Ni kan väl äta konstverk?

Det mesta av det som produceras i svensk kultur i dag med ett politiskt budskap är inte resultatet av missriktad godhet. Det är följden av omsorg om den egna inkomsten och positionen. Och feghet. Och okunskap.

En tredjedel av alla svarta i Sydafrika går till sängs hungriga. Sex miljoner barn är i perioder drabbade av konstant hunger. Samtidigt har det skapats områden av vit slum, där invånarna ibland lever i fruktan för sina liv. Men Rhodes-statyerna är borta.

Allt elände i västvärlden antas numera bero på att våra medvetanden är fångade av ”koloniala föreställningar”, vår syn på historien är falsk. Därför beter vi vita oss fel.

På DN:s kultursida i dag utbreder sig Rebecka Katz Thor över en hel sida i ämnet. Hon har tidigare mest ägnat sig åt att förklara att om vi tittar på gamla fotografier så kommer inte 1930-talet att återupprepas. Lycka till. Själv tror jag det är lite svårare än så om man vill undvika just det.

Hon gillar tanken på att riva statyer. Då befrias de förtrycktas medvetande:

”I Kapstaden kastar fortfarande statyn över apartheidledaren Cecil Rhodes sin skugga, trots att statyn togs ned efter stora protester 2015. Skuggan målas dit gång på gång av lokala konstnärer. Sockeln lämnades tom, som för att visa på frånvaron av statyn, den har nu fått en ny funktion, den hyser performance och tal, och på så sätt har en maktförskjutning skett – sockeln bär inte längre den koloniala historien utan dess motstånd. Samtidig påvisar den spöklika skuggan en närvaro av ett djupare sår av ett historiskt övergrepp som inte försvann med statyn. Historien kan inte göras ogjord, men dess tradering kan inte heller stå fast och sockeln blir i sig som ett slags minnesmärke över de liv som tidigare inte värderats.”

Performance-föreställningar. Härligt, kan de svarta jubla. ”Free at last!”

Men sedan Rhodes-statyn revs har inget blivit bättre i Sydafrika.
Tvärtom.

För problemet är inte att de svarta varit fångna i koloniala föreställningar, utan i sin egen okunnighet som leder till en oförmåga att bruka jorden, utvinna malm och mineraler, producera el, bygga fungerande järnvägar och avlopp. När det gäller avlopp kan man notera att det tidigare bildliga uttrycket ”shitstorm” i Sydafrika blivit bokstavligt. Mänsklig avföring ligger öppet i högar som torkar, med tiden pulvriseras och så kommer de hårda vindarna. Ja, ni kan själva tänka er … inte så kul att stå på den tomma sockeln till Rhodes-statyn då.

Sedan ”befrielsen” i Sydafrika har de svarta och deras huvudparti ANC tagit kontroll över varje sektor av samhället. De har total dominans över all offentlig verksamhet, de ingår i ledningarna för alla stora företag som tidigare styrdes av vita.

Allt har de förstört.

Och som lösning på detta ska de nu böja expropriera medelstora och små företag ägda av vita.

Så att de också kan förstöras.

Så att alla får det ännu sämre och fler svarta dör. 2019 gick en tredjedel av de svarta hungriga till sängs.

Om Rebecka Katz Thor verkligen bekymrade sig om de svartas situation i Sydafrika skulle hon angripa ANC:s blodiga vanstyre. Inte diskutera vilka statyer som får finnas eller inte finnas i Kapstaden.

Men hon vet inget om Sydafrika. Hon bryr sig inte om de svarta i landet, hon struntar i alla dem som i dag mördas, våldtas och rånas mördas, att fler är arbetslösa, att elproduktionen gått ner och man har elransoneringar (förekom aldrig förr), en tredjedel av de järnvägar som byggdes under apartheid förfaller. Sjukhusplatserna är färre än för tio år sedan.

Men strunt i det. Rhodes-statyn är borta.

Detta är att vara fången i en ”kolonial föreställning”, att ursäkta sina egna tillkortakommanden här och nu med något som hände för några generationer sedan.

Rebecka Katz Thor är bara intresserad av att synas på kultursidorna och strössla med lite Judith Butler-citat för att bygga sitt eget varumärke som god och anti-kolonial och på så sätt kunna fixa fram bidrag till olika projekt som kan hålla henne och kompisarna flytande.

Ett sådant projekt är tanken på ett monument över den svenska kolonialismen. Ja, jag vet vad du tänker, typ: ”Det ska väl vara snabbt fixa med tanke på den synnerligen begränsade omfattningen av den.”

Men nej, nej. Här ska vi dra på.

”Detta arbete måste prioriteras för att kunna genomföras. Ett konkret exempel på hur detta skulle kunna påbörjas är att stödja Göteborgs Internationella Konstbiennals arbete kring möjligheten att skapa ett monument till hågkomst av den svenska kolonialismen. Biennalen arbetar i två upplagor med utgångspunkt i den ”Franska tomten” i Göteborg, vilket i dag är en intetsägandeplats men det var den frihandelszon som Frankrike fick år 1784 i utbyte mot ön St. Barthélemy som blev en svensk koloni.”

Detta ska alltså ske i Göteborg, en stad med gängskjutningar, korruptionsskandaler, no-go-zoner. 

Nu. Inte då.

De som utövar våldet, säljer knark, tar mutor eller ”bara” är allmänt inkompetenta skadar inte folk på olika sätt på grund av några ”koloniala föreställningar”.

De gör det för att de är okunnniga, lata, onda eller rent allmänt dumma i huvudet.

Det har inget att göra med någon historia eller några föreställningar om hur historien har varit. 

De flesta av dem har ingen föreställning om historien. 

De flesta av dem minns inte vad de gjorde i förra veckan.

Men sådant struntar Rebecka Katz Thor i. Nu ska det raggas kulor till nästa konstprojekt.

Under tiden dör barnen. 

Här och i Sydafrika.

Men det bryr sig Rebecka Katz Thor inte det minsta om.

Vad vi måste inse är att varje manifestation, varje text och varje monument människor som Rebecka Katz Thor lyckas få på plats i vårt samhälle leder till att världen blir sämre, att fler dör.

Även svarta.

Men som sagt, spelar roll för henne om hon får kulorna till monumentet i Göteborg.

Paradoxalt nog förverkligas därför Rebecka Katz Thor vanföreställning om hur det var under kolonialismen och blir sann; vita personer från över- och medelklassen bidrar för sin egen vinning skulle och för sin position till att skapa ett tillstånd i världen av vanstyre, ett tillstånd där andra får det sämre.

Rebecka Katz Thor kan alltid ta sin tillflykt till ett luftkonditionerat galleri eller museum.

Have your say