I fängelsebiblioteket hittar jag de mest fascinerande skrifter, en del är kvar sedan tiden då det här var ett sanatorium. Nyligen har jag fördjupat mig i "Min vattenkur" som utkom 1894. Det är en översättning gjord av doktor Otto Torstensson som bearbetat den tyske prästen Sebastian Kneipps skrift "Meine Wasserkur".
Kneippkuren var en av de många kallvattenkurer som var populära på 1800-talet, och Sebastian Kneipp är sympatiskt anspråkslös när han presenterar fördelarna med just sin kur. Han ser människan som en helhet som blir sjuk om balansen mellan delarna rubbas. Balansen kan återställas med hjälp av kalla duschar där man begjuter knän, huvud eller fötter. Även smittkoppor och kolera kan bekämpas på detta sätt.

Man kan säga att Torstenssons lansering av kneippmetoden mycket tydligt är ett led i ett nationellt projekt – han vill att människor som vill vistas på kurort ska stanna i Sverige, och påpekar att de utländska kurorterna inte bara är dyra utan också ibland är snuskiga. Kneippkurens enkelhet och nästan folkliga framtoning (alla ska kunna få en vattenkur) passar bra in i denna kampanj. Folkstammen ska härdas och bli frisk. Skogsluft, fjälluft, havsluft och så några kalla duschar på det.

Torstensson tar sig rätt stora friheter som översättare, ibland drar han sig inte för att rätta Kneipp, som när denne i sin skrift förordar en kur som kan användas på sjukhus för att bota fattiga som inte har råd med kinin.
Här exploderar Torstensson:
"Ett orimligt påstående. Något sjukhus som ej använder för fattige ett behöfligt medikament, därför att det är dyrt, är jag viss om ej finnes i Europa."
Man blir nästan rörd av Torstenssons naiva tillitsfulla tro på att han ändå lever i den bästa av världar, eller i alla fall på den bästa av kontinenter: "– är jag viss om ej finnes i Europa".

På kvällen kollar jag nyhetsflödet på text-TV. Fortfarande brist på vissa livsviktiga mediciner, och dessutom rapporteras det i ett annat sammanhang om att vissa landsting inte vill se till att patienter får den bästa tillgängliga medicinen – det anses som för dyrt.
Undrar vad Torstensson skulle ha sagt om han levt i dag?
Antagligen att det var bättre förr.
Själv avrundar jag dagen med en kall dusch i Kneipps anda, det har en lugnande inverkan i denna det allmänna förfallets tid.

PS. Är jag alldeles för reaktionärt tillbakablickande? Har ändå inte allt blivit mycket bättre när det gäller sjukvården?
Förvisso har den medicinska vetenskapen utvecklas. Men till vilken nytta? I DN i dag berättas om hur cancersjuka ställts helt utan läkare.
Visst var det så att det fanns charlataner på 1800-talet, men vi har Macchiarini.

Vad jag möter när jag läser om forna tiders sjukhus och kurorter är vård som utgick från det civila samhällets och medborgarnas vilja att ta ansvar för sig själva – och andra. Där fanns en helhetssyn där det lungsjuka barnet från ett fattigt hem skulle botas med sol, frisk luft, redig mat, gymnastik och självklart undervisning.
Sedan åt stat och landsting upp allt detta. Och i dag har vi pillertrillare och Nya Karolinska.
Att blicka tillbaka är nödvändigt för att få syn på den punkt från vilken vi måste börja om.