Helgsmål

Kristen kollaps när teologer blir meteorologer

Boris Benulic

Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.

Helgsmål

Den som kan arbeta, men inte gör det, skall heller inte äta

Boris Benulic

Sveriges store reformator, smedsonen Olaus Petri (stående bakom bordet och porträttet av Luther) diskuterar med den katolske prästen Peder Galle vid riksdagen i Västerås 1527, medan Gustav Vasa och hans män hör på. (Målning av Carl Gustaf Hellqvist, 1883.)

Svenska kyrkan anförd av ärkebiskopen och hans följe av biskopar, domprostar, och mindre befattningshavare kommer antagligen snart att börja elda biblar.

Va? Är inte svenska kyrkan mot eldandet av heliga skrifter?

Jo, det sägs så, och kan väl i viss mån vara sant – men jag tror inte det numera gäller just Bibeln.

Under 1700-talet och 1800-talet utsätts republiken Ragusa (nuvarande Dubrovnik) för hård press av den ryske tsaren som kräver att det uppförs en ortodox kyrka i staden.

Stadsrepubliken Ragusa hade stränga regleringar på religionens område – endast den katolska tron fick fritt utövas. Ortodoxa, lutheraner, judar och muslimer hade inte rätt att uppföra egna kyrkor eller utöva sin religion offentligt i republiken.

Orsaken till detta var att republiken var omgiven av fiender, av stater som var ortodoxa, lutheraner och muslimer – och att tillåta uppförande av deras kyrkor ansågs lägga grunden för förrädiska femtekolonner innanför Ragusas murar.

Vid ett tillfälle lät tsaren skicka en flotteskader som ankrade utanför Ragusa, och så kom kravet: Tillåt att det byggs en ortodox kyrka i Ragusa – annars börjar vi bombardera er stad.

Republikens styresmän svarade kort att vilka kyrkor som fick byggas i Ragusa bestämde de – inte tsaren eller någon annan; och så mobiliserade man stadens befolkning.

Tsaren backade.

Den underliggande orsaken till Ragusabornas sturskhet var att deras stads historia, kultur och samhällsskick var sammanvävd med den katolska tron; den utgjorde själva grunden. Den var en del av deras sätt att leva – och en av de faktorer som gjorde att republiken kunde överleva så länge och dessutom blomstra trots sitt utsatta läge.

Är Ragusa ett extremt exempel?

Inte alls. 

Kristendomen – eller snarare olika kristna trosriktningar – är förutsättningen för ett stort antal europeiska staters och nationsbildningars uppkomst. Till exempel så var reformationen ett verktyg för Sverige, England och Nederländerna i deras kamp för att frigöra sig från utländskt inflytande.

Den lutherska tron gör det möjligt för Gustav Vasa att frigöra Sverige från utländskt inflytande och börja byggandet av en nationalstat som är oberoende, och som till slut kommer att bli en stormakt i Europa. Denna svenska lutherska tro påverkas i sin tur av den svenska folksjälen, och de seder och traditioner som finns sedan urminnes tider i landet. Något för Sverige helt unikt framträder.

Precis som i England och Nederländerna innebar reformationen i Sverige att de katolska klostren stängdes – och därmed kapades också den katolska kyrkans kontakt med de fattiga. Den katolska kyrkan vid denna tid hade ansvaret för omsorgen om de fattiga, och man gjorde inga uppdelningar i olika typer av fattiga eller behövande. Inga krav ställdes, alla var Guds barn.

När det nu istället blev statens och de världsliga myndigheternas ansvar – och statskyrkans – gjorde man skillnad på dem som var fattiga men inte arbetsföra, och dem som var fattiga och arbetsföra. Den första gruppen fick hjälp, den andra sattes på olika sätt i arbete och fick ersättning för sitt arbete. De tiggare som hade valt tiggeriet som sysselsättning och vandrade från stad till stad fick ofta inte vara kvar i den stad de kom till. Det är detta som avses med ”luthersk arbetsmoral”; den som kan arbeta, men inte arbetar, skall heller inte äta.

Och de lutherska frikyrkor som uppstår under 1800-talet i Sverige som en motkraft till statskyrkan är ett uttryck för en urgammal svensk bondefrihet, och förädlar nationen, och stärker den.

Det Sverige som i dag existerar står inte längre fritt från utländskt inflytande. Över oss har vi EU-byråkrater, och snart NATO-generaler. Den muslimska världen utöver konstant press på nationen – som står i valet mellan att vandra vidare in i underkastelsen under främmande krafter eller återgå till ett tidigare tillstånd då folket var herre i sitt eget hus, och också kunde försvara det.

En återgång till ett sådant tillstånd kräver att man vänder om och finner stöd i den tro som en gång gjorde landet fritt och oberoende.

Nej, det är inte så att det är nödvändigt att alla blir troende, inte alls – men utan en stark kyrka som håller traditioner och kultur vid liv drabbas hela nationen – även de som saknar tro eller kanske fått för sig att tro på Oden eller Tor.

Men vad gör då svenska kyrkan? Den förkastar allt hävdvunnet, och gör inte minsta försök att försvara traditioner och seder – och arbetar aktivt för sudda ut skillnaden mellan den kristna trosriktning som format Sverige och alla andra religioner, framförallt islam.

Det är därför helt logiskt att föreställa sig att det finns präster i Svenska kyrkan som egentligen inte har några problem med bibelbränning. För det har blivit en farlig skrift för dem som vill anpassa Sverige till islam och kyrkan till strömningar i samtiden. För den som läser Bibeln kommer om och om igen att finna passager som fördömer det vi i dag tvingas åse och tvingas höra från predikstolar. Det de troende väntas förhålla sig till är de regler som uppkommit som en följd av att kyrkan försöker göra sig relevant och behövd av politiker och makthavare, samtidigt som den försöker få fler medlemmar genom att bli en allmän serviceinrättning som tycker det som man för tillfället ska tycka, det som är föreskrivet av EU, FN och Vita huset.

Inget mod, men desto mer mode.

Man påminns om Matteus 15:1-9, och berättelsen om hur den tidens kyrkopolitruker sökte upp Jesus och gnölade om att han struntade i de föreskrifter de utfärdat: 

1 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: 

2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» 

3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? 

4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 

5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. 6I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. 

7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.’»

Ett Sverige som styrs av de påbud som de styrande i sitt eget intresse för tillfället anser vara lämpliga är ett sämre Sverige.

Ett Sverige där kultur, seder och traditioner som formats innan reformationen (och som därefter utvecklats i samspel den) trängs undan – och där undanträngande drivs på av dem som borde förvalta och försvara det som skapat och präglat Sverige … kan ett sådant Sverige i längden betecknas som Sverige?

I nästa Helgsmål talar vi om förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige.

Är kyrkan fortfarande ett redskap för staten – och har den staten har utvecklats till en förstörande kraft?

Helgsmål

När de kristna valde att trampa ut i en sankmark av moraliska påbud

Boris Benulic

"Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då."

Pieter Brueghel den äldre: Kung Sauls självmord (1562)

Sällan uppenbarar sig den moderna människans tanklöshet och förvirring så mycket som när jag är på gymmet. Allt oftare utgörs alltför många av dem som befinner sig där av individer som ägnar sin mesta tid åt att justera de spellistor de lyssnar på i mobilen medan de tränar – eller vad man nu ska kalla de fysiska aktiviteter de ägnar sig åt.

De kan sitta på en bänk i fem till tio minuter, lyssna på mobilen, fippla med spellistan med hörlurarna på och sedan genomför de ett liknöjt set. Sedan sätter de sig upp och fingrar en stund till. När de anser sig klara hasar de över till nästa bänk eller redskap och ritualen fortsätter. Den sortens gymbesökare sippar hela tiden också – av någon obegriplig orsak – på en vattenflaska eller en proteindryck; trots att de inte svettas eller tröttar ut någon muskel.

De har läst och hört att de borde träna, och gör därför det, utan att verkligen känna eller förstå varför de lyfter skivstänger eller hantlar. De vill egentligen inte vara där, och de vill inte tänka på vad de ägnar sig åt, vilket de kanske skulle göra om inget störde dem. Därför fyller de på med ljud i öronen, och därmed i sina skallar. Musiken får störa ut alla tankar de undermedvetet misstänker finns där, och som de inte orkar med – lika litet som de orkar lyfta de vikter som behövs för att träningen ska bli effektiv.

Den vilsenhet jag ser på gymmet är en form av den förvirrade rotlöshet som präglar den moderna människan. Den beror på att alla för henne kända sammanhang hela tiden bryts sönder. Vi har upplevt fem årtionden av propaganda mot familjen, vi har fått genomlida 30 år av intensiv agitation för att vi ska vara förändringsberedda och hänga med i vad som kallas ”utveckling”.

I dag är många människor så tömda på innehåll och egna tankar att frågan är om de kan betraktas som självständiga individer. De är produkter av ett samhälle där de flesta levande och naturliga mänskliga gemenskaper börjat vittra sönder, och inget är givet i de sociala sammanhangen – i förrgår utplånades så mycket av det svenska jordbruket att vi inte längre i verklig mening kan försörja oss utan import – i går såg vi den svenska verkstadsindustrin köpas upp eller produktionen flyttas till andra länder, och i dag grubblar många på när AI kommer att ha gjort dem onödiga och de tvingas grensla en Foodora-moppe.

Och vad har kristna att säga om den utveckling som skapar isolerade och jagsvaga personer?

Egentligen ingenting om de faktorer som driver fram denna utveckling – för många kristna är nämligen problemet huruvida den där själlösa individen kan finna Gud eller inte. Och om individ strävar att att bli självständig, oberoende och stark kan han mycket väl mötas av påpekanden om att utan Gud är individen ingenting; det viktiga är inte att lita på sig själv – det viktiga är att lita på Jesus. Då löser sig allt.

Låt gå för det då (jo, jag vet att det låter lite vanvördigt, men jag menar det) … men en kyrka som inte vill värna familjen och även fungerande sociala sekulära gemenskaper samt försvara en levande landsbygd och inhemsk industri – vad är den egentligen bra för?

Förvisso kan den fungera som uppsamlingsplats för människor som har trasats sönder av den så kallade utvecklingen, eller som oroar sig för att hamna under historiens lokomotiv.

Rent rekryteringsmässigt kan det väl vara en fungerande strategi för en kyrka, det kan vara ett sätt att befinna sig i ständig tillväxt.

Ge stöd, tröst och tro åt dem som känner att de blivit över och säga ungefär: ”Men Jesus finns alltid”. Men räcker det?

Parallellt med detta framförs också ofta att den som tror att han vet bäst själv, och anser sig kunna göra lite som han vill kommer att straffas av honom däruppe – för så står det i Bibeln, och förvisso finns det en hekatomb av exempel där högre makt tar en egensinnig person i örat.

Men frågan är om vi inte alltför ofta tolkar de exemplen fel.

Ett vanligt exempel som dras upp är när Gud förtörnas över att Saul genomför ett offer till Gud – vreden kommer sig av att det var profeten Samuel som skulle utföra uppgiften.

Vi förväntas att anta att Gud blev vresig över att Saul blivit högmodig och tyckte han kunde göra lite som han ville.

Samma läsning förväntas vi göra i passagerna om hur Guds ilska över att Saul inte totalt förintar invånarna i Amalekernas rike – vilket till slut får följden att det blir David som bestiger tronen.

Men en rimligare läsning är att Gud inte riktigt kan överse med att Saul är en dålig kung i en rent jordisk mening. I det första exemplet bryter Saul upp den ordning som finns i ett organiskt och balanserat samhälle där alla har sin givna funktion. Saul som kung och som den främste i krigarståndet tar på eget bevåg över funktionen från Samuel, den ledande medlemmen av prästståndet. I det andra exemplet värnar han – som är den främste krigaren – inte sin nation och sitt rike och förgör inte fienden.

Och man kan rada upp exempel från Bibeln som rör andra kungar och krigare, men också jordbrukare, fiskare, skatteuppbördsmän och skriftlärde som väcker Guds vrede.

Men jag dristar mig att det rör sig om samma förhållande där – det som förgrymmar Gud är att en person tror sig kunna strunta i balansen i det organiska samhälle han eller hon tillhör. Tankegången om att vi alla är lika inför Gud blir logisk om den uttolkas som att alla är lika viktiga för att få ett fungerande samhälle, där var och en på bästa sätt utför den uppgift han eller hon är bäst lämpad att utföra.

Om vi väljer att läsa alla de ovannämnda exemplen som fall där Gud blir avog för att någon inte följt ett ovanifrån kommande påbud kommer vi att klafsa runt i en sankmark som består av moraliska påbud och levnadsregler om vilka det ständigt uppstår tvister. Gäller de eller gäller de inte? Bör de inte omtolkas? Vad menas egentligen?

Frestelsen blir då stor att anpassa tron till omgivningen, och göra tolkningar som innebär att man inte stöter bort människor.

Om de kristna kyrkorna i Sverige för femtio år sedan gjort den tolkning jag anser är rimlig och logisk hade de kämpat mot utarmningen av landsbygden och urbaniseringen, de hade kämpat mot avindustrialisering, och de hade dundrat mot hög som låg som satte sina egna intressen framför nationens. Svavelpredikningar kunde riktats mot såväl en VD som en metallarbetare.

Så skedde inte.

Mycket av det som borde försvarats är borta.

Men inget är oåterkalleligt.

Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då.

Och det här är inte en fråga om partipolitik, det välordnade, harmoniska samhället där varje arbetande människa – vad hon än arbetar med – betraktas som viktig är ett samhälle som förkroppsligar tanken på att inför Gud är vi alla lika.

Men en kyrka som tar strid för detta kommer att få kämpa mot själlösa kapitalister och deras drängar, och mot makthungriga byråkrater och mot politiker som söker makt genom att spela ut arbetande människor på alla nivåer i samhället mot varandra.

Helgsmål

När samhället omvandlas till en enda stor fritidsgård vill kyrkan vara föreståndare

Boris Benulic

I en tid när allt färre kallar sig kristna gör många kyrkor allt för att anpassa sig till den rådande tidsandan för att locka människor att komma till kyrkan. Kanske är det också därför kyrkorna så ofta undviker att tala om arbetet och dess betydelse?

1941 målade Grant Wood ”Vår i småstaden”. Han skildrar ett litet samhället där människor i vårvärmen utför olika former av arbeten och sysslor för att ”bevara sin gemenskaps värdighet”.

Till de vanligaste uttrycken i det svenska språket hör numera uppmaningen ”Njut!”. När den dyker upp i sociala media skrivs det gärna ”Njuuuut!”, och förekommer som svar på en bild som lagts upp där människor äter, dricker, solar eller alltsomoftast bara gör ingenting, och i samband med detta talar om att de just gör absolut ingenting.

Nästan lika populärt är det lite lätt ursäktande ”Man måste ju unna sig!”.

Det förekommer ofta i kombination med ovan nämnda situationer.

Fritiden, semestern, äta, dricka, göra absolut ingenting är sedan länge idealtillståndet för den moderna människan, som anser sig ha uppnått förstadiet till någon slags nirvana i och med deltagande i en after-work där man gått tidigare från jobbet … för ”… man måste ju unna sig!”.

Om detta har samtida kristna mycket sällan något att säga – vilket jag finner märkligt.

Det är som om arbetets roll för människan inte är ett intressant ämne för en predikan, eller ett grundläggande inslag i själaryktandet.

När människor förflyttat det mesta av sitt intresse till fritiden har kyrkan snällt följt efter. Men för kyrkans del innebär det en underlig utveckling eftersom Bibeln lägger så stor vikt vid arbete:

”Den flitiges hand får makt, men den late får tjäna som slav.” (Ordspråksboken 12:24)

Alltså, den som intresserar sig mest för hur tillvaron ska kunna ordnas så att han eller hon arbetar så lite som möjligt har slagit in på en bana där det hela slutar med att man är en underordnad individ, och många sådana människor skapar bara elände omkring sig, ty:

”Arbete ger välstånd men tomt prat fattigdom”. (Ordspråksboken 14:23).

Ett ordspråk som är synnerligen värt att betänka i dag då arbetslivet för många alltmer upptas av onödigt prat i form av konferenser, seminarier, möten och förstås de heliga fikastunderna.

Nu kommer säkert många att hävda att det där pratandet behövs – och antagligen gör de det av pur lathet eftersom de vet att den information som utbyts i de sammanhangen kan utbytas snabbare, effektiva, säkrare och bättre på andra sätt. Men då blir det tomma timmar i arbetsschemat, och då kanske man – ve och fasa – måste ägna sig åt det man är betald för att göra.

Den moderna människan har en motvilja mot att bli trött, testa sina gränser, och leva efter principen: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1:a Moseboken 3:19) – de ord Gud fäller då Adam och Eva fördrivs ur Edens lustgård.

Och den djupare innebörden av de orden är att människan måste anstränga sig – fysiskt och psykiskt – för att förbli människa. Jag kan inte se annat än att kyrkorna i västvärlden i allmänhet inte har något att säga om detta, trots att vi lever i en tid då allt fler talar om vikten av att arbeta mindre … med hänvisning till att det finns datorer, och maskiner. Det finns flera faktorer som driver fram dessa tankar och krav hos människor:

  • den nyssnämnda latheten, som har växt fram i det moderna samhället där inget får göra ont eller kännas besvärligt, och sorg eller ångest är något man hanterar med mediciner
  • konsumentkulturen i det moderna samhället – som är uppbyggt på att vi som individer i första hand är konsumenter, och konsumerar gör man på fritiden (en automatiserad produktion och globalisering gör att färre händer, fötter och hjärnor behövs i västerlandet för att framställa varor och tjänster).

Kristna kan förvisso träta en del om vad i Bibeln som man måste beakta och vad man tycker sig kunna strunta i – men jag har inte kunnat upptäcka några större dispyter om Guds påbud att vi ska arbeta i vårt anletes svett. Tror teologerna att han däruppe var på sitt mest skojfriska humor när han jagade Adam och Eva ut ur paradiset? Att han inte menade vad han sade? 

Även den som inte tror på högre makt bör inse att i det påbudet ligger en djup insikt förborgad – den om att arbete är det som gör oss till människor. Att fly från arbetet till fritiden är att fly från sig själv.

En möjlig invändning skulle kunna vara att arbetet för många är enahanda, tungt och monotont – och att det därför är begripligt att många vill arbeta så lite som möjligt, och att vi bör bejaka detta; samhället sägs bli bättre då.

Men betrakta Sverige under 1900-talets första sju årtionden. Arbetstiden var längre, semestrarna kortare (mycket kortare), de flesta arbeten mer fysiskt krävande – ändå var det ett på alla sätt friskare, sundare och bättre samhälle – hur man än väger och mäter det – bland annat därför att människor såg arbete som något självklart, och inte var så förvekligade som dagens människor; vi har fått ett samhälle där lärare, sjukvårdspersonal, lagerarbetare, poliser och socialarbetare tävlar i att på Instagram berätta om hur eländigt de anser sig ha det. Och jämrandet är lika stort bland bankdirektörer, koncernchefer och politiker.

En möjlighet många använder är att fuska i arbetet, slarva, utföra det långsamt – inte riktigt bry sig. Därmed tror de att de på något sätt befriar sig löneslaveri eller uppgifter de tycker någon annan kunde utföra, de själva är liksom för bra.

Det är dock inte befrielse, utan bara en form av det nyssnämnda slaveriet – man har fortfarande underkastat sig, man är en slav, men en lat slav. Den väg som ska anträdas är den där man övervinner de uppgifter man har och lär sig behärska och kontrollera dem, och utföra dem perfekt.

Mycket av det gnäll och gny man i dag hör på svenska arbetsplatser beror inte på att uppgifterna är tunga och besvärliga. Det beror på att människor vill vara någon annanstans. De vill vara fria att konsumera, ofta på ett lika tanklöst sätt som de arbetar. De har av dagis, fritids, skola, och kulturen i samhället fostrats till att ha en så låg smärttröskel att den snarast är att betrakta som en fördjupning.

Självrespekt bygger på att man gör sitt arbete väl, vad det än är – och det är också själva förutsättningen för att man ska kunna kräva sin rätt. Den svenska arbetarrörelsens gamla paroll ”Gör din plikt, kräv din rätt”, utgick ju också från de starka folkliga frikyrkliga stämningar som fanns i de miljön där arbetarrörelsen växte fram.

Möjligen kan man invända mot min beskrivning av svensk verklighet – men vi bör åtminstone kunna enas om att Bibeln är entydig i sin inställning:

”Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. 

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. 

Ty var och en har sin egen börda att bära… (Galaterbrevet 6:3-5).

Eller:

”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. ” (Kolosserbrevet 3:23)

Alltså: Att utföra sitt arbete väl är en i sig behaglig gärning, den visar din vilja att vara människa.

Givetvis kan vi diskutera hur tillämpligt det budskapet är i Sverige i dag. Jag gissar att många som anser sig vara kristna anser att Bibelns syn på arbete är helt ointressant i dag, och att de passagerna hör till de som man snabbt ska bläddra förbi.

Och det kan vara en av de bidragande orsakerna till att Sverige ser ut som det gör i dag – att kyrkan deltagit i den mentala flykten från arbetslivet.

Återigen; hur ofta – och när – beaktas och behandlar kristna frågan om arbetets roll för individen? När människor i sin rådvillhet på olika sätt flyr från arbetet är kanske inte det rätta svaret att om och om igen predika om Guds oändliga nåd.

Det kunde nog vara värdefullt att också tala en del om arbetet. Om dess ära och heder. 

Helgsmål

Alla vill låtsas att de är som Jesus – men var är Johannes Döparen?

Boris Benulic

Varje lördag eftermiddag publicerar jag en text i avdelningen ”Helgsmål”. Syftet är att försöka förstå varför kristendomen inte längre är en kraft som på ett avgörande sätt påverkar våra liv och utvecklingen i samhället.

När jag i somras i Neapel står framför Caravaggios målning Barmhärtighetens sju verk i kyrkan Pio Monte della Misericordia tänker jag inte bara på det jag ser framför mig, utan också på jag under mina resor märkligt ofta hamnar framför en tavla av Caravaggio, fast det inte varit orsaken till färden.

Kanske det bara råkar bli så.

Eller inte.

Och den som fängslas av Caravaggio kommer ständigt att – liksom den store målaren – återkomma till Johannes Döparen. Det är en av många saker som gör Caravaggio ovanlig bland sin tids målare. Dagen innan hade vi vandrat igenom de oändliga salarna i museet på Capodimonte. Rum efter rum efter rum med målningar som återger ett begränsat antal motiv och berättelser ur bibeln; från 1000-talet fram till 1600-talet. Målningarna säger mig ingenting. De lever inte, inte ens när de skildrar återuppståndelsen. En slags kristendomens stilleben med Jesus och jungfru Maria som återkommande centralfigurer. Allt är lika platt som min barndoms skolplanscher med bibliska motiv.

Men 1606 kommer Caravaggio till Neapel, på flykt efter att ha knivhuggit en man till döds under ett fyllebråk i Rom. Han är redan ett stort namn som konstnär och får omgående uppdrag av stadens styrande, som gärna visar sin rikedom genom att uppföra kyrkor och låta smycka dem med målningar.

Och något händer med den religiösa konsten.

I Barmhärtighetens sju verk skildrar Caravaggio hur Guds nåd verkar i detta jordelivet genom att skildra just jordelivet; plötsligt uppenbarar sig på en altartavla i en kyrka tiggare, horor, hemlösa, skuldsatta inlåsta i fattighuset, lik märkta av digerdöden – det vi ser är dokumentärt skildrade gatuscener från dåtidens Neapel, och över allt svävar änglar som ser ut som gatpojkar.

Religionen har blivit realistisk, Gud har hamnat på gatan – där han hör hemma, säger oss Caravaggio.

Den som läser olika konsthistoriker märker hur de ofta talar om att Caravaggio använde ljussättningen i sina verk för att skapa dramatik och rörelse. Som om det rörde sig om en mästerlig målares konstfärdiga knep – när det i själva verket rör sig om något så enkelt som att det var ett sätt för Caravaggio att framställa den gudomliga nåd som gör det möjligt för människor att vara barmhärtiga. Men konsthistoriker har mycket sällan blick för det där med Gud, och de fascineras mer av Caravaggios levnadshistoria; de ständiga bråken, rumlandet, supandet, våldet.

Vad dessa konsthistoriker också ofta missar är att medan andra målare från den perioden har Jesus och jungfru Maria som centralgestalter i sina verk, så figurerar scener ur Johannes Döparens liv lika ofta i Caravaggios målningar som episoder ur Jesu liv.

Caravaggio hade nog fått problem med inkvisitionen om den räknat hur många gånger han avbildade Jesus och jämfört det med hur många gånger han lät Johannes Döparen vara den centrala gestalten.

Det är inte svårt att förstå Caravaggios fascination inför den vresige Johannes Döparen, en profet som dragit sig undan världen; han levde ensam i öknen, gick klädd i enklast tänkbara kläden, livnärde sig på gräshoppor (eller så är det en felöversättning, gammalgrekiskans ord för gräshoppa – akris, är till förvillelse likt ordet för honungskaka – ekris. Det senare låter mer tilltalande som kosthåll, även om det i vilket fall är uppenbart att Johannes Döparen inte var över sig intresserad av vad han åt).

Johannes Döparen vände i bokstavlig mening sin samtid ryggen, lämnade samhället och vandrade ut till livet som eremit i de mest förtorkade delarna av Judéen.

Han vände samhället ryggen, men inte människorna. Eller snarare kan man uttrycka det som att människorna inte vände honom ryggen – de flockades tvärtom för att lyssna på hans ord om att de levde i lögn, och att deras samhälle inte hade något verkligt existensberättigande. Människorna kom för att lyssna för att han uttryckte det de själva kände, men inte kunde – eller vågade – formulera.

Och han skrädde inte orden när han talade till massorna, han fördömde deras leverne – och manade dem; Skärp er! Räta på ryggen! Ångra er! 

Han förklarade att den verklighet de levde i inte i egentlig mening var verklig, den existerade bara så länge de själva valde att acceptera den, och att leva som svaga, rädda stackare.

Och han själv visade att han inte accepterade någon världslig makt – och förlorade också därför sitt huvud. Halshöggs .

Det måste ha varit detta som fascinerade Caravaggio, och likt Johannes Döparen visade han människorna hur de verkligen levde, förfallet – och likt Johannes Döparen visade han i sina verk också på nåden. 

Det där märkliga ljuset som alltid oväntat faller in i hans tavlor. Som egentligen inte ska kunna falla in på just det där sättet.

Men ändå gör det.

Jag föreställer mig att Caravaggio i Johannes Döparen kände igen sig själv, ständigt på kant med samhället och de styrande, ständigt på flykt, men älskad av massorna. Precis som folket kom för att lyssna på Johannes, strömmade de till kyrkorna för att få se Caravaggios konstverk. Budskapet var i båda fallen detsamma: ”Se här på världens elände, och er svaghet. Men det finns hopp”.

Du kan inte tänka dig Jesus utan Johannes Döparen. Johannes är förutsättningen för Jesus.

Men i dagens svenska kristenhet ser vi nästan bara referenser till Jesus – och det är Bergspredikan hit och Bergspredikan dit, och den är dessutom urvattnad till ett slags till intet förpliktande kärleksbudskap där allt är lika mycket värt, alla lika mycket värda … och därmed finns inte längre några värden. Och därmed faktiskt inget hopp.

Här kan vi också se vad som för mig framstår som en slags obegriplig förmätenhet, som kan beskrivas som att man ser sig själv som Jesus, med rätt att förlåta.

Men ingen verkar vilja vara Johannes Döparen.

Det kristna budskapet i Sverige av idag har formats av en vilja av att bli en del av det samhälle vi lever i – inte av en vilja att vända det ryggen och skapa något nytt, och bättre.

Det är därför vi har biskopar som förespråkar byggandet av moskéer och längtar efter att få höra muslimska böneutrop ljuda ut över sitt stift.

Det är därför den svenska kyrkan bekymrar sig mycket mer för muslimers möjlighet utöva sin tro i Sverige än över att kristna lider, förföljs, förslavas och mördas över hela den muslimska världen – och numera också i Europa.

Både Johannes Döparen och Caravaggio visste att det fanns– och visade på – en väg ut ur det förfall som omgav dem.

Svenska kyrkan i dag vill att vi ska stanna kvar i förfallet och bejaka det.

Men det är inte så en kyrka blir stark.

Det är i stället som G.K Chesterton påpekade: 

”Det är en av historiens paradoxer att varje generation omvänds av det helgon som mest står i motsättning till sin tid.”