Artiklar

En symbol för frihet och solidaritet

Boris Benulic

Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

Artiklar

Red Lives don’t matter

Boris Benulic

Hitler är lite ur mode som förkroppsligande av allt ont. Numera är det Sydstaterna som gäller.

Storslagen ryttarstaty. Eller hur? Varför har ingen kommit på tanken att riva ner den?

Frågan är vad man ska göra med alla tomma statysocklar i västvärlden framöver? Sälja till villaägare som villa ha små upphöja altaner i trädgårdarna? Kanske man skulle köpa upp dem för en billig penning och börja kränga dem vidare?

Nu grubblar jag väl inte så mycket på det egentligen.

Jag är mer försjunken i frågan varför en del statyer får stå kvar i det rådande politiska klimatet. I USA är tillståndet mest obegripligt.

Det verkar finns en mycket stor enighet om att man ska plocka ner alla statyer och minnesmärken som innebär ett ihågkommande av personer eller händelser som är kopplade till Sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget.

Detta förklaras med att Sydstaterna stod för slaveri och rasism.

Nordstaterna och Abraham Lincoln var goda.

Nåväl.

När Nordstaterna besegrat Sydstaterna i sydvästra USA, i de områden som i dag utgörs av Arizona och New Mexiko, inleddes ett utrotningskrig mot indianerna. Abraham Lincoln ville tydligt uttalat åt de rika mineraltillgångar som fanns i regionen, nordstaterna hade tunga krigsskulder att hantera.

Kampanjen mot de tre stora stammarna Apache, Navajo och Pueblo förs med  brutalast tänkbara metoder; nordstaternas trupper bränner byar och matförråd. 

Den som leder operationerna är Kit Carson och hans order är tydlig: Döda varje indiansk man ni stöter på.

Den brända jordens taktik är framgångsrik, majoriteten av indianerna ger upp och låter sig deporteras. Deportationen sker ofta i form av dödsmarscher, ju fler som stupar av hunger och utmattning på vägen, desto färre att ta hand om senare. 

Hampton Sides, författare till en mycket läsvärd biografi om Kit Carson “Blood and Thunder: An Epic of the American West” beskriver det hela på följande sätt:

”Det var fruktansvärt. Kampanjen kan betraktas som ett av de första exemplen på modernt genomtänkt och överlagt användande av den brända jordens politik. Trots att förstörandet av människors skördar och samhällen är lika gammalt som krig är, var detta det första exemplet på dokumenterad politik från US Armys sida. Hur fruktansvärt det än var, så fungerade det. Carson åstadkom på ett år vad spanjorerna inte lyckats med på 300 år.”

I början på 1960-talet gjorde ”The United daughters of the Confederacy” en insamling till ett minnesmärke över dem som stred på sydstaternas sida i inbördeskriget. Det står i dag framför delstatskongressens byggnad. Nu vill de styrande i Arizona plocka ner minnesmärket.

Kit Carsons statyer är det ingen som rör. Det finns åtminstone tre statyer av honom i USA, en anses vara den förmodligen vackraste ryttarstatyn i landet. Städer, floder, gator, skolor och torg är uppkallade efter honom.

Som om tyskarna skulle ha en Hermann Göring Allé i dag.

Så kan nu folk försöka förstå det absurda i att folkhopar utan kunskap om historia (och antagligen en hel del annat) ska få bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är gott och vad om är ont. Och vem som ska få stå staty.

Kan ni ge fan i att förstöra saker på grundval av att ni i er okunnighet drabbats av masshysteri?

Eller räknsa inte röda liv?

Jaha, kände ni inte till att det var på det här sättet? Att nordstaterna ägnade sig åt medvetet folkmord? Kan ni då sätta er ner och börja fundera på om det är andra saker ni inte känner till om amerikanska inbördeskriget?

(Jag blir förvånad själv över vilket milt tålamod jag kan uppvisa ibland – vad har hänt med mig? Jag är ju som en gammaldags folkskollärare som tror människor om gott. Så jag gör väl fortsatta försök att folkbilda i denna fråga. I nästa avsnitt i denna lilla serie går vi vidare med att ställa frågan om de svarta verkligen fick det bättre därför att nordstaterna segrade. Det är ju själva utgångspunkten för statynedrivandet och anti-rasismen. Sydstaterna blir bärare av allt ont. Men hur var det egentligen?)

Kommentarer

Borta på vinden, tomtar på loftet

Boris Benulic

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.