Om Anders Ehnmark och faran av att bortse från dolda agendor

En mästertänkare som kanske såg demokrati som ett sätt att låta folk prata av sig så att de som visste bättre – däribland han själv – fick fortsätta lägga ut kursen.

Själv hade jag bara ett längre möte med Anders Ehnmark – för ungefär 25 år sedan. Jag skulle intervjua honom med anledning av en ny bok – och välkomnades därför till hans viste i Nykvarn. Intervjun flyter på hyggligt – fram till dess att jag låter undslippa mig att det kanske hade varit bättre om de Gaulle inte gett vika och istället sett till att Algeriet förblev en del av Frankrike.

Anders Ehnmark blev på något sätt plötsligt mer närvarande i samtalet – han böjde sig fram över bordet och granskade mig med kisande, nyfiket plirande ögon – som en entomolog som får syn på en tidigare okänd skalbaggsart. Här ska typbestämmas!

Intervjun blev nog något märklig. Samtalet mycket givande. Ehnmark var inte överens, men ändå upplivad av att möta någon med marxistiska böjelser som hävdade att europeiska imperier per definition inte var dåliga.

Detta var väl hans stora styrka – nyfikenheten inför en ståndpunkt som var honom främmande – sådan nyfikenhet kommer sig alltid av gedigen bildning. Den som har det fruktar inte andras ståndpunkter – utan vill veta mer. Självklart lämnar en sådan person ett stort tomrum efter sig i det svenska offentliga samtalet – ett tomrum som sorgligt nog funnits där ett tag.

Men det knepiga för mig är att han hade fel i en del avgörande frågor (att jag hävdar det kan förvisso bero på att jag vare sig är lika bildad eller ämabel som Anders Ehnmark).

Eller var det kanske snarare så att han egentligen inte hade en ståndpunkt i avgörande frågor?

Jag har ännu inte sett en minnestext som inte tar upp och ansluter sig till en av Anders Ehnmarks formuleringar; den där han beskriver hur det goda samhället tar form och kropp när medborgarna samlas på torgen på kvällarna när solen börjat gå ner, och stillsamt diskuterar och debatterar sina gemensamma angelägenheter.

Det textavsnittet är ett vackert och välformulerat försvar för det demokratiska samhället och har citerats av alla – från Göran Persson till ledande moderater.

Men i den texten undviker Anders Ehnmark den stora och brännande frågan: hur definierar vi dessa ”gemensamma angelägenheter”? Demokratins problem i dag är ju att den som system är intimt förknippad med en statsapparat som ockuperar varje utrymme i en medborgares liv, och politisk debatt kommer därför att handla om hur vi ska använda varandras pengar – eller i värsta fall bara andras pengar.

Anders Ehnmark såg de västerländska demokratiska statsskicken med stora stater som skapelsens krona och hans stora essäer handlar egentligen om hur de växer fram och varför de är nödvändiga.

Han såg nog aldrig några principiella problem med dessa statsapparater – så länge man kunde diskutera hur de skulle utöva sin makt. Jag ser en viss skönhet i detta – Anders Ehnmark var som orkesterledaren på Titanic som ser till att manskapet filar på och spelar när skeppet kantrar – dock inte enbart för att lugna passagerarna utan faktiskt också i förhoppningen att tonernas skönhet på något sätt ska få fartyget att gå flott igen.

Där fanns således i hans texter en tilltro till ordens magiska kraft, att rätt ord vid rätt tillfälle kunde ordna tillvaron till det bättre. Jag minns hans försök att få folk att besinna sig i de hårda interna fraktionsstriderna i Folket i Bild/Kulturfront där olika falanger hade hemliga möten för att planera hur just deras linje skulle genomdrivas. Anders Ehnmark hävdade att man skulle bortse från det som avhandlades på dessa lönnliga möten, visst fanns det dolda agendor – men det skulle man bortse från. Man skulle i debatterna alltid utgå från att motståndaren faktiskt menade precis det som var hans offentliga ståndpunkt – då skulle allt till slut bli bra.

Alla fanns dessa ord vara mycket visa.

Dock är Folket i Bild/Kulturfront i dag ett magasin med ungefär samma spridning som medlemsbladet i Nävelsjö församling.

I minnestexterna påpekas med självklarhet Anders Ehnmarks förbindlighet – och vem finner inte den tilltalande. Men den som tror att det innebar att han inte visste hur han manövrerar och maktspelar i svenskt kulturliv är kanske lite naiv. Det krävs en viss förslagenhet – och hårdhet – för att vara en tämligen framträdande vänsterpartist – med tanke på vilka krafter som fanns och finns i det partiet (han fick delta i tunga offentliga utredningar) – och samtidigt i årtionden spela en viktig roll på Expressens kultursidor och utöva ett författarskap som påverkade även liberala och konservativa debattörer.

När jag var på väg att ta farväl efter den där kanske lite misslyckade intervjun sade han som avskedsord: ”Jo, apropå din svaghet för general Jaques Massu – du vet väl om att jag är med i hemvärnet?”

Och så det där nyfikna plirandet igen.

Have your say