De mest märkliga beslut fattas under förevändning av att USA:s kongress vill hjälpa dem som drabbats av nedstängningar.

Trump sa nej till pandemi-stödpaketet i USA med motiveringen att ersättningen till hushåll som drabbats av nedstängningen var för låg. Förslaget hade tidigare antagits av kongressen och senaten.

Men det fanns rimligen fler skäl till att säga nej.

Som vanligt hängs det på en massa anslag och villkor i lagen för att de som ställt förslaget ska kunna samla tillräcklig majoritet – en del av anslagen och villkoren har absolut ingenting att göra med stöd till dem som har ekonomiska problem på grund av nedstängningar.

Stödpaketet innehåller till exempel:

• 500 miljoner USD kopplade till israeliska inköp av missiler från USA. Kanske finns här en koppling trots allt. Om smittan är luftburen kan man ju sätta in missiler.

• 250 miljoner USD som stöd till palestinska myndigheter

• 101 miljoner USD till kampen mot tjuvjakt

• 10 miljoner USD till genus-program i Pakistan

Dessutom innebär antagandet av förslaget också att man:

• inför en regel som förbjuder Postverket att distribuera e-cigaretter

• ska bygga två nya muséer i Washington; ett som tillägnas kvinnor och ett som tillägnas latinos

• antar en lag som innebär att man får fem år i fängelse för piratkopiering på internet

Men det hela lanseras som ett lagförslag som innebär ett stödpaket till dem som ekonomiskt drabbats av nedstängningarna.

Alltså: USA:s medborgare skottar in pengar till staten.

Staten inför regleringar som stänger ner verksamheter.

Staten beslutar sig för att betala tillbaka en del av det de fått in i skatt som stöd till de drabbade men i samband med detta också pytsa ut pengar till utlandet och till diverse ändamål som inte har minsta koppling till corona.

Lagförslaget bestod av 5593 sidor.

Vem vet vad som mer döljs där.

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.

Det är på något sätt fint att den medicinska vetenskapen på en och samma gång lyckats uppväcka så många människor ur flera årtionden av koma. Men det blir faktiskt besvärligt när de alla ska ha synpunkter på det som sker i USA. Och det är lite märkligt att de alla är journalister.

Obama gillade mjölk. Men inte pressfrihet. Här tränar han waterboarding med en kaka.

Jag står i mitt fönster hela dagarna och väntar på att få se tiotusentals människor komma vandrande längs med Råsundavägen. Jag vet att jag kommer att höra dem långt innan jag ser dem; skriken, klagoropen, gråten.

Och så kommer jag till slut att se dem, där de uppgivet hasar sig fram. Kläderna i trasor efter att de slitit sönder dem i sin förtvivlan över sin egen dumhet. En del av dem slår sig själva med hoprullade exemplar av DN eller SvD.

Det jag ser är alla dem som nu talar om att Donald Trump försöker göra en statskupp i USA, de som i en vecka hävdat att han försöker avskaffa demokratin.

Deras flagellantvandring är nödvändig eftersom dessa människor i årtionden hävdat att USA inte är en fungerande demokrati. Så de måste nu ta avstånd från sin gamla uppfattning och hävda att visst var USA en fungerande demokrati under till exempel Barack Obama.

De vill nu visa att de hade fel då – annars kan de inte hävda att Trump utgör ett hot. De måste be om förlåtelse och tillgift för sina tidigare åsikter.

Eller så kommer aldrig det där tåget vandrande. De som i dag ropar om statskupp har inga fungerande minnesfunktioner, eller så tillhör de bara de människor som intar den ståndpunkt som statsmedia och Bonniersmedia säger åt dem att inta. De går alltså med på att låta historien förfalskas.

Medströmsmedia ropar till exempel konstant om hur hemskt det är att Donald Trump angriper journalister, tidningar och mediakanaler.

Men hans företrädare Obama nöjde sig inte med verbala angrepp – han bussade polisen på media. 2012 slog hans justitiedepartement till och beslagtog två månaders telefonloggar från nyhetsbyrån AP. Målet var att komma åt läckor inom administrationen. Då protesterade 50 stora mediaföretag från hela världen mot dessa bananrepubliksmetoder. Nu är det glömt.

När satte Donald Trump senast in polisen mot media – hur illa han än tycker om dem?

Under sin kampanj för att bli vald till president 2008 sa Obama:

”I'll make our government open and transparent so that anyone can ensure that our business is the people's business. No more secrecy."

I en rapport från ”Committe to protect journalists” som kom 2013 konstaterades att Obama-administrationen var den aggressivaste mot media sedan Nixons tid vid makten. Leonard Downie som var chefredaktör för Washington Post mellan 1991 och 2008 ledde gruppen som tog fram rapporten, där man citerade David E. Sanger, som länge ansvarat för New York Times Washingtonbyrå: 

“This is the most closed, control freak administration I’ve ever covered.”

2018 höll Obama ett tal där han angrepp Donald Trumps förhållningssätt till media.

Nyhetsbyrån AP gjorde en ”Fact check” på talet och kom fram till att Obama ljög som en berusad rysk pråmskeppare som gått på grund. Förvisso, konstaterade AP är Trumps ord hårda, men det är bara ord. Obama tog i med hårdhandskarna mot media. Ett utdrag ur nyhetsbyråns ”Fact check”:

OBAMA: “It shouldn’t be Democratic or Republican to say that we don’t threaten the freedom of the press because they say things or publish stories we don’t like. I complained plenty about Fox News, but you never heard me threaten to shut them down or call them enemies of the people.”

THE FACTS: Trump may use extraordinary rhetoric to undermine trust in the press, but Obama arguably went farther — using extraordinary actions to block the flow of information to the public.

The Obama administration used the 1917 Espionage Act with unprecedented vigor, prosecuting more people under that law for leaking sensitive information to the public than all previous administrations combined. Obama’s Justice Department dug into confidential communications between news organizations and their sources as part of that effort.”

Alltså: ”Obama gick längre.” Obama–adminstrationen åtalade ensam fler visselblåsare än alla föregående administrationer tillsammans.

Ingen har kunnat påstå att Trump undeminerat demokratin genom att inskränka medias frihet. Han har gått till verbala angrepp mot dem. 

Men Obama inskränkte medias frihet genom mörkläggningar, strypningar av informationsflöden och genom att sätta in polisen.

För två dagar sedan skrev Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på den svenska minimjölks-högerns organ Kvartal, en krönika där han förklarade att:

”Utan att dra några paralleller mellan Donald Trump och Adolf Hitler så är det lätt att konstatera att den förre gång på gång har tassat farligt nära den röda linjen som skyddar grundpelarna i en demokrati. De fria medierna som han behandlat på ett exempellöst vis genom att gå till hårt angrepp mot enskilda reportrar och refererat till medier som folkets fiender, domare som han emellanåt avfärdat som partiska, bland annat med hänvisning till deras etniska bakgrund."

Ett utmärkt exempel på vad vi talade om nyss. Trumps beteende beskrivs som ”exempellöst” (och påminnande om Hitlers) när det gäller inställningen till media.

Att Barack Obamas stormtrupper slår till mot en nyhetsbyrå och beslagtar av lagen skyddat material … vad är då det?

Men så här ser debatt och verklighetsbeskrivning ut i dag.

Om man som jag har ett fungerande minne, och om man dessutom går tillbaka till vad medströmsmedia i världen skrev om Barack Obamas tid vid makten – då blir den verklighetsbeskrivning som är grunden för drevet mot Trump i dag obegriplig.

Vems syften tjänar den historieförfalskning som pågår?

(Jodå, vi kommer att gå tillbaka till seriens huvudlinje: alltså att diskutera valfuskets roll i den amerikanska historien. Men det kommer att bli några mellanakter till om historieförfalskningens mekanismer i media. Av kommentarer att döma till seriens inledning tror jag det behövs. Alltför många stänger av sitt minne och förstånd och nöjer sig med att memorera det senaste påståendet från medströmsmedia. Då blir det svårt att diskutera valfusk i USA.)

"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.