Skådespelaren Andreas T Olsson förklarar i en intervju att han inte tycker om att en del talar om "det inre mörker" som sägs dväljas i en del skådespelare på Dramaten. Han menar att om man skärskådar Dramatenskådespelares själar upptäcker man inte mer mörker där än man gör i andra delar av befolkningen – säg bland korvgubbar eller bilhandlare eller busschaufförer (kanske är mina exempel illa valda, för vi anar ju alla de svarta bråddjup som finns i en SL-chaufförs inre – men vi släpper det för den här gången).

Jag är inte riktigt säker på att Andreas T Olsson tänkt igenom det han säger, utan han värjer sig å kollegorna vägnar genom att anföra tankegångar som numera – obegripligt nog – betraktas som självklarheter. Han varierar bara den märkliga idén om att vi alla är kapabla till ondska, typ: det bor en koncentrationslägervakt i oss alla.
Jag kan bara tala för mig själv och säga att: "Nej, det gör det inte alls."

Möjligen bor det en grinig kolloföreståndare i mig.

Den märkliga idén om allas vår kapacitet till ondska har fått genomslag för att den är till nytta för statens alla själaryktare och ångestbetvingare. Det måste ju till en yttre kraft för att hantera en befolkning där det i varje individ pågår en kamp mellan gott och ont, och där var och en av oss löper risken att omvandlas till mördare eller kvinnomisshandlare eller utövare av tidelag.
Tanken på ett inre mordiskt mörker som vi alla mer eller mindre bär på hör till de idéer som sprids för att de ska hamna i underläge mot överheten, och för att vi ska börja tvivla på oss själva och bli så tacksamma att vi frivilligt går med på att låta oss hjärntvättas med värdegrundstänkande; från fruktstunden på dagis till företagskickoffen.

Därmed inte sagt att det inte är så att det finns människor med en obehaglig inre möjlighet att bete sig ondskefullt.
Och det är givetvis så att de dras till vissa sysselsättningar och yrken. Det är till exempel ganska självklart att individer som är benägna att på olika sätt förtrycka andra eller att acceptera eller till och med bejaka och försvara förtryck söker sig till kultursektorn; till teatern, musiken, litteraturen och konsten.

Det senmoderna samhället skapar individer som är beroende av andra människors uppskattning, eller åtminstone deras godkännande och acceptans. Vi ser det i jakten på “gilla” på Facebook och Instagram, vi ser det i undfallenheten mot rådande uppfattningar eller moden i skolor och på arbetsplatser.
Samhället skapar en norm som gör att du bedöms (och bedömer dig själv) utifrån hur du passar in i det sociala samspelet – det värdesätts mer än din konkreta förmåga att prestera något i ditt arbete. Social kompetens blir viktigare än yrkesmässig kompetens.

I sig är begreppet “social kompetens” märkligt. Förr talade vi om artighet, hövlighet och att kunna föra sig; hälsa, ta i hand, bocka – inte snyta sig i näven eller tugga med öppen mun. Sådant åsätts inget värde i sig i dag – “social kompetens” är något helt annat – det är att visa sin förmåga att anpassa sig. Detta innebär förstås att behovet av hövlighet försvinner – sådana seder är ju till för att på ett civiliserat sätt hantera att vi är olika – i ett samhälle där vi alla påstås vara lika och dela värdegrund minskar det behovet, och kan ersättas med kramar och kindpussar som en slags kletiga fusionshandlingar när amöbor klustrar.

Denna inre tomhet som kännetecknar så många i det senmoderna samhället är ofta kombinerad med en yttre oförmåga; man besitter inte kunskaper som är av verkligt värde för oss andra; man producerar vare sig varor eller tjänster som behövs – för man saknar kunskaperna – eller är för lat – eller är helt enkelt besatt av tanken på att bli uppmärksammad och berömd. Därför dessa köer till Talang, Idol och realitysåpor eller tävlingsprogram där man ska hålla andan eller gissa på antal kulor i en burk.

Och därför vill förstås många bli skådespelare, eller författare, eller musiker – eller något inom “media”. Till dessa sektorer söker sig människorna med ett tomt inre. De som är beredda att vara den de måste vara för att få uppmärksamhet, uppskattning, applåder, anställning eller bidrag.

Sådana individer tvingas göra sig av med de moraliska spärrar som gör att de reflekterar över gott och ont, de formateras till att söka ständig behovstillfredställelse i form av applåder och uppskattning, och när de nått en position där de är etablerade kommer de att konstant kräva detta av sin omgivning – inte bara på arbetsplatsen utan också i hemmet. Och upplever de att de inte blir tillräckligt servilt bemötta utlöser de terrorn.

Denna form av jag-svaga individer med ett tomt inre är dock alltid beredda att underkasta sig än högre makter. Där ser vi förklaringen till att många nu ropar efter styrningsdokument, ny ledning och värdegrundseminarier på Dramaten. Det är inte en självklarhet för människor verksamma i den sektorn att man inte ska förtrycka eller misshandla – det måste komma ett påbud ovanifrån.