I dag är dagen då vi diskuterar något som överheten anser inte existerar.

Nyss var en budfirma ute hos oss på Frösåker och hämtade en kökssoffa från 1800-talet som vi sålt till en utländsk köpare. Känns nästan naturligt att chauffören kom från Polen och köparen fanns i Tyskland. Det svenska kulturarv som inte finns i den politiska debatten existerar definitivt på marknaden för gamla, gedigna möbler och föremål. (Varför sälja soffan? Måste få plats med fler bokhyllor).

När jag kommer in i köket hör jag hur en ung kvinna jämrar sig i statsradion över att det blivit så svårt att gå omkring med slöja i Sverige. Känns som ett självklart inslag på nationaldagen. Visar sig att denna veklagan är ett inslag i radiogudstjänsten. Visst, vad hade jag väntat mig?

Funderade på vad som skulle hända om man i Stockholm arrangerade en nationaldag med människor som paraderade och dansade i folkdräkt och talare som berättade om hur stora män och kvinnor format Sverige under århundraden av kamp, och hur de gjort det genom sin förmåga, flit och nyfikenhet.

Arrangören skulle stämplas som utsänd från den del av helvetet där Antje Jackelén föreställer sig att man håller fascister och nationalbolsjeviker fängslade i väntan på att de penslas med en blandning av svavel, svartpeppar och skämda ägg för att därefter placeras på grillen. (Vad säger ni? Tror inte ärkebiskopen på helvetet? Brukar hon till och med predika det? Då fattar jag, smart desinformation från henne, hon kan inte själv misstänkas för att komma från en plats som inte existerar.)

Nationaldagsfirande betraktas dessutom av överhet och kultursidesskribenter i sig som litet efterblivet.

Men om man istället ordnar en nationaldag där det bjuds på ”latinamerikansk mat” och ”afrikansk dans” … som sentida tradition bjuder i Sundbyberg, då ses det som vackert och framåtsyftande … då blir plötsligt nationaldagen värd att fira.

Här ser vi hur överheten skapat en slags utländsk låtsaskultur som inte existerar. ”Latinamerikansk mat”?!? Som om de skulle tillaga samma mat i de peruanska bergen som i Montevideo.

”Afrikansk dans”?!? Som om de skulle röra sig till samma rytmer i Senegal och Namibia.

Svensk kultur trycks inte ens undan av verkliga kulturer utan en slags hybridvarianter som experimenterats fram på ABF:s kurser och mysfikastunder på de invandrarkaféer som drivs av vad som alltså ska föreställa ett bildningsförbund för arbetare. Men förresten … varför faktiskt inte tala om ”afrikansk mat” … Rinkebyrotvälskan betraktas ju av DN kultur som ett språk, liksom graffiti i Rågsved skulle betecknas som konst. Låt oss då acceptera nya, påhittade kulturer som sägs förena hela kontinenter.

Hybridkulturerna skapas av överheten för att deras nya valmanskår lättare ska kunna organiseras, mobiliseras och ideologiseras … och därefter användas.

Det märkliga att de flesta av dem som ser på den ”afrikanska dansen” och äter den ”latinamerikanska maten” verkar vara från Västasien och Mellanöstern.

I dag på Sveriges nationaldag kommer de där vanliga uppfattningarna om vad Sverige är, inte är eller har eller inte har varit, att diskuteras extra livligt.

Och alla deltagarna i dessa diskussioner har oftast fel.

De som säger att Sverige aldrig existerat som högt kultiverad nation präglad av befolkningens frimod och dådkraft när det gällde industriell verksamhet eller härnad … de har fel.

De som säger att Sverige i dag är en högt kultiverad nation för att här finns så många kulturer har också fel, väldigt mycket fel; gängmord, skjutningar, parallellsamhällen, kvinnoförtryck och några hundratusen helt bidragsberoende människor i arbetsför ålder är inte definitionen på en kulturnation.

Men vem har rätt?

Jag förstås när jag säger:

”I diskussionen om vad Sverige är och varit försöker många leta efter det som utmärker och särskiljer landets utveckling. 

Detsamma sker i diskussioner om svensk kultur. I dessa diskussioner och debatter verkar det märkligt nog vara svårt att komma överens om vad som är ”svenskt”. En del har till och med svårt att föreställa sig att det skulle finnas svensk kultur, svenska seder och svensk mentalitet. 

Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig.”

Texten är hämtad från mitt förord till nyutgåvan av André Bellessorts ”Sverige;

en bok om det land som en gång fanns … och som kan återskapas.

Boken köper du här.

Den är den första i en serie kommande verk som berättar om det där andra landet, det som ännu inte är förlorat.

"Men de skulle aldrig kommit på tanken att kultur var något som en frisk man skulle livnära sig på."

Den fana republiken hissade i tider av krig.

Det finns nutida märkliga uppfattningar om vad som behövs för att skapa ett gott samhälle. Märkligheten i dessa uppfattningar är kanske det som gör att vi ser så få goda västerländska samhällen i dag.

Men det fanns en republik som i 500 år var en plats där invånarna var fria, lyckliga och levde i verklig välfärd. Det var en plats där man inte var beredd att ge upp sin frihet för allt guld i världen; en plats där ämbetsmannen verkligen handlade de offentliga uppgifterna som om de inte hade några personliga intressen.

Allt detta är idéer som människor i dag yrar om att de ställer sig bakom. Men de skulle inte gilla den här platsen. Rösträtten var inte bara var begränsad utan den var också ärftlig, och det var en plats där ingen religionsfrihet existerade. Det var en republik av handelsmän och krigare, men också en plats där invånarna oavsett stånd ägnade sig åt och utövade kulturella aktiviteter. Men de skulle aldrig kommit på tanken att kultur var något som en frisk man skulle livnära sig på.

Jag kommer att börja berätta om denna plats i mina nyhetsbrev från och med i morgon. Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.

Kulturkrig har numera inte så mycket med kultur att göra. Det är väl därför vi behöver ett riktigt kulturkrig.

Kön spelar ingen roll när man vill stå först i kön.

Självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kan vara mäktiga drivkrafter. Genom historien har dessa känslor varit orsaken till dåd som gjort att det rests segerkolonner runtom i Europa efter segern i något krig. Vi kan anta att Siegessäule som numera står i Berlins Tiergarten uppfördes på grund av ett kollektivt tyskt mindervärdeskomplex. Varför skulle en nation på 1800-talet annars resa ett monument för att fira segern över Danmark?

Det vore ju som om man i Sverige reste en staty för att markera nationell stolthet över att Tre Kronor besegrat Danmark i ishockey-VM. (Fast med tanke på det senaste resultatet vore det kanske värt ett litet monument … om Tre Kronor nu någon gång i framtiden vinner mot grannlandet i söder).

Men eftersom Sverige de senaste 200 åren haft en historia utan större krigiska triumfer – inga segerkolonner. Tyvärr.

Men vi har ju kulturkrig och segrar där kan leda till att den självupptagne inte får en egen kolonn uppförd framför sin favoritkrog, men väl en kolumn i någon av de där tidningarna som knappt någon läser längre.

För många skribenter är det svårt att år ut och år in dra ut i fält i kulturkriget. De flesta av dem har efter några inledande år i skyttegravarna fått en tjänst i staben eller trossen, långt bort från dagliga bataljerna. Där sitter de fridsamt på sina stolar, och avger då och då ett strupljud för att visa att de inte somnat in för evigt och att även nästa månadslön därför bör betalas ut … liksom ersättning för resor och restaurangbesök.

Några vägrar dock envist – likt en japansk elitsoldat på en söderhavsö för 70 år sedan – lämna de skyttegravar de klev ner i redan i 20-årsåldern. Deras självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kräver ett tillstånd av ständig strid; när en fiende är nedkämpad dyker det alltid upp en ny som inte dyrkar den mark man går eller den bädd där man sover … och som därför måste förintas eller åtminstona lida ett förnedrande nederlag.

Expressens kulturchef Karin Olsson (som i sin rödkindade och äppelkäckt okunniga framtoning är märkligt lik en nyss avkliven kulturchef på AB, både till utseende och beteende) hyllade häromdagen tre eviga skyttegravssoldater

”Få har undgått vilka som skrivit veckans mest omtalade texter. Det är Jan Guillou i Aftonbladet. Det är Linda Skugge i Expressen. Och det är Alex Schulman , nyligen rekryterad till Dagens Nyheter. Tre ärkeproffs vars texter man skulle känna igen om de så publicerades helt utan byline. Jag vill aldrig sluta läsa Guillou, Skugge och Schulman.”

Jag vet själv rätt många texter jag skulle känna igen utan skribentens byline.

Och?

Det i sig säger inget om kvaliteten på texterna.

Och visst är vi många som läser krönikor och texter av ren nyfikenhet; vad för dumt ska han eller hon få ur sig i dag?

Men det säger heller inget om kvaliteten på texten, möjligen något om vår egen brist på självdisciplin. En del äter smågodis eller dricker för mycket sprit, andra läser Skugge, Schulman och Guillou. 

Men Karin Olsson är inte intresserad av vad som är en bra och dålig text. Hon är intresserad av klick på sin kultursida och om det genererar många besök att Linda Skugge förtäljer oss att hon läst in en ljudbok med en vibrator placerad i en av de två nedre kroppsöppningar där solen aldrig skiner … ja, då är det en bra text och Skugge är ett proffs. (Eftersom jag själv är tämligen professionell måste jag justera utsagan om en plats ”där solen aldrig skiner” … med tanke på Skugges exhibitionism är det faktiskt fullt möjligt att man om man passerar fel skärgårdsklippa en varm dag i sommar upptäcker att solen visst kan skina in i de mest oväntade skrymslen och vrår).

En del har förfasat sig över Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om kampen mot den egna cancern, andra har hyllat Skugges text, som Aftonbladets litteraturredaktör professor Sven Anders Johansson:

”Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar... På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.”

Må vara att Johansson är väldigt kunnig när det gäller Deleuze, Adorno eller frågor som djurblivande eller Jantelagens aktualitet … men han har uppenbarligen aldrig läst Linda Skugge tidigare, därför blir hans karaktäristik av hennes recension något missvisande.

Vi tar det bit för bit.

Beröm 1: ”… hon lyfter fram hembygdsromantiken …”. 

Men det som stör Skugge är ju inte att vi står inför ett romantiserande av något, för Skugge själv är en skribent som romantiserat olika faser av sitt liv. 

Skugge har i sitt tidiga skrivande ägnat sig åt ”indiepopskribent-i-fanzine–som-gärna-vill-skriva-i-stor-tidning-romantik”. Då handlade det ofta om att pojkarna inte ens ville hångla med henne såvida de inte var berusade, och skulle det bli något mer än hångel verkade det krävas att de drack illa filtrerad träsprit så de förlorade inte bara synen utan också sina andra sinnen, typ Linda, en tjej för blinda. Och jag kan förstå att en sådan ungdom sätter sina spår. Men samtidigt visade den här perioden vilken driven entreprenör Skugge är, hon visste att hon inte var ensam om sin upplevelse av sig själv och sina drömmar och skapade sig ett varumärke som sedan kompletterades med en tidsanpassad feminism (se ”Fittstim”).

Det Skugge kritiserar hos Sandberg är en speciell form av romantik, hembygdsromantiken. 

Men på vilket sätt skulle hennes eget tidigare romantiserande av den egna rotlösa ungdomstiden vara bättre? Att romantisera något är en fullt rimlig mänsklig reaktion, och ett förhållningssätt som får oss att uthärda. Vi är nog många som finner hembygdsromantik vara mer tilltalande en backstageromantik. 

Beröm 2: ”… påminner om dödens banalitet”.

Visst, Skugge tycker att det är tjatigt med Sandbergs dödsångest, men vi som läst Skugge vet att hon själv får en hypokondriker att verka stoisk. Ni minns väl period två i hennes liv, när hon är ensamstående mamma. De ständiga krönikorna om vinterkräksjuka, influensor, förkylningar och hur oförsiktiga alla andra föräldrar var som inte köpte nya tandborstar varannan dag. Man skulle kunna tro att Skugge utövade sitt ensamma föräldraskap i N’Zerekore i sydöstra Guinea där man hade ett av de senaste stora ebolautbrotten. Att år ut och år in i text efter text framställa sig själv som den enda ansvarstagande föräldern i Stockholm det är att ägna sig åt vad vi väl kan benämna barnsjukdomarnas banalitet, att tjata om något vardagligt.

Att som Sandberg om och om komma tillbaka till den egna fruktan för att dö ifrån sina barn och den man älskar … det finner jag inte speciellt banalt utan som den enda möjliga hållningen; sedan hanterar alla tänkande människor det på olika sätt när de märker att Körkarlen börjar röra sig runt kvarteret.

Beröm 3: ”… visar på sexskildrandets fallgropar”. 

Jag har lite svårt att förstå hur Skugge skulle kunna visa oss på sexskildrandets fallgropar eftersom hon fortfarande befinner sig på botten av dem hon grävt åt sig själv och därefter drullat ner i. 

Här kommer vi till period tre, den senaste, och den där Skugge uppenbarligen försöker bli vår tids Kerstin Thorvall med berättelser om hur hon swischar en femhundring till en ung man så att han ska råd att komma till henne och därefter komma i henne i baksätet på en bil eller vilken plats som helst (det pockar på verkar det som efter alla dessa påstådda år av ensammamamman-celibat). Skugges samlag numera genomförs gärna i miljöer som hon tror är vågade och väcker anstöt, som en bibliotekstoalett. Att hon väljer en sådan plats är väl för att hon tycker att det där knepiga blå skenet får hennes kropp att framstå i en mer smickrande dager.

Linda Skugges eget skrivande genom decennierna är ett exempel på den stora fallgropen när man skriver om sex – och det är att man skildrar sex på ett sätt som man tror säljer, och ett vanligt sätt sedan länge bland mindre begåvade skribenter är att man berättar om sitt eget samlagande. 

Alltså; vad Sven Anders Johansson inte ser och förstår är att Linda Skugges kritik av Kristina Sandberg inte är principiell, Skugge är bara irriterad över att Sandberg romantiserar andra saker än hon själv, skriver om sex på ett annat sätt och är rädd för döden istället för calcivirus och vinterkräksjuka.

Vi står alltså inför en person som aldrig växt upp, och som aldrig kommer att göra det och som irriterar sig över en författare som tydligen visar mer återhållsamhet och värdighet ställd inför hotet om att dö än vad Skugge själv visar när hon får vänta för länge i en kö.

Men som sagt, Sven Anders Johansson har inte läst Skugge, och kan därför inte se att han står inför en text som bara är till för att stärka skribentens varumärke genom att fixa mer klick … eller så förmår han inte se det därför att han själv är i färd med att stärka sitt eget varumärke genom att stötta Skugge … för han måste ju också fixa klick till sin tidnings kultursida … annars ryker han som litteraturredaktör på AB och får gå tillbaka till att föreläsa om subjektivering och reifiering.

Vi bör också lägga märke till en annan sak i Skugges kritik – den hade aldrig varit möjlig att leverera om det varit en manlig författare som skrivit boken. I mer än hundra år har de egna krämporna varit ett självklart ämne för manliga författare – framförallt när de börjar bli lite till åren. All denna prostataprosa, och detta jämrande över kroppens skröplighet betraktas på något sätt som viktig litteratur hur gubbgnällig den än är.

Och här måste man tassa försiktigt – ingen skulle våga skriva på Skugges sätt om en manlig författare som har en dödlig sjukdom. Inte ens en skildring av pungbråck skulle man få skämta med.

Inte ens Skugge skulle våga göra det. Hon vet precis var gränserna är dragna och  överskrider dem aldrig.

Att hon nu ger sig på Sandberg beror på att hon vet att medelålders kvinnor som drar åt det hembygdsromantiska, som skriver romaner där folk heter Dagny och har män som klipper gräsmattor … de är lovligt byte i alla sammanhang i Sverige i dag … och det har definitivt aldrig riktigt varit meningen att de ska ta plats på den litterära parnassen.

Skugge ställer gärna upp och håller rent, och skriker ”Schas med er!”.

Kanske hon som belöning då äntligen får hångla med någon rktigt känd kulturman.

PS. Vill man läsa mer om just de självupptagna manliga författarna kan man beställa det digitala magasinet QLN där hela det första numret ägnas åt min text om Jan Myrdal, Lars Norén, Ulf Lundell och Alex Schulman. Beställer gör du här.

Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten. Snart kanske det grävs riktiga sådana.

"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."

Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.

Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).

Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).

Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.

Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.

Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?

Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.

Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.

I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?

Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.

Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.

Två alternativa förklaringsmodeller, låt oss hoppas att den mest konspiratoriska är den som stämmer bäst med verkligheten.

Har Orbans folk skickat en sleeper agent in I ett ungdomsförbund av sömngångare?

Joakim Andersen analyserade i går Tolnai-affären och visade att det handlar om mer en än ungdomlig förlöpning. Den nästan obehagligt hurtiga lilla videofilmen ger oss en bild av hur överheten tänker:

”När man associerar ett svenskt namn med något negativt kan man utsättas för reaktioner, men dessa härrör till övervägande delen från vanliga människor och påverkar bara marginellt fortsatt karriär inom etablissemanget. Så inte om man associerar invandrarnamn med samma saker.”

Han pekar också på hur videofilmen pekar på hur det pågår förändringar i den ideologi överheten använder för att kontrollera oss:

”Ofta tycks de genuint övertygade om ideologins riktighet, exempelvis när Märta Stenevi (MP) uttryckt att ”ska utlandsfödda kvinnor få makt, då kommer vita inrikesfödda kvinnor behöva flytta på sig”.”

I går ansågs alla kvinnor vara offer för patriarkatet, och det fördömdes.

I dag ska en stor del kvinnor tydligen likt Britt-Marie offras, dock inte för mäns skull utan för andra kvinnors skull.

Och detta ska inte fördömas utan förstås berömmas. Joakim Andersens artikel läser du här.

Även om jag är tilltalad av hans analys är jag ju själv mer lagd åt det konspiratoriska hållet och tror att det är andra krafter i spel.

Kompetensen hos Viktor Orbans propagandaministerium ska aldrig underskattas. Det gäller i synnerlig grad sektionen för utrikes operationer.

I andra östeuropeiska länder kontrollerade av illiberala regimer använder man finniga asociala tonåringar som sitter i trollfabriker och hamrar på tangentborden för att styra tankarna på oss i Västeuropa. 

Orbans folk är mer av den gamla skolan.

När Orban tröttnade på västeuropeiskt gnäll om utvecklingen i Ungern aktiverade ministeriet den yngsta medlemmen i sleeperfamiljen Tolnai som en gång i tiden skickats till Sverige för att vara beredda att utföra påverkansoperationer.

Uppdraget: knäck alla liberala strömningar i Sverige som tjatar om hur hemskt det är i Ungern, Polen och Ryssland. Se till att de partier som är tongivande i sammanhanget isoleras från alla utom dem som kan tänka sig att ta en fika med Fredrick Federley för att diskutera om han vill ställa upp som barnvakt.

Budskapet ska andas förakt mot medelålders svenska kvinnor (yngre svenska människor ska tänka: de jävlarna, de är ute efter min mamma. Medelålders män ska tänka: vad i helvete, bråkar de med min fru?)

Den som framför budskapet ska också arrogant stoltsera med sin okunskap om Sverige (typ: jag har ingen aning om vilka namn som är vanliga i olika åldersgrupper i ert land men jag vet hur ni bör ordna er arbetsmarknad).

Personen som framför budskapet ska också ge ett så obehagligt, känslokallt och överlägset intryck att människor tänker: 

”Jaja, klart hon inte är kvar i Ungern. Familjen blev väl utkastad, och det får man förstå. Den där Orban kanske inte är så tokig som Annie Lööf påstår. Nej, nu får det bli slut på gnället på Orban och Ungern. Där slänger man ut folk som vill bråka med 45-åriga kvinnor”.

Uppdraget är slutfört, det räckte med en mycket kort filmsnutt.

I kväll är Réka Tolnai inbjuden till ungerska ambassaden (hon får smyga in källarvägen förstås) till en sluten ceremoni där hon ska dekoreras för sina insatser. Man kommer att skåla i anständigt ungerskt bubbel, kanske Kreinbacher Prestige Brut Magnum 2011 och i sin lättnad över att man fått ett starkt folkligt stöd i Sverige hyllar man den unga kvinnans offer med att unisont känslosamt framföra psalmen. ”Trygga Réka ingen vara”.

En del saker bör man inte göra. Oavsett vad man tycker sig få stöd för i Bibeln eller Koranen.

På Expressens kultursida i dag visar Nalin Pekgul – utan att riktigt förstå det – varför jag har rätt och varför det är rimligt att begränsa utövandet av islam i Sverige och Europa.

Nalin Pekgul diskuterar i sin text ett allvarligt problem för en del muslimska föräldrar i Sverige; de kämpar för att hindra sina barn från att ansluta sig till IS eller muslimska andra terrorgrupper. 

Nalin Pekgul berättar om när en panikslagen mor kontaktar henne och hennes man; modern har upptäckt att sonen tittar på rekryteringsfilmer för IS och nu vill hon ha hjälp att stoppa radikaliseringsprocessen … och det går bra förtäljer oss Pekgul:

”Han var fortfarande mottaglig för argument. Ett viktigt skäl till att han lyssnade på oss var att vi kunde ge en annan bild av vad islam står för, samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Låt oss anta att Pekgul och hennes man inte hade varit bra på Korantolkningar och på att lägga ut texten om vad hadither och suror egentligen beordrar den troende muslimen att göra.

Då kunde det antagligen sorgligt nog blivit så att sonen rest och anslutit sig till halshuggarsekten.

Och det problematiska är att Pekgul inte ser det obehagliga i sin egen formulering:

”… samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Man måste alltså få gehör för sin tolkning av islam för att unga män av det här slaget inte ska ge sig i väg och massmörda, tortera, våldta och hålla sig med sexslavar. Det räcker inte med att förklara för den klart sinnesförvirrade unge mannen att människor ska ge själva djävulen i att halshugga och våldta varandra. Och fattar han inte får man väl ge honom en omgång eller två och sedan låsa in honom i lämplig källarskrubb.

Jag är synnerligen enkelt funtad och menar att det måste vara något grundläggande fel på en religion där finns en aktuell och pågående diskussion om huruvida man bör döda icke-muslimer eller inte. Typ: ”Men titta nog på den här suran lille Muhammed, den kan faktiskt bara tolkas som att du inte kan få ta kristna flickor som sexslavar eller för den delen våldta dem när du får lust ute på gatan.”

Och – kom inte och säg att det är en nidbild jag ger. Läs Nalin Pekguls text igen. Dagliga diskussioner om att Koranen inte påbjuder ord på otrogna är vad vi får om islam blir en del av samhället.

Det är inte något som jag hittar på.

Och nej, kom nu inte och säg att kristendomen har samma problem. Det finns en och annan dårfink här och där som får monumental uppmärksamhet för att han predikar avlivandet av bögar eller andra för honom misshagliga personer i sin lilla församling på 22 personer där alla är mycket, mycket nära släkt med varandra.

Men då talar vi om företeelser som inte ens är perifera i min tro, och i den kristna kulturkretsen leder sådana tankar till att alla vi andra funderar på om vi ska satsa på tvångströja eller tyngre medicinering. Vi sätter ju inte oss ner med Bibeln och förklarar:

”Hör du Pelle lille, om du läser bergspredikan en gång till så förstår du att Gud faktiskt inte vill att du dödar muslimer. Eller hinduer för den delen. Vad sa du? Nej, för helvete du får inte heller våldta muslimska flickor. Är du inte riktigt frisk i huvudet?”

Ingenstans i kristenheten pågår det sådana hetsiga diskussioner om huruvida vi ska ta livet av muslimska män, ha muslimska barn som trälar och passopper och muslimska kvinnor som sexslavar.

Är det inte dags att vi öppnar ögonen och ser att det finns en kvalitativ skillnad mellan islam och andra religioner?

Är det inte dags att vi inser att det inte finns något som liberala eller moderata eller västerländska muslimer. De må själva vara övertygade om att de faktiskt är det, men det innebär bara att de kommer att bli sittande med mordiskt sinnade unga män som vill halshugga dig och mig … och dessa liberala muslimer måste om och om igen försöka av- och omprogrammera sådana unga män. Den muslimska kulturkretsen alstrar bevisligen ständigt sådana för oss livsfarliga män och kvinnor. 

Jag tvivlar inte på att Nalin Pekgul är en god människa och vill gott. Men hennes ständiga kamp inom islam bidrar bara paradoxalt nog till att förstärka en religion som just alltid kommer att alstra terrorism … vad än de goda muslimerna vill. Man kan utrycka det som att det på sätt och vis är en följd av det deterministiska draget i islam, en religion så formulerad att den alltid kommer att fungera som ideologiskt fundament för regimer i tredje världen som är fientliga mot västerlandet och därmed bidra till att skapa nya terrorister innanför våra egna gränser.

Nalin Pekgul listar dem som är ansvariga; svenska politiker och tjänstemän i olika typer av förvaltning och i rättsapparat. Alla har gjort för lite eller fel.

Men ingenstans funderar Pekgul det minsta lilla på sin religion. Kan inte den i sig bära ett ansvar?

Innan vi fick en stor muslimsk grupp i Sverige hade vi faktiskt inte problem med terrorturister som åkte till Syrien och Irak.

Nalin Pekgul och andra goda och sympatiska muslimer bör börja fundera på vad det är för fel på deras religion, inte på vad det är för fel på ett Sverige vars kultur gjorde landet helt oförberett på att det skulle tvingas hantera en trosuppfattning där man istället för konfirmationsundervisning ägnar sig åt att diskutera med ungdomarna om det är rätt att döda otrogna eller inte.

Visst kan vi vänta oss klimatkatastrofer. Döda hav och skogar. Utsugna jordar. Förintade och försvunna arter. Livet på jorden drar mot askgrå död. Just därför måste vi få en miljöpolitik som inte styrs av krafter och makter som är fientliga mot den svenska nationen.

"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? (Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).

Visst kan man frukta mycket här i världen och tillvaron. Men när du känner hur hjärnan står still medan hjärtat travar som Propulsion på upploppet på Solvalla för ett år sedan … det är då du ska besinna dig och betänka att det finns de som vill att du ska vara rädd.

Låt oss gå tillbaka till 1964.

Då befann sig stora delar av västerlandet i ett tillstånd av malande, förlamande oro. Skulle världen gå under i morgon?

Eller redan framåt kvällen?

Det både vanliga människor och ledare fruktade var kärnvapenkriget. Det allomfattande kärnvapenkriget som skulle få Hiroshima och Nagasaki att påminna om brand i ett kolonistugeområde.

1964 hade USA haft bomben i 20 år. Sovjetunionen i 15 år, Storbritannien i tolv år, Frankrike i två år och nu hade också Kina bomben. Och det var Kina som var det egentliga problemet.

Tidigare hade alla ledare för länder med kärnvapen förkastat tanken på preventiva kärnvapenanfall; alltså tanken på att man skulle slå till först innan motståndaren fattade vad som var på gång – och man skulle i ett slag tillintetgöra motståndarens möjligheter till vedergällning.

Ledarna insåg dock alla att motståndaren alltid skulle ha kapacitet att slå tillbaka.

Men det som oroade mänskligheten var att även om alla stormakters ledare avvisade tanken på preventiva kärnvapenanfall kunde man aldrig bortse från risken att någon ansvarig på lägre nivå hade haft en jobbig helg och av misstag tryckte på fel knapp tidigt en måndagsmorgon … och så brakade allt loss.

Den malande oron som tanken på denna risk ledde till … den var illa nog.

Men så sprängde kineserna sin bomb och deras ledare Mao Zedong förklarade att han inte fattade varför man inte skulle satsa på att klippa till först med allt man hade i sin kärnvapenarsenal:

” Jag är inte rädd för kärnvapenkrig. Det finns 2,7 miljarder människor i världen; det betyder inget om några av dem dör. Kinas befolkning är 600 miljoner; även om hälften av dem dödas återstår 300 miljoner”.

Nu ska man inte bara se Mao Zedongs uttalande som ett försök att skrämma alla oss andra, det var nog också ett tämligen ärligt uttryck för hur kinesiska ledare genom historien och fram till i dag ser på sin befolkning … som en förbrukningsvara. Mister du några hundra miljoner kan du alltid hämta fler på lagret.

Och i dag är de inte 600 miljoner utan 1,4 miljarder. De har att ta av.

Men låt oss för en stund lämna just den rädslan och se på ett annat hot.

Bor du utmed Sveriges kuster?

Var då beredd på att de kommande årtiondena langa sandsäckar och gräva diken breda och djupa som Göta Kanal.

Låter det jobbigt?

Klart det gör … men tyvärr måste det tydligen bli så.

Jag drabbas av denna insikt när jag såg på Aktuellt i går, jag drabbades också av dålig nattsömn. Så blir det ofta när man ser statstelevsionens nyheter. Jag kan se vilken film som helst i Saw-serien eller någon klassisk italiensk skräckfilm som ”Cannibal Holocaust” och sedan gå till sängs och njuta den rättfärdiges djupa och vilsamma sömn.

Men efter Aktuellt? Jag antar att rätt många tvingas knapra i sig en extra Lergigantablett för att kunna få lite vila.

Aktuellt är numera mer som en krönika om ett förebådat dödsfall, det enda som är oklart är dödsorsaken. Dödlig epidemi eller klimatkollaps eller kärnvapenkrig? Eller allt på en gång, en sjuhelvetes kärnvapensmäll medan du ligger ebolablödande på ett sjukhus där inomhustemperaturen är 30 grader (luftkonditioneringen klarar inte av det tropiska klimat vi fått).

Att tala om dessa ting som troliga hot gör det möjligt för politiker att ursäkta att de inte tar tag i de problem som medborgarna upplever som akuta … de frågorna kan de vifta bort med att de är fullt upptagna med att planera för det som kanske möjligen kan inträffa kring år 2100.

Ett utmärkt exempel på dessa mekanismer fick vi i gårdagens Aktuellt. Än än gång intervjuades lokala politruker och regionala byråkrater om sina förberedelser för att möta faran för att delar av Malmö läggs under vatten. Risken för att Malmö börjar översvämmas på grund av höjda havsnivåer tror de kanske kan börja göra sig märkbar kring år 2100. Och för säkerhets skull har planeringen redan påbörjats.

Jag tittar intresserat på kartorna och diagrammen som förevisas och ser hur stadsdel efter stadsdel skuggas som en markering av att folk där kommer att vada runt i vatten som når dem till bröstet (om de är vuxna och av normallängd).

Men det är något fel med kartorna. De som ritat dem har inte tagit hänsyn till att om utvecklingen i Malmö fortsätter som nu så bor det inga människor i den staden om åtta årtionden. Om inte annat har den lämnats öde därför att resten av Sverige inte längre vill skicka pengar som de kan köpa rosa enhörningar för. Några lever väl kvar där och har gått in i Mad Max-läge i Rosengård … å andra sidan innebär det ingen förändring … Mad Max-läge råder alltid i Rosengård.

Mest irriterande i Aktuelltinslaget var inte att Erika Bjerström hade värmt upp en gammal nyhet om Thwaites glaciär i Antarktis och förklarade att den smälter fortare än man trodde och att det kan få oanade följder för havsvattennivåerna. I media brukar det gigantiska ismassivet benämnas ”Domesdagsglaciären” bara för att vi ska fatta att när den tippar i havet kommer vi inte längre att behöva ställa frågan: ”Varför är det ingen is till punschen”.

För då finns det ingen is. Allt har blivit vatten och du själv snart en av de drunknade. Av jord är kommen men till vatten ska du åter varda. Inget är sig likt, men alla blir vi förtida lik.

Om det nu inte vore för Johan Rockström. Räddaren och frälsaren. Agronomen som numera är professor i miljövetenskap. Han fick kliva fram i Aktuellt och förklara att de styrande i Malmö handlar alldeles rätt, man måste förbereda sig för att Thwaites glaciär tippar ner i havet och så kommer att ske om ”vi” inte minskar våra utsläpp.

Det är den här typen av uttalanden som utgör grunden för alla dessa förslag och pålagor och åtgärder som påverkar din och min vardag, och vår frihet.

Tanken är att ”vi” alla på jorden måste hjälpas åt att minska utsläppen, och eftersom ”vi” i Sverige släpper ut extra mycket per person måste vi köra extra hårt med oss själva, och straffas för allt vi gör som kan knytas till fossila bränslen, eller djurhållning (de är nu nämligen också ute efter kor, grisar och hästar).

Det finns två (minst) problem med det här.

Första har vi det där med Thwaites glaciär. Det framställs som om alla processer kring den är klarlagda.

Men så här säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet:

”Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thwaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer.

Det Wåhlin talar om är de data som samlats in av en undervattensfarkost som för första gången tagit sig in under Thwaites glaciär och Wåhlin har varit med och utarbetat den studie som Bjerström och Rockström hänvisar till.

Alltså … stor osäkerhet råder, inga säkra beräkningar finns, men det framställs av dem som inte ens studerat frågan som vetenskapsmän som att vi står inför en katastrof om utsläppen inte minskar.

Det andra problemet är att sådana som Bjerström och Rockström inte låtsas om Mao Zedong-mentaliteten i Kina.

Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör så länge Kina inte tänker ingå i något ”vi” som minskar utsläppen. De kommer att bygga ytterligare några hundra kolkraftverk de närmaste åren och nerifrån helvetet vinkar Mao Zedong uppmuntrande upp till Xi Jinping och ropar: 

”Frukta inte klimatkollapsen. Vad spelar det för roll om det dör en miljard kineser – du har i alla fall 400 miljoner kvar.”

Kina deltar gärna på klimatkonferenser och talar om hur viktigt det är med avtal och satsningar på grön teknik och regleringar – för de ser hur det försvagar de länder som försöker leva upp till avtalen och protokollen från Kyoto eller Paris eller Disneyland (va, finns det inte ett från Disneyland … jaja, det är en tidsfråga).

Men visst tror jag att människan håller på att förstöra jorden. Alla dessa knappt tänkande människor som låter sig styras av giriga och korttänkta personer … vad annat kan vi vänta oss än att mänskligheten som art metodiskt men samtidigt tanklöst förstör jord, skogar, hav, sjöar … och allt annat levande.

Och? 

Vem vid sina sinnens fulla bruk tror att lösningen är att vi gör allt för att få internationella överenskommelser till stånd.

Sådana avtal är alltid stora makters sätt att få små stater att anpassa sig. Internationellt samarbete i olika internationella organ och glad globalisering räddar inte klimat och miljö, vare sig i världen eller Sverige. Men det garanterar vår nationalstats undergång som suverän och oberoende entitet.

Alltså … om man tror att vi står inför kommande globala klimatkatastrofer – vilket jag gör –  är det då verkligen rationellt att underkasta sig begränsningar som andra stater inte bryr sig om? Det försvagar ju Sverige på alla områden och gör det svårare att skydda landets invånare, tillgångar och natur.

En rationell miljöpolitik kan bara föras på det nationella planet, och om vi vill kan Sverige bli en grön ö i en allt mer smutsig värld, en värld som annars möjligen till stora delar är dömd att sjunka ner i barbari.

Exakt hur en miljöpolitik ser ut som värnar Sverige kan vi alltid diskutera – men först måste vi bli ense om att vi bryter oss loss ur Kinas, och globalisternas försök att avhända oss möjligheten att bygga det land vi vill ha.

I som här inträden ska inte låta hoppet fara. Absolut inte. Inte än.

Jag promenerar under lunchen genom Karolinskas sjukhusområde i Solna. Där finns de gamla stora massiva byggnaderna i mörkrött tegel. Skyltarna talar ordentligt om vad man ägnar sig åt i de olika husen – typ: endoskopi, fostermedicin, hematologi, infektion, koagulation. Ja, ni fattar, jag kan sluta uppräkningen, ni förstår att jag går genom ett område där man ägnar sig åt medicin och läkande.

Människor blir sjuka och skadas.

Människor måste därför helas och botas … på olika sätt.

Det är något tungt och dystert över de här kvarteren, och det beror inte bara på att de ligger alldeles intill den oändliga Norra kyrkogården.

Byggnaderna är befästningar byggda av människor som vet att de står inför en övermäktig fiende; en motståndare man i längden inte kan besegra. Men man kan i alla fall försöka bjuda motstånd.

Förvissningen om att man en dag kommer att förlora förklarar dysterheten – att man avser att ändå försöka försvara sig förklarar stämningen av värdighet.

Men så vandrar jag in i de nyare delarna av Karolinskas sjukhusområde, de som till vissa delar inte är färdigbyggda än.

Byggnaderna är större här.

Mycket större.

Det huvudsakliga byggnadsmaterialet är glas.

Och när jag går in i dessa områden förklarar många skyltar för mig att jag nu träder in i något som är större och mer komplicerat än sjukvård. Jag befinner mig i ”Life City” och här ägnar man sig – enligt skyltarna på alla dessa mycket stora byggnader av glas – åt ”Life Science”.

Medicin är för bönder som fastnat med armen i skördetröskan eller arbetare som ramlat från en ställning, eller manschettproletärer av olika slag som stressats till magsår.

”Life Science” däremot antar jag är till för de lite finare människorna.

”Life Science” är en beteckning som klingar av obehagligt övermod, mycket långt från den värdiga hållningen i de gamla kvarteren.

Att beteckningarna är på engelska är inte bara för att man vill göra sig finare än man är och för att man vill locka investerare … utan också för att det skulle låta för eländigt löjligt på svenska, med utbyten av det här slaget:

A: Och vad jobbar du med då?

B: Livsvetenskap.

A: Huh?

Eller…

A: Var ligger din arbetsplats?

B: I Livets stad.

A: Ööh?

Men mest stör det mig förstås att i ett samhälle där vi nu inte ska låtsas om att vi lät gamla dö … ibland i onödan (så dumt det låter) och ofta i obehövlig ensamhet och vånda … och alltför smärtsamt … i ett sådant samhälle framställer sig de som bygger och bemannar de nya sjukhuskomplexen som de som ska bli herrar över livet.

Varför ska vi sträva efter det när de flesta ännu inte är herrar över döden, eller snarare över förmerna för hur de dör?

Alla dessa människor i västerlandet som på obegripligt många sätt väljer att misshandla sin kropp – och som därmed bjuder in döden.

Alla dessa människor som beter sig och försöker se ut som de fortfarande var 17 år när de är 47 år – och som därmed bryter upp det naturliga förhållandet mellan generationerna och därmed gör att människor inte riktigt fattar att döden är en realitet.

Och paradoxalt nog är det all denna oförsiktighet, all denna förträngning som gör människor så fega, lata och räddhågsna och ovilliga att stå på sig.

Integritet följer av att man inser att ens tid är begränsad och att man måste nyttja den till det yttersta.

De som inte fattar att deras tid alltid är utmätt väljer ofta att vika undan och anpassa sig i tron att allt löser sig, man får vänta till morgondagen och kolla läget då.

Det är detta som gör att jag tror att i ”Life City” är det lika tyst som i ”Death Valley”.

Och kanske kan de som är verksamma i ”Life City” förlänga människors liv med något år eller två – och därmed anse sig faktiskt ha rätt att – åtminstone på personalfesterna – titulera sig ”Livets herrar”.

Men återigen. Det är frågan om vad man gör av detta liv.

PS. Och när jag passerade huset som inrymmer intensivvårdsenheterna i ”Life City” saktade jag in stegen och bugade lätt vid infarten … som en liten gest av respekt för de människor som räddade livet på mig för två månader sedan. 

Om min inställning är motsägelsefull?

Jo, det är den väl.

Och?

Att sjukvården alltmer industrialiseras och blir underställd intressena hos de gigantiska bolag som producerar läkemedel och medicinska hjälpmedel hindrar inte att de som arbetar i sjukvården på olika nivåer i kraft av sin kunskaper i många enskilda fall ändå botar människor och räddar liv.

* Rubriken syftar förstås på H L Menckens uttalande om att medicinens mål inte är att göra oss till bättre människor utan att hantera följderna av att vi är dåliga människor.

Är det inte dags att öppet och fördomsfritt studera arbetarrörelsens tidiga ledare och lära sig hur man bygger en rörelse som förmår gripa makten och återställa ett organiskt, fungerande samhälle?

Under de närmaste månaderna kommer jag att hålla en serie föredrag om den svenska socialdemokratins uppgång, fall och nutida förfall. Sammanlagt ska det bli sju stycken föredrag.

Men är inte ämnet genomtröskat?

Jo, det kan verka vara på det viset. Partigängare, och politruker har skrivit sina minnen och memoarer. Forskare har sedan präntat sin avhandlingar där de vridit och vänt på dessa hågkomster – skrivna av både socialdemokrater och deras fiender.

Det mesta i avhandlingsväg är skrivet i en moraliserande ton; ljög de? Höll de vad de lovade? Var deras bedömningar riktiga?

Få vågar, vill eller kan diskutera socialdemokratins historia som en vägledning till hur man skapar en rörelse och griper makten. Det beror på att få vågar erkänna att de är intresserade av att erövra makten i verklig menin och på ett så grundligt sätt som socialdemokratin en gång gjorde.

Det borde vara det mest intressanta att studera när det gäller socialdemokraterna – oavsett hur man ser på denna rörelse och partiet.

Man brukar tala om en varg som söker sin flock. I den tidiga socialdemokratins historia är det snarare en fråga om en varg som skapar sin flock.

Eller för att vara mer exakt, vi har att göra med vargar som skapar sin flock och sedan slåss om ledarskapet.

Och nej, jag ser inte detta som något negativt.

Sådana processer ser vi i varje samhälle som går i stå, men som i grunden är friskt.

Återstår att se om vi får se sådana processer i vårt samtida Sverige.

Det inledande föredraget om åren 1880 till 1900 höll jag på första maj och från och med i morgon (söndag 9 maj) publiceras det föredraget i ett antal avsnitt i mitt nyhetsbrev. De kommande föredragen kommer också att publiceras i nyhetsbrevet.

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här – prenumerera i dag så kan du följa serien från början.

Och vad har Kate Winslet med det hela att göra?

I morgon inleder jag också i nyhetsbrevet en serie betraktelser om varför vit arbetar- och medelklass numera nästan alltid skildras som nedgången och demoraliserad i den västerländska populärkulturen, (som till exempel i ”Mare of Easttown” där Kate Winslet har huvudrollen).

Mina dagliga nyhetsbrev brukar på just det här sättet röra sig mellan historia, populärkultur, dagspolitik och matlagning … och en hel del andra ämnen.

Och i dag är den dag då personer som till vardags är oense om man bör rösta på S eller M ska försöka ha en åsikt om kejsaren.

I dag är det tvåhundra år sedan Napoleon dog i fångenskap. Han somnade in i sin märkligt lilla säng, i ett hus som verkade vara tillhåll för varenda råtta på ön Sankta Helena – i en vrå av det brittiska imperiet som ingen riktigt verkade bry sig om.

De gamla vanliga diskussionerna om Napoleon kommer nu för en dag eller två att ta fart igen. Var han vänster? Var han höger? 

Det är något märkligt med dessa ständiga försök att få stora män som kan liknas vid naturkrafter att passa in i de politiska beteckningar som etablerades i det franska parlamentet kring 1789, och som definierades av ledamöternas lägespositioner. Det är som att försöka ha åsikter om Magdalena Anderssons budget beroende på vilka GPS-koordinater som definierar hennes position när hon undertecknar eländet.

Kan vi verkligen inte föreställa oss människor som går sin egen väg, och inte vill trava fram längs med stigar som redan trampats upp av andra. Till och med Bob Marley insåg att det fanns sådana personer när han konstaterade: 

"Rasta don´t go left. Rasta don't go right. Rasta go straight ahead".

I Marleys fall var väl själva tanken att man skulle vandra ut ur det samhälle som fanns.

I Napoleons fall var det istället frågan om att vandra rakt fram … och rätt in i samhällets maktcentrum för att fylla det vakuum som finns där.

Det är denna insikt om Napoleons karaktär och funktion Hegel visar när han i ett brev till Friedrich Immanuel Niethammer beskriver sitt möte med Napoleon 13 oktober 1806. Brevet författas dagen efter det att kejsaren segrat och intagit Jena:

”Jag såg kejsaren – världsanden – lämna staden för att inspektera sitt rike; det är verkligen en underbar upplevelse att se en sådan individ, som samtidigt som han befinner sig i en enda punkt – sittande på hästryggen – sträcker sig över hela världen och dominerar den”.

Vad få verkar förstå är att Hegel inte ger uttryck för simpel hjältedyrkan. Föreställ er istället Hegel som en vetenskapsman som försöker formulera de lagar som styr historien – han har i omfattande verk och föreläsningar förklarat föregående seklers och årtusendens skeenden och nu ser han framför sig en livs levande gestalt som förkroppsligar hans teorier.

Tänk er en nutida tysk paleontolog som hävdar att den irländska jättehjorten inte alls är utdöd utan existerar i små populationer någonstans i de sibiriska björkskogarna, och mycket väl beroende på klimat och förhållanden i naturen kan en irländsk jättehjort komma att leda Sibiriens björnar, vargar, tigrar och renar i en vandring västerut.

Han förutspår att alla dessa djurarter kan komma att invadera Europa anförda av en irländsk jättehjort. 

Och en dag när vår tyske paleontolog kör på A7 mellan Kassel och Fulda … vad ser han då komma mot sig, fyllande alla körfält på detta sexfiliga avsnitt av autobahn?

Ja, ni förstår förstås …

Vår tyske paleontologs totala lycka kommer inte att bero på att han i sig är glad över det han ser, lyckan beror på att det han ser visar att han hade rätt i sin teori. Lite grand är det väl som de där galna forskarna i Jurassic Park som kan förtrollas av ett jätteödla som snart ska svälja dem hela.

Och Hegel som alltför ofta utmålas som en svårbegriplig filosof helt fången i märkliga uppfattningar om idéers makt – denne Hegel var egentligen en praktiskt lagd person som på ett mycket jordnära sätt – som en antropolog intresserad av maktstrukturer – beskrev oss människor.

Hegel delade in oss i fyra huvudgrupper.

Den första gruppen är ”heroerna” – personer som Napoleon, personer som genom sina egenskaper, handlingskraft, intelligens och karaktär förmår gripa makten. Det kan gälla ett land, en stad, ett företag, kontinent eller världen. Det är personer som förkroppsligar tidens alla motsättningar men som inom sig också har övervunnit dem … och som genom sitt övertagande av makten också gör att samhället övervinner motsättningarna och kan stabiliseras eller expandera.

Den andra gruppen är ”medborgaren”, den balanserade, produktiva personen som har djupa rötter i den samhälleliga gemenskap där de lever.

Den tredje gruppen utgörs av personer som förlorat sin anknytning till samhället och sina band till historien. De flyter fritt i sin samtid men strävar ändå alltid efter att göra rätt för sig och fungera i sin omgivning. Här återfinns person som medvetet valt att göra upp med och lämna den miljö eller det land som format dem, liksom personer som mot sin vilja brutits loss från sitt sammanhang.

Den fjärde gruppen är offren, varelser som är totalt intresserade av historia, de saknar all känsla för rötter, och traditioner. De hör ingenstans hemma utom i TV-soffan med chipspåsen i ett fast grepp.

Om vi ägnar oss åt att diskutera vad som är höger eller vänster, istället för att agera efter vad stunden – och framtiden – kräver av oss …då kan vi inte påverka vilka som ska bli de heroer som framträder och tar makten.

Ett lämpligt sätt att uppmärksamma 200-årsdagen av Napoleons död är att se på sig själv och grubbla lite. Det gäller att utforska och placera sig i historiens kraftlinjer, inte att försöka hitta fram till den bästa partilinjen i riksdagen.

I mitt dagliga nyhetsbrev resonerar jag i kväll vidare om Napoleon och Hegel och vad de kan betyda för oss i dag. Men givetvis kommer jag också att ta upp Napoleonbakelser och vad som var kejsarens favoritvin. Beställer mitt nyhetsbrev gör du här.