Artiklar

Svarta upplopp media tjatar om och en svart pogrom ingen minns

Boris Benulic

"Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet."

Crown Heights, Brooklyn 1991. Fyra dagar av mord, hat och plundring av de judiska kvarteren.

Medströmsmedias bläckkulier skriver av varandra i sina kommentarer om pöbelupploppen i USA. Alla kör samma uppräkning av kravaller som skett de senaste 40 åren.

Ett upplopp kommer aldrig med i uppräkningen.

Kravallerna i Crown Heigts i Brooklyn 1991.

Det börjar med att två bilar krockar, föraren i en av bilarna, en ung ortodox jude, tappar kontrollen och kör upp på trottoaren. Bilen träffar två svarta barn. Ett av dem dör.

Bilen har ingått i en liten kolonn i vilken ledaren för Chabad, Rebbe Menachem Mendel Schneerson färdas.

Ett rykte uppstår omgående. Judisk sjukvårdspersonal som kommer till olycksplatsen har inte velat ge vård till svarta som skadas. Därför dör en av de påkörda pojkarna.

Det utlöser upploppen.

Ganska omgående börjar en mobb av hundratals svarta röra sig nedför President Street skrikande ”Död åt judarna”. Yankel Rosenbaum hinner inte undan utan knivhuggs till döds.

I fyra dagar rör sig de svarta pöbelhopparna genom gatorna i Crown Heights skrikande slagord som just ”Döda alla judar” omväxlande med ”Heil Hitler”.

Att kalla det en pogrom är inte överdrivet. Chabads högkvarter belägrades av pöbeln, som också försökte bryta sig in i judiska familjers hem.  I en del fall lyckades de med misshandel och plundring som följd.

Polisen var märkligt frånvarande på gatorna, och de klena polisinsatserna för att skydda judarna i Crown Heights bidrog till att borgmästare Dinkins senare inte lyckades bli omvald.

Girgenti-rapporten som lades fram av den kommission som guvernören i New York tillsatte för att utreda händelserna konstaterade att våldet nådde en nivå ”som sällan skådats i New York.”

Där noterades också att våldet inte som tidigare riktades mot polis, butiker och myndigheter utan ”mot en grupp invånare i samhället”, alltså de ortodoxa judarna.

Jag ser också i medströmsmedia att man ger stort utrymme åt den svarte pastorn Al Sharpton som givetvis som vanligt tar chansen att hatpredika i samband med George Floyds död. Sharpton befinner sig förstås i Minneapolis.

Men han var igång redan 1991.

Då talade han på begravningen av det svarta barn som dödades i trafikolyckan, då orerade han om sambandet mellan ”diamanthandlarna här i Crown Heights” och ”Oppenheimers i Sydafrika”.

Det är lite fascinerande att svenska media som alltid är så vaksamma på ”anti-semitiska myter” aldrig ger sig på de svarta ledare i USA som kolporterar sådana.

Ett vanligt påstående brukar också vara att de svarta i USA revolterar därför att de tvingas leva i misär av de vita och förtrycks av polisen.

Men att den ortodoxt judiska kolonin i Crown Heights växte vid den här tiden innebar att frivilliga judiska krafter startade sociala program som också kom svarta i området till del.

Ändå en pogrom.

Som tack liksom.

De svarta upploppen har alltid en mer komplex karaktär än man vill låtsas om i USA:s och Sveriges medströmsmedia. Ibland ljuger man medvetet.

Ari Goldman som 1991 rapporterade om upploppen för New York Times har berättat om sin förvåning om när han såg sin text i tryck. Omredigerad. Han hade skrivit om hur judar blev angripna. Tidningen hade omvandlat det till ”Två dödsfall utlöser rasbråk i Crown Heigths”. Den verklighet som han rapporterat om var hur en dödsolycka ledde till ett mord på en oskyldig samt misshandel och plundring och förföljelse av judar. Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet.

Sådana omskrivningar av historien och aktuella skeenden är standard.

Fortfarande.

Därför får du aldrig höra Carina Bergfeldt eller Per Svensson säga något om Crown Heights 1991.

Artiklar

När det dåliga samvetet dödar oss

Boris Benulic

"Den ideologi som behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen. Vi påstås ha en skuld att betala."

Var Hans Rosling ständiga optimism bara en följd av ett dåligt samvete, en egen känsla av värdelöshet och rotlöshet?

Någonstans i Afrikas djungler lurar den farligaste sjukdomen av alla. Den är extremt smittsam och tar sig uttryck i masshysteri och kan i värsta fall leda till hela kulturers undergång.

Sjukdomsbilden utmärks av att de drabbade ger uttryck för en rent besinningslös optimism. Ofta hörs de om och om igen muttra: ”Allt är bra. Allt kommer att bli bättre.”

Ett annat vanligt symptom är att den sjuke också försvinner in i ett besinningslöst dyrkande av personer som får en status som närmast kan liknas vid översteprästens. De blir uttolkare av en högre kunskap och sägs stå i kontakt med de lagar som styr utvecklingen.

Nutida exempel på sådana överstepräster i Sverige är Hans Rosling och Anders Tegnell.

Det är intressant att studera likheterna mellan de två personernas karriärer.

Afrika var en gemensam utgångspunkt för dem. Det är nästan så att jag börjar tro på att det faktiskt finns ett virus någonstans därnere som gör människor förryckt optimistiska.

Hans Rosling studerar socialmedicin i Indien. Tar läkarexamen 1975 och är därefter läkare i Hudiksvall. Vidareutbildar sig på SIDA:s Sandöskolan läser därefter tropikmedicin i Uppsala.

Rosling arbetar sedan under två år i Mocambique, och under tiden där gör han en upptäckt som han sedan kommer att doktorera på: man måste tillreda kassavarot på rätt sätt. Annars dör man.

Tegnell tar sin läkarexam tio år efter Rosling. Specialiserar sig på infektionssjukdomar. Därefter blir det arbete i Afrika och Asien. Han är med och bekämpar ebola i Zaire 1995. Hjälper olika länder i Afrika och Asien att bygga upp sjukvården.

För det allmänna medvetandet framställs Rosling och Tegnell som bärare av en slags högre kunskap just eftersom de varit med och bekämpat ebolutbrott, andra dödliga sjukdomar och epidemier i tredje världen.

Samtidigt läser jag i DN i dag nya obehagliga rapporter om hur äldre människor dör i onödan i vad som ska föreställa svensk sjukvård och äldreomsorg därför att de fått covid 19. På en del inrättningar tas det som en signal för att det inte är någon idé att göra något.

Parallellt med detta i artiklarna redovisas också hur man inom andra delar av vård och omsorg med relativt enkla insatser kunnat rädda äldre svårt cancersjuka som drabbats av corona.

Låt oss pröva följande tanke:

Den ideologi som till stora delar behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen.

Vi påstås ha en skuld att betala.

Vi måste till och med vara beredda att lida lite, det är inte mer än rätt. De andra lider ju.

Vi måste öppna våra hjärtan för att använda statsmannaord.

Personer som Rosling och Tegnell är besjälade av denna tanke – därav de långvariga vistelserna i Afrika.

Visst, det är deras val och vad har väl vi med det att göra.

Problematiskt bli det dock när denna inställning färgar en hel kultur och får genomslag i vården.

Det konkreta resultatet är att våra äldre betraktas som mindre värde än ännu icke födda barn i tredje världen.

Att arbeta med ”Läkare utan gränser” är fint, nobelt och stort. Hjälpa utvecklingsländer en plikt.

Att arbeta som läkare på långvården? Mindre fint i det allmänna medvetandet.

Onekligen lider de i tredje världen under onödiga sjukdomar och epidemier. Men i Sverige lider vi av en sjuk mentalitet som gör att våra äldre dör i onödan.

Sådan kulturer tenderar att till slut slockna helt.

Jag kan svårligen se att världen blir en bättre plats för att människor som arbetat hårt ett långt liv nekas syrgas och enkla vårdåtgärder.

Vi har de senaste tjugo åren sett hur Sveriges överhet utvecklat en politik där nationen och individen ska underordnas utländska, globala intressen. Helheten är det viktiga, ”världen”. 

Du själv och de dina har ett begränsat värde i den ekvationen.

Och de av de dina som är äldre har egentligen ingen plats alls. 

(Den växande tendensen till svenskt självskadebeteende behandlar jag i tre längre texter om optimism och pessimism i dagens utgåva av mitt dagliga nyhetsbrev. Du blir enkelt prenumerant genom att gå in under fliken uppe till höger (Boris Bulletin).

Artiklar

Morgan Johansson bjuder på fika och fiktiv statistik

Boris Benulic

Oroar du dig för sprängningar och rån? Hys hopp. Allt du behöver göra är att anlägga rätt tidsperspektiv.

Morgan Johansson kontemplerar Ardalan Shekarabis inbjudan om att följa med på officiellt besök söderut.

Det börjar bli lite problematiskt för överheten att hantera verkligheten. Det gäller till exempel för dem att få oss andra att förstå att Sverige inte blivit otryggare för medborgarna.

Jag fick möjlighet att sitta med på förmiddagsfikat hos Justitiedepartementet i dag för att få lära mig mer om hur de arbetar med att lösa denna uppgift.

MJ (Morgan Johansson, justitieminister): Vem väntar vi på?

LW (Lars Westbratt, statssekreterare): (Säger inget, skakar på huvudet. Suckar lite rosslande. Jag tänker att det kan bero på att brödsmulor fastnat i hans hals. Det är svårt att inte lägga märke till att bullarna är något torra.)

CE (Catharina Espmark, statssekreterare): Vi väntar på BRÅ:s generaldirektör.

MJ: Då förstår jag Lasses ångestattack. Han vill inte bli påmind om era misslyckanden.

LW: Men …

MJ: Inga men. Jag lämnade rekryteringsprocessen åt er. Och se hur det gick.

CE: Fast du ville ha någon av utländsk härkomst på posten sa du ju, helst någon från Afrika.

MJ: Ja, och vad fick jag.

LW: Men vi trodde … hur skulle vi ha kunnat veta …

MJ: Men för helvete, ni träffade väl henne personligen?

LW: Nej vi intervjuade henne över Zoom.

MJ: Men då såg ni väl henne?

LW: Nej, hon hade lagt upp en stillbild. Sin profilbild. Det var en stor hund. En mastiff tror jag. Hon använde profilbilden därför att hon sa att hon hade det så stökigt hemma.

MJ: Stor hund, stökigt hemma. Så ni antog att hon var från Afrika? Ni är för fan rasister.

CE: Nja, det var ju namnet också …

MJ: Vad menar du? Kristina Svartz? Heter man Svartz så måste man vara från Afrika? Ni är så korkade att ni är en black om foten, men jag tror ju inte för den skull att ni vandrat hit från någon plats söder om Sahara. Nu förstår jag varför Afro-Svenskarnas Riksförbund varit så griniga på de senaste mötena.

JAG: (Yttrar mig nu eftersom jag känner ett visst behov av att lugna stämningen) Griniga? Är du säker på att du inte menar giriga?

MJ: (Vänder sig mot mig. Stirrar ilsket.) Du är väl här för att ställa frågor, inte ge konstiga svar som ingen bett om? Vad menar du? Giriga?

JAG: I en del afrikanska stammar tror man att flintskalliga män har guld i huvudet. För något år sedan mördades fem personer i Mozambique av den orsaken.

MJ: (Kurar ihop sig. Ser plötsligt och påtagligt orolig ut.) Kan det vara därför som Ardalan tjatar om jag ska följa med honom på ett officiellt besök till Maputo?

CE: Kommer hon aldrig? Vi ska ju ha presskonferens om den senaste brottstatistiken om två timmar och det är hon som har alla siffrorna.

LW: Hoppas hon fått till dem bättre än förra gången. Men hon har alltid bra fikabröd med sig.

MJ: Ja, det har hon, och mycket också. Fast det är inte konstigt.

JAG: Finns det bra konditorier på vägen? (Som ni märker gör jag ett tappert försök att åter få dem runt bordet att småprata.)

MJ: Nej, men hon har nyckeln till polisens stora centrala bullförråd på Kungsholmen. Så hon svänger in där på vägen hit.

JAG: Finns det ett stort centralt bullförråd på Kungsholmen?

MJ: Läser du inte tidningarna? Vi har ju i åratal kört ”Projekt Bullstund”. Poliserna åker ut till orten och fikar med gängen för att skapa kontakt och förtroende. Sådant måste sköts professionellt och effektivt, så det finns ett helvetes stort lager i polishuset på Kungsholmen. De måste kunna få fram fikabröd blixtsnabbt. Just-in-time är modellen! Vi har byggt om stora delar av garaget. Datoriserat beställningsssystem. Piketen anropar och högst tio minuter senare finns det bullar på plats.

(Det knackar på dörren. Brottsförebyggande Rådets relativt nytillträdda generaldirektör Kristina Svartz  träder in. Hon ser lycklig ut. Och lite trött. Kan bero på att hon i varje hand har en stor kasse med vad jag antar är bullar och kakor.)

MJ: Vad du ser belåten ut? Fick du med dig bra grejer från bullförrådet?

Kristina Svartz (KS): Om jag fick! Men framförallt har jag fantastiskt statistik att redovisa. Den grova brottsligheten har minskat med 80 procent. (Sätter sig med en duns. Släpper kassarna på golvet, drar fram en mapp ur den ena kaneldoftande kassen. Viftar triumferande med mappen.)

MJ: 80 procent! Men hur har det gått till? Det är ju fantastiskt.

KS: Vår nya statistikchef har anlagt ett historiskt perspektiv på det hela. Det gäller att se de långa utvecklingstrenderna. Och då har den grova brottsligheten gått ner med 80 procent.

(MJ, LW, CE stirrar på KS med öppen mun. Själv stirrar jag lystet på kassarna med bakverk.)

MJ: Kan du beräta lite mer om hur ni gjort? Ifall jag får frågor. Inte för att jag tänker svara på dem, men det kan vara bra att veta för min egen del.

KS: Vi har till exempel tagit med häststölder. Vi satte startpunkten vid 1720. Och häststöld är ju närmast att jämföra i allvarlighetsgrad med seriemord i dag. Blev man av med hästen kanske hela ens familj svalt ihjäl.

MJ: Men det förekommer väl inga häststölder längre?

KS: Exakt! De har minskat med 100 procent. Ni förstår hur det påverkar hela statistiken. Och som grova brott har vi räknat allt som kunde leda till dödsstraff eller lång tid i fängelse. Högmålsbrott.

MJ: Högmålsbrott? Då har ni räknat in majestätsbrott och hädelse också?

KS: Jajamen!

MJ: Och tvegifte?

KS: Självklart! Att det förekommer tre-, fyr- och femgifte numera påverkar inte statistiken. Det är ju en religionsfrihetsfråga. Vi räknar bara in tvegifte i den traditionella lagstiftningens mening.

MJ: Och tidelag?

KS: (Säger inget. Tittar ner i bordet.)

MJ: (Irriterat.)Och tidelag sa jag. Har du somnat? Det var det ju dödstraff på förr så det måste väl räknas till grova brott med er metod?

KS: (Harklar sig besvärat.) Det är lite knepigt på det området. Där innebär utvecklingen de senaste åren faktiskt att siffrorna gått uppåt även om vi gör en historisk jämförelse.

MJ: Åh, fan. Jag förstår. Då låtsas vi inte om tidelag. Men du Kristina, bra jobbat. Då kanske vi ska se vad du har med dig för fikabröd innan vi går ut till presskonferensen.

JAG: Men jag hade några frågor.

MJ: Men vad skådar jag. Mandelmassekrans! (Tittar på mig.) Visst, visst, fråga på du.

JAG: Jo …

MJ: (Avbryter mig). Vänta lite. Jag kom på att jag hade en fråga till. Kristina, jag bad er ju titta på det där med förhållandet mellan brott och straff. Det brukar ju tjatas på presskonferenserna från en del håll om varför vi inte skärper straffen. Har du några bra svar?

KS: Ja, faktiskt. Om vi beaktar nödvändigheten av att ha långa tidsperspektiv noterar vi att vid vår mätperiods start och långa tider därefter straffades många människor genom hängning, halshuggning och en del brändes på bål. Tortyr förekom. Allteftersom de straffen försvann minskade också det vi definierar som grov brottslighet. I dag har vi inte dödstraff och den grova brottsligheten har som sagt gått ner 80 procent. Det finns ett klart samband mellan en mildring av straffen och sjunkande grov brottslighet.

MJ: Kristina. Du är en pärla. Jag skickar över en katalog med ordensutmärkelser och medaljer. Kryssa för vilken du vill ha och skicka tillbaka katalogen till mig. Nej, förresten. Kryssa för två.

KS: Det finns inga ambassadörsposter lediga då?

MJ: Det får vänta, du behövs på din post länge till. Men OK, ta tre medaljer vetja.

JAG: Jo…

MJ: Du vi får ta det en annan gång, jag måste läsa Kristinas papper nu. Men ta lite mandelmassekrans!

Artiklar

”Förlorad är varje dag då man inte dansat”*

Boris Benulic

"Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare."

Jan Jönsson är socialborgarråd i Stockholm.

Jan Jönsson är ledsen.

Jan Jönsson känner sig hotad och missaktad.

Det får vi veta över en helsida i DN.

Åldringar dör i sjukvården, människor mördas för att de har en mobiltelefon, skjutningar, sprängningar, rånare tränger in i hem.

Men det som oroar media och politiker mest är vad de själva betecknar som ”trakasserier, hot och våld”. Detta anses på något sätt vara värre än alla andra former av ”trakasserier, hot och våld” eftersom det påstås hota hela samhällets grundval.

Men så är det ju inte. 

Det är tvärtom. 

Mord, misshandel, sprängningar, våldtäkter och rån som drabbar den vanlige medborgaren är ett hot mot hela samhällets grundval. Det hotar den inre ordningen, det hotar den sammanhållning som i grund och botten ska finnas där.

”Trakasserier, hot och våld” mot journalister och politiker hotar inte samhällets grundvalar. Det är tyvärr en del av tillvaron. Bara att hacka i sig om man valt den karriären.

Den går inte att reglera och propagera bort. ”Våld” mot journalister i det här landet är ju dessutom synnerligen, synnerligen ovanligt. Att man från Journalistförbundet har mage att gnälla när det tillhör vardagen för kollegor i andra länder – som Mexiko – att riskera att bli mördad eller misshandlad är bortskämt självupptaget.

De som har fått makt som politiker, statstjänstemän eller journalister har myndighet och möjlighet att påverka människors liv. Det kommer alltid att finnas individer i samhället som inte kan hantera detta på annat sätt än att de skickar hotfull e-post eller illaluktande snigelpost med avföring; sin egen eller kattens.

Det får man ta.

Det hör till jobbet. Tyvärr.

Om man inte begriper att verkligheten ser ut på det sättet och att det alltid kommer att finnas människor som inte kan artikulera sitt missnöje på ett vettigt sätt – vare sig missnöjet är berättigat eller inte – är man olämplig att leda människor (som politiker) eller skildra människor (som journalist).

Man blir inte politiker eller journalist för att bli omtyckt av alla. 

Många fiender, stor ära är ett bra motto om man är politiker och journalist. Och alla bör inte ägna sig åt dessa verksamheter, vilket vår riksdag och vårt medielandskap bevisar. De veka, rädda och osjälvständiga har i årtionden befordrats till kommandohöjderna just därför att de har dessa egenskaper. Och det får alla andra lida för. Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare.

Om de som är politiker och journalister inte tar ett fast grepp om verkligheten och dess problem utan fortsätter gnälla över hur synd det är om dem och hur hotade och missförstådda de känner sig … då upphör förvisso säkert hoten mot dem.

Då tar folk saken i egna händer och löser problemen.

Och det är nog i vilket fall den bästa lösningen.

Och just det. Jan Jönsson, hur var det med honom?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att Jan Jönsson inte ska känna sig hotad och förolämpad, men att vara socialborgarråd i en stad med de problem som Stockholm har … och visa upp sig lyckligt skuttande i Stadshuset iförd solglasögon innebär inte att (som de som e-postar honom hävdar) att han är ”omanlig” och ”fjollig”.

Det innebär att han saknar verklighetsförankring på ett sätt som gör det troligt att hans begåvning är av det mer begränsade slaget och att han därför är olämplig för sitt uppdrag.

Eller så hade H P Lovecraft rätt: ”Nästan ingen dansar nykter, såvida de inte är galna.”

Om det stämmer och gäller Jan Jönsson innebär det inte att han blir mer lämplig för sitt uppdrag. 

Men självklart vill jag honom inte något ont, jag vill bara att han lämnar sitt uppdrag så att andra inte lider skada av hur han sköter sitt uppdrag.

*Rubrikens citat är förstås Friedrich Nietzsche. Men jag tror inte Jan Jönsson är inspirerad av den gamle tyske filosofen eftersom denne menade att dansen var ett uttryck för människans vilja att röra sig i samklang med andra, och ett uttryck för att man var herre över sin kropp och över skeendet.

Men han talar också om att dans ibland kan vara uttryck för raka motsatsen, för individens inre kaos.

Artiklar

Annika Medström Melin lugnar oss: Inte kan det bli som i Amerika

Boris Benulic

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.

Artiklar

Anders Lindberg, den politiske tungvickaren

Boris Benulic

"Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt."

Aftonbladets politiske chefredaktör har åter hyllat det egna partiets storslagna tilltro till medborgarna.

På foton ser man att Anders Lindberg väldigt ofta lite i smyg håller på och petar med tungan mot kindernas insida. Om han försöker hålla tungan rätt i mun? Kanske. Eller försöker han få bort en dålig smak som hans egna ord lämnat kvar efter sig i munnen? Har han alltså ändå kanske ett slags samvete? I så fall lär den Lindbergska tungan vispat runt som borstarna på en sopmaskin modell större efter det att han lämnade in dagens ledare i Aftonbladet. Där skriver han om vikten av att tro på ”vetenskapen” och den svenska vägen under pandemin:

”Sveriges strategi bygger på att staten litar på medborgarna, vi har ingen massiv övervakning av folks privatliv och ingen militär patrullerar på gatorna. Starka politiska krafter vill gärna dra slutsatsen att detta var fel. Att mer auktoritära metoder alltid är bättre.”

Men detta är ju helt sinesförvirrat, verkligheten är ju en helt annan. Den ideologi som är den moderna svenska socialdemokratins utmärks av att den inte litar på medborgarna. Vi antas inte kunna ta hand om oss själva och förvalta de pengar vi arbetar ihop. Därför tar staten två tredjedelar av de pengarna och organiserar barnomsorg, skola, äldreomsorg, sjukvård, socialvård, skola och utbildning, försäkringskassa och bygger upp en mängd kontrollinstanser som ska säkerställa att vi tänker de riktiga tankarna om kön, familj, och kultur. Detta innebär givetvis övervakning och kontroll. 

Det samhälle socialdemokratin skapat från 1960-talet och framåt är inte ett samhälle som litar på medborgarnas förmåga att rå sig själva. Det är ett samhälle som frånerkänner individen makt och myndighet.

På ett område är det rimligt att kräva att staten verkar med fasthet – när det gäller att garantera yttre och inre ordning.

Men när det gäller den yttre säkerheten har det ju i 30 år varit så att den svenska modellen inneburit att man avskaffar krigsmakten. ”Welcome refugees” föregicks av ”Welcome enemies!”.

När det gäller den inre ordningen vet vi alla hur det sett ut i 15 år. Staten tillåter anarki när det gäller medborgarnas säkerhet. Bränna upp bilar, bränna ner skolor, spränga restauranger och bostadshus, mörda åldringar, förnedringsråna barn, våldta, mörda … det är aktiviteter som staten inte lagt ner någon större kraft på att bekämpa.

Så självklart upprätthåller inte polis och militär något regelverk under pandemin. Det är ingen fråga om ett medvetet val regeringen gjort, man har bara låtit den gamla linjen fortsätta vara i kraft, den som kan sammanfattas: vad bryr vi oss om medborgarna dör, bara de betalar skatt när de lever och tänker som vi vill att de ska tänka, helst ska de inte tänka alls.

Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt.

Nu kan detta ha inneburit en i sig var en tämligen rationell linje, förutom för dem som haft oturen att bli så gamla att de befinner sig i äldreomsorgen. Den starka stat som lovat ta hand om oss från vaggan till graven menar nu att det i det finstilta samhällskontraktet står att för människor som är över sjuttio år inkluderas inte tillgång till syrgas, svensktalande personal med skyddsutrustning och definitivt inte plats på intensivvården.

Men vad rör det Anders Lindberg i ryggen. Han tycker vi ska vara nöjda så länge det inte kommer in soldater och aktivt kväver de gamla och sjuka på äldreboendena.

Artiklar

Vänsterns snöflingor och borgerlighetens pulvermos

Boris Benulic

"Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Kinas starke man Xi Jinping tillbringar mycket tid på resande fot, liksom många av sina landsmän. Jag är lite osäker på om detta i sig verkligen befrämjar fred och frihet.

På vänsterkanten håller man sig inte längre med idéer. Man har snöflingor. Ord, som liksom snöflingans vackra kristaller faller genom rymden och som man kan beundra innan de på grund av en liten och oväntad skiftning i temperaturen upplöses inför ens ögon.

Borgerligheten håller sig med pulvermosflingor istället för idéer. Det ger ju det som propageras en mer stabil och härdig konsistens. Pulvermosflingor kan ju röras ut i vad som helst; mjölk, vatten, antagligen även nyponsoppa och motorolja. Gott blir det inte i vilket fall. Men det går att ställa fram och säga ”hugg in” om man inte är alltför noga med vad som serveras.

De ideologiska pulvermosflingor som svensk borgerlighet oftast använder är ord som ”frihandel”, ”demokrati”, ”frihet”, ”öppna gränser”. Numera har ”resande” blivit populärt. Resande är liksom alltid bra. Det har ett värde i sig. Oavsett, när, var och hur. 

Liksom begreppet ”öppna gränser”. Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Maria Rankaa är en av dessa dessa utrörare av pulverflingor. Ställs hon inför ett problem går hon bara till skafferiet och hämtar pulvermoset och rör ner det i vad som nu finns tillgängligt.

Som i dag i SvD då hon förklarar varför det är viktigt att människor börjar resa igen:

”Det finns också en demokratisk aspekt av resande. Anti-demokrati och icke-resande går ofta hand i hand. Möjligheten för människor att resa och röra sig fritt skapar värden som är långt mycket större än de ekonomiska.”

Men … världen översvämmas i dag av kinesiska turister. Det senaste årtiondet har de kinesiska turistströmmarna ökat trots att Xi Jinping skärpt kontroller och förtrycket i landet. Jag kan lika gärna, med ett exempel hämtat från världens största land, hävda att ökat resande i ett land går hand i hand med ökat förtryck.

Och så där kan vi hålla på och diskutera ”resande”, och vi kommer att upptäcka att det finns inga som helst entydiga samband mellan hur mycket människor reser och ökad frihet för individen i en mer grundläggande mening.

Att hundratusentals svenskar tillbringar långa perioder i Thailand de senaste två decennierna kan jag inte se har gjort Sverige till ett bättre land … eller Thailand heller för den delen.

Att alla svenska hipsters under samma period ockuperat delar av Brooklyn månadsvis likt häckande tranor har likaledes inte påverkat Sverige positivt (snarare tvärtom).

Massturism, liksom alla företeelser som föregås av ordet ”mass-” innebär sällan något av godo.

Det Maria Ranka månar om är inte din och min frihet och vår möjlighet att utvecklas som individer.

Det som bekymrar henne är intäkterna för flygbolag, hotell, och alla de företag som involveras i utbyggnaden av flygplatser och snabbtågsbanor och det vore ju trevligt om det sades rätt ut istället för att framföras som omsorg om vår frihet och våra rättigheter.

Att människor flyger mycket får inte jorden att gå under som Greta Thunberg inbillar sig.

Men det får heller inte världen att bli en plats där människor utvecklas till starka och fria individer som Maria Rankaa påstår.

Det självklara sättet att hantera frågan om resande är att utgå från individen. Låt människor behålla de pengar de arbetat ihop. Sänk skatterna ner mot tio, femton procent. Då skapas den första och grundläggande förutsättningen för att människor genom egna val kan forma sina liv och till exempel välja hur och när de ska resa.

I dag har vi däremot en massturism vars förutsättning är människors behov av att fly från vardagen – och detta behov underhålls av att staten med skattemedel subventionerar satsningar på flygplatser, snabbspår och annat som kan underlätta för massflykt någon månad om året.

Och borgerlighetens tankesmeder är helt inriktade på krav som innebär att staten agerar på ett för deras uppdragsgivare önskat sätt: lagar ska stiftas eller undanröjas, och miljarderna ska rulla.

De vågar inte uttala tanken på att det där ska staten inte lägga sig i. Det löser marknaden själv.

Sicken borgerlighet man håller sig med i det här landet. Där verkar det myckna resandet inte ha hjälpt särdeles mycket för att utveckla tänkandet.

Artiklar

Vad var det för fel på 1930-talet? egentligen?

Boris Benulic

"Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar ..."

Erik ”LIllis” Persson var i nästan 20 år landslagsman i fotboll, bandy och ishockey. Här gör han ett av landslagets (och sina) två mål mot Japan 1936. Men Japan gjorde tre.

Det var då ett sanslöst tjat om 1930-talet. Så fort en politiker eller kultursidesskibent ska markera sin framstegsvänlighet slänger de in ett ”… för vi vill ju inte ha det som på 1930-talet i Sverige.”

Visst, det var ett dystert årtionde, Japan slog Sverige i fotboll under OS i Berlin. Tre mål mot två. Obegripligt.

Fast de som är oroliga är det kanske mer med tanke hur det såg ut på politikens område och socialt?

I så fall finns det ännu mindre skäl till oro.

1930-talets Sverige befann sig i en värld som fortfarande präglades av den stora depressionen, och alla fruktade ett kommande storkrig.

Men det politiska läget i Sverige var kanske bättre än det någonsin varit tidigare. De olika partierna hade manövrerat landet genom den ekonomiska krisen i relativt samförstånd. Det fanns också en gemensam vilja att om det skulle komma till storkrig att man skulle hålla landet enat och utanför kriget.

På arbetsmarknaden ingicks i slutet av årtiondet Saltsjöbadsavtalet.

Det var alltså en tid då alla de som representerade olika klasser och skikt förenades i en insikt om att det inte var riktigt läge att gunga båten.

Och det gick ju bra.

De ledare arbetarrörelsen hade fostrat kunde kliva fram och ta ett nationellt ansvar.

Så varför i hela världen skulle vi inte vilja återvända till 1930-talet?

En som inte vill det är Susanna Gideonsson, hon väntas bli ny ordförande för LO, och förklarar i en stor artikel på DN Debatt att hon inte vill se en: ”… återgång till villkor som rådde på svensk arbetsmarknad på 1930-talet. Mössan i hand, tack och hej.”

En lite klen beskrivning av vad som utvecklades under 1930-talet. Och en förolämpning mot hennes företrädare.

En ny ordförande för LO som inte vet något om historia, inte ens sin egen rörelses, hade förr varit en omöjlighet. 

Det finns en gnällig ton i hela texten. Hon kan inte argumentera för sina medlemmar sak på samma sätt som hennes föregångare August Lindberg förmådde under det där fruktade 1930-talet. Han angrepp dem i näringslivet som inte förstod att det var till båtnad för nationen och därmed dem själva om borgfred upprätthölls och alla parter stod enade mot omvärlden.

Det perspektivet saknas helt i Gideonsson text, som bara är ett allmänt vädjande.

Å andra sidan bör det ju påpekas att Svenskt Näringsliv är lika gnälliga i tonen i sina inlägg i det offentliga samtalet och att även där saknas det nationella perspektivet.

Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar än att de ska bli lite bättre utdelning till aktieägarna eller lite mer i plånboken hos medlemmarna. Medan parterna smågnabbas förbereder sig Kina för att grabba åt sig det som kan vara värdefullt när det gäller bolag, teknologi och kunskap i Sverige.

Och en sak till saknas i Gideonssons text, ett avsnitt som hade varit självklart för en LO-ordförande de första årtiondena på 1900-talet; vikten av kampen mot efterblivna seder, vidskeplighet, dumhet och lathet. 

LO:s forna ledare tvekade inte att ta de egna medlemmarna i öronen och att ta strid mot mörkrets ideologiska krafter utanför fackföreningsrörelsens led. Man såg sig som bärare av upplysning och förnuft.

För en LO-ordförande i dag borde det innebära att man manade till strid mot de idéer, seder och bruk som nu inplanteras från den muslimska kulturkretsen.

De slöhetens mentaliteter som fackföreningarna bekämpade under 1930-talet kommer inte i närheten av efterblivenheten som präglar länder under islams kontroll. De forna ledarna skulle sagt att sådana kulturer hade ingen plats i Sverige.

Men i denna fråga har Gideonsson inget att säga.

Artiklar

Greider, försvunna groggar och furstar

Boris Benulic

"Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande."

Tänkande män samlade runt groggbordet någon gång under 1910-talet i Gävle. Samtalet var säkert mer givande än de på nutida tankesmedjors mingel efter seminarierna.

Göran Greider öser i dag på AB:s kultursida sitt förakt över tankesmedjor i samband med att Benjamin Dousa blir VD på Timbro. 

Men mest ska man väl tycka synd om Benamin Dousa. Det är väl som att bli utnämnd till att vara ansvarig läkare på uppvaket på ett sjukhus och upptäcka att patienterna dött redan på operationsbordet.

Kan ju dock vara en vilsam position.

I vilket fall … Greider tycker alla tankesmedjor är medelklass; typ kaffeautomater, adresser i Stockholms innerstad – vare sig det är tankesmedjor till höger eller vänster. Och så riktar man in sig på att påverka media. 

Greider missar att det finns tydliga skillnader. På tillställningar som högerns tankesmedjor ordnar serveras det efteråt boxvin, oftast vitt. 

På vänsterns motsvarande sammankomster är det avslagen flasköl som gäller.

Man kunde väl åtminstone förvänta sig att högern fixade grosshandlargroggar och vänstern ställde fram några iskylda pavor vodka på borden.

Ingen ordning numera.

Göran Greider ogillar också tankesmedjor därför att de ”lämnar folket bakom sig”. Politiken blir en fråga som avgörs av den som vinner kampen om opinionen och de som strider i media är tankesmedjornas manifestförfattare, trappspringare och örontasslare.

Så sant.

Men … Greider ser istället ”Reformisterna” som det sätt som intellektuella ska arbeta på. ”Reformisterna” jobbar med att dra in fler medlemmar till socialdemokratiska partiet för att liva upp de inre diskussionerna. Tanken synes mig lite märklig. En gång i tiden var ju SAP ett massparti men så började ledarna mycket medvetet slå ihjäl alla inre diskussioner och sluta lyssna på medlemmarna. Sedan dess har de som slog ihjäl debatten ersatts av personer som inte ens vet vad en inre debatt är. Inte en inre debatt i partiet i alla fall. Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande.

Att intellektuella agerar flugpapper åt socialdemokratiska pampar kan väl vara lukrativt. Stadig inkomst. Suhonen och de andra i ”Reformisterna” bör dock kräva månadslön, får de betalt per ny medlem lär det inte ens räcka till en bira på Carmen.

Det stora problemet är dock förstås själva tanken på att intellektuella ska spela en roll i politiken.

Tankesmedjornas folk har förläst sig på Machiavelli. De tror sig kunna bli rådgivare åt ”Fursten”.

Men som Baudrillard påpekade för tjugofem år sedan; problemet med samtidens intellektuella är att de inte ser att det inte finns några furstar att vara rådgivare åt.

Och ser de inte det är de inga verkliga intellektuella.

Artiklar

min värdighet eller allas lika värde?

Boris Benulic

Giordano Bruno, på sin tid en lika besvärlig filosof som Giorgio Agamben är i dag. Den senare lär dock antagligen slippa hamna på bålet.

Människor går omkring och sandpapprar sig själva hela tiden. Inte bara med ett P180 eller ett P120 sandpapper. Om det behövs är de beredda att ta till P12. Annars vet de vad som händer; någon annan kommer med rubanken och hyvlar till dem så de passar in. I värsta fall kommer någon med en såg.

Alla ska passa in.

Förr – och för tydlighetens skull menar jag inte tiden innan pandemin eller innan senaste säsongen av ”Gifta vid första ögonkastet” – utan ”förr” i meningen antiken eller åtminstone tiden fram till och med renässansen utgick människor från sig själva när de bedömde trovärdigheten i andras uppfattningar, krav, önskemål … eller avgjorde användbarheten hos olika tankesystem.

Vår historia innan moderniteten är fylld av exempel på människor som säger: ”Nej, jag vill inte. Far åt helvete.”

Vår historia efter det modernas genombrott är däremot fylld av människor som grubblar över vad alla andra tycker och anser så att de själva ska kunna säga: ”Ja, jag vill.” 

Den moderna individualismen är inte följden av att människor vet vilka de är och vad de vill.

Den moderna individualismen är resultatet av att människor inte vet vilka de är och vad de vill.

Från begynnelsen har människor haft tre yttre företeelser att förhålla sig till: religionen, marknaden och förnuftet.

Till marknaden vandrar man iväg för att sälja eller köpa. Det kan man förhålla sig till som individ; vad ska jag göra för att ha något att sälja? Vad behöver jag göra för att kunna köpa det jag behöver.

Religionen upprättar ett förhållande mellan allt det individen inte förstår och de seder och traditioner som präglar individens omgivning.

Förnuftet är sammanfattningen av utforskandet av naturen i vid mening. Det vi som ras faktiskt vet, även om all den kunskapen inte är begriplig för dig och mig.

Individens förhållande till religion, marknad och förnuft har tagit sig väldigt många uttryck genom historien och det skiftar givetvis med tid och rum.

Samspelet och motsättningarna mellan de tre sektorerna har spelat stor roll för västerlandets utveckling. Men vad vi ser är hur religionen och marknaden inte längre har en viktig roll. Enkelt uttryckt – du tror inte att du behöver gå till kyrkan eller till marknadsplatsen. Det är exempelvis vida viktigare att du vet hur du hanterar bidragssystem och lånemöjligheter och att du tycker ungefär som alla andra än att du lägger dig vinn om att ha något att sälja (om inte annat din arbetskraft, en förnämlig vara för övrigt).

Att du som individ har ett förhållande till marknad och religion innebär att du försöker förstå dig själv och utvecklas.

Om förhållandet avbryts blir du ensam stående inför vad av samhället definierats som ”förnuftet”, den vetenskapliga sanningen. Och det är inte längre ett förnuft som utgår från metodiskt insamlade och bearbetade iakttagelser, förnuft i dag kan vara vad som helst. Kvällstidningarnas relationstips eller snusförnuftigheter som stönas fram av den som leder ett yogapass eller … det vi ser nu: medicinteknokraternas, hälsobyråkraternas och läkemedeslidnustrins anvisningar om hur vi ska leva våra liv.

Och de flesta sträcker vapen och försöker förstå dessa regler och anvisningar (vilket inte är så lätt, om inte annat för att de tenderar att skifta samt motiveras på olika sätt från dag till dag)

Vi står inför ett komplex av intressen som uppenbarligen vet vad det vill.

Mot det står människor som ofta inte ens längre funderar på vad det innebär att vara människa.

Och religionen och marknaden har givit upp kampen om att spela en roll.

I dag förs en strid om vilken sorts regler som ska tillämpas under pandemin. Många är oense.

Men de flesta för debatten från fel utgångspunkter, vare sig de är för eller mot stränga restriktioner.

En av de mycket få som vågat ifrågasätta själva grundvalen för de åtgärder de flesta politiker och medicinska experter genomdrivit under pandemin är den italienska filosofen Giorgio Agamben.

Han utgår från frågan om mänsklig värdighet, och vad det egentligen innebär att vara människa.

Självklart har han mötts av hårda angrepp i debatten.

(Den som vill läsa mer om Giorgio Agamben och frågan om mänsklig värdighet, religion, marknad och hur den medicinska vetenskapen tar plats som något som dominerar våra liv får gå till menyn och "Boris Bulletin" och beställa mitt dagliga nyhetsbrev. Sju dagar i veckan grubblar jag över en mängd märkliga ämnen; irländsk sentimentalitet, Hitlers och Stalins konstsyn, Floridas blå bin, invandring, mat … och en massa annat.

Och i dag blir det alltså Giorgio Agamben och frågan om människans värdighet … vilket är något helt annat än det där ”lika värdet” som det tramsas om i svensk debatt.)