Erik ”LIllis” Persson var i nästan 20 år landslagsman i fotboll, bandy och ishockey. Här gör han ett av landslagets (och sina) två mål mot Japan 1936. Men Japan gjorde tre.
Det var då ett sanslöst tjat om 1930-talet. Så fort en politiker eller kultursidesskibent ska markera sin framstegsvänlighet slänger de in ett ”… för vi vill ju inte ha det som på 1930-talet i Sverige.”
Visst, det var ett dystert årtionde, Japan slog Sverige i fotboll under OS i Berlin. Tre mål mot två. Obegripligt.
Fast de som är oroliga är det kanske mer med tanke hur det såg ut på politikens område och socialt?
I så fall finns det ännu mindre skäl till oro.
1930-talets Sverige befann sig i en värld som fortfarande präglades av den stora depressionen, och alla fruktade ett kommande storkrig.
Men det politiska läget i Sverige var kanske bättre än det någonsin varit tidigare. De olika partierna hade manövrerat landet genom den ekonomiska krisen i relativt samförstånd. Det fanns också en gemensam vilja att om det skulle komma till storkrig att man skulle hålla landet enat och utanför kriget.
På arbetsmarknaden ingicks i slutet av årtiondet Saltsjöbadsavtalet.
Det var alltså en tid då alla de som representerade olika klasser och skikt förenades i en insikt om att det inte var riktigt läge att gunga båten.
Och det gick ju bra.
De ledare arbetarrörelsen hade fostrat kunde kliva fram och ta ett nationellt ansvar.
Så varför i hela världen skulle vi inte vilja återvända till 1930-talet?
En som inte vill det är Susanna Gideonsson, hon väntas bli ny ordförande för LO, och förklarar i en stor artikel på DN Debatt att hon inte vill se en: ”… återgång till villkor som rådde på svensk arbetsmarknad på 1930-talet. Mössan i hand, tack och hej.”
En lite klen beskrivning av vad som utvecklades under 1930-talet. Och en förolämpning mot hennes företrädare.
En ny ordförande för LO som inte vet något om historia, inte ens sin egen rörelses, hade förr varit en omöjlighet.
Det finns en gnällig ton i hela texten. Hon kan inte argumentera för sina medlemmar sak på samma sätt som hennes föregångare August Lindberg förmådde under det där fruktade 1930-talet. Han angrepp dem i näringslivet som inte förstod att det var till båtnad för nationen och därmed dem själva om borgfred upprätthölls och alla parter stod enade mot omvärlden.
Det perspektivet saknas helt i Gideonsson text, som bara är ett allmänt vädjande.
Å andra sidan bör det ju påpekas att Svenskt Näringsliv är lika gnälliga i tonen i sina inlägg i det offentliga samtalet och att även där saknas det nationella perspektivet.
Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar än att de ska bli lite bättre utdelning till aktieägarna eller lite mer i plånboken hos medlemmarna. Medan parterna smågnabbas förbereder sig Kina för att grabba åt sig det som kan vara värdefullt när det gäller bolag, teknologi och kunskap i Sverige.
Och en sak till saknas i Gideonssons text, ett avsnitt som hade varit självklart för en LO-ordförande de första årtiondena på 1900-talet; vikten av kampen mot efterblivna seder, vidskeplighet, dumhet och lathet.
LO:s forna ledare tvekade inte att ta de egna medlemmarna i öronen och att ta strid mot mörkrets ideologiska krafter utanför fackföreningsrörelsens led. Man såg sig som bärare av upplysning och förnuft.
För en LO-ordförande i dag borde det innebära att man manade till strid mot de idéer, seder och bruk som nu inplanteras från den muslimska kulturkretsen.
De slöhetens mentaliteter som fackföreningarna bekämpade under 1930-talet kommer inte i närheten av efterblivenheten som präglar länder under islams kontroll. De forna ledarna skulle sagt att sådana kulturer hade ingen plats i Sverige.
Men i denna fråga har Gideonsson inget att säga.