Den judiska lagens gamla påbud om “öga för öga, tand för tand” anses i dag – obegripligt nog – vara för drastiskt, grymt och hårt. Regeln anses vittna om och höra hemma i en forntid då människor var mycket mer brutala.
Tolkar man påbudet på detta sätt har man inte riktigt förstått sammanhanget. Det var nämligen ett försök att hindra en straffande hämnd som innebar att man tog hela tandraden och båda ögonen.
På samma sätt är det när tanken om symmetri i straffutmätning tar plats i tidig svensk rättskipning; det är också ett försök att tämja en vildsinthet i människors utkrävande av vad man ser som sin rätt. Det är detta ursinne vi möter hos Hallgerd i Njáls saga eller hos den mordiska Gudrun i Eddan.
När vi diskuterade vår omedelbara samtid i gårdagens Radio bubb.la talade vi om tre aktuella svenska rättsfall där dömda våldtäktsmän efter avtjänade straff inte kommer att utvisas.
Orsaken är att deras tillvaro skulle bli alltför farlig om de deporteras; i ett av fallen oroar man sig för att en hiv-smittad barnvåldtäktsman inte ska få adekvat vård i sitt hemland.
Om den svenska staten vägrar skipa rättvisa och skydda medborgarna, så har jag en känsla av att det gamla urnordiska ursinnet åter kommer att stiga till ytan och kräva mycket mer än en tand.