggelin och protein • Rationella kannibaler och irrationella centerpartister • Rödvinssås och rödvinsvänster à la USA • Sverige och stora staters sociala dumpning • Viljans triumf och politikens verkliga villkor • P–orden ... värre än N–ordet • DN:s letande efter en socialism som skyddar • En femtekolonn i kyrkan • En mot alla alltid inställsam skribent • Liberalernas utdragna dödskamp • Brukssamhället & Bolsjeviker i Bulletin • Utan fläsk ingen kultur • Kulturskiktets fixering vid Knutby och gamla amerikanska arbetare • Management enligt Mugabe ... nu i Sverige • Sjukdomar & superhjältar • Bulletin, böldpest, Bannon • Kung Elon och mordiska frikyrkor • Fläsk, Federley, faror • BLM och dödskallemossa • Orglar, mullvadar & cannabisodling • DN:s omättliga krigshunger • Rättvisan drabbar sällan dem i rättsapparaten • Små kakor och stora krigare • Jag och John Wayne • Behöver maktens män moral? • Påvens heder och mongoliska herdar • Ingen rökte snabbare än Stig Malm • Nationalteatern & Donald Trump • Mediavänsterns bristande förmåga att förstå • Vetlanda och Palermo • Finns det någon bot? Finns det någon botten? • Bruce & Barack – räliga, rälsbundna rebeller • Har demoner demokratiska rättigheter? • Blir det några fler barn gjorda? • Vem lärde oss acceptera döden? • Vulkaner och lyckokalkyler • Ämliga amöbor och ämabla ämbetsmän • Varför är de valda så valhänta? • När Michel Foucault skulle ta en tripp • När Kirk Douglas gav sig på den djupa staten • Om prins Philip, kulturell belastning och surkål • Om vådan av dumhet och våta hattar i ugnen • Kanelte och kraschande kulturer • Lite mer än en finne i ansiktet • Om konstiga brygder och förlusten av smak • Med ny luft i lungorna • Beröm till illa fungerande marknad • Fri eller friserad vetenskap • Den nya definitionen av ”kvinnohat" • Om universums främmande civilisationer … • Den moderna galenskapens vidskepliga grunder • En "stor" förlust ingen märkte • Dagens kulturarbetare: aggression, hysteri, smaklöshet • Kampsport i Kalifornien • Att jaga – men inte äta bytet • Kan några bombningar fixa klimatet? • Bolsjevikernas nya linje: Krama Obama! • Varför klär ingen av modeindustrin? • Ett soundtrack till corona? • Maktens masker och maskar • Profeter, Pentagon, pedofiler • Den bortglömda attacken på Kapitolium • Leder fler invandrare till färre självmord? • Mediaombudsmannen och maoismen • Fruktan och befruktning • Kors i Kapernaum: media fördömer stormning • Kristus-komplex, Kanada och kommunism • Klanen, Kanada och Kina • Massgalenskap, sprit och islamisering • Marina frågor och masturbation • Spanskt motstånd? Köp en bok, ta en stänkare • Mussolini, Stalin och jultomten • Om makthavarnas julhyckleri • Låt oss återupprepa historiens ”misstag" • Hur ser en kulturellt korrekt julgran ut? • Behöver Greta Thunberg en exorcist? • Barn som kanonmat i kulturkriget • Varför silkesvantar mot pedofiler? • Amerikanska bitvargar, italienska fascister • Syndabockar och gnällspikar • En skilsmässa att se fram mot med förväntan • Kampsport, Göran Greider och tatueringar • Heterosexualitetens avskaffande • Coronans användbarhet för DN och AB • Sill i kapprock lejer manlig kulturchef i kvinnokläder • Bengaliska tigrar, polacker, fjälster • Man kan inte göra en äggtoddy utan att knäcka ägg • Fallet Federleys förklaring • Centerns pedofilpartners och somaliska sossar • Dårfinkar och systemfel • Biden, Hitler, Tolkien & Kronblom • Lektion i DN:s "Lär dig lida”-skola • Varför går prins Charles så konstigt? • Journalistikens beroende av missbrukare • Timbro, Bonniers, vänstern och napalm • Lockdown? Släng dig i en isvak! • Josef Fritzls plats i kvinnliga läsares hjärta • Varför måste Lukasjenko bort? • Svensk mångkultur och importerad monokultur • Hur ska julmust smaka? Var ska hockey-VM spelas? • Får man gilla apfelstrudel? • Skilsmässor på Södermalm? Höj skatterna! • Hitlerspöket och DN:s ständiga halloween • Om PK-manualens föreskrifter för vem man får angripa • Kryptokatoliker och kopulerande kulturkvinnor • Två nekrologer över obegripliga män • Amnesimedia och solidarisk senilitet • Förruttnad demokrati, men hur var den från början? • Demokratins dermatologer • Orientalism och butiksdöd • Från en f.d minister till en f.d väderflicka • Är just mina arvsanlag speciellt märkvärdiga? • En motvilligt serverad kopp kaffe hos Jan Myrdal • När lagen är i vägen • Först tog de negerbollen, nu tar de … • Onödiga tänkare upptäcker onödiga arbetare • Är Emmanuel man nog? • Kampen om ledartröjan i "Det stora offerloppet” • Ensamma dårar och kollektiv mentalsjukdom • Muslimsk vardagsbrutalitet • Spöken, perversioner och fantomsmärtor • Moderater, mångkultur och mat • Christian Catomeris långa marsch • Moderniteten, månen, Malmö • Midnatt råder, tyst det är i mediahusen • Den nya sossestatens medeltida, utländska rötter • Bästsäljande författare som också sålde sitt land • Schrödingers islam • Kyrkan yrkar på ynkedom • Var Bert Karlssons förfäder muslimer? • Lycklig utan litteratur? Varför inte? • DN:s skötebarn och ofria tankar i frihet • Guillou, Göran Persson och Gud • De skräms och vi skäms – om den nye popfilosofen • Fruktstundsfilosofen som går hem i vänstern • Om den svenska fördragsamheten • Man ska inte sova med fienden – men heller inte samtala • Ett sol-och-vårat samhälle • Bärare av fula kläder och farliga tankar • Först avplattformning, sedan avklädning • Frustrerade feministers felslut • Vad vet Jonas Gardell om fotboll? • Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning genom att knarka och hora • Den epidemiska sinnessjukans grunder • Den verkliga avhumaniseringen • En titt på USA:s HD och kaliforniskt vin • Iförd stödstrumpor i väntan på undergången • BLM och BMI • Jag och miljökämpen Ronald Reagan • Effektiva lögner och "naturliga" vanföreställningar • Donald Trump – den gode ingenjören • Att stå i sin egen grav men oroa sig för polarisen • Skönhet är den nya dödssynden • Brinnande böcker och eldiga husarer • Demokrati ger samhället dermografi • Inte ens Enver kunde fixa klanerna – hur ska vi göra? • Skepparen på NOAS:s ark • Fredrik Reinfeldt, en riktig vänsterfarsa • Varför inte gifta sig med en gerbera? • Sosseskribenters slippriga sentimentalitet • Så lärde sig svenskar självplågandets konst • Din granne är det nya PK-spöket • Därför röstar vita arbetare på Trump • Om Ghislaine Maxwells fruktan • Prinsar och pedofiler • Straffrabatt och blodsskatt • Om onödiga kultursidor och tatueringar • Liberaler blir sura när sura efter sura i Koranen brinner • Rånare och glassglobalister • Sossemuslimernas offensiv • Céline  – alltid omöjlig, alltid nädvändig • Banditer och boende • Svenska skatteträlar och amerikanska tölpar • Rådjur, päron och folksjäl • Nödvändighet, nation, moral • Gengångare och piller som gör dig till sengångare • Slarv utan skäl och ett samhälle utan själ • Rålamb och rådbråkning • Plikten och patrioterna • Halvindier är det nya svarta • Tävlan i dysfunktionalitet • Här hamnar de lata, onda och maktlystna • Mjölk, mod och mentalitet • En hjälpande hand till den självvalt handfallne • Mitt är ditt i minaretens skugga • Inget tack för lång och trogen tjänst åt staten • Vikten av att värna kunskap de andra anser onödig • Blott Sverige svenska krusbär har ... än så länge • Muskulösa män, Mostar, Möten • Spioner, sadister och sybariter • Kokosolja, klaner, kommunister • Perversioner och politik • Översvämningar, moskéer, radikala salonger • Några tiotal miljoner kineser måste man väl kunna offra? • Vem ska få dra på sig ledarofferkoftan? • Åsa Linderborg och en hamnskiftares historia • Du förväntas rädda mänskligheten, men inte din familj • Bad boys ska bli badpojkar • O´boy och frånvaron av riktiga män • Ruiner rätt plats för filosofer? • Vår tids rädsla för allvar • Mikro-Macron och en stor idrottsman • Den slappa diktaturens eventuella fördelar • Sorglöshetens genetiska grundvalar • Parker, patrioter och Pauker • Det andra andra världskriget, det ingen talar om • Bonnier och gudarna • I vilken mening är USA en nation? • Sockersugets femte kolonn • Till motattack med Tintin i spetsen • När Mao Zedong beskrevs som ”känslig" • Bonners: Familjen som för krig mot familjen • Bönder, präster och borgmästare • Kriget mot manlighet • Maffia och matriarker • Bard, barn, bördor • Bonniers och afrofili • Bonnier: "En liten familj med ganska blygsamma vanor” • Kulturkrig utan fångar • Instinkter och ideologi • Mandom, mod och morske män & monument • Kokkonst och kulturkrig • En brun man som är för krävande för många svarta • En Washington som inte ville ha rösträtt • Rivningar och rumpor • Är det svenskt att vara en usel förälder? • Om lämpliga pajer och ett pajat samhälle • Karl Marx, raser och raserande • Dumhetens diktatur och dess kreatur • Vem sköt Olof Palme? Vem sköter landet? • Neurotikerna går till anfall över hela fronten • Den nya svenska folkdräkten: Tagelskjortan • Samhällsförstörarna kommer uppifrån ... och nerifrån • De inbillat förtryckta och de verkligt förryckta • Om av- och påklädning av kvinnor • Greta Thunberg, Tamagotchis och artificiell insemination • Brandrök och speglar – vad händer i USA? • De fula, skitiga & elaka och de lata, likgiltiga och lealösa • Historia: Det vi aldrig talar om när vi talar om de svarta i USA • Anti-globalistisk mat: sydafrikansk brandy i katalansk gryta • På fel post ... och i fel kropp? • Wolodarski varudeklarerar • Var lagom rädda för EU manar överheten • När Greta Thunberg tog över Stalins stafettpinne • Hur statsradion skriver om historien • DN:s fruktan för inbördeskrig i USA • Postmodern Ivar Arpi, folkutbytande Johan Norberg • Facklig lomhördhet och allmän dövhet • Berusade av maktens närhet • Pandemin som gav oss ett nytt prästerskap • Utrotningshot och mångfald • Vita huset, Nice, Tucson • Dopnamn & djup stat • Politiken och paradiset, makten och härligheten • Miljörörelse & globalism • Var Pippi Långstrump den första AFA-medlemmen? • Det modernas närvaro och moderns frånvaro • Vad behövs för att bli en hel människa? • Narcissister och CV:n som putsats upp • I väntan på att Sverker Olofsson ska rädda oss • Rädd att flyga? • Mansfällor och maoism • Pesten & Partiet • Målarkonst och massmord • Den odemokratiska konstens överlägsenhet • Vek, velig, vomerande • Lättingars längtan till livmodern • Den mäktiga vårdapparatens vanmakt • Svenska samtidsromaner: Återvändarångest • Att äta sin besegrade fiende • Därför kan kärnfamiljen inte försvara sig • Kulturvänsterns pandemioffensiv • Minnas Förintelsen men utplåna förståelsen av historien • Nu är det kokta fläsket stekt • Fördomsfrihet och förfall • Angående vikten av att döma hunden efter håren • Den gröna ön och den djupa staten • Den insomnade liberalismen • Med höftskynket som fana • Påsk ... en lämplig tid för uppror? • Stilla veckan som förberedelse för handling • Den bortrationaliserade evigheten • Den eviga gula faran • Dödliga semlor och döda själar • Tack...

"Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning."

Den stora bilden visar ett slumområde i Paris, i en övergiven del av den järnvägslinje som förr gick i en ring runt staden. Den infällda bilden visar en modell av vad som kommer att vara Egyptens nya huvudstad om några år.

I västvärlden är en av de stora frågorna hur man ska integrera muslimer i det egna landet och göra islam till en del av ett mångkulturellt samhälle. Men i Asien och Afrika är trenden den rakt motsatta – där försöker stora stater och nationer alltmer begränsa – eller till och med utplåna islams inflytande i det egna landet. Och vi kan se hur kulturkrig inleds i stater som har en hinduisk eller buddistisk majoritet och muslimska minoriteter.

Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning. I denna grupp finns Indien och Kina men även Sri Lanka och Burma.

I vissa fall leder detta också till att anti-islamismen i dessa länder förs vidare till länder i västerlandet. 

Ett exempel på detta är Indien. Där har det styrande partiet BJP genom lagstiftning begränsat muslimers frihet i det indiska samhället.

Det har skett bland annat genom förbudet mot den muslimska formen av skilsmässa där en man ögonblickligen kan skilja sig från sin fru genom att uttala ordet ”talaq” tre gånger.

Regeringen upphävde också den relativa självständigheten för Jammu och Kashmir – den enda region som har muslimsk majoritet i Indien – och som nu styrs direkt av den federala regeringen.

2019 kom en ny medborgarskapslag som förenklade för medlemmar av olika religiösa grupper i Indias grannländer att bli indiska medborgare – detta gällde dock inte muslimer.

Premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska linje påverkar inte bara Indiens 200 miljoner muslimer utan har också skärpt motsättningarna i andra länder där det finns större grupper av indiskt ursprung. Medlemmar av dessa grupper har i sociala media framfört angrepp på islam och profeten Muhammed och i flera fall har de avskedats från sina arbeten, bland annat i Förenade Arabemiraten och Kuwait.

I Kanada gick medlemmar av den indiska diasporan i spetsen för protester mot att muslimska böneutrop skulle radiosändas under Ramadan.

I den indiska anti-muslimska kampanjens internationalisering spelar Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) en viktig roll. Organisationen som  grundades 1925 är moderorganisation för det hindunationalistiska nätverk där BJP ingår, och många av partiets ledande medlemmar har fått sin idémässiga fostran i RSS.

Organisationens utländska verksamhet har i dag mer än 500 avdelningar i 39 länder.

Det ligger i regeringen Modis intresse att ha ett starkt stöd i den indiska diasporan eftersom det kan få det land där utlandsindierna bor att inta en mer förstående attityd till den indiska politiken. Både Kanada och USA under Trumps tid som president protesterade inte märkbart då Kashmirs status förändrades eller på grund av den nya medborgarskapslagen.

På Sri Lanka har man av nationella säkerhetsskäl förbjudit inte bara burkan utan också andra plagg och huvudbonader som muslimska kvinnor bär som niqab, hijab, chador, shayla, al-amira och khimar.

Dessutom planerar regeringen att förbjuda de mer än 1000 koranskolor som finns i landet. Ministern för offentlig säkerhet Sarath Weerasekara förklarar det med att skolorna bara ”undervisar i arabiska språket och Koranen, och det är dåligt.”

70 procent av befolkningen i Sri Lanka är buddister, medan 10 procent är muslimer. 

I Kina har regimen infört mycket omtalade och uppmärksammade omskolnings- och arbetsläger för att på så sätt minska islams grepp om den uighuriska befolkningen. 

Burma är det land som valt den hårdaste linjen mot den muslimska minoriteten i landet genom sina kampanjer för att fördriva rohingyerna.

Västerlandets vilja att låta islam ta plats i det egna samhället beror mycket på att man i dessa länder ser det som självklart och nödvändigt att ta hand om grupper som man ser som svaga och i behov av hjälp. Muslimer betraktas alltid som medlemmar av den hjälpbehövande gruppen.

Men befolkningen i västerlandets stater har inte någon erfarenhet av stora muslimska grupper i det egna landet. Och de har heller inte levande minnen av vilken sorts hot muslimska stater och kultur kan utgöra – och förmår därför inte att förstå att terrordåd i de egna länderna inte är enskilda galningarnas verk utan en del av något mycket större.

Även här kan man se en helt motsatt strömning i många länder i Asien och Afrika.  Där strävar man inte efter att ta hand om de svagaste i samhället utan man strävar istället efter att bygga ett nytt samhälle vid sidan av de ofta enormt stora och fattiga befolkningsgrupperna i det egna landet. Man skapar ett parallellsamhälle för dem som har makten och där också de som har pengar och utbildning får plats.

De styrande satsar på de grupper som man anser är starkast och mest livskraftiga. De andra får klara sig bäst de vill och man placerar maktens centra på platser som är isolerade från de stora förslummade städerna och de fattigare delarna av landsbygden.

Exempel på detta är Egyptens nya huvudstad ”New Administrative Capital” som ska ersätta  Kairo. NAC beräknas få sju miljoner invånare jämfört med den gamla huvudstadens mer än 20 miljoner. Här kommer heller inget att finnas som påminner om Kairos slumområden där miljoner människor tvingas bo. Kairo är präglat av trafikstockningar, fattigdom och föroreningar. Större delen av staden utgörs av ”ashwaiyaat” – illegalt byggda områden utan fungerande infrastruktur.

Indonesien har också planer på att bygga en ny huvudstad istället för det överbefolkade Jakarta som inte bara är präglat av föroreningar och vattenbrist utan som också är på väg att sjunka.

Pandemin har försent byggstarten som nu är beräknad till 2024.

Grannlandet Malaysia har redan byggt sig en ny huvudstad där alla administrativa funktioner samlats: Putrajaya.

Och redan 2005 flyttade militärjuntan i Myanmar huvudstaden från Rangoon till det nybyggda Naypyidaw.

Trenden i tredje världen är alltså att man börjar om i samhällsbygget och ibland genomför vad som mest påminner om en kulturell, etnisk men också social rensning.

Om den utvecklingen sprider sig till fler stater i Asien, Afrika och Centralasien pekar erfarenheten på att detta ytterligare kommer att bidra till de strömmar av människor som söker sig till Europa.

Ibland kan man i svenska tidningar läsa reportage om "social dumpning" – alltså hur en del kommuner skeppar iväg oönskade personer; hemlösa och missbrukare till andra kommuner. Det är lättare att se sådana processer när de sker i en begränsad miljö, en miljö som man känner till. Det verkar dock vara mycket svårare att uppfatta när det sker i världsmåttstock, och när Sverige så att säga spelar rollen av "mottagande" kommun.

En del av Svenska Kyrkans företrädare verkar mena att en av samtiden viktigaste frågor är att uppnå samsyn med islam.

Illustrationens dikt är en av KLOT–JOHANS dagsverser. Den är en hyllning till prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson för deras upprop ”Mitt kors”! Deras lott blev att brutalt offras av en muhammedanskt iskall kyrkoledning.* Bilden är Salvador Dalis ”Kristus enligt Johannes av Korset” och målades 1951.

En del av er kanske inte vet vem Jakob Wirén är. Nej, han är inte släkt med Lasse Virén, den fantastiske finske löparen som dominerade de långa distanserna under 1970-talet.

Jakob Wirén är konkursförvaltare för Svenska Kyrkan. Efter det att ärkebiskopen Antje Jackelén kört verksamheten i botten behövs nu någon som avyttrar det hela och därför ser sig om efter någon som kan ta över driften. Att hitta en ny ägare – det är Jakob Wiréns roll – men han är tvungen att verka i det fördolda; det finns tillräckligt många kristna kvar i landet för att de ska tycka att nu går det väl ändå för långt … om de får veta vad som är på gång.

För att det hela ska kunna ske i smyg har Wirén fått titeln ”Ärkebiskopens teologiska sekreterare”, och som ett led i hans värv som konkursförvaltare har han nu i dagarna gett ut en bok: ”Att ge plats för den andre”.

I den hävdar han att vi måste se på ett nytt sätt på Muhammed – ja, ni vet 53-åringen som gifte sig med en nioåring och som också trodde sig motta budskap från någon däruppe och som därför kände sig manad att grunda religionen islam – denne Muhammed bör vi betrakta som en profet, förklarar Wirén i sin bok. 

Den tankegången har utlöst kritik och debatt – bland annat i den kristna tidningen Dagen – och där gick Wirén i svaromål häromdagen. 

Han anför tre tre huvudargument till sitt försvar:

”För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.”

Men det är lite oklart vad Wirén menar med nidbilder. Jag kan ju anföra aktuella fakta och historiska exempel som ett bevis för att islam som religion varit ett fundament i kulturkretsar där den som religion orsakat ekonomisk, vetenskaplig, moralisk och mänsklig förlamning. Det är därför den absoluta majoriteten av dem som lever i muslimska länder saknar elementära mänskliga friheter, men också i många fall en mentalitet som skulle göra dem intresserade av sådana friheter.

Den muslimska världen är fundamentalt annorlunda den del av världen där kristendomen är en bärande del av kulturen. Ja, den är inte bara annorlunda utan direkt fientlig.

Jag gissar att detta av Wirén skulle betraktas som en nidbild. Han vill alltså inte att vi ska se verkligheten som den är. Men visst, det finns ju konkursförvaltare som är beredda att blunda för vandeln hos den är intresserad av konkursboet … bara man blir av med det spelar det ingen roll var köpeskillingen kommer ifrån.

”För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. ”

Detta argument är absurt. Om nu Wirén skulle vara det han låtsas vara – en högt uppsatt operatör i Svenska Kyrkan – då vore det väl rimligt att han diskuterade det stora problemet – att kristendomen har en så svag ställning i Sverige och Europa, det behövs mer inre mission. Människor behöver frälsas.

Men inte då. 

Istället ska vi sätta oss med muslimerna och diskutera med dem hur vi ser på Muhammed.

”För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).”

Alltså, i en tid då människor i den muslimska världen lever i stater präglade av brutalt förtryck, och i en tid då islam dessutom hotar Europa … i en sådan tid ska vi sätta oss och diskutera med företrädare för islam på grundval av att de och vi är monoteister.

Vad Wirén inte förstår är att om fler kristna potentater börjar tänka som han gör, och se monoteismen som ett övergripande värde som förenar människor och kulturer – då öppnar han för att de som inte accepterar utvecklingen i västvärlden istället vänder sig till sina egna folks urtida religiösa uppfattningar för att få andlig styrka och vi får se polyteismens återkomst i Europa, och Oden, Tor, Dabog, Svarog, Zeus, Jupiter och Mithras kommer åter att åkallas. 

Kanske inte något att trängta efter om man är kristen …

Alltså, vad kristendomen behöver är inte fler konkursförvaltare som Wirén, den behöver förkämpar … i alla meningar av ordet.

* Klot-Johans dagsverser finns samlade i ”I dag jag drömde” som du kan köpa här. Här finns alla de dikter som i fem år utgjort höjdpunkter i Radio Bubblas sändningar.

Hans ord lugnade många av dem som lyssnade på honom. Men hur var det med hans handlingar?

Plötsligt en dag år 2015 uppenbarade sig Anders Ygeman framför alla TV-kanalers kameror, och han syntes i alla tidningar. På något sätt gav han intryck av att han det som alltid stått där. Han verkade van vid rollen som den centrala personen på presskonferenser där faror och hot avhandlades.

Men mycket få verkade den första tiden riktigt veta vem han var, eller vad en inrikesminister egentligen förväntades göra. Men 2015 skulle bli det år då stora delar av Sveriges befolkning slöt Anders Ygeman i sin famn. Eller var de snarare som små oroliga barn som fattade en vuxens hand för att bli lugnade?

Förvisso var det ett oroligt år då många upplevde sin trygghet och säkerhet som hotad. Det inleddes med attentatet mot det franska satir-magasinet Charlie Hebdo. I Paris trängde sig islamister in på redaktionen – tolv mördas, elva skadas den 7 januari.

En vän till de två två bröder bröderna Kouachi som genomfört massakern på Charlie Hebdo mördade dagen efter en poliskvinna och skadade svårt ytterligare en person i Parisförorten Montrouge. Den 9 januari tog samme terrorist fyra personer som gisslan i en judisk butik i östra Paris. Han mördade alla i gisslan.

Människor i Europa var oroliga. Om islamister kunde avrätta större delen av en tidningsredaktion i Paris –  vem gick då säker?

Den 30 januari 2015 hävdar Expressens Britta Svensson i sin kolumn att medlemmarna av Sveriges regering mestadels är osynliga och okända, och de som syns verkar osäkra och förvirrade. Men det finns ett undantag konstaterar hon:

”Inrikesminister Anders Ygeman når genom bruset, gång på gång.

Det är helt otippat. Vem är han egentligen? Jag som trodde att han var en av de där besynnerliga Stockholms-sossarna som bara är intresserade av makt och intriger. Nu gör han utspel hela tiden, med pondus. Han har på fötterna. Han vågar ta i. Vare sig det handlar om IT-säkerhet, Syrienkrigare eller en ny nationell strategi.

Jo, även han vill ha en sådan. En ny nationell strategi mot terrorism. Han säger att den nuvarande är förlegad. "Den strategi vi har haft tar inte hänsyn till den verklighet vi lever i nu”.

Den som följt Anders Ygeman genom åren vet dock att det inte var första gången han krävde en ”nationell strategi”.

Han tar plats i riksdagen redan 1996, och åren 2006 till 2010 är han ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Det är i den egenskapen han 2008 formulerar socialdemokraternas krav på en nationell strategi.

Mot mördarsniglar.

De flesta som har en trädgård kan i dag – 13 år senare – konstatera att det inte blev mycket av den nationella strategin.

Mördarsniglarna har blivit istället ökat i antal. Och de har ökat mycket.

Kanske borde därför människor blivit oroliga när Anders Ygeman presenterade en nationell strategi mot terrorism. Den följde på terrordåden i Paris i 13 och 14 november 2015 i Paris då 130 människor mördades och mer än 350 skadades.

Åtgärderna i förslaget till nationell strategi mot terrorism var:

  • kriminalisering av terrorkrigsresor
  • Stopp för missbruk av svenska pass
  • Åtgärder mot illegala vapen
  • Höjda straff för innehav av handgranater och explosivvaror

Efter presentationen skrev Britta Svensson 19 november ännu en kolumn som hyllade Anders Ygeman:

”Ända sen han tillträdde har Anders Ygeman på ett självklart och tydligt sätt tagit hand om sina ansvarsområden. Han sticker ut på ett märkligt sätt bland sina många anonyma kolleger. Jag vet faktiskt inte vad vi i den nu uppkomna situationen skulle ta oss till utan honom.”

Hur har det då gått med den nationella strategin?

Det gick väl ungefär som med mördarsniglarna.

Terrorkrigsresorna har minskat, men det beror på att det inte längre finns ett kalifat att resa till. Inte ens en handfull av de mer än 300 som anslutit sig till terroristerna och återvänt hem har häktats, utretts och straffats för terrorbrott.

Missbruk av pass, och ID-handlingar har ökat. Varje år anmäls mer än 60 000 pass som borttappade.

De illegala vapnen har ökat liksom skjutningarna, detsamma gäller sprängningarna. Dessa brott utförs ju inte som religiöst motiverade terrordåd, men man måste komma ihåg sambandet mellan kriminalitet och terrorism. kriminella. Mer än hälften av dem som rest utomlands för att ansluta sig till terrorgrupper har dömts för brott som stöld, misshandel, narkotikabrott, vapenbrott, mordbrand, brott mot knivlagen, olovlig körning, olaga hot, urkundsförfalskning, rånförsök, häleri, övergrepp i rättssak, och människorov.

Även om vi i efterhand kan konstatera att ingen av de Ygemanska nationella strategier vi talat om hittills fungerat så var han ändå definitivt den av media utkorade och efterlängtade frälsaren. Expressens Britta Svensson var inte ensam.

6 december 2015 konstaterar Aftonbladets Peter Kadhammar att Anders Ygeman:

”… denna oroliga höst klivit fram som ett slags landsfader. Ygeman utstrålar lugn och verkar veta vad han pratar om. Han verkar också veta vart han vill.”

Svenska Dagbladets Ivar Arpi berömde också Ygeman.

Och några månader inpå det nya året presenterade Dagens Nyheter 8 april ett stort idolporträtt av inrikesminister Ygeman. Dessförinnan hade tidningens krönikor Viktor Barth-Kron lanserat begreppet ”Ygemania”.

Det är inte bara Anders Ygemans uttalanden om terrorism som gör att han ofta syns i media under 2015 och det följande året. 2015 är också det år då flyktingströmmarna till Sverige slog rekord och 160 000 personer begärde asyl.

1 december 2015 gav Anders Ygeman det besked många hoppats på – EU skulle ge Sverige samma hjälp med flyktingmottagandet som Italien och Grekland fått. Delar av de mer än 160 000 flyktingar som kommit till Sverige skulle fördelas ut på andra EU-länder. Det kom Morgan Johansson och Anders Ygeman överens om efter förhandlingar med EU:s flyktingkommissionär Dimitris Avramopoulos.

”Jag är väldigt nöjd. Vi har jättebra diskussioner med kommissionären i dag. Det är ett genombrott.”, förklarade Ygeman efter den rekordsnabba förhandlingen på två timmar.

27 januari 2016 förklarar Anders Ygeman av de flyktingar som kommit till Sverige 2015 kan närmare hälften komma att utvisas. Uppemot 80 000 personer alltså. För att detta ska klaras kommer det att bli nödvändigt att chartra flygplan.

De två stora frågorna 2015 var terrorism och flyktingar, i båda fallen blev det Anders Ygeman som fick företräda regeringen, och i båda fallen fungerade det och människors oro stillade sig. Regeringens miljöpartister var förvirrade och grät i båda fallen, Stefan Löfven grät inte men var förvirrad. Ygeman däremot var förvisso berörd och bekymrad, men han hade förslag på konkreta åtgärder och en framtoning som var lite tråkig, oglamorös men effektiv. I positiv mening en partiapparatens man, en person som hade ett maskineri till sitt förfogande och och visste hur det skulle användas.”

Dock hände inte så mycket i flyktingfrågorna.

Än har inga av de flyktingar som Sverige tagits emot omfördelats till andra länder. Och inga 80 000 kom att utvisas av dem som kom 2015.

Åren 2015 och 2016 visar att Ygeman hanterar media mästerligt, men inget av de praktiska resultaten tyder på att han kan hantera partiets eller statens maskineri på ett sådant sätt att det han lovat ska ske också händer. Ser man tillbaka på vad som skett när det gäller terrorbekämpning och hantering av flyktingar är det uppenbart att Ygeman inte är en person som får saker att hända. Men han är bra på att lugna människor (som när det gäller tillgången på el).

Den påtagliga oförmåga att få saker att hända är också vad som tvingar honom att avgår som inrikesminister 2017.  Det sker som en följd av att Transportstyrelsens misslyckats med sin upphandling av externa leverantörer av  IT-system och datatjänster – vilket inneburit att en lång period har hemlig information från styrelsens körkortsregister kunnat hanteras av personal som inte var säkerhetskontrollerad och därför var informationen också  tillgänglig för främmande makter.

Inrikesminister Ygeman och försvarsminister Hultqvist är informerade om detta redan i början på 2016, men statsminister Löfven får inte besked om dessa säkerhetsrisker förrän ett år senare. Anders Ygemans förklaring till att han inte informerat Löfven är att han inte kunnat hitta någon för ändamålet säker och lämplig lokal. Det kan verka märkligt – om inte annat eftersom de båda ingår i det säkerhetspolitiska råd som ska sammanträda en gång i månaden. Anders Ygeman avgår 27 juli på grund av sin bristande hantering i denna fråga.

Han återkommer två år senare i regeringen – nu som digitaliserings- och energiminister. Många i oppositionen protesterar, men ingen är egentligen förvånad. Alla inser att Anders Ygeman tagit en för laget, att han tar på sig skulden för att inte ha informerat statsministern gör att ingen kan anklaga Löfven för att inte ha agerat tidigare.

Ygemans utnämning är ett tack för utförda tjänster.

Men är det också ett tecken på något mer? Säger oss Ygemans återkomst i regeringen något om hur den moderna socialdemokratin fungerar, och säger den oss också något om hur väljarna fungerar? Och vad har egentligen format Anders Ygemans personlighet.

Vi försöker svara på de frågorna i nästa avsnitt: "Härdad i helvetets förgård"

Vi börjar med Anders Ygemans barndom och rör oss sedan framåt – och vi talar med några av hans fiender i det egna partiet.

För två år sedan fanns det gott om el i Sverige och nätavgifterna skulle sänkas för elkunder, och det fanns planer på att alla hushåll i hela landet skulle få snabbt bredband, men sedan blev Anders Ygeman minister för energi och digitalisering och i dag har vi elbrist, nätavgifterna ska höjas, och de vita bredbandsfläckarna på landsbygden är många

När Anders Ygeman återinträder i Stefan Löfvens regering 21 januari 2019 är det oväntat för många. Politiker i oppositionspartierna utrycker förvåning och missnöje, men även många i allmänheten har svårt att förstå hur någon som tvingats avgå efter sina misstag under sin förra period som minister nu åter kan få ett tungt ansvar.

Anders Ygeman blir minister i det nya Infrastrukturdepartementet och han får ansvar för två av de viktigaste frågorna i ett modernt industriland; digitalisering och energi.

Anders Ygeman verkar – i motsats till sina motståndare – inte det minsta förvånad när han dagarna efter sin utnämning möter media. Han verkar heller inte nervös inför sitt ansvar. Tvärtom präglas hans uttalanden av en sorglös inställning – visst är frågorna stora och viktiga, men allt kommer att lösas till det bästa och han avvisar varje tanke på att det finns problem och saker att oroa sig för. Hans politiska motståndare (och en del av hans beundrare) talar gärna om Ygemans ”dryghet” när hans ställs inför kritik eller åsikter som inte överensstämmer med hans egna – eller när någon påtalar risker och möjliga faror.

I maj 2019 förklarar representanter för alla de stora energibolagen i Sverige att de är oroliga för att landet ska drabbas av elbrist.

Ygeman deklarerar då lugnt att det rör sig om ”tomma hot” från energibolagen och att det inte råder någon brist på el, och att det heller inte kommer att göra det i framtiden. Sverige har ”ett överskott av el”.

Ett år senare är elbristen och elpriserna ett akut problem i södra Sverige.

Två år senare är elbristen till och med ett problem i Stockholm. ICA-handlare i Täby ställs inför samma problem som företagare i Skåne brottats med sedan 2019 – de kan inte bygga ut sin verksamhet på grund av att kapaciteten i elnätet inte räcker till.

Och då avslöjar Dagens Nyheter att Anders Ygeman löst problemen med elbristen i Stockholm – den elbrist som aldrig skulle kunna uppkomma – genom att ta en miljard kronor från pengar som är avsatta för nationell elberedskap för att lösa det hela. Det är en lösning som möter starkt motstånd från de erfarna handläggarna för elberedskap på Svenska Kraftnät. De inser att de beordras till en åtgärd som är regelvidrig, men det hela genomdrivs av Anders Ygeman och Svenska Kraftnäts chef. Det privata elbolaget Ellevio garanteras över en tioårsperiod en miljard kronor för att rusta ett oljeeldat kraftverk för drift med bioolja – och pengarna kommer alltså från en fond som ska användas vid krig och naturkatastrofer.

Anders Ygeman hävdar då att inga beredskapsmedel använts – men den korrespondens Dagens Nyheter publicerat visar otvetydigt att så är fallet.

Stockholms Handelskammare varnar samtidigt för att bristerna i elnätet gör att det kommer att ta tio år innan kapaciteten är tillräcklig i regionen.

Anders Ygeman som fram till denna tidpunkt ständigt lovat att elkundernas kostnader ska sänkas – och därför agerat för att elbolagen inte ska kunna höja sina nätavgifter – lägger nu fram en proposition som innebär att elkoncerners nätbolag ska få lägga kostnaderna för utbyggnad och förbättringar av elnätet på elkunderna – som via sin elräkning tillsammans kommer att få stå för en nota på 28 miljarder kronor.

Energimarknadsinspektionen, Konsumentverket och Svenskt Näringsliv kritiserar förslaget hårt och menar att elbolagens vinster är mer än tillräckliga för att hantera en förbättring av elnätet.

Flera kritiker påpekar också att det i förslaget inte finns tydliga krav på ökade investeringar – vilket kan leda till att vi får se högre vinster för elbolagen, högre elpriser för konsumenten, men inga större förbättringar av elnäten.

Energimarknadsinspektionen förklarar att elnätsbolagen redan får täckning för sina investeringar med nuvarande regelsystem ”vilket gör att förslaget endast leder till ökade vinster.”

Några månader efter sitt tillträde 2019, på ett seminarium i början på maj, förklarade Anders Ygeman att överst på hans att-göra-lista fanns en snabb utbyggnad av 5G-nätet samt att se till att även alla på landsbygden fick fiber och bredband. En begriplig prioritering eftersom han ansåg att energiförsörjningen inte var något problem.

Men hur har det då gått på det område han skulle fokusera på?

I november 2020 svarar Anders Ygeman på en fråga i riksdagen. Den som ställt frågan vill veta hur det går med arbetet för att nå de uppställda målen för bredbandsutbyggnad.

Minister Ygeman ser som vanligt inga bekymmer. De mål som ska uppnås till 2025 kommer att klaras om man skjuter till lite pengar, förklarar Anders Ygeman:

”I enlighet med regeringens förslag i budgetpropositionen 2020 beslutades att 650 miljoner kronor ska användas till ett nytt stöd för utbyggnad av snabbt bredband i hela landet mellan år 2020 till 2022. Regeringen föreslår i budgetpropositionen 2021 att ytterligare 1,4 miljarder kronor tillförs för att stärka det nationella stödsystemet för bredbandsutbyggnad 2021. För 2022 och 2023 beräknas medel till stödsystemet öka med 500 miljoner kronor respektive 100 miljoner kronor.”

Sammanlagt 2,6 miljarder kronor ka investeras, därefter har hela landet snabbt bredband.

Det visar sig dock att den Post- och Telestyrelsen, den statliga myndighet som bland annat ska bevaka utbyggnaden av bredbandsnätet – och som beräknar kostnader, undersöker marknad och aktörer – har en annan  kalkyl över vad kostnaderna kommer att bli om regeringen verkligen vill nå de uppsatta målen.

Post- och Telestyrelsens beräkningar säger att det kommer att kosta 22 miljarder att nå de uppsatta målen till 2025.

Vad blir Anders Ygemans kommentar?

Han kontrar med att: ”Den siffran går inte att ta på allvar”.

Varpå Post- och Telestyrelsen svarar att Ygemans siffror inte ”stämmer”.

Det enda som är riktigt säkert när det gäller frågan om hela Sverige ska få snabbt bredband är att digitaliseringsministern och Post- och Telestyrelsen är oense om kostnaden. 2,6 miljarder eller 22 miljarder?

Har ministern eller myndigheten räknat rätt? Myndighetens beräkningar är öppna och finns i deras kontinuerliga utvärderingar av utbyggnaden. Ministern har inte uppvisat sina beräkningar.

Nästa avsnitt: 

Här fanns rum åt alla som ville komma över Öresundsbron, men inte åt statsministern.

Bonus: Anders Ygemans okända år – den anonyme riksdagsmannen, hackern, fjällvandraren

Ja, vad gör man när man nackat hönan som värpte guldägg?

Att Robert Mugabe kunde styra Zimbabwe så länge som han gjorde beror inte på hans brutalitet. De massakrer i Matabeleland med vilka han inledda sitt styre hörde faktiskt till undantagen.

Och man kan heller inte riktigt säga att han ”styrde” landet. Han satt på tronen, lovade alla allt de ville ha alltmedan kaos och den för tillfället starkes rätt rådde. En ”rätt” som ledde till mördade vita jordbrukare, exproprierade företag och ett land där till slut inget längre producerades.

Men Mugabe satt kvar i kraft av sin förmåga att flyta ovanpå, genom sin insikt om att om man låter alla kämpa om det som finns nära dem och som de kan komma över genom hot eller brutalitet – ja… då kommer ingen att ha tid, ork eller förmåga att ge sig på den som har den yttersta makten … alltså Robert Mugabe, den gamla, stora krokodilen. Anarkotyrannen.

Men även i Sverige breder denna form av vanstyre ut sig. Kanske är Anders Ygeman den person som oftast och effektivast tillämpar management-by-Mugabe.

Hos Ygeman finns den slöa, dästa valhäntheten – oviljan att bry sig … typ: ”Ja, men jag kunde inte hitta ett rum där vi kunde träffas så jag hade ingen möjlighet under de här månaderna att informera statsministern om att alla svenska körkortsdata fanns tillgängliga för främmande makt.”

Där finns oförmågan att förstå produktionens villkor – som att industriella anläggningar behöver elkraft … en oförmåga som leder till ointresse för att tvinga de underleverantörer som ska bygga överföringskapaciteten från norra till södra Sverige att leverera det de ska leverera på utsatt tid och i fungerande skick. Och när allt är på väg att rasa tar man pengar avsedda för annat för att lösa akuta problem och slippa rent rumänska elransoneringar.

Och nu ska minister Ygeman hantera den svenska postgångens problem. Det förslag som ligger kommer att innebära att i vissa kommuner kan man få vänta upp till en vecka på att få sin post.

Andelen post som skall delas ut inom två arbetsdagar minskar från 95 till 85 procent.

Tre procent av posten ska inte behövas dela ut ens inom fyra dagar … med lördagar och söndagar innebär det att en del får just vänta sex till sju dagar på sitt brev från försäkringsbolag, domstolar, sjukvården samt olika myndigheter där printad och postad information fortfarande ofta är det vanliga sättet att kommunicera.

Så är du gammal (och har svårt med digital kommunikation) och bor i glesbygd kan du sätta titeln eremit på visitkortet i Ygemans Sverige.

Den digitala kommunikationen brukar ofta anföras som lösningen på en del av de här problemen – men eftersom Ygeman också är digitaliseringsminister har flera myndigheter påpekat att bredbandsutbyggnaden inte går enligt plan. Förstås.

När Ygeman kritiserats för vad de nya villkoren för postgång innebär har han också sagt att ”marknaden” säkert kan komma med lösningar om behoven finns av att man får posten i tid om man bor i Åsele. 

Visst är det fascinerande att se att varje gång misskötseln av våra gemensamma tillgångar och verksamheter leder till kollaps av en tjänst … ja, då svarar sossarna (eller borgarna) att: ”Nema problema, ni har väl hört talas om marknaden! Den fixar det!”

Men med de skattevillkor och de regler som finns i dag för företagare och entreprenörer är det ju långtifrån givet att någon ger sig in på en marknad där de ser att det finns behov. 

Politiker och byråkrater missköter staten och den service den ska ge medborgarna, ett av sättet att få medel till detta är att pumpa skattekronor ur individer och företag … och det sker till den grad att till slut orkar inte vare sig individer eller företag agera på den ofria marknaden.

Och då … då kommer sådana som Ygeman och säger: ”Det där kan marknaden lösa”.

Det blir som i Zimbabwe där de vita fördrevs från de verksamheter de byggt upp, ibland mördades de också. Och när allt till slut kraschar – och kraschar ordentligt – då säger de som styr Zimbabwe att det kanske är läge att se till att de vita får tillbaka kontroll över jordbruk och företag. Men då är det lite för sent i många fall … de vita är döda eller har lämnat landet.

Dagsversen som illustrerar bilden kommer från Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”. Du som lyssnar på Radio Bubbla har sedan 2015 kunnat höra hans dagsverser i våra sändningar. Nu finns de äntligen i samlad och tryckt form … och du köper boken här

.

”Klappa takten alla bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vetemjöl från livets grottekvarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vi är alla glada bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Slå på stort det har vi alltid gjort/ Så det är bullfest, bullfest hela da’” Ulf Peder Olrog

En del tror att de som hoppat av från Bulletins redaktion kan få det besvärligt. Detta eftersom de inte lär få komma tillbaka till sina gamla tjänster.

Eller?

Låt oss säga så här – medströmsmedias chefer har minst lika stora problem att lösa, problem som är kopplade till just Bulletins avhoppade journalister. 

Det insåg jag i eftermiddags.

Jag råkade befinna mig på Bonniers Konsthall, och intog min lunch på Bistro BKH när jag såg Peter Wolodarski, Hanna Stjärne och Lena K Samuelsson liksom smyga in. Lite bleka och glåmiga, som om de lösgjort sig ur konstverken i en fotoutställning om pandemideprimerade konstnärssjälar… ja, lite och med Lena K såg lite genomskinligt konstnärlig ut.

De stannade till några meter innan mitt bord och betraktade mig misstänksamt. Men rådig som jag är slog jag upp dagens DN och med pennan i hand började jag stryka under saker på ledarsidan medan jag högljutt muttrade: ”Bra! Bra! Där fick de!”

Då antog de att jag inte kunde vara jag och fortsatte lugnade längst in i bistron. De såg sig hela tiden om, det var uppenbart att de ville sitta ifred och inte kunna bli avlyssnade. Jag anar att viktiga saker ska avhandlas när ledarna för DN, statstelevisionen och Aftonbladet träffas i smyg.

Eftersom jag med åren lärt mig läsa på läppar insåg jag att jag skulle kunna uppfånga allt som sades även om de satt rätt många bord bort – de har ju alla tre ganska köttiga läppar som gör det mycket lätt att läsa dem, och detta är vad jag kunde läsa mig till när de började prata.

Wolodarski: Men vad ska vi nu göra med Bulletinredaktionen?

Samuelsson: Är det därför du kallat hit oss. Jag har väl inget ansvar för dem? Har ni? Har du startat arbetsförmedling?

Stjärne: Men jag tror jag förstår hur Peter tänker. Vi måste visa vår moraliska överlägsenhet gentemot högern, och anställa några av dem som lämnat Bulletin. Vi måste komma ihåg att de ändå tagit avstånd från en ännu värre höger.

Wolodarski: Exakt Hanna! Vi måste också visa att det lönar sig att bryta banden med nazisterna.

Samuelsson: Men nu tar du väl i … nazister har de väl ändå inte haft ihop det med?

Wolodarski: Vem som är nazist bestämmer jag …

Samuelsson: … och vilka har du bestämt är nazister?

Wolodarski: Alla som inte vill sitta i samma regering som Stefan Löfven.

Stjärne: Men vi kan ju inte anställa alla som lämnar Bulletin. Journalistkåren måste känna en osäkerhet. Rädsla! Det ska inte vara givet vem vi hälsar välkommen tillbaka som den förlorade sonen och vem som hamnar på härbärget. Det här är ett fantastiskt tillfälle att uppfostra journalistkåren. Nog för att de är fogliga, men det skadar inte med en lektion då och då.

Wolodarski: Precis!

Samuelsson: Men jag förstår fortfarande inte vad jag gör här. Borde ni inte prata med dem på Svenskan istället. Vad tror ni min ledarsida säger om jag anställer någon från Bulletin.

Wolodarski: Vår godhet blir mer tydlig om det är vi tre som släpper in några som flörtat med nazismen i stugvärmen igen. Vi representerar det goda, det ansvarstagande, det anti-rasistiska, det mångkulturella Sverige, vi förkroppsligar det som förenar liberalismen och vänstern.

Samuelsson: Jaja. Jag har inte tid med några programförklaringar. Kör på. Kom till saken. Vem ska ta Arpi?

Wolodarski: Ingen hade jag tänkt. Honom ska vi straffa. Han har haft en så framträdande roll, där har det gått för långt. Han kan säkert försörja sig i reklamfilmer för K-Rauta. Han har ju det rätta utseendet och framtoningen. Lite grovhuggen och med rutig skjorta. Han kan spika ihop saker med Peter Stormare.

Stjärne: Teodorescu då? Om ni inte har något emot det kan jag tänka mig att anställa henne.

Wolodarski: Oj. Där ser man. Som?

Stjärne: Jag tänkte hon kunde få ansvaret för sminkavdelningen. Hon verkar lägga lika mycket tid på det som på att skriva så kunskap och erfarenhet har hon. Hon får till en bättre pancake än Babsan.

Samuelsson: Vem ska ta transan? Vi kan inte ta henne.

Wolodarski: Du menar Fredrik eller Marisol? 

Samuelsson: Ja.

Wolodarski: Varför kan inte ni ta henne eller honom?

Samuelsson: Vi har redan fyllt vår av RFSL påbjudna kvot av transor. Vi har två och de kan knappt hålla sams – så är det alltid, och så kommer de dessutom ihop sig med alla som är lesbiska och homosexuella.

Stjärne: Vår kvot är också fylld.

Wolodarski: Vår också. Men det ser illa ut om just han eller hon blir hängande i luften. Jag ska se om jag kan ordna ett jobb som kulturkorrespondent åt en utländsk tidning. Jag kan ju sälja in det med att de får två för en.

Stjärne: Men då är det bara två gamla Expressenskribenter kvar i avhoppargänget, Lekander och Birgersson.

Samuelsson: Men Peter, dem är det allt upp till dig att ta hand om … av Bonnier är de komna, till Bonnier ska de åter varda …

Wolodarski: Nej, nej, nej! Spelar roll om vi tar in dem hos oss igen. Ingen läser dem. Inte tidigare, Inte under veckorna på Bulletin. Så vem skulle märka att vi lät dem komma tillbaka? Och om ingen gör det kan vi ju inte markera hur goda vi är.

Stjärne: Du har rätt. Det samma gäller Economou. Ut i kylan med dem. Ska vi markera godhet är det Arpi eller Teodorescu vi måste ge jobb, och då funkar det kanske inte om jag sätter Alice i sminket.

Samuelsson: Men skulle vi inte kunna sälja in Arpi som programledare i Farmen, snacka om att ha rätt utseende. Vem har bra kontakter med TV4? De vill ju också alltid godhetssignalera.

Wolodarski: Jag kan slå en signal. Jag har en del kontakter där – det är ju inte så länge sedan de var en del av Bonniers.

Stjärne: Men då kan jag ha Alice i sminket om vi kan placera Arpi i Farmen! Toppen!

Wolodarski: Men då var vi klara! Ska vi beställa då?

Stjärne: Nej, jag hinner inte.

Samuelsson: Inte jag heller.

Stjärne och Samuelsson reser sig upp och går lystet leende mot mitt bord. Jag inser förskräckt att de noterat hur mina ögon hela tiden hängt vid deras anleten, och följt varje skiftning. De har tolkat min läppläsning som ett försök att flirta. Jag överväger att resa mig upp och springa, men väljer att sitta kvar och börja hosta som en polsk kolgruvearbetare och jag ser hur de förskräckt ryggar tillbaka och tar en lång omväg när de lämnar BKH.

*Rubriken syftar förstås på Elon Musks ord: "Om du vill bygga ett företag är det som att baka en kaka. Alla ingredienser måste ha rätt proportion."

En del smyger tillbaka in i offentligheten via bakdörren – Fredrick Federleys återkomst ser däremot ut att ske i allas åsyn på bästa sändningstid. Politikerkasten vill tydligen prompt ha honom tillbaka i sina led.

Forna tiders tvätterskor skulle aldrig åtagit sig de uppdrag Carina Bergfeldt gärna utför.

Makthavarna har tidigare haft lite problem när någon av dem blir påkommen med fingrarna i syltburken … eller någon annan mindre lämplig plats.

För syns skull måste den skyldige avgå, eller flyttas till en ny tjänst.

Lite karantän liksom. 

Efter den är det full fart igen och de kan framträda lika mycket som förut och uttala sig lika tvärsäkert i någon ny fråga som de inte begriper sig på.

Men vad gör man med en makthavare som ägnar sig åt sexuella trakasserier eller övergrepp?

Och vad gör man med en politiker som lever tillsammans med en pedofil som dömts för brutala våldtäkter?

Förr var det ju bara att låta dem försvinna ut i periferin och alla andra makthavare låtsades som om personen aldrig existerat; typ: ”Förlåt, vem då sa du…? Hm… är det han som tagit över OKQ8-macken?”

Men när det gällde Fredrick Federley kunde man ana att makthavare och media skulle göra allt för att Federley skulle få komma tillbaka. Ingen i de sfärerna stod upp och sa vad varje normal människa tänkte:

”Federley är en uppenbart perverterad person och man bör granska honom noggrant, liksom hans kontakter i Centerpartiet.”

Det sistnämnda vore viktigt inte minst på grund av att det visat sig att just Centerpartiet verkar vara pedofilers och sexförbrytares favoritparti. ”Varför”, vore en rimlig fråga till Annie Lööf och andra i partiledningen.

Men istället har makthavare talat om vilken tragedi den här affären är för Federley. Jag kan tänka mig en en del andra offer i det här sammanhanget.

Uppenbart är man gärna vill ha honom tillbaka i gänget. Varför? Är det för att de partiöverskridande politiker- och byråkratfesterna inte får den där riktiga gnistan om inte Federley anför karaoketävlingen utstyrd som sitt kvinnliga alter ego ”Ursula”? Saknar numera Dan Eliasson någon att sjunga duett med?

Men nu är problemet löst när det gäller hur man hanterar Federley och fixar hans återkomst … han ska få framträda i statstelevisionen i Carina Bergfeldts ganska nya prata-ut-och-berätta-om-dig-själv-program.

Bergfeldt har den där magiska egenskapen som makthavare älskar. 

Inte bara det att hon kan föra ett samtal med sin gäst utan att bry sig om elefanten i rummet.

Hon kan föra ett samtal med en gäst som när han kommer in i studion drar sin pistol, en för ändamålet mycket lämpad .458 Winchester Magnum, och därefter går fram och skjuter elefanten … och sedan lugnt går och sätter sig mitt emot Carina Bergfeldt – som inte under hela intervjun kommer att ta upp att det ligger en numera väldigt död elefant i rummet … utan istället bara myspratar. Alla obehagligheter som eventuellt kommer upp är alltid sådant som den intervjuade anser sig vara utsatt för, sådant han eller hon själv gjort mot andra förbigås alltid.

Vill man stärka sig mentalt för att orka med den svenska överhetens konstanta och infernaliska ljugande bör man läsa böcker som beskriver apspelet på ett muntert och överlägset sätt … ett utmärkt val är i så fall Klot-Johans samling med dagsverser ”I dag jag drömde”.

Den här kan man läsa för att stärka sig innan Federley dyker upp i rutan i kväll:

För att lyckas i sitt uppsåt 

när man ämnar koka groda 

måste alla krafter goda 

även verka i försåt 

ni ska ej be om förlåt
om ni sprider lögner vita, 

ty på er ska grodan lita
det är viktigt att ni tystar 

alla dem som annat knystar 

annars kan ju grodan smita 

”I dag jag drömde” beställer du här.

En framtid med krympande tillgångar är en tanke som de flesta – obegripligt nog – börjar acceptera ... men det här?

Det är lätt att förstå varför Romarriket blev så stort.

Det gäller att marknadsföra olika sorts hot på rätt sätt. Ska man prata om faran med kemikalier, metaller och plast som på olika sätt påverkar oss får man inte vara för abstrakt och köra med scenarios som:

”Om det fortsätter så här kommer världshaven att vara borta om 150 år och vara ersatta av en massa plastkassar” eller ”kemikalierna i vår mat gör att 90 procent av alla barn som föds kommer att ha någon form av diagnos”.

Det är inte tillräckligt skrämmande. 

För svårgripbart. 

Mänskligheten har en formidabel förmåga att strunta i hur verkligheten ser ut och dra täcket över huvudet och hoppas på att allt är bättre när man vaknar; människor intalar sig att när de slår upp sina ögon i gryningen så är inte längre Löfven statsminister (allt var bara en ond dröm) … utan politiker av svenskt 1930-talssnitt har ett fast grepp om rikets angelägenheter.

Erin Brockovich däremot (jodå, hon finns på riktigt), hon vet hur man sprider panik bland dem som bestämmer. Politiker, byråkrater och storindustri i kombination med människors förträngningsförmåga är en motståndare svår att få på fall … alltså får man slå under bältet – vilket är just vad Brockovich gör när hon i en kolumn i Guardian påtalar något som kommer att få de flesta av världens makthavara att agera; hon förklarar att syndafloden av gifter och kemikalier gör att alla penisar i hela världen kommer att krympa … och testiklarna blir som jordnötter:

”As if this wasn’t terrifying enough, Swan’s research finds that these chemicals aren’t just dramatically reducing semen quality, they are also shrinking penis size and volume of the testes. This is nothing short of a full-scale emergency for humanity.”

Dock … Brockovich taktik – ett mentalt kalsongryck på makthavare och medborgare – kanske inte fungerar. Jag diskuterade frågan i går med Kurd-Kjell och han var som vanligt mer pessimistisk än jag. Han menade att eftersom de män som har maktfunktioner ju har de organ de har, så kommer de inte att bry sig om det här hotet.

Snarare kommer de att bli tilltalade av den utveckling Brockovich hotar med.

Äldre makthavare kan av konkurrensskäl snarare vara intresserade av att öka mängden kemikalier och miljögifter för att skapa ett samhälle där de är de mest välutrustade.

Det finns några oskadade byggnader kvar i Syrien – men DN ger sig inte förrän de också raserats.

Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?

Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.

Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.

Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.

Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken: 

”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”

DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.

Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.

DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:

”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”

Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.

Argumenteringen är något förryckt:

”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”

Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.

Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?

Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.

DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:

”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.

Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”

Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien. 

Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.

Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad. 

Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:

”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.

Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.

Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.

Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).

Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.

Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?

Skulle inte tro det.

Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.

Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.

PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.