Det mesta av det som produceras i svensk kultur i dag med ett politiskt budskap är inte resultatet av missriktad godhet. Det är följden av omsorg om den egna inkomsten och positionen. Och feghet. Och okunskap.

En tredjedel av alla svarta i Sydafrika går till sängs hungriga. Sex miljoner barn är i perioder drabbade av konstant hunger. Samtidigt har det skapats områden av vit slum, där invånarna ibland lever i fruktan för sina liv. Men Rhodes-statyerna är borta.

Allt elände i västvärlden antas numera bero på att våra medvetanden är fångade av ”koloniala föreställningar”, vår syn på historien är falsk. Därför beter vi vita oss fel.

På DN:s kultursida i dag utbreder sig Rebecka Katz Thor över en hel sida i ämnet. Hon har tidigare mest ägnat sig åt att förklara att om vi tittar på gamla fotografier så kommer inte 1930-talet att återupprepas. Lycka till. Själv tror jag det är lite svårare än så om man vill undvika just det.

Hon gillar tanken på att riva statyer. Då befrias de förtrycktas medvetande:

”I Kapstaden kastar fortfarande statyn över apartheidledaren Cecil Rhodes sin skugga, trots att statyn togs ned efter stora protester 2015. Skuggan målas dit gång på gång av lokala konstnärer. Sockeln lämnades tom, som för att visa på frånvaron av statyn, den har nu fått en ny funktion, den hyser performance och tal, och på så sätt har en maktförskjutning skett – sockeln bär inte längre den koloniala historien utan dess motstånd. Samtidig påvisar den spöklika skuggan en närvaro av ett djupare sår av ett historiskt övergrepp som inte försvann med statyn. Historien kan inte göras ogjord, men dess tradering kan inte heller stå fast och sockeln blir i sig som ett slags minnesmärke över de liv som tidigare inte värderats.”

Performance-föreställningar. Härligt, kan de svarta jubla. ”Free at last!”

Men sedan Rhodes-statyn revs har inget blivit bättre i Sydafrika.
Tvärtom.

För problemet är inte att de svarta varit fångna i koloniala föreställningar, utan i sin egen okunnighet som leder till en oförmåga att bruka jorden, utvinna malm och mineraler, producera el, bygga fungerande järnvägar och avlopp. När det gäller avlopp kan man notera att det tidigare bildliga uttrycket ”shitstorm” i Sydafrika blivit bokstavligt. Mänsklig avföring ligger öppet i högar som torkar, med tiden pulvriseras och så kommer de hårda vindarna. Ja, ni kan själva tänka er … inte så kul att stå på den tomma sockeln till Rhodes-statyn då.

Sedan ”befrielsen” i Sydafrika har de svarta och deras huvudparti ANC tagit kontroll över varje sektor av samhället. De har total dominans över all offentlig verksamhet, de ingår i ledningarna för alla stora företag som tidigare styrdes av vita.

Allt har de förstört.

Och som lösning på detta ska de nu böja expropriera medelstora och små företag ägda av vita.

Så att de också kan förstöras.

Så att alla får det ännu sämre och fler svarta dör. 2019 gick en tredjedel av de svarta hungriga till sängs.

Om Rebecka Katz Thor verkligen bekymrade sig om de svartas situation i Sydafrika skulle hon angripa ANC:s blodiga vanstyre. Inte diskutera vilka statyer som får finnas eller inte finnas i Kapstaden.

Men hon vet inget om Sydafrika. Hon bryr sig inte om de svarta i landet, hon struntar i alla dem som i dag mördas, våldtas och rånas mördas, att fler är arbetslösa, att elproduktionen gått ner och man har elransoneringar (förekom aldrig förr), en tredjedel av de järnvägar som byggdes under apartheid förfaller. Sjukhusplatserna är färre än för tio år sedan.

Men strunt i det. Rhodes-statyn är borta.

Detta är att vara fången i en ”kolonial föreställning”, att ursäkta sina egna tillkortakommanden här och nu med något som hände för några generationer sedan.

Rebecka Katz Thor är bara intresserad av att synas på kultursidorna och strössla med lite Judith Butler-citat för att bygga sitt eget varumärke som god och anti-kolonial och på så sätt kunna fixa fram bidrag till olika projekt som kan hålla henne och kompisarna flytande.

Ett sådant projekt är tanken på ett monument över den svenska kolonialismen. Ja, jag vet vad du tänker, typ: ”Det ska väl vara snabbt fixa med tanke på den synnerligen begränsade omfattningen av den.”

Men nej, nej. Här ska vi dra på.

”Detta arbete måste prioriteras för att kunna genomföras. Ett konkret exempel på hur detta skulle kunna påbörjas är att stödja Göteborgs Internationella Konstbiennals arbete kring möjligheten att skapa ett monument till hågkomst av den svenska kolonialismen. Biennalen arbetar i två upplagor med utgångspunkt i den ”Franska tomten” i Göteborg, vilket i dag är en intetsägandeplats men det var den frihandelszon som Frankrike fick år 1784 i utbyte mot ön St. Barthélemy som blev en svensk koloni.”

Detta ska alltså ske i Göteborg, en stad med gängskjutningar, korruptionsskandaler, no-go-zoner. 

Nu. Inte då.

De som utövar våldet, säljer knark, tar mutor eller ”bara” är allmänt inkompetenta skadar inte folk på olika sätt på grund av några ”koloniala föreställningar”.

De gör det för att de är okunnniga, lata, onda eller rent allmänt dumma i huvudet.

Det har inget att göra med någon historia eller några föreställningar om hur historien har varit. 

De flesta av dem har ingen föreställning om historien. 

De flesta av dem minns inte vad de gjorde i förra veckan.

Men sådant struntar Rebecka Katz Thor i. Nu ska det raggas kulor till nästa konstprojekt.

Under tiden dör barnen. 

Här och i Sydafrika.

Men det bryr sig Rebecka Katz Thor inte det minsta om.

Vad vi måste inse är att varje manifestation, varje text och varje monument människor som Rebecka Katz Thor lyckas få på plats i vårt samhälle leder till att världen blir sämre, att fler dör.

Även svarta.

Men som sagt, spelar roll för henne om hon får kulorna till monumentet i Göteborg.

Paradoxalt nog förverkligas därför Rebecka Katz Thor vanföreställning om hur det var under kolonialismen och blir sann; vita personer från över- och medelklassen bidrar för sin egen vinning skulle och för sin position till att skapa ett tillstånd i världen av vanstyre, ett tillstånd där andra får det sämre.

Rebecka Katz Thor kan alltid ta sin tillflykt till ett luftkonditionerat galleri eller museum.

And that we cannot be deaf to the question:/ ”Do I love this world so well/ That I have to know how it ends?” W H Auden

I Sydafrika mördas en kvinna var tredje timme, hälften av dem av en nära anhörig. Med största säkerhet är det en svart kvinna som håller ihop hushåll och familj, som ser till att det kommer in pengar på något sätt och att barnen är hela och rena.

Mannen sitter med kompisarna och krökar.

Kommer han hem är det för att se om det finns pengar, och om frun inte lämnar dem ifrån sig misshandlar han henne. Ibland enligt statistiken till döds.

Här finns grunden till de svartas problem i stora delar av världen.

Icke-fungerande familjer beroende på ett degenererat beteende hos männen.

Frågan borde mobilisera både dem som vill kämpa för kvinnors rättigheter och svartas liv.

Det vi talar om är ju vidriga förhållanden för svarta kvinnor.

Svarta kvinnor som mördas av svarta män. I långt, långt, långt, långt större antal – i ett enda land – än de dödas av vita i västvärlden. 

En kvinna var tredje timme.

Tshegofatso Pule var 28 år och gravid i åttonde månaden, och hittades i förra veckan knivhuggen och hängd i Roodepoort utanför Johannesburg.

Vi talade inte om just kvinnomorden i Sydafrika i gårdagens program, men ändå gjorde vi det på sätt och vis när vi diskuterade vad som hänt efter Alexander Bards tweet om att svarta måste skärpa sig och sluta gnälla.

Vi förtvivlade också över möjligheten att rationellt diskutera med dem som står och hoppar upp och ner, skriker oartikulerat och välter statyer. Vad man nog mer måste fokusera på är att ordna livet och omgivningen så att man inte berörs eller hotas av idiotin.

Martin var också lite orolig för att världen ska gå under på söndag. Det har gjorts nya beräkningar på Maya-kalendern som visar att det tidigare – och passerade datumet – för världsalltets upplösning var fel. Nytt och korrekt datum är i stället 21 juni 2020. Just det. Nu på söndag. Datumet sammanfaller alltså med min 650:e födelsedag (Ett Boris-år är tio människoår eller hur det nu var).

Jag kunde dock lugna Martin med att Maya-kalendern är uppbyggd i enlighet med en filosofi om att världen ständigt genomgår cykler. Saker föds och saker dör, för att sedan återfödas.

Så på söndag börjar vi om igen. Vilket är bra. För så här kan inte världen fortsätta.

I övrigt gratulerade vi Gustav Damm för att han nu fått körkort och fortsätter hålla ordning i Täby. Och så skällde vi på Seitanfoods VD för att han bett om ursäkt (det lönar sig aldrig, det blir bara värre … vilket han nu fått lära sig).

Och så undrade vi försynt varför Jan Jönsson inte sitter ner numera när han åker tunnelbana.