De kom in i hans rum och sa åt honom att följa med ut på fotbollsplanen bakom barackerna. Jag föreställer mig att han kände att något var väldigt fel. Kanske frågade han: ”Ska vi spela”.

Kanske svarade någon av dem med ett korthugget ”ja” bara för att han utan krångel skulle följa med.

Väl därute på den ojämna och gropiga fotbollsplanen, där gräset bara växte fläckvis och med tvekan, någonstans mellan de två mål de själva snickrat ihop, där misshandlade de honom.

Och när de var klara förklarade de att han skulle packa sina väskor och åka hem.

”Hem” var någonstans i norra Italien. Udine kanske? Tolmezzo?

Ryktet var att han hade förgripit sig på en flicka i Hallstahammar. Polisanmälan gjord.

De flesta av dem som misshandlade honom hade kommit med samma buss som han de där första åren på 1960-talet då Asea i Västerås hämtade gästarbetare i norra Italien. De bodde i baracklängor i Hallstahammar. Byggde sin fotbollsplan, gjorde fåfänga försök att odla paprika och tomater och vitlök.

Bland dem fanns också personer som kommit till Sverige som flyktingar. Alltid från länder bakom järnridån. De hade också fått jobb på Asea.

Alla förenades de av en känsla av under och tacksamhet över att ha fått denna möjlighet.

Ingen – utom uppenbarligen en – kunde tänka sig att på något sätt kränka någon i det land där de fått en en möjlighet till arbete och i vissa fall också en fristad.

Den som bröt mot denna för dem självklara hållning stöttes ut ur flocken och skickades i väg.

Men först ett kok stryk.

Det pågår i dag – och sedan mycket länge – en märklig diskussion om vem som är flykting. Det hänvisas till flyktingkonventioner, FN-stadga, och situationen i olika länder.

Men inget av allt det där är intressant.

En flykting är en person som beter sig som en flykting.

…

Ingenstans i Dan Korns serie om hederskultur har jag funnit en diskussion om bärarna av främmande hederskulturer. Däremot finns där många resonemang och exempel som – om man bortser från tid och rum – ska visa på likheter mellan gammal svensk hederskultur och nutida utländska hederskulturer.

Problemet för Dan Korn är hur stat och samhälle ska hantera de nutida främmande hederskulturerna.

Problemet för mig är att Dan Korn betraktar dessa bärare av nutida främmande hederskulturer som en given enhet som hör hemma i Sverige. Som något som vi måste förhålla oss till. Något som stat och samhälle måste arbete för att inlemma i det svenska samhället.

Men tänk om de inte är en given enhet som vi måste förhålla oss till?

Förutsättningen för deras närvaro är – i de allra flesta fall – att de är flyktingar.

Tänk om de inte är flyktingar? Tänk om de är här på oriktiga grunder?

Jag utgår från att jag på den här punkten är överens med alla dem som vill ha en generös flyktingmottagning. Både de och jag torde vara ense om att den som inte i verklig mening är flykting tar plats från den som i verklig mening är flykting – och har därmed ingen rätt att vistas i Sverige.

Återstår då att komma överens om det där med hur en flykting definieras.

…

När mina föräldrar kom till Sverige 1955 kom de från ett flyktingläger i Trieste där de levt i sju år.

De hade bakom sig en ungdom under andra världskriget då Jugoslavien var ett av de allra blodigaste frontavsnitten. Döden var alltid närvarande. Plötsligt kunde en by vara tömd på manfolk. De hängde i träden längs med den lilla huvudgatan. För varje dödad av partisanerna dödad tysk, avrättades civila. Hur många berodde på humöret för dagen hos dem som gav ordern.

Detta sagt som en förklaring till dem som tycker att jag har föga förståelse för dem som talar om trauman, hemska upplevelser, skräck, hunger, krig och misär som en förklaring till att nutida flyktingar begår brott, vägrar anpassa sig till mottagarlandets seder eller helt stillsamt nöjer sig med att leva på bidrag.

Jag utgår från att mina föräldrar och andra i deras generation bar på trauman med tanke på vad som hänt deras land, släkt och dem själva.

Men liksom för varje flykting som fått en möjlighet till ett nytt liv övervägde hos dem känslan av en stilla lycka. Förundran. Och denna förundran gav dem energi att i alla avseenden arbeta sig in i det nya landet.

När jag var barn åkte vi ibland till de där barackerna i Hallstahammar och hälsade på. Där fanns bekanta från flyktinglägret i Trieste. Jag minns, som vanligt märkligt nog sittande under bordet, de vuxnas samtal om det som de lämnat bakom sig. Jag tror att de var och en återberättade sina upplevelser för att påminna varandra om den nåd de fått uppleva.

Och arbetet för dem var inte bara ett sätt att betala för sig så gott de kunde … arbetet var också något att gå in i och förlora sig i. Minnet av genomgångna lidanden brändes bort av hettan från smältugnar, ångesten som nog alltid fanns där svettades ut ur kropparna.

…

En verklig flykting framlever inte sitt liv i det nya landet i åratal utan att skaffa sig ett arbete eller lära sig språket. En verklig flykting låter sig inte i åratal försörjas av sitt värdfolk. En verklig flykting ser till att hans barn lär sig det nya landets språk och seder och respekterar dem. Ser till att de sköter sig i skolan.

Vi kan med hjälp av statistik se att vi har några hundratusen personer i landet som därför inte kan definieras som flyktingar. Är det rimligt att de är kvar i landet? Är det rimligt att det arbetande folket ska betala uppfostringsinsatser som sträcker sig över generationer för att de ska ska kunna bli en del av Sverige?

Med tanke på mentaliteten i den svenska överheten kan vi dessutom frukta att när anpassningen är slutförd så upptäcker vi att det är det svenska samhället som anpassat sig till de främmande kulturerna.

Dan Korn noterar att i sin avrundning av serien att:

”Så volym spelar roll. Så länge människor i Sverige som lever i hederskultur är i minoritet och om de inte bildar stora enklaver, kommer hederskulturen förmodligen att försvinna på någon generation. Men där de lever i enklaver kommer de inte bara att leva vidare i hederskultur, utan risken är också påtaglig att andra som lever i deras grannskap kommer att anpassa sig till hederskulturen.”

Varför ska vi ta denna ”risk” för människor som inte ens är flyktingar?

Vad menas med att hederskulturen ”förmodligen” kommer att försvinna på någon generation?

…

Jag föreställer mig ibland att min far fortfarande var i livet och kliver in i ett av kaféerna i Rinkeby. Han skulle sätta sig vid ett av borden. Lyssna på de andra som satt där. Höra hur de berättade om krig, död, elände. Efter ett tag skulle han tända ännu en cigarett. Den fjärde. Det hade ju ändå gått en halvtimme sedan han satte sig ner. Han skulle rulla på de massiva axlarna för att försöka få den växande spänningen att släppa. Lätt förtvivlad skulle han se sig om i lokalen; gick det att få en slivo på det här stället? Nu kände han att det verkligen skulle behövas. När han insåg att han var på en plats där inget sådant stod till buds skulle han rynka ögonbrynen, luta sig fram över bordet och förklara: 

”Jag förstår vad ni säger. Bomber, gas, fångläger, människor som skriker i plågor. Livet kan vara ett helvete. Men vad jag inte förstår är varför ni sitter här? Varför arbetar ni inte? Vem betalar ert kaffe?”

Så skulle han fimpat cigaretten, men genast tänt en ny. Rest sig och gått.

…

Tidigare i serien har Dan Korn menat att när de materiella grunderna för hederskulturen försvinner så tynar den bort i sinom tid – såvida den inte är en majoritetskultur.

Men de materiella villkoren för alla dem som inte är flyktingar kommer ju inte att försvinna – det speciella skyddsnät som knåpats ihop för dem kommer att leva kvar.

I min tråd på Facebook i går efter mitt förra inlägg värjde sig Dan Korn mot mitt påstående att hans hållning innebär stora ekonomiska bördor för det arbetande folket.

Han skrev att:

”Jag anbefaller inte de hårdragna saker du drar ur texterna. Som när du i går hade fått för dig att jag anbefaller något som skulle kosta stora pengar. Din fantasi spelar dig spratt. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig föreslagit något som kostar en spänn.”

Strax därefter – ett ett nytt inlägg – påminner han sig dock att:

”En sak har jag föreslagit som kostar, det kom jag på nu. Fler poliser och ett fungerande rättsväsen kommer givetvis att kosta. Men skyll då hellre på dem som aktivt arbetat för massinvandring, de som bär skulden till dagens elände.”

Finfint. Det arbetande folket får skylla på politikerna. Men det kommer ändå att vara det arbetande folket som får slanta upp.

Varför?

Och hur mycket?

Låt oss fundera på hur polis och rättsväsende fungerar. Det räcker ju inte med att vi ska betala för fler poliser och fler åklagare. Mer av samma sort som vi har lär inte lösa några problem. Det behövs en grundlig förändring.

Och hur lång tid kommer det att ta? Tänk på den omorganisation som Dan Eliasson skulle genomföra? Är den alls klar förresten? En sådan omställning lär i sig ta en generation … under tiden kan enklaverna som Dan Korn kallar dem fortsätta som förut.

Dessutom låtsas Dan Korn inte om en annan kostnad. Hans erkännande av att det behövs en bättre polis och ett bättre rättsväsende utgår förstås från bedömningen att det kommer att vara ”stökigt” (som det heter på polisprosa) i samhället under den här långa perioden. Den stökigheten innebär belastningar på alla delar av samhället och dem som bor där. Och därmed kostnader.

Visst skulle jag därför kunna fortsätta att lista kostnader – men det behövs inte.

För det är inte frågan om hur stora kostnaderna är.

Det är frågan om varför det arbetande folket (vare sig de är svenskar eller inte) ska bära kostnader för människor som inte är flyktingar?

Rörde det sig om verkliga flyktingar skulle vi inte ha denna diskussion.

Dan Korns utgångspunkt är fel. Han undviker att ställa frågan om varför vi har människor i Sverige som betecknas som flyktingar men som bevisligen genom sitt uppträdande inte är det. Och han gör sitt yttersta för att vi själva inte ska ställa den fråga han undviker.

(I morgon funderar vi på vad Dan Korn glömmer bort när han diskuterar hederskultur och så filosoferar vi över mångkulturen).

…

Jag ser två små flickor komma gående genom gallerian i Solna Centrum. Uppenbarligen är båda av utländsk härkomst. De går mot biblioteket. En har en klargul stickad tröja, den andra en röd. I famnen håller de båda böcker. Pigga, förväntansfulla ögon. De går målmedet mellan grupper av unga utländska män som står och väsnas.

Jag ser vad som skulle kunna vara en del av Sveriges framtid röra sig genom vad jag fruktar istället ska prägla detta land.