Värdevågen och de tunga stenarna

Den som är utan skuld påstås ha rätt att kasta första stenen. De som själva anser sig stå över skuldbegrepp lägger istället gärna den stenen på den våg där våra rättigheter mäts upp.

Det pågår en intressant debatt i sociala media om man kan lasta Isabella Lövin för att hennes man kör en bil vars utsläpp är som ett gammalt indiskt stålverks.

En del säger att det är klart att man kan lasta henne för det. Det är en fråga om en dubbelmoral som är alltmer typisk för makthavare.

Andra menar att man inte kan betrakta Isabella Lövin som ansvarig för att hennes man verkar ha föresatt sig att på egen hand smälta polarisarna. Var och en svarar för sig själv.

Den senare ståndpunkten är givetvis fel eftersom Lövin måste bedömas från sina egna utgångspunkter – hon tillhör ett samhällsskikt som menar att staten har rätt att ingripa i och reglera individens göranden och låtanden, hon driver själv sådana påståenden hårt – jag skulle ha en viss respekt för henne om hon drev den ståndpunkten till skilsmässa eller sin mans försäljning av bilen (även om jag inte skulle vara överens.)

Men den första ståndpunkten är också fel. Vår överhet har ingen dubbelmoral i den meningen att de har en värdeskala för sig och en för dig och mig.
Vad vi måste förstå är att det är en och samma värdeskala – eller korrektare uttryckt – vad vi har att göra med är en värdevåg och inte en värdeskala.

De som har makten över oss menar att de arbetar så hårt och försakar så mycket jämfört med oss andra – det sliter på kropp och själ att styra över oss så att vi inte vandrar fel – och detta slit gör att man inte riktigt orkar och hinner med att ta ansvar för det som sker i ens allra närmsta omgivning – som exempelvis den egna familjen.

Så i den ena vågskålen ligger allt det där arbetet med att styra över våra liv. Det som ligger i den vågskålen väger tungt, mycket tungt som de här människorna ser det.

I den andra vågskålen ligger deras egna försyndelser mot de som de påbjudit som norm i olika sammanhang – och som de här människorna ser det så väger det som finns där synnerligen lätt jämfört med det som finns i den andra vågskålen.

Överheten ser sig som en slags Messias–gestalter – genom sitt arbete och sitt intagande av vissa ståndpunkter offrar de sig för oss andra – och vi kan därför inte anklaga dem.

Som de ser det intar vi egentligen förtryckarens position gentemot dem – det är ju vår uselhet som tvingar Lövin och andra däruppe att offra sig – och därför vore det ju förmätet om vi riktade anklagelser mot dem – det blir lite av nattvarden över det hela: ”För dig Kristi blod utgjutet – ” eller kanske snarare ”För er skull har jag fikat mig igenom 10 000 timmar i sammanträden.”

Han led på korset, Isabella Lövin och andra lider på taburettstolarna.
Lidande som lidande – vilka är vi att kritisera den som offrar sig?

Här ser vi också hur grunden lagts för det numera allomfattande offertänkadet i samhället. När överheten lanserar en tankegång som går ut på att de inte har ett personligt ansvar att följa påbjudna regler och moraliska uppfattningar därför att de inte kan beroende på omständigheterna; i deras fall – de hinner inte för de är ute och missionerar hela tiden – då blir det ju något som alla kan använda som argument – omständigheterna gjorde att jag inte kunde.

Och så har vi fått ett samhälle där vi alla om så behövs kan försvara oss med att hitta en offerposition.
Samtidigt etableras tanken – som en del i värdegrunden – att det viktiga är att försöka förändra världen och inte dig själv (vi har ju sett exempel på det under ”metoo”–avslöjandena; typ: Okej då, jag kanske tafsat lite – men vaddå – har någon propagerat för feminismen lika mycket som jag!?)

Have your say