"Trollkarlen", målning av Remedios Varo (1956).

En del av förmiddagen ägnas åt rehabträning. Först ska jag gå nio trappor ner till källaren, därefter vandra upp igen. 

Jobbigast är nog faktiskt att undvika att snubbla på alla sladdar jag är uppkopplad mot, eller förresten … jobbigast är att när jag inleder uppstigningen börjar Dave Edmunds ”Crawling from the wreckage” gå på repeat i hjärnan. Varför efter alla dessa år?

När jag efter att ha återvänt till mitt rum ska försöka förstå nyhetsflödet märker jag att Edmunds fortsätter gå på repeat. Undrar om det hjälper om jag ber dem dra ner på syrgasen?

Jag har en känsla av att många människors missnöje med tillvaron, och deras vantrivsel med det mesta, beror på att de tror att det finns ett senare syndafall. Alltså ett annat än det som Bibelns Eva ställde till med när hon lät sig luras att smaka på ett Granny Smith. Just den försyndelsen borde vi rimligen som art ha bestraffats tillräckligt för vid det här laget.

Någon måste alltså begått ett mycket allvarligt moraliskt etikettsbrott långt senare. Kanske beställt en tunnbrödsrulle med både gurkmajonnäs och räksallad.

Och efter det vände utvecklingen, någon slängde ut oss från skidliften mitt i störtloppsbacken. Som art nådde vi aldrig toppen och nu går det snabbt utför.

Snabbast går det i Sverige.

Mufflonfår har siktats i Grycksbo.

Kanske tror politiker och journalister och utvecklingen går att hejda om vi söker oss tillbaka i den närtida historien och hittar det där hittills oupptäckta brottet mot skapelsens ordning.

Man får i alla fall det intrycket om man läser våra tidningar.

I DN förklarade moderaternas Gunnar Hökmark att det nu måste till en ”sanningskommission”. Det som ska utredas är varför de svenska regeringarna (alltså mest socialdemokraterna) var så eftergivna mot Sovjetunionen under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet.

Och varför inte. Det finns väl alltid någon historiker som behöver extraknäcka i en utredning.

Men det jag undrar är … Sveriges situation i dag … beror den i huvudsak på att Undén fjäskade för Gromyko och Schori för Breznjev … eller beror den situationen på att ledarna för Hökmarks eget parti ganska nyligen öppnade Sveriges gränser och bjöd in hela världen – och detta efter det att de mycket metodiskt monterat ner vad som fanns kvar av Sveriges krigsmakt?

Jag skulle vilja läsa en text där Hökmark diskuterade sin egen oförmåga de senaste 20 åren att försvara de nationella intressena mot sin egen partiledning.

Men istället vill Hökmark att vi ska gräva oss i vad som hände på 1960-talet, ett årtionde då vi trots allt hade en fungerande krigsmakt och ordning på gränser och välfärd.

Samtidigt inleder DN en reportageserie om hur bland annat sydkoreanska och chilenska barn verkar ha kidnappats från sina biologiska föräldrar för att kunna adopteras bort till barnlösa svenskar.

Wolodarski kräver sanningskommission. (En kommission till!?!?! Var ska de alla rymmas?)

Sverige är i förhållande till sin storlek kanske det största adoptionslandet i världen. Att DN riktar uppmärksamhet mot denna fråga beror på att den passar in i DN:s mer allmänna beskrivning av Sverige; ett litet land som genom historien tillfogat omvärlden obotlig skada; vikingarnas plundringar, stormaktens härjningar, deltagandet i slavhandel, eftergivenhet mot nazismen, följsamhet mot Sovjet och dessutom lever vi så gott och klimatsvinigt att antagligen som nation ensamma är skyldiga till att permafrosten försvinner från Sibirien innan veckan är över … och … som om allt detta inte räckte: Nu är det avslöjat – Sverige är också ett land av barnatjuvar.

Vi lever inte i ett land där direkt och omgående ansvar utkrävs av den som är ska leda en verksamhet – det må sedan vara vård av äldre som fått covid eller att förhindra att svenska kyrkor bränns ner … eller att det finns el till uppvärmning och industriell verksamhet.

Dagens makthavare tillåts alltid komma undan genom att de och media om så behövs startar diskussioner, gärna om möjligt brottsligt vanstyre som en gång i iden tillåtits utspela sig.

Men ska vi inte lämna sådant åt historikerna, och istället koncentrera oss på dagens vanvård och försummelser av rikets affärer?

Det förvånar väl ingen att minister Hallengren omgående förklarade att gamla svenska adoptioner absolut måste granskas. 

Ett gammalt vanligt makthavarknep. Klarar du inte ditt jobb, börja stöka med andra saker, som drar till sig uppmärksamheten.

Varje förnuftig, rationellt fungerande människa formar sitt och de sinas liv efter prioriteringar. Man koncentrerar sig på att klara av det som är viktigast i det givna ögonblicket och för framtiden. Allt annat får anstå. Man tar saker i tur och ordning.

Hittar man inte julgransfoten när granen ska kläs går man inte upp på vinden för att försöka hitta tvåmanstältet som försvann under sommaren.

Men det är precis det regeringen om och om igen gör. Och de andra partierna.

Ingenting blir någonsin färdigt eller avslutat, samtidigt som nya påstått akuta frågor förs upp på dagordningen.

Makthavare och överhet behöver få oss att tro att så måste verkligheten så ut – annars riskerar de att bli ställda till svars för allt det där de borde gjort.

Om vi nu är ense om att varje förnuftig individ – vare sig det är i deras egenskap av förälder, företagsledare eller bara så där i största allmänhet – prioriterar och löser saker i tur och ordning … varför ska vi acceptera att landet styrs av människor som saknar den förmågan?

I dag gäller det i tidningsvärlden att vara anpassningsbar för att man ska betraktas som anställningsbar.

Chefredaktörer (medurs): Perry White, J. Calhoun McCoy, Peter Wolodarski, J. Jonah Jameson

Att svenska tidningar numera är oläsliga beror på att de som arbetar i Bonniers och Schibstedts produktionsanläggningar för lämplig sammansättning av ord växt upp med fel förebilder.

Själv fick jag redan som barn en känsla för hur det skulle gå till på en tidning. Där leddes verksamheten av sådana som Perry White på Daily Planet, eller J. Jonah Jameson på Daily Bugle eller J. Calhoun McCoy på Proof.

En chefredaktör var en person som alltid koleriskt tuggade på en otänd cigarr, skrek åt sina reportrar när han tyckte de var för slöa, och som vägrade ge efter för påtryckningar från makt och myndigheter; var något sant skulle det alltid tryckas – oavsett konsekvenserna.

Jag fick alltså – som ni förstår – mina förebilder genom att läsa Stålmannen, Spindelmannen och Steve Roper&Mike Nomad.

Uppenbarligen en mycket bättre utbildning för en skribent än journalisthögskola (eller … hemska tanke … ”Författarskolor” och ”Skrivarkurser”.) 

Jag har en känsla av att Gleen Greenwald växte upp med samma sorts förebilder som jag, vilket gjort att han blivit en av vår tids främsta grävande journalister. Vilket egentligen är märkligt, hans personliga politiska böjelser gör att han hamnar mycket nära den i dag påbjudna, politiskt korrekta ideologin; kramar, fred, allas lika värde, sopsortera för klimatet, käka mycket linser … så blir allt finfint.

Men eftersom han alltså också med största säkerhet läste Steve Roper&Mike Nomad som barn skriver han som det är. Om han får veta att makthavare som officiellt har samma mjukisbrallattityd som han själv har egentligen ljuger – då skriver han det och drar ner mjukisbrallorna på dem.

Och tar konsekvenserna.

Glenn Greenwald lämnade en uppburen position på The Guardian för att istället vara med och starta The Intercept. Målet var att skapa ett magasin som skrev som det är. Utan hänsyn till makter av något slag.

Men när han nyligen skrev en artikel där han hudflängde medströmsmedia för att de tiger om New York Posts avslöjanden om vad som fanns på Hunter Bidens portabla dator stoppade The Intercepts ledning Greenwalds text.

New York Post har ju publicerat e-post som visar att Hunter Biden tjänat grova pengar i Ukraina och Kina med hjälp av pappa vicepresidenten, och Joe har dessutom själv sett till att få en del av kakan.

Joe Biden har vägrat kommentera uppgifterna och amerikanska medströmsmedia vägrar ställa frågor till honom om det som publicerats. De tiger eller talar om rysk desinformation.

Svenska media förfar likadant.

Glenn Greenwald skriver inte i sin artikel att New York Posts avslöjanden är den uppenbarade sanningen – men han hudflänger medströmsmedia för att de försöker tysta ner affären och inte själva gräver vidare. Sanningen måste fram, även om det innebär att de man själv stöder avslöjas som hycklande, hopsjunkna säckar av skinn fyllda av moralisk och politisk svartröta.

Under Snowden-affären 2013 utsattes The Guardian och Glenn Greenwald för hårda påtryckningar från makten i USA och Storbritannien. Greenwalds partner arresterades på Heathrow med hjälp av terrorlagar och fick mobiler och datorer beslagtagna och hotades med fängelse om han inte avslöjade sina lösenord. Brittisk säkerhetstjänst klev in på Guardians redaktion och övervakade destruktionen av hårddiskar.

Peter Wolodarski undertecknade tillsammans med andra chefredaktörer ett protestbrev till David Cameron med budskapet att så här får det inte gå till.

Genom åren har Wolodarski och hans DN fortsatt lyfta fram Greenwald som ett föredöme.

Men då har han gjort avslöjanden som passar dem.

Nu är det tyst från DN.

Men det har det varit länge när det gäller att lägga alla fakta på bordet. Även fakta som är obekväma och inte passar in i den egna världsbilden.

Och Wolodarski själv verkar mest engagerad i att försvara och förklara varför Greta Thunberg ska bli chefredaktör för en dag på DN.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi affären Greenwald.

Och i mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll eller i morgon vandra in i serievärlden och diskutera vad vi kan lära av mina föredömen som chefredaktörer. Nyhetsbrevet prenumererar du på här.