”Vattna sin sådd med sitt blod”

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Have your say