Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.

Förr sa vi att de som hade problemformuleringsprivilegiet hade makten. I dag verkar man inte behöva kunna formulera sig alls för att få makten. Man ynkar sig lite bara (fast man är vuxen ... och så får man som man vill. Barn förväntas däremot lida i tysthet.

Antagligen hade de stora planer för honom när de såg sin lilla telning ligga där i vaggan. Därför gav de sin son namnet Attila; hunnerkungen som på 400-talet e.Kr skapade ett imperium i Europa.

Den Attila vi ska prata om har dock inte byggt ett rike som det Attila hunnerkungen skapade; det sträckte sig från Svarta havet in i Centraleuropa, från Donau upp till Östersjön, han trängde in i Frankrike och Italien. Han kallades Guds gissel.

Vår Attila är väl i och för sig ett litet gissel, men han plågar oss inte som anförare för härjande barbarer, han pinar oss istället i sin egenskap av krönikör i Expressen med ”inriktning på jämställdhet”.

Jag har en känsla av att den gamle hunnerkungen inte riktigt skulle gillat att Attila Yoldas var hans namne.

Atilla Yoldas är en usel skribent, men en smart varumärkesbyggare och det är hans marknadsföringsförmåga av den egna personen som gjort att han lyckats skaffa sig ett utrymme i medströmsmedia. Det drar mot det genialiska att satsa på att mestadels skriva om genusfrågor, feminism och allmän snällhet samtidigt som man försöker se ut som en medlem av den yngre generationen turkiska hallickar på Herbertstraße i Hamburg. De flesta tror att Yoldas varit just det (när de ser hans byline) men att han sett ljuset  – kanske efter att ha läst Expressens kultursida eller något liknande. Värdegrunden gör att vi alla extra mycket älskar män från tredje världen som lärt sig stycken av PK-manualen utantill och deklamerar dem i tid och otid.

I sin senaste kolumn ägnar Atilla Yoldas sig dock inte åt att propagera för allmän mjukhet i alla sammanhang utan nu vill han få oss att förstå att vi inte får håna dem som pratar Rinkebysvenska eller någon annan gatukorsningsslang kännetecknad av gutturala strupljud och gurglingar.

Atilla Yoldas har sett serien ”Snabba Cash” och…:

”Dagarna efter jag sett ”Snabba Cash” tar jag orden till mig igen, känner på dem. Ord som ”abow”, ”yao” och ”bre”. 

Enkla ord som skänkte mig gemenskap i en mångkulturell sfär. Det är ett språk som bygger på integrationen av flera språk, för mig en fantastisk symbol för mångfald.

Samtidigt ser jag nu hur den förvrids i sociala medier. Hur kända, vita komiker gör sketcher där orden enbart används som koppling till våld, hot, kriminalitet. Hur vita influencers skämtar på bekostnad av den socioekonomiska utsatthet som serien skildrar.”

Jo, men vad väntar han sig?

Fast … finns det inte exempel på integration av flera språk som skapar något nytt och vackrare … jo, faktiskt. Se bara på alla sydslaviska språk som genom seklerna utvecklat dialekter som närmast är att beteckna som nya språk, slovenskan har till exempel 48 dialekter som de skiljs åt genom hur de påverkats av italienska, tyska, och österrikiska dialekter, av latin, ungerska, men även genom påverkan från tjeckiska och slovakiska. Ett språk där dualis lever kvar som form.

I USA har vi Texastyska och Pennsylvaniatyska och i Louisiana har vi Louisiana French och Cajun English och så där kan vi hålla på. Människor har ofta befunnit sig på vandring genom historien – för att fly erövrare eller för att själva erövra nya områden. Kulturer och språk skapades. 

Jag använder givetvis imperfekt.

Skapandet av språk och kulturer är ett avslutat dåtida fenomen. Numera skapas inget nytt på dessa områden, numera utvecklas inte ens de existerande språken och kulturerna.

Nu skapas bara rotvälska när det gäller språk.

Allt blir fulare. Vi blir dummare. Vi talar och tänker sämre.

Och en del av oss skyller på ”socioekonomiska förhållanden” för att förklara att de på ett, två eller tre årtionden inte lärt sig tala något som ens påminner om riktig svenska.

Det säger något om bristen på förstånd och energi hos de berörda om ”ord som ”abow”, ”yao” och ”bre” leder till ”gemenskap” dem emellan. Om detta skulle vara ”en fantastisk symbol för mångfald”.

Atilla Yoldas störs över att fikonätarnas fikonspråk kopplas till kriminalitet och våldsdåd … men vilka andra aktiviteter kan man ägna sig åt om man har ett ordförådd som består av ljud som blivit över i olika språk, ljud som ingen verkar velat ha? De som knåpar ihop dessa ljud till något nytt och kallar det ett språk kommer att själva hamna i kategorin för ”dem som ingen vill ha”.

Man kan tycka att det är sorgligt. 

Jag gör det.

Men än sorgligare är försöken att glorifiera att människor talar som om de tvingats sniffa thinner sedan födseln.

I onsdagens Radio Bubbla behandlade vi Attila Yoldas lite kort inledningsvis för att sedan gå över till att diskutera vad som händer när man lägger ner en skola befolkad av sådana elever som Attila tycker talar ett vackert språk och bussar ut dessa till fyra andra skolor i kommunen.

Det var vad som utspelade sig i Örebro när Vivallaskolan lades ner och bussning inleddes.

Nu har man studerat resultatet under de tre år som gått.

Resultaten visade sig bli sämre för de utbussade eleverna. Gymnasiebehörigheten minskade från 59 procent till 42 procent. Integrationen blev heller inte bättre.

De som författat rapporten tror att den bristande integrationen kan bero på ”negativa förväntningar” hos eleverna på de mottagande skolorna.

Men allt annat hade ju varit underligt.

Om man bor i Örebro kan man i princip dagligen läsa om brott och våldsdåd i Vivalla. Dessutom har väl ingen svensk förort haft lika många terroristturister som åkt till Syrien?

Skulle eleverna på de mottagande skolorna haft ”positiva förväntningar”?

Här har de vuxna i samhället helt misslyckats med att skapa ordning, frid och ro i områden som Vivalla.

Och det slutar med att barn i högstadiet får skulden för den dåliga integrationen därför att de har ”negativa förväntningar”.

*Rubrikens citat syftar på ett uttalande som tillskrivs Attila, hunnerkungen; där förklarar han att han inte bara vill se sina motståndare förlora, utan det ske på det mest skrämmande sätt medan deras föräldrar tvinges åse det hela.

Många barn i Sverige tvingas dagligen vandra iväg till en skola där de förnedras.

Och givetvis sker det i föräldrarnas åsyn. Men de väljer att blunda. 

En liberal ledarskribent förklarar hur ett problem ska lösas. Men hon förstår inte ens vad som är problemet.

I DN angriper i dag ledarskribenten Susanne Nyström dem som vänder sig mot stängning av skolor i förorterna och utplacering av eleverna i skolor som fungerar bättre.

Nyström ställer inte frågan varför skolorna i förorten fungerar sämre.

Och det är den viktiga frågan.

Det vi talar om är inte att lära barn och unga att bygga fusionsreaktorer eller att genomföra operativa ingrepp i tjocktarmen.

Det vi talar om är att lära barn och unga läsa, skrivna, räkna. Förmedla basala kunskaper.

Det som krävs då är lugn, ro och ordning och elever som fattar att de ska sitta still och insupa kunskap.

Läraren behöver inte vara ett pedagogiskt snille för att bibringa dem denna kunskap om de har rätt inställning.

Om de inte har rätt inställning är det fel på deras hemförhållanden och uppfostran.

Hemförhållanden botas inte annat än i undantagsfall genom byte av skola.

Vad vi nu riskerar är att stora grupper elever slussas över till nya skolor dit de tar med sig sin attityd, och försämrar undervisningen på skolan för alla.

Susanne Nyström hävdar att skolstängningar och bussning av elever inte är statssocialism.

I detta är jag enig. 

Statssocialism kan uppvisa mer eller mindre motbjudande former, men tvekar inte om att barnen ska lära sig elementära saker – och att det sker genom ordning, reda och disciplin.

Skolstängningar och bussningar enligt Susanne Nyströms modell är istället exempel på kuddrumsliberalism.

Och i det rummet kan ingen höra dig skrika när du får en kudde tryckt över munnen.

Ser du mattan i det blå? Allt du önskar ska du få!

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula.

Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

De köper en ny matta och lägger över sådant de inte vill ska synas.

Nyligen var det parmiddag hemma hos Löfvens och Morgan Johansson och Annika Strandhäll var mäkta imponerade över inredningen.

Annika: ”Men Stefan, så ombonat ni har det. Mattor överallt. Lager på lager”.

Stefan: Höhöhö, ja visst är det mysigt. Vi hinner ju aldrig städa här hemma. Och RUT-avdrag törs man ju inte använda, det skulle se illa ut. Men matthandlaren nere på gatan har alltid rea, så blir det inte så dyrt. Ännu billigare blir det ju om jag inte vill ha kvitto.

Morgan: Men Stefan …

Stefan: Ja vadå? Klimatet!

Morgan: Klimatet, vad har det med det hela att göra? Inget kvitto!?

Stefan: Matthandlaren frågar alltid om jag vill ha kvitto eller om jag bryr mig om regnskogarna.  Tänk om alla tackade nej till kvitto så många träd som skulle sparas! Nej, nu sätter vi oss till bords. Det blir korv med bröd.

Annika: Det ska bli gott. Och jag måste säga det igen. Det blir så ombonat med alla dessa lager av mattor. Visst, det blir lite lågt i tak, men det gör det bara mysigare. Och du har väl inga problem med att takhöjden är så låg Morgan (klappar sin moatjé på huvudet).

Under middagen utspinner sig ett samtal som leder till att de närvarande får en briljant idé. Löfvens idé om att man istället för att städa och rengöra bara köper en ny matta och lägger ut skulle ju kunna överföras till hela samhället.

I morse kunde jag i statsradion att man redan börjat rulla ut den lösningen över landet.

I nyheterna bekymrade man sig över skolsegregationen.

Inslagets utgångspunkt var att skolsegregation är fel och att den beror på bostadssegregation.

Utifrån denna ståndpunkt granskar sedan ett antal av landets kommuner. Alltså är det bra att stänga skolor som är "segregerade" och flytta eleverna eller öppna en ny skola.

Om den gamla mattan inte döljer problemen, köp en ny.

Om nu reportrarna vore objektiva och intresserade av att söka fakta kunde de ju undersökt frågor som:

– vad händer om man placerar elever med en helt annan bakgrund tillsammans med elever som är uppväxta i ett svenskt kulturellt sammanhang?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kultur?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i språkkunskaper?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kunskapsnivå?

– hur är det med bråk, stök och våld på "icke-segrerade" skolor?

Ingenstans i reportaget ställs frågan dessa frågor – istället är den självklara utgångspunkten att det är bra om elever med en icke-svensk bakgrund får gå på samma skola som elever som talar svenska. Det löser allt.

En flicka på en skola i Malmö får säga att: "Det är fint att man får lära känna andra från hela Malmö".

Därmed är allt sagt som behöver sägas. Ett barn får konfirmera att det som sker är barock rätt.

På så sätt etableras det som en sanning att så blandade skolor som möjligt är det bästa för alla elever. 

En ny matta har lagts ut.

"Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten."

Per Molander har varit ordförande i Jämlikhetskommissionen som nu lagt fram sitt betänkande.

Resultatet av den ökade invandringen de senaste tio åren är att du som har ett arbete, äger din bostad, har familj och sparar och planerar för din och deras framtid kommer att få försämrade villkor.

Dessutom kommer du att leva i ett land där opinionsbildningen styrs hårdare och där det offentliga vill att det är obligatoriskt för dina barn att börja förskolan vid tre års ålder.

Allt enligt vad som föreslås i den statliga utredning som överlämnades till Magdalena Andersson 6 augusti, Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet” (SOU 2020:46)

Jag har läst utredningens 528 sidor och redovisar här några av de åtgärder som anses vara nödvändiga för att Sverige ska överleva som nation. De föreslagna ingreppen är till för öka jämlikheten och integrera de invandrare utan vilka landet påstås gå under.

”Tidsfaktorn är viktig. Sverige har ett fönster på kanske tio till femton år för att utnyttja en demografisk situation som är gynnsam, under förutsättning att de som är i arbetsför ålder också finner en plats på arbetsmarknaden.” (s. 18)

Med ”demografisk situation som är gynnsam” syftar man på dem som invandrat, de anses utgöra ett nödvändiga tillskott av personer i lämplig ålder. 

Det konstateras också att det är ”nödvändigt att utforma politiken med detta bredare perspektiv”.  Det räcker inte med de lagar, regler och bidrag som finns i dag. Staten måste gripa in djupare i människors liv är det entydiga budskapet. Men det gäller i första hand dem som i olika avseenden anses ha mer ”fysiskt och finansiellt kapital, humankapital och socialt kapital”. Det är de mer än andra som får se sitt liv påverkas. För ett uttalat mål för utredningen är att anvisa hur ”jämlikheten” ska ökas.

Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten:

”Föräldrar försöker på olika sätt skapa så gynnsamma förutsättningar för sina barn som möjligt, och det kommer därför på sikt inte att råda jämlika förutsättningar, om ingen utjämning av utfall sker.” (s. 22)

Och det är staten som ska utjämna detta utfall, bland annat genom insatser på skolområdet:

”Samtidigt är ett väl utbyggt utbildningssystem ett av de viktigaste instrumenten för att jämna ut livschanser och för att skapa och vidmakthålla jämlikhet i ett samhälle.” (s. 24)

Ett väl utbyggt utbildningssystem innebär för utredarna att:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.” (s. 49)

Det kommer inte att löna sig att protester om man inte vill se sitt barn tvingas in i förskolan vid tre års ålder för:

”En direkt konsekvens av dessa utgångspunkter är att de politiska problem som rör uppväxtförhållanden och det tidiga livets villkor ska ses ur barnets synvinkel. Föräldrar är normalt företrädare för barnen, men i de fall då det uppkommer konflikter mellan barnens och föräldrarnas intressen är det barnens bästa som ska ges företräde.” (s. 37)

Och barnets bästa har ju definierats som att det ska börja skolan så tidigt som möjligt.

Det erkänns dock i utredningen att skolan i dag brottas med problem: 

”Utrikes födda uppvisar stadigt sämre resultat. (s. 26) 

”… akut och långsiktig brist på kompetenta lärare. (s. 26)

Problemen anses bero på fel i den politik som förts när det gäller hur utbildningen  organiseras, inte på för många nya utländska elever. Men man medger i viss mån att invandringen efter sekelskiftet inneburit nya utmaningar:

” Vad som har komplicerat frågan efter sekelskiftet är ett stort inflöde av både flyktingar och arbetskraft från geografiskt och kulturellt mer avlägsna länder.” (s. 28)

Man diskuterar dock inte alls möjligheten av dessa kulturer inte är förenliga med svensk kultur utan konstaterar att allt är svenskarnas fel som inte ställt om i tid till en bättre mottagning:

”Detta ställer större krav på anpassningsåtgärder.”

Ansvaret ligger på Sverige och dess invånare.

Genomgående i utredningen ses det inte som ett problem i sig att den absoluta merparten av invandringen efter sekelskiftet kommer från den muslimska kulturkretsen. Ingenstans diskuteras åtgärder mot seder och bruk hos invandrare från denna kulturkrets.

I två fall gör man försynta påpekanden: 

” Mödrar med muslimsk bakgrund bör upplysas om riskerna för fosterutvecklingen med fastemånaden Ramadan.” (s. 284) samt att:

 ”Den fria etableringsrätten har också försvårat försök från det offentligas sida att integrera barn från olika miljöer.  (s. 48)

Det senare konstaterandet är ett mycket milt sätt att beskriva de problem som präglar muslimska friskolor.

För utredarnas finns det ett problem till förutom att de statliga bidragen och stöden är otillräckliga för de nya invandrarnas behov – och det problemet är fördomar. Utredningen påpekar därför vikten av att opinionsbildningen styrs hårdare genom tydligare signaler från politikerna:

”Politiken, massmediebilden och den offentliga debatten spelar stor roll för hur tendenserna förstärks eller försvagas. Vilka möjligheter till samarbete som skapas och vilka signaler som sänds ut från ledande politisk nivå har därför stor betydelse för vilken väg utvecklingen tar. Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå, framför allt i ekonomiskt sårbara grupper som arbetslösa och sjukskrivna. ” (s. 29)

Pensionärer som klagar på sin pension kan alltså räkna med uppfostrande artiklar framöver.

Ojämlikheten är alltid definierad som ett objektivt problem när det gäller invandrare, som en fråga om sociala villkor och ekonomi, när det gäller pensionärer och svenska arbetslösa är sämre objektiva villkor inte ett problem som måste åtgärdas. Däremot är det ett problem om de har en negativ attityd till att de har sämre villkor än nyss invandrade. 

De nya invandrarnas ”ökade ojämlikhet” beror: ”… huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna.” (s. 34)

De som arbetar får en bättre inkomstutveckling över tid än de som lever på bidrag. Alltså ska bidragen höjas. Vilka ska då bekosta detta?

Du som äger en villa eller en bostadsrätt kommer att få betala.

”Beskattningen av ägt och hyrt boende bör harmoniseras. Skatt eller avgift på ägda bostäder bör vara proportionell utan tak ovanför ett visst lägstabelopp. Värdeökningar på boende bör beskattas som andra kapitalvinster.” (s. 54)

Den vinst du kan göra vid försäljning av ditt boende ska alltså ökas från 22 procent till 30 procent som är skattesatsen i dag för kapitalvinster. Men samtidigt föreslår utredningen att skattesatsen för kapitalvinster ska öka:

”Skatten på kapitalinkomster bör höjas, med riktpunkten att en enhetlig skattesats ska gälla för alla kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatt bör återinföras, och förutsättningarna för en förmögenhetsskatt bör utredas.” (s. 60)

Ojämlikhet skapas i utredarnas ögon av att människor arbetar, sparar, investerar och ofta gör detta för att ge något till sina barn.

Det skapar för utredarna en slags dubbel ojämlikhet. Dels får den som skapar något som kan ärvas det bättre än många andra – dels får dennes barn bättre förutsättningar i sitt liv. Något som för utredarna är fundamentalt orättvist – framförallt gentemot dem som har invandrat. 

En annan möjlig inkomstkälla som utredarna pekar på är momsen på mat. Den kan fördubblas:

”… en höjning av momsen på livsmedel till standardnivån 25 procent med kompensation till barnfamiljer och låginkomsthushåll – netto 15 miljarder kronor.”

(I morgon fredag går vi vidare och diskuterar utredningens syn på segregering, fördomar, familjen, brott, arv och miljö. På lördag går vi igenom vilka som arbetat med utredningen och vilka följder den kan tänkas få.