I fängelset brukade en av imamerna försöka få mig att erkänna att jag var jude. Det blev en del märkliga samtal, typ:

Imamen: Men Boris, du kan berätta för mig. Jag tycker om att diskutera med judar. Jag vet, jag vet. Många av de mina har fördomar om ditt folk. Men jag har alltid uppskattat er. Jag kommer inte att berätta för någon vad du är.

Jag: Det här är väl fyrtiofjärde gången du försöker få mig att säga att jag är jude. Varför i helvete då? Om jag var jude skulle jag iaktta sabbaten och inte äta fläsk, och dessutom krångla till min tillvaro på en massa andra sätt. Så varför tror du att jag är jude? Jag har inte överlämnat en hudflik till ”Den store himmelske insamlaren av förhudar”.

Imamen: Du läser mycket, du diskuterar mycket, du sitter och skriver mycket …. och … eh, ja … näsan. Du måste vara jude.

Jag lyckades aldrig övertyga imamen – som för övrigt var en trevlig prick i all sin bakslughet – att jag inte var jude. Funderar ibland på att när jag nu är i frihet skicka mitt DNA-test till honom, men drar mig för det. På något sätt tror jag att han behöver leva i föreställningen om att jag är jude.

De flesta verkar ha ett behov av att leva i föreställningar om vad det är att vara jude, inte minst judarna själva.

Därav all denna dubbelhet, allt detta falskspel när det gäller frågan om judar och judisk kultur.

Det finns få miljöer i Sverige där judeskämt är så vanliga som i mediavärlden och i kulturvärlden. Det skämtas om judisk makt, och det diskuteras om hur den ena eller andra personen fått ett jobb, uppdrag eller stipendium på grund av sin judiskhet. Diskussionerna och skämtandet sker dock förstås alltid när någon jude inte är närvarande.

Det snart kollapsade medieprojektet Bulletin diskuteras mest i de här kretsarna med utgångspunkt från antalet judar som finns – eller funnits – på tidningen. I den offentliga diskussionen om Bulletin avhandlas däremot andra frågor.

Inget av detta pratande i lönndom hörs om någon säger: ”Förintelsen 2.0 är hotande nära i Sverige”. Då skrivs det mängder av ledar- och kultursidesartiklar om hur antisemitism är ett stort och reellt hot i Sverige. Det påbörjas byggen av Förintelsemuséer i varje län och det ordnas konferenser. De som skriver och driver på är de som till vardags hö-höar runt kaffeautomaten då ingen jude är närvarande.

Låt oss anta att vi i morgon vaknar upp i ett Sverige där en grupp tagit makten och infört envälde. Som nummer sju på sitt program har de begränsande av antal personer av judisk härkomst verksamma inom media och kultur och högre utbildning.

När därför rätt många personer således skulle få lämna redaktioner, ensembler och universitet skulle det ske under tystnad. De flesta som var anställda där och av annan härkomst skulle inte knysta, eftersom de sätter sin anställning främst. Det är därför de bara vågat muttra tyst sinsemellan om Bonnier-klanens makt, och märkliga befordringar. 

Nu ser de tysta muttrarna fler arbetstillfällen öppna sig. Hurra.

Det brukar ofta talas i svensk debatt om att vi ska lära av 1930-talet. Speciellt de tysta muttrarna skriver om detta. Men en viktig lärdom av 1930-talet är att intellektuella som flock just slickar det par stövlar som för tillfället står framför dem. Bara de kan dra fördel av det. Och så illa smakar väl inte skokräm, säger de till sig själva.

Lite märkligt att detta historiskt väl belagda fenomen inte diskuteras i Sverige på kultur- och ledarsidor där man annars är pigg på att tjata om 1930-talet.

Och den som i dag kritiskt diskuterar judiskt inflytande i kulturen riskerar ganska omgående att rubriceras som ”Förintelseförnekare” … och om den som angriper är riktigt sugen på beröm och befordran kan säkert också termen ”Förespråkare för en ny Förintelse” komma att användas på den som vill inleda en kritisk diskussion.

Om man däremot inleder en positiv diskussion om judiskt inflytande i svensk kultur blir det klapp på axeln.

Nu föreligger en antologi på svenska som fått titeln ”Jude i Sverige”. 29 personer har skrivit texter där de avhandlar sin judiskhet. Jag ska inte dra alla namnen utan istället deras titlar:

Litterär agent & författare, professor i socialpsykologi, chefredaktör, musiker och orkesterledare, programledare i TV, författare, redaktör och forskare i estetik, journalist, litteraturkritiker, författare, doktorand & översättare, chefredaktör, vinnare av Stora journalistpriset, skådespelare, journalist & författare, violinist, rabbin, journalist, chefredaktör, direktör för föreningen för judisk kultur, journalist & författare & Augustpristagare, chefredaktör, professor, författare & journalist, litteraturkritiker & översättare, journalist, författare & teaterkritiker, författare, skådespelare, journalist & författare, författare.

Finns det inga rörmokare bland judarna i Sverige? Ingen busschaufför eller trädgårdsmästare? En elektriker borde väl gått att uppbåda? Jo, jag vet. Judarna är ”Bokens folk”, men ändå.

Är det judiska inflytandet i kulturen ett problem? Det skulle det inte behöva vara. Mitt eget enkla balkanska bondeförstånd skulle inte kunna orientera sig i tillvaron utan Walter Benjamin, Karl Kraus, Karl Marx eller Franz Kafka.

Men det ständiga påtalandet av hur viktigt och bra det judiska inflytandet är för svensk kultur gör att jag kliar mig lite i huvudet. Vilken judisk kultur talar man om? Mina tankar rör sig över ett torg där de stora judiska anti-modernistiska tänkarna lagt en hel del av stenläggningen. Deras kritik av utvecklingsoptimism och modernism utgår från och brottas med andra judiska tänkare och traditioner. Vi skulle definitivt behöva en starkare anti-modernistisk strömning i den svenska debatten i dag. 

Men det judiska inflytandet i svensk kultur yttrar sig istället på ett annat sätt. 

Vänta nu.

Får jag ens använda termen ”judiskt inflytande”?

Se det så här. Jag har väl någon hyllmeter litteratur i bokhyllan där klanen Bonniers behandlas och omnämns. Alltid i hyllande ordalag, där det konstateras hur viktiga de varit för svensk kultur. Det konstateras också nästan alltid hur de verkat inom ramarna för en centraleuropeisk judisk kulturell tradition, och hur bra det varit för Sverige.

Själv går jag in i Bonnierfrågan från ett annat håll. Jag menar att det är ganska enkelt att visa hur klanens kontroll över media i dag är farlig och nedbrytande. Och i sin fräckhet talar Bonniers om hur viktigt det är att ha en fungerande lokaljournalistik – samtidigt som de köper upp och utarmar tidigare starka lokala tidningar. I sin utgivning av böcker och dags- och veckotidningar har de sedan begynnelsen drivit på i en moderniserande anda; alltså kombinerat fördummande masskultur med ”fin”-litteratur som angriper och bryter ned traditionella normer och värderingar (därmed utvidgas ju efterhand massmarknaden för skräpkultur). Då skulle jag inte kunna hänvisa till att Bonniers opererar i ”en centraleuropeisk judisk kulturell tradition”.  Det skulle betraktas som antisemitism.

Men det gör jag i alla fall, för själv opererar jag påverkad av en annan ”centraleuropeisk judisk kulturell tradition” – den anti-modernistiska … och det gör att jag bara kan se med förakt på dem som tjänar Bonniers.

Vi befinner oss alltså i ett offentligt samtal det enbart är tillåtet att säga att det finns ett judiskt inflytande om man i samma andetag säger ”… och det är bra”.

Denna inskränkning av debatten är debiliserande, och bidrar till den grasserande epidemin av kulturell kretinism.

Denn officiellt tillåtna ståndpunkten kan ju sammanfattas som att det finns ett judiskt inflytande och det är av godo, men om någon hävdar att det finns ett judiskt inflytande men det är av ondo … då förändras den officiellt tillåtna ståndpunkten till att det inte finns ett judiskt inflytande.

Inte minst skapar det problem för de judiska intellektuella i Sverige i dag. De behöver inte längre prestera på riktigt. De kommer långt med att påpeka att de är judar och skriva en bok om sin släkts historia och berätta om sina anförvanters lidanden under Förintelsen. När man därmed fastställt att man är en person i rakt nedstigande led till offer för Förintelsen betraktas man per automatik som bärare av en större kunskap … om det mesta i samtiden. Är man dessutom en överlevare anses man vara en vandrande encyklopedi i historia och politik.

Hade jag den läggningen skulle jag väl kunna sammanställa en lista över släktingar som dött för i strid eller i lägren under andra världskriget på Balkan. Inte skulle den katalogen ge mig större trovärdighet om jag uttalade mig om svensk politik, eller vart Sverige är på väg. 

Märk väl att jag inte förringar den terapeutiska betydelsen av att skriva sådana böcker … för den som skriver dem. Likaledes förringar jag inte det lidande som Förintelsen innebar.

Förringandet står de för som hävdar att Förintelsen på något obegripligt, mystiskt sätt förklarar allt här i världen, och är den måttstock med vilket allt ska mätas och bedömas.

Det är något mycket anti-judiskt över den inställningen.

• Rubriken syftar på Kafkas ord om vad som definierar verkligt skrivande: den yttersta ensamhet, att nedstiga i den egna själens kalla avgrund.

Det är den sortens skrivande som utvecklar en kultur.

Sedan finns det mängder av andra former av skrivande, många av dem fullt respektabla och viktiga.

Men en kultur får problem när de som skriver menar sig loda sin själs djup … och denna själ saknar djup. Att man lider, är förvirrad eller känner sig ensam och inte uppskattad behöver ju inte betyda att ens själ uppvisar några större djup – det kan faktiskt bara vara så att man är just förvirrad och ensam … och bara det.

Och så har vi den variant som blivit på modet i det nutida västerländska samhället – litteratur som på ett eller annat sätt utgår från Förintelsen. Men bara för att man tittar ner i en av historiens avgrunder betyder det inte att man sedan kan skriva något djupt.

PS. Att jag anför Karl Kraus får mig att tänka på att den svenska offentligheten och kulturen påminner mycket om den i Wien de första årtiondena under 1900-talet. Därför kan det vara värt att diskutera Kraus djupare – vilket jag ska göra i mitt nyhetsbrev.