Artiklar

En flykting lämnar inga spår

Boris Benulic

Vi förflyttar oss till kaféer i Rinkeby och baracker i Hallstahammar för at försöka förstå vad som är problemet.

Jugoslaviska partisaner dömda till döden tvingas gräva sina egna gravar.

De kom in i hans rum och sa åt honom att följa med ut på fotbollsplanen bakom barackerna. Jag föreställer mig att han kände att något var väldigt fel. Kanske frågade han: ”Ska vi spela”.

Kanske svarade någon av dem med ett korthugget ”ja” bara för att han utan krångel skulle följa med.

Väl därute på den ojämna och gropiga fotbollsplanen, där gräset bara växte fläckvis och med tvekan, någonstans mellan de två mål de själva snickrat ihop, där misshandlade de honom.

Och när de var klara förklarade de att han skulle packa sina väskor och åka hem.

”Hem” var någonstans i norra Italien. Udine kanske? Tolmezzo?

Ryktet var att han hade förgripit sig på en flicka i Hallstahammar. Polisanmälan gjord.

De flesta av dem som misshandlade honom hade kommit med samma buss som han de där första åren på 1960-talet då Asea i Västerås hämtade gästarbetare i norra Italien. De bodde i baracklängor i Hallstahammar. Byggde sin fotbollsplan, gjorde fåfänga försök att odla paprika och tomater och vitlök.

Bland dem fanns också personer som kommit till Sverige som flyktingar. Alltid från länder bakom järnridån. De hade också fått jobb på Asea.

Alla förenades de av en känsla av under och tacksamhet över att ha fått denna möjlighet.

Ingen – utom uppenbarligen en – kunde tänka sig att på något sätt kränka någon i det land där de fått en en möjlighet till arbete och i vissa fall också en fristad.

Den som bröt mot denna för dem självklara hållning stöttes ut ur flocken och skickades i väg.

Men först ett kok stryk.

Det pågår i dag – och sedan mycket länge – en märklig diskussion om vem som är flykting. Det hänvisas till flyktingkonventioner, FN-stadga, och situationen i olika länder.

Men inget av allt det där är intressant.

En flykting är en person som beter sig som en flykting.

…

Ingenstans i Dan Korns serie om hederskultur har jag funnit en diskussion om bärarna av främmande hederskulturer. Däremot finns där många resonemang och exempel som – om man bortser från tid och rum – ska visa på likheter mellan gammal svensk hederskultur och nutida utländska hederskulturer.

Problemet för Dan Korn är hur stat och samhälle ska hantera de nutida främmande hederskulturerna.

Problemet för mig är att Dan Korn betraktar dessa bärare av nutida främmande hederskulturer som en given enhet som hör hemma i Sverige. Som något som vi måste förhålla oss till. Något som stat och samhälle måste arbete för att inlemma i det svenska samhället.

Men tänk om de inte är en given enhet som vi måste förhålla oss till?

Förutsättningen för deras närvaro är – i de allra flesta fall – att de är flyktingar.

Tänk om de inte är flyktingar? Tänk om de är här på oriktiga grunder?

Jag utgår från att jag på den här punkten är överens med alla dem som vill ha en generös flyktingmottagning. Både de och jag torde vara ense om att den som inte i verklig mening är flykting tar plats från den som i verklig mening är flykting – och har därmed ingen rätt att vistas i Sverige.

Återstår då att komma överens om det där med hur en flykting definieras.

…

När mina föräldrar kom till Sverige 1955 kom de från ett flyktingläger i Trieste där de levt i sju år.

De hade bakom sig en ungdom under andra världskriget då Jugoslavien var ett av de allra blodigaste frontavsnitten. Döden var alltid närvarande. Plötsligt kunde en by vara tömd på manfolk. De hängde i träden längs med den lilla huvudgatan. För varje dödad av partisanerna dödad tysk, avrättades civila. Hur många berodde på humöret för dagen hos dem som gav ordern.

Detta sagt som en förklaring till dem som tycker att jag har föga förståelse för dem som talar om trauman, hemska upplevelser, skräck, hunger, krig och misär som en förklaring till att nutida flyktingar begår brott, vägrar anpassa sig till mottagarlandets seder eller helt stillsamt nöjer sig med att leva på bidrag.

Jag utgår från att mina föräldrar och andra i deras generation bar på trauman med tanke på vad som hänt deras land, släkt och dem själva.

Men liksom för varje flykting som fått en möjlighet till ett nytt liv övervägde hos dem känslan av en stilla lycka. Förundran. Och denna förundran gav dem energi att i alla avseenden arbeta sig in i det nya landet.

När jag var barn åkte vi ibland till de där barackerna i Hallstahammar och hälsade på. Där fanns bekanta från flyktinglägret i Trieste. Jag minns, som vanligt märkligt nog sittande under bordet, de vuxnas samtal om det som de lämnat bakom sig. Jag tror att de var och en återberättade sina upplevelser för att påminna varandra om den nåd de fått uppleva.

Och arbetet för dem var inte bara ett sätt att betala för sig så gott de kunde … arbetet var också något att gå in i och förlora sig i. Minnet av genomgångna lidanden brändes bort av hettan från smältugnar, ångesten som nog alltid fanns där svettades ut ur kropparna.

…

En verklig flykting framlever inte sitt liv i det nya landet i åratal utan att skaffa sig ett arbete eller lära sig språket. En verklig flykting låter sig inte i åratal försörjas av sitt värdfolk. En verklig flykting ser till att hans barn lär sig det nya landets språk och seder och respekterar dem. Ser till att de sköter sig i skolan.

Vi kan med hjälp av statistik se att vi har några hundratusen personer i landet som därför inte kan definieras som flyktingar. Är det rimligt att de är kvar i landet? Är det rimligt att det arbetande folket ska betala uppfostringsinsatser som sträcker sig över generationer för att de ska ska kunna bli en del av Sverige?

Med tanke på mentaliteten i den svenska överheten kan vi dessutom frukta att när anpassningen är slutförd så upptäcker vi att det är det svenska samhället som anpassat sig till de främmande kulturerna.

Dan Korn noterar att i sin avrundning av serien att:

”Så volym spelar roll. Så länge människor i Sverige som lever i hederskultur är i minoritet och om de inte bildar stora enklaver, kommer hederskulturen förmodligen att försvinna på någon generation. Men där de lever i enklaver kommer de inte bara att leva vidare i hederskultur, utan risken är också påtaglig att andra som lever i deras grannskap kommer att anpassa sig till hederskulturen.”

Varför ska vi ta denna ”risk” för människor som inte ens är flyktingar?

Vad menas med att hederskulturen ”förmodligen” kommer att försvinna på någon generation?

…

Jag föreställer mig ibland att min far fortfarande var i livet och kliver in i ett av kaféerna i Rinkeby. Han skulle sätta sig vid ett av borden. Lyssna på de andra som satt där. Höra hur de berättade om krig, död, elände. Efter ett tag skulle han tända ännu en cigarett. Den fjärde. Det hade ju ändå gått en halvtimme sedan han satte sig ner. Han skulle rulla på de massiva axlarna för att försöka få den växande spänningen att släppa. Lätt förtvivlad skulle han se sig om i lokalen; gick det att få en slivo på det här stället? Nu kände han att det verkligen skulle behövas. När han insåg att han var på en plats där inget sådant stod till buds skulle han rynka ögonbrynen, luta sig fram över bordet och förklara: 

”Jag förstår vad ni säger. Bomber, gas, fångläger, människor som skriker i plågor. Livet kan vara ett helvete. Men vad jag inte förstår är varför ni sitter här? Varför arbetar ni inte? Vem betalar ert kaffe?”

Så skulle han fimpat cigaretten, men genast tänt en ny. Rest sig och gått.

…

Tidigare i serien har Dan Korn menat att när de materiella grunderna för hederskulturen försvinner så tynar den bort i sinom tid – såvida den inte är en majoritetskultur.

Men de materiella villkoren för alla dem som inte är flyktingar kommer ju inte att försvinna – det speciella skyddsnät som knåpats ihop för dem kommer att leva kvar.

I min tråd på Facebook i går efter mitt förra inlägg värjde sig Dan Korn mot mitt påstående att hans hållning innebär stora ekonomiska bördor för det arbetande folket.

Han skrev att:

”Jag anbefaller inte de hårdragna saker du drar ur texterna. Som när du i går hade fått för dig att jag anbefaller något som skulle kosta stora pengar. Din fantasi spelar dig spratt. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig föreslagit något som kostar en spänn.”

Strax därefter – ett ett nytt inlägg – påminner han sig dock att:

”En sak har jag föreslagit som kostar, det kom jag på nu. Fler poliser och ett fungerande rättsväsen kommer givetvis att kosta. Men skyll då hellre på dem som aktivt arbetat för massinvandring, de som bär skulden till dagens elände.”

Finfint. Det arbetande folket får skylla på politikerna. Men det kommer ändå att vara det arbetande folket som får slanta upp.

Varför?

Och hur mycket?

Låt oss fundera på hur polis och rättsväsende fungerar. Det räcker ju inte med att vi ska betala för fler poliser och fler åklagare. Mer av samma sort som vi har lär inte lösa några problem. Det behövs en grundlig förändring.

Och hur lång tid kommer det att ta? Tänk på den omorganisation som Dan Eliasson skulle genomföra? Är den alls klar förresten? En sådan omställning lär i sig ta en generation … under tiden kan enklaverna som Dan Korn kallar dem fortsätta som förut.

Dessutom låtsas Dan Korn inte om en annan kostnad. Hans erkännande av att det behövs en bättre polis och ett bättre rättsväsende utgår förstås från bedömningen att det kommer att vara ”stökigt” (som det heter på polisprosa) i samhället under den här långa perioden. Den stökigheten innebär belastningar på alla delar av samhället och dem som bor där. Och därmed kostnader.

Visst skulle jag därför kunna fortsätta att lista kostnader – men det behövs inte.

För det är inte frågan om hur stora kostnaderna är.

Det är frågan om varför det arbetande folket (vare sig de är svenskar eller inte) ska bära kostnader för människor som inte är flyktingar?

Rörde det sig om verkliga flyktingar skulle vi inte ha denna diskussion.

Dan Korns utgångspunkt är fel. Han undviker att ställa frågan om varför vi har människor i Sverige som betecknas som flyktingar men som bevisligen genom sitt uppträdande inte är det. Och han gör sitt yttersta för att vi själva inte ska ställa den fråga han undviker.

(I morgon funderar vi på vad Dan Korn glömmer bort när han diskuterar hederskultur och så filosoferar vi över mångkulturen).

…

Jag ser två små flickor komma gående genom gallerian i Solna Centrum. Uppenbarligen är båda av utländsk härkomst. De går mot biblioteket. En har en klargul stickad tröja, den andra en röd. I famnen håller de båda böcker. Pigga, förväntansfulla ögon. De går målmedet mellan grupper av unga utländska män som står och väsnas.

Jag ser vad som skulle kunna vara en del av Sveriges framtid röra sig genom vad jag fruktar istället ska prägla detta land.

Artiklar

Go´morgon eller go´nattionaldag?

Boris Benulic

I dag är dagen då vi diskuterar något som överheten anser inte existerar.

Nyss var en budfirma ute hos oss på Frösåker och hämtade en kökssoffa från 1800-talet som vi sålt till en utländsk köpare. Känns nästan naturligt att chauffören kom från Polen och köparen fanns i Tyskland. Det svenska kulturarv som inte finns i den politiska debatten existerar definitivt på marknaden för gamla, gedigna möbler och föremål. (Varför sälja soffan? Måste få plats med fler bokhyllor).

När jag kommer in i köket hör jag hur en ung kvinna jämrar sig i statsradion över att det blivit så svårt att gå omkring med slöja i Sverige. Känns som ett självklart inslag på nationaldagen. Visar sig att denna veklagan är ett inslag i radiogudstjänsten. Visst, vad hade jag väntat mig?

…

Funderade på vad som skulle hända om man i Stockholm arrangerade en nationaldag med människor som paraderade och dansade i folkdräkt och talare som berättade om hur stora män och kvinnor format Sverige under århundraden av kamp, och hur de gjort det genom sin förmåga, flit och nyfikenhet.

Arrangören skulle stämplas som utsänd från den del av helvetet där Antje Jackelén föreställer sig att man håller fascister och nationalbolsjeviker fängslade i väntan på att de penslas med en blandning av svavel, svartpeppar och skämda ägg för att därefter placeras på grillen. (Vad säger ni? Tror inte ärkebiskopen på helvetet? Brukar hon till och med predika det? Då fattar jag, smart desinformation från henne, hon kan inte själv misstänkas för att komma från en plats som inte existerar.)

Nationaldagsfirande betraktas dessutom av överhet och kultursidesskribenter i sig som litet efterblivet.

Men om man istället ordnar en nationaldag där det bjuds på ”latinamerikansk mat” och ”afrikansk dans” … som sentida tradition bjuder i Sundbyberg, då ses det som vackert och framåtsyftande … då blir plötsligt nationaldagen värd att fira.

Här ser vi hur överheten skapat en slags utländsk låtsaskultur som inte existerar. ”Latinamerikansk mat”?!? Som om de skulle tillaga samma mat i de peruanska bergen som i Montevideo.

”Afrikansk dans”?!? Som om de skulle röra sig till samma rytmer i Senegal och Namibia.

Svensk kultur trycks inte ens undan av verkliga kulturer utan en slags hybridvarianter som experimenterats fram på ABF:s kurser och mysfikastunder på de invandrarkaféer som drivs av vad som alltså ska föreställa ett bildningsförbund för arbetare. Men förresten … varför faktiskt inte tala om ”afrikansk mat” … Rinkebyrotvälskan betraktas ju av DN kultur som ett språk, liksom graffiti i Rågsved skulle betecknas som konst. Låt oss då acceptera nya, påhittade kulturer som sägs förena hela kontinenter.

Hybridkulturerna skapas av överheten för att deras nya valmanskår lättare ska kunna organiseras, mobiliseras och ideologiseras … och därefter användas.

Det märkliga att de flesta av dem som ser på den ”afrikanska dansen” och äter den ”latinamerikanska maten” verkar vara från Västasien och Mellanöstern.

…

I dag på Sveriges nationaldag kommer de där vanliga uppfattningarna om vad Sverige är, inte är eller har eller inte har varit, att diskuteras extra livligt.

Och alla deltagarna i dessa diskussioner har oftast fel.

De som säger att Sverige aldrig existerat som högt kultiverad nation präglad av befolkningens frimod och dådkraft när det gällde industriell verksamhet eller härnad … de har fel.

De som säger att Sverige i dag är en högt kultiverad nation för att här finns så många kulturer har också fel, väldigt mycket fel; gängmord, skjutningar, parallellsamhällen, kvinnoförtryck och några hundratusen helt bidragsberoende människor i arbetsför ålder är inte definitionen på en kulturnation.

…

Men vem har rätt?

Jag förstås när jag säger:

”I diskussionen om vad Sverige är och varit försöker många leta efter det som utmärker och särskiljer landets utveckling. 

Detsamma sker i diskussioner om svensk kultur. I dessa diskussioner och debatter verkar det märkligt nog vara svårt att komma överens om vad som är ”svenskt”. En del har till och med svårt att föreställa sig att det skulle finnas svensk kultur, svenska seder och svensk mentalitet. 

Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig.”

Texten är hämtad från mitt förord till nyutgåvan av André Bellessorts ”Sverige;

en bok om det land som en gång fanns … och som kan återskapas.

Boken köper du här.

Den är den första i en serie kommande verk som berättar om det där andra landet, det som ännu inte är förlorat.

Artiklar

När utlänningen hyste aktning för svenska politiker

Boris Benulic

Arbetarhövdingen Hjalmar Branting i samspråk med kung Gustav V.

”Om riksdagen ej hunnit sina göromål till den 15 maj, fortfara de att sammanträda utan att få ett öres ersättning. Detta förlängande af deras vistelse i Stockholm, som är ofördelaktigt för deras ekonomi, bedröfvar dem mycket. De beklaga sig ändå inte; de fördraga, att staten, som inte alls betalar arfvode åt första kammaren, ger en summa i ett för allt åt de folkvalda riksdagsmännen; de anse det ej för ett kränkande af deras värdighet, att man betraktar dem som entreprenörer för offentliga arbeten och att man betalar dem för det arbete de fullgjort och ej för den tid dess fullbordande kräft. De äro i sanning ej underhållande för utlänningen! Men utlänningen hyser aktning för dem och ser i dem kungariket Sveriges stora kommunalstämma.” (Sverige s. 173)

När den franske författaren André Bellessort reser genom Sverige vid förrförra sekelskiftet förtrollas han av landskapet, skogarna, människorna, kulturen och politiken.

Begrunda hans beskrivning av riksdagens arbete. De valda får sitt arvode när deras värv är klart och fullgjort till belåtenhet. De får inte betalt beroende på den tid det tagit.

Jämför det med dagens riksdagsmän och deras inställning. Myglandet med var man är skriven eller med sin föräldraledighet. Långsamheten i tanke och handling när man väl är i tjänst. Snikenheten som tar sig uttryck i att man uppbär ersättning när man lämnar riksdagen … istället för att söka arbete.

Så visst var det bättre förr. Även om befolkningen inte bytte kylskåp vart femte år.

Om du vill övertyga dig om det, och bli påmind om vilket tillstånd som ska återställas, kan du läsa André Bellessorts ”Sverige”. Boken beställer du här.

Artiklar

“… ett land med hög kultur”

Boris Benulic

Den svenska självinsikten blir alltmer begränsad. Man måste gå tillbaka i tiden, till utländska besökares bild av Sverige, för att förstå vad landet åter kan bli.

Man ska ju inte tala om svensk nationalkaraktär annat än i ursäktande – eller än hellre – nedsättande syfte. Läser man svenska tidningar får man lätt ett intryck av att svensken ofta har någon form av diagnos vars bokstavskombinationer fastställer vilken form av psykisk ohälsa han eller hon lider av. 

Men när man läser André Bellessorts reseskildring ”Sverige” måste man fråga sig vad som hänt i landet sedan Bellessorts besök för 120 år sedan. Den franske besökaren förundras ständigt över den muntra frimodigheten han möter hos svenskarna:

”Denna optimism är själfva urgrunden för den svenska karaktären. Hvarken kristendomen eller reformationen ha förvanskat den hjärtliga kärlek till lifvet, som den skandinaviska hedendomen öfverflödade af. Teologerna insöpo den ur samma mjödhorn, som de gamla jarlarna sjungande räckte hvarandra. Skalderna ha ej bemängt den med någon bitterhet, hvarken psalmförfattarna eller de, hvilkas disharmoniska snille till sist slocknat i vansinne. Deras dysterhet har icke förtviflans tonfall. Deras brännande trånad är endast en orolig längtan hos själar, som tro på lyckan.”

Och i dag förklarar den svenska överhetens representanter för oss att det som präglar svenskarna genom historien blott är barbariet.

Det Bellessort möter är något helt annat:

”Det är en gång för alla ett faktum, att Sverige är ett land med hög kultur och den bästa undervisning i världen. Dess lärda bildning står kanske inte så mycket högre än andra nationers, men dess folkundervisning! Jag känner intet folk, som är mera stolt öfver att kunna sitt abc och de första grunderna.” 

Vi bör läsa Bellessort för att bli påminda om vad som en gång kännetecknade Sverige och dess befolkning, och för att vi ska börja kämpa för att det tillståndet ska återställas.

Boken beställer du här.

Artiklar

De som förlorar sig själva mister till slut sitt land

Boris Benulic

Varför får du känslan av att tala med någon som är framodlad i ett provrör när du lyssnar på en svensk politiker? (Nej, låt oss inte diskutera om provröret var rengjort eller inte – det är illa nog att vi har att göra med en laboratorieprodukt)

Det ståtliga paret är från filmatiseringen av Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”. Den som tycker att de är väl nordiska i sin utstrålning kan kanske finna tröst i tanken på att Ström var kommunist när boken skrevs och sedemera blev socialdemokratisk riksdagsman samt ordförande i Stockholms stadsfullmäktige.

Hur Sverige ska styras är numera mest en fråga om vad som är mest lämpligt för byråkraterna och politiker. Landet indelas efter vad som passar dem administrativt och ekonomiskt.

Och det är inte givet att det som passar politiker och byråkrater leder till resultat som passar dig och mig.

Överhetens syn på landet märks också i hur de talar om det. De talar inte alls om det. De verkar inte ha levt i Sverige.

De skriver böcker och memoarer som handlar om dem själva, men där beskrivs liv framlevda bortanför eller utanför vanliga människors liv. När de beskriver sin barndom eller ungdom finns där inget som doftar och växer, inget om naturen, men heller inget om platser där människor arbetar, handlar och roar sig. Det är mer av: ”… och då sa jag till Fidel Castro” eller ”… och som jag förklarade för Margaret Thatcher” eller "... min motion på ungdomsförbundets kongress fick en majoritet av delegaterna med sig."

Dessa politikers tal innehåller heller aldrig några hänvisningar till platsen eller platserna som format dem, eller ens till den plats där de för tillfället befinner sig för att värva röster. Jo, de säger namnen. Men det är så uppenbart att det sägs utan någon känsla av något slag.

Jämför med forna tiders politiker – en del av dem skrev till och med romaner om sin uppväxtmiljö; som den socialdemokratiske riksdagsmannen Fabian Månsson (om Blekinge) eller riksdagsmannen Fredrik Ström (om Halland och Simlångsdalen). När den tidens politiker talade till och om människor var det uppenbart att de var formade av sin hembygd, men de förstod också vad som kännetecknade förhållandena för dem som levde i andra delar av landet.

Både känslan för hembygden och kunskapen om andra hembygder är i dag frånvarande i politikers språk – och förstås därmed och därför – i deras handlingar. 

Det förvånar mig inte, annat är inte att förvänta av en politikerkast formad i avskildhet och bara intresserad av vilka krav den egna partiapparaten eller myndigheten ställer på dem under deras fortsatta karriär.

Vad som oroar mig är att människor i allmänhet har slutat betrakta sig som delar av en bygd, som boende i en stad eller ett samhälle. Alltför många har anpassat sitt tänkande till det där rutnätet överheten lagt över landet. Om kravet kommer kan vi utgå från att många kommer att gå med på att identifiera sig med gps-koordinaterna för den plats de bor på – och så några siffror till för att kunna särskiljas från andra som bor på samma plats.

De däruppe kommer att säga att det innebär ökad frihet – ju mer avklippt individen är från alla band till omgivning, hembygd och historia – desto mer kan han eller hon göra vad de vill; det garanterar staten.

Just därför behöver vi en mental motståndsrörelse, ett tjurigt ifrågasättande av hur överheten beskriver landet och oss. Ett envist hävdande av att frihet uppnår man först när man vet vad man vill, och det vet man först när man förstår vem och vilka som format en själv. När man förstår det kan man välja att förflytta sig … på olika sätt. Men att följa överhetens uppmaning att sträva efter att bli en isolerad individ stadd i ständig förändring, se det är något helt annat. Det påminner mest om en oordnad flykt.

Vi behöver söka oss bakåt för att se vad vi gått miste om i kulturell rikedom och mångfald och futtigheten i det som erbjuds istället.

André Bellessortes nyutkomna bok "Sverige"handlar om hans upplevelser under resor i vårt land under de första åren på 1900-talet. Det är ett verk kan hjälpa oss att se klarare vad som riskerar att gå förlorat, kanske för alltid. Du kan beställa boken här.

Artiklar

Om hur Sverige var – och åter kan bli

Boris Benulic

En ny bok som får oss att förstå vad som kan gå förlorat.

I dag utkommer förlaget Cultura Aetatis med en nyutgåva av den franske författaren André Bellesorts bok ”Sverige”. Den skildrar Bellessorts resa genom Sverige de första åren på 1900-talet.

En självklar läsning för den som vill veta mer om Sveriges historia, folk, natur och kultur – allt skildrat av en betraktare som trollbinds av sitt möte med landet och dess människor.

”Sverige” är också en utmärkt julklapp till den som fått för sig att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har rätt i sina uppfattningar om att Sveriges historia är en berättelse om barbari och efterblivenhet.

Ur mitt förord:

"Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig. 

Vi möter i detta verk ett land som kännetecknas av de ständiga skiftningarna. Allt förändras hela tiden. Landskapet. Människorna. Dialekterna som ibland kan påminna om olika språk. Mentaliteten. 

Men människorna förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Här öppnas för oss en annan värld än den som propagerats de senaste 20 åren. Där har vi ställts inför Sverige skildrat som fattigt och okultiverat. Ett rike där brunt och grått var de dominerande färgerna, ett land så fattigt att bara armodet gick i arv. 

Denna strävsamma nation frambringar också stora författarskap som Selma Lagerlöf, Almqvist, Heidenstam, Strindberg och Fröding – och Bellessort för dem närmare oss genom sina möten med dem. 

…

Min förhoppning är att många läsare genom denna nyutgåva ska upptäcka den rikedom och mångfald som finns i begreppet ”svenskt”, och inse att denna verkliga mångfald riskerar att gå förlorad.”

Boken beställer du här.

Kommentarer

Borta på vinden, tomtar på loftet

Boris Benulic

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Kommentarer

vem vinner coronakampen?

Boris Benulic

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

Krönikor

“Lärd okunnighet, pedantiskt barbari”*

Boris Benulic

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.