"Den franska revolutionen inledde inte en era av frihet, jämlikhet och broderskap. Den var ett generalangrepp på bönders, adels, hantverkares och fiskares frihet..."
"Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det."
Jefferson vid sitt skrivbord – utan dator.
När Thomas Jefferson 1809 träder in i den festsal där man firar att James Madison under dagen installerats som USA:s president känner han sig lättad. Ansvaret är inte längre hans, men han är litet osäker på hur han ska föra sig. Efter en stund blir han stående med John Quincy Adams, tidigare en av Jeffersons hårdaste motståndare. De står en mycket lång stund och diskuterar Homeros, Vergilius samt några av antikens mindre kända diktare. Därefter bjuder Jefferson ett artigt farväl och drar sig tillbaka för kvällen.
Svenska politikers framträdanden de senaste dagarna får mig att tänka på det mötet och det samtalet. Vi har påmints om årsdagen av förre statsministern Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-tal, dels har nuvarande statsminister Stefan Löfven hållit sommartal och lovat att de ska skatteutjämna så att rika kommuner ger mer till små och fattiga landsbygdskommuner. (Finns det några rika kommuner kvar?)
Jag föreställer mig vad dessa två statsministrar skulle kunna konverserat om ifall de mötts vid vaktombytet en gång i tiden. Magnus Ugglas senaste skiva? Om Camilla Läckberg eller Mari Jungstedt skriver bäst? Hade någon anslutit sig till dem och försökt diskutera Homeros hade de väl båda svarat att de inte var intresserade av trav.
Nu kan det verka snobbigt att jämföra dessa fyra politiker. Men brist på bildning är ett problem. Obildade politiker gör ett samhälle dummare.
Sverige skiljde sig inte en gång i tiden principiellt från 1700- och 1800-talets USA. De främsta ur de olika klasserna, stånden och de sociala skikten gav sig högst motvilligt in i politiken. Det gäller inte bara dem som hade gods, gårdar och bruk – I Sverige märks det tydligt i ledande socialdemokraters dagböcker hur de då och då sorgset frågar sig varför de ödar sin tid med slitet i regering och kammare under 1900-talets första hälft. Det kan ha berott på deras genuina bildning.
Därmed inte sagt att bildning är en garant för att en person ska bli en klok politiker. Det enda jag säger är att brist på bildning är en garanti för att vi står inför en dålig ledare för nationen.
Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det.
Och glöm invändningen att tillvaron är mer komplex i det moderna samtida samhället, och att politiker inte har tid med att vara mer än just politiker. Jefferson hade ett stort gods som han ägnade mycket tid åt, han vigde också sina dagar åt grundliga studier i allt från botanik till främmande språk, ekonomi och antikens historia. Han upprätthöll en extremt omfattande korrespondens, han grundlade universitet och lärosäten, skrev självständighetsförklaringen och några grundläggande konstitutionella dokument – Och så stack han emellan med att vara president, politiker och diplomatiskt sändebud.
Och det var innan internet, mobiler och 5G.
Vi får inte ha skivstänger och hantlar här på anstalten, så jag ägnar istället några timmar varje dag åt att göra chins och pull-ups i ett räcke, samt åt att bära runt på en bautasten.
Alldeles utmärkta övningar som gör mig gott. Man kan också göra knäböj med en olyckskamrat på axlarna.
Träningsvarianter som jag varmt rekommenderar för den som vill stärka sin fysik. Jag drar dock inte några slutsatser om hur man ska förhålla sig till samhället som kan härledas från dessa övningar.
Andra är inte lika försiktiga i sin rådgivning. På ledarsidan i DN berättade Mattias Svensson nyligen att han tränar på ett annat sätt – han springer. Och han nöjer sig inte med att anbefalla sin träningsform till andra för att de ska må bättre, han anser att den ska genomsyra allt vi gör. Rörelse och förflyttning är alltid bra. I alla sammanhang. Rör på påkarna! Ett bra exempel är när han lovsjunger det moderna samhället den 9 augusti:
"Hela det moderna samhället bygger på tanken på att vara på väg mot något nytt och bättre, att röra på oss i utbildning, yrkesliv och konsumtionsval. Dels för att omväxling är kul och att det finns mycket att uppleva, men också för att tillgodose fler behov med mindre ansträngning."
På samma sätt som Brooks diskuterar Mattias Svensson verkligheten som om den var ödesbestämd. Vi är alltid på väg mot något nytt och bättre. Att läsa DN:s ledarsida är som att sitta i historiens spårvagn och höra en högtalarröst förkunna:
"Nästa hållplats Paradiset! Därefter följer Paradiset Extra Allt."
Det magiska ordet och trollformeln kombineras med en rituell handling för att få extra kraft: "Omväxling, rörlighet, nya konsumtionsval."
Men han verkar undermedvetet inse att det finns rätt många människor som inte är överens med honom om detta. Det är därför han förklarar nästan vädjande att "omväxling är kul."
Detta torde vara det kanske svagaste argumentet hittills för att få människor att acceptera samhällsomvandlingen i västvärlden på alla områden.
Jag är inte ens säker på att Mattias Svensson själv egentligen finner argumenteringen hållbar.
Tänk er följande scen:
Menige Svensson: "Men general, jag vill inte dra ut i krig. Värnplikt är slaveri."
Generalen: "Håll käft, skrivbordsknodd, gå ner i skyttegraven. Omväxling förnöjer."
Mattias Svensson, (som i verkligheten inte klarade av att göra sin värnplikt för att det inte var kul nog) skulle inte acceptera generalens argument, och hävdat att omväxling inte alls alltid är kul.
I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".
Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:
"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."
Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?
Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.