En märklig uppfattning är att Donald Trump på något sätt artikulerade en vrede och ilska hos stora grupper i USA, att han formulerade känslorna hos dem som kände sig ekonomiskt, socialt och kulturellt trängda av överheten.
Det är ungefär som att säga att en åskledare formulerar de fysikaliska formler som beskriver vad som händer när spänningsskillnaderna i ett moln blir tillräckligt stora för att åskväder ska utbryta.
Åskledaren gör ju inte riktigt det.
Lika lite som Trump artikulerar ångest sprungen ur det armod som skapas när överheten styr utvecklingen i den riktning som passar dem – som de gjort i USA.
Men åskledare kan ju vara bra att ha – ändå.
Jag är glad att jag har en åskledare på torpet – men jag går ju inte ut på morgonen och betraktar åskledaren och tror att den ska ge mig någon vägledning här i livet eller kanske styra temperaturen till en mer behaglig nivå eller göra så att degen som står på jäsning blir perfekt innan den åker in i ugnen.
Jag kände förvisso en behaglig känsla när Hillary Clinton förlorade – allt som skapar en spricka i den svågerkapitalistiska monolitiska statsapparaten i USA bör skänka varje tänkande människa ett ganska stort mått av tillfredsställelse.
Men att tro att Donald Trump i någon begriplig mening av ordet nu ska föra en politik som gynnar människorna i USA är inte att jämställa med att jag går ut på mitt gårdstun och betraktar åskledaren för att den ska ge mig vägledning i livet – det är att jämställa med att jag klättrar upp på taket, plockar ner den, tar in den i huset, och inreder ett altare framför vilket jag knäfaller i bön i förhoppning om att allt ska bli som jag vill.
Det är helt enkelt inihelvete dumt.
En vägledning till Donald Trumps fientliga inställning till folklig frihet är hans tal om att “dränera träsket i Washington”.
Bara den som inte tillhör folket – och som inte har en känsla för folklig kultur i USA – kan se träsk som något negativt.
Det hade varit mer begripligt om han sagt att Washington var som Augias stall och att det nu var dags att städa ut den i trettio år anhopade dyngan.
Men träsk!?
I USA har träskmarkerna alltid varit en tillflyktsort för människor som skyr överheten – där har det också uppstått frihetliga kulturer och gamla språk och sedvänjor har kunnat bevaras – som i Louisiana, Florida, Georgia (Okefenokee!!) för att inte tala om Virginias “The Great Dismal Swamp” – det senaste försöket av myndigheterna att kartlägga området var 2003 – och man gav upp. Det gick inte.
Populärkulturen i USA har länge varit ett verktyg för att hos människor skapa en känsla av att de som bor i träsken är skitiga, brutala och primitiva därför att de flytt undan civilisationens välsignelser. Hur många av er har inte använt den inavlade vattenskallen som spelar i banjo i “Den sista färden” som en metafor för den efterblivenhet som följer av att man inte bor i storstaden?
Ja, kunde just tänka mig det …
Det Trump fungerar som åskledare för är vreden hos människor som levt sina liv på överhetens villkor – men nu upplever att det de har är hotat av “utvecklingen” eller att de till och med redan förlorat allt – som gruvarbetare i Kentucky, bilarbetare i Michigan, stålverksarbetare i Indiana …
Men därute i träsken finns de som sökt sig dit därför att de inte vill leva på överhetens villkor – det är därför de är så skrämmande för dem som för tillfället har makten i Washington. Det är därför Trump kan använda “träsk” som beteckning på något negativt.
Och överhetens skräck för träsken transformeras av Hollywood till just sådant som den stilbildande “Den sista färden”. Men den amerikanska filmvärlden har alltid haft några få ursinnigt egensinniga regissörer.
Mot Boormans medelklassmardröm “Den sista färden” kan man ställa Walter Hills “Southern Comfort” som kommer tio år senare – en film gjord med en känsla för dem som valt att bo i träsken – de har gjort det därför att de vill vara i fred. De vill inte bli omhändertagna – och får de inte vara i fred blir de våldsamma.
Jag har en känsla av att Donald Trump skulle vara lika nervös som de här två soldaterna från Nationalgardet om han hamnat på en grisslakt-fest i en cajunby i Louisianas träsk … som i slutscenerna av Southern Comfort.
Hillary skulle ringa in bombflyget med en gång.