Sedan 2016 har Sri Lanka årligen drabbats av allvarlig torka, framförallt i de norra och nordöstra provinserna.
Svenskar anses tillhöra de mest solidariska folken i världen.
Redan Bengt Lidner diktade om detta:
”var helst en usling finns, är han min vän min bror./
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt jag skyldig är…”
Denna gråtmilda omsorg tar sig i dag uttryck i att vi just bokstavligen betalar skatt. Till staten.
Pengar som sedan ibland finner sin väg till platser liknande de Lidner nämner: ”Nova Semlas fjäll … Ceylons brända dalar”.
I morse ser jag en notis om att Sverige går in med 35 miljoner kronor i ett projekt i Kambodja. Det är bidrag till bland annat en förstudie om hur landet ska hantera klimatkrisen.
Det är nästan så man klämmer fram en tår, men då med tanke på att det går 35 miljoner till ett land som intar plats nummer 161 i rankingen på listan över världens 180 mest korrumperade länder. Men visst, några Toyota Landcruisers till ryms väl alltid på Phnom Penhs gator. (Ja, jag vet. ”Småpengar” i sammanhanget, vilket på något sätt gör det än värre.)
I den svenska litteraturhistorien tror jag man helt missförstått vad som orsakat Lidners sentimentalitet. Den utgår inte så mycket från att han lider med andra, han tycker mest synd om sig själv.
Alldeles lätt hade han ju det förvisso inte, kommer på kant med folk nära Gustav III, hamnar utanför den mer automatiska tilldelningen av pengar och favörer och tvingas bli mer av en brödskrivare.
Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre.
Det här är inte enbart en fråga om en slags överklassens och litteratörernas sentimentalitet riktad mot menigheten, dem som man tycker synd om därför att de fötts med träslev istället för en silversked i näven. Denna känsla har även en stark folklig förankring i Sverige historiskt – jag kan svårligen förstå den tidiga svenska missionsverksamheten i Afrika utan att utgå från att en drivkraft för dem som reste ut var att få hjälpa andra och känna att det egna armodet därhemma ändå inte var det värsta tänkbara.
Verklig fattigdom är mindre vanlig i Sverige i dag. Maktlösheten däremot utbredd, väldigt många människor upplever att de saknar kontroll över tillvaron – och därmed över sig själva, vilket kan ta sig varjehanda uttryck. En sådan känsla av maktlöshet och saknad av mening i livet kan också leda till att man vänder blicken ut och upp mot ”Nova Semlas fjäll” … se där en usling som har det än värre än jag.
Man förjagar känslan av att man inte finner verkligt värde i det egna livet genom att bekymra sig om de som riskerar att förlora livet.
I detta ligger faktiskt något vackert.
Men också något mycket farligt.
Är verkligen den som inte förmår finna fast grund under de egna fötterna lämplig att dra upp andra ur kvicksanden?
Kommer han inte också att riskera att dras ned?
Och är därför verkligen ett land där stoltheten över den egna kulturen, historien och nationen är frånvarande lämpat att hjälpa andra? Vare sig vi talar om att öppna gränserna eller ge utlandsbistånd?
Är inte omsorgen om flyktingar en flykt från den egna situationen?