Essäer

Vad är en ukrainare? Och vad är en israel? I

Boris Benulic

"... som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar."

Lidandet i Ukraina upprör många, och vem berörs inte av modet hos dem som försvarar sitt land? Känslorna hos människor som ser allt detta är starka och mycket förståeliga – men vad händer om nyhetsflödet börjar styras av känslor? Om de som rapporterar inte vet något om det land de rapporterar från – och om de som läser eller ser på tv-nyheterna vet ännu mindre?

Jag plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Artiklarna blev en serie i Morgonposten.

Det blev en resa från Lviv, till Kiev och Odessa – och genom historien; från 800-talet fram till i dag. Långt och vindlande, men sådan är Ukrainas historia.

Men jag ser i efterhand att serien egentligen också kom att handla om – och ge en bakgrund till – det som i dag sker i Israel och i Gaza. Kanske hade inte ens dagens Israel existerat utan gårdagens Ukraina?

Därför publicerar jag nu också serien här.

De följande tre artiklarna publiceras de kommande dagarna.

..................

Den stadiga kvinnliga servitrisen stirrar på mig medan jag beställer. Hon rör inte en min. Stirrar bara. Stirrar ogillande. När min beställning är klar står hon kvar. Tyst.

Hon påminner lite för mycket om Rosa Klebb i Agent 007 ser rött.

När hon slutligen tydligen bestämt sig för att säga något visar det sig att hon också låter som Rosa Klebb. Mycket långsamt, lite trevande, men på korrekt engelska säger hon:

”Sitt inte så där. En man sitter inte så där. Sitt upp. Sitt rakt. Vi serverar inte personer som sitter på det sättet.”

Jag sitter förvisso liksom lite uthälld i stolen av pur utmattning. Min följeslagare fotografen Tommy sitter mer upprätt, men sträcker ändå på sig för säkerhets skull.

Vi är båda rätt utmattade. På det hotell vi först tagit in på visar det sig att en koloni med stora råttor ockuperat utrymmet under badrummets badkar.

I receptionen har de en mycket begränsad förståelse för våra klagomål; den ansvarige ger uttryck för en stillsam förvåning över att vi vill byta rum – det är typ: ”Ja, jag förstår ni har råttor i badrummet … och?”

Han kan heller inte lämna några garantier för att det inte finns några råttor på de lediga rum som finns på hotellet, och vi frågar om han kan rekommendera något annat hotell i staden där råttor inte är en del av inventarierna.

Han tänker efter och förklarar till sist att:

”På Grand Hotel finns det nog inga råttor”, men ”It is very, very, very expensive”.

Det är något vi redan är införstådda med. Staden har två hotell, vårt råtthotell och Grand Hotel. Fotografen föreslår att vi ändå ska stanna. Han påminner mig om att på vart och ett av hotellets våningsplan sitter det en kvinna vid ett litet bord – hon ska vaka över gästerna – men hon säljer också små tvålar och stora flaskor med vodka.

Om råttorna låter för mycket går du bara ut och köper en flaska vodka till, säger Tommy. Men till slut förstår han att det finns inte tillräckligt med vodka i ens i denna del av världen för att hålla min råttfobi i schack.

När vi väl vandrat genom hela staden med all packning (taxibilar är lika ovanliga här som hotell) visar det sig att det finns ett stort rum ledigt på Grand Hotel. Att ringa visar sig vara omöjligt.

Den förbindlige mannan i receptionen säger att det lediga rummet håller på att städas och sedan kan vi få det.

Om en timme kanske då, frågar jag.

Nej, om några timmar, svarar receptionsmannen med en beklagande skakning på huvudet.

Om några timmar!?

Ja, den förre gästen blev mördad på rummet i natt. Skjuten i huvudet. Det tar lite tid att få det i ordning … ”much blood … and brains”.

Ni har inga andra rum?

Nej, men ni kan vänta i vår utmärkta restaurang. Den som mördades i ert rum uppskattade restaurangen mycket. Mycket världsvan man. Han var en kanadensisk affärsmän som var här för att investera i jord och skog.

Mord på ett hotellrum? Inget underligt alls vid den tiden i Ukraina. Eller senare heller för den tiden. När jag i dag i nyhetsflödet ser namnet på ukrainska oligarker känner jag ofta igen namnen från 1990-talet. Det var då de började sin resa mot rikedom och makt. Inte genom sparsamhet eller kloka investeringar, utan genom att låta konkurrenter försvinna – om inte annat genom att spränga dem i luften. Men märkligt nog förekommer dessa i dag mäktiga mäns namn sällan i nyhetsflödet – det är nästan enbart ryska oligarker vi hör talas om.

Under de fem timmar vi får vänta i restaurangen sjunker jag allt längre ner i stolen av pur uttråkning och utmattning. Det mest underhållande är att betrakta hur de andra gästerna i restaurangen ägnar sig åt att vispa bubblorna ur sin champagne.

Det är i den ihopsjunkna positionen jag befinner mig när jag försöker göra en ny beställning.

Vi befinner oss i Lviv, det har gått fyra år sedan Ukraina blev självständigt, men jag kommer under vår reportageresa att upptäcka att den där formella självständigheten inte på något sätt egentligen innebar att landet nu är fritt. Inte bara så att årtionden av sovjetisering format människor och mentalitet, människorna är fortfarande fångna i en tusenårig historia av krig, inbördes splittring, massmord – som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar.

Men den ”gårdag” Babel talade om sträckte sig åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och den har format ukrainares beteende och deras sätt att se på andra ukrainare – och på ryssar … och européer.

En del talar om att Ukraina skapades på 800-talet. Men det är egentligen först här i Lviv man börjar tala om ukrainare som ett eget särskilt folk –  som en nation.

I dag betraktas Ukraina som en nation – såvida man inte är anhängare av Vladimir Putins historieuppfattning – som i dag beskrivs i svenska media som ”förryckt”, ”galen”, ”lögnaktig”; ord som SVT:s reporter Bert Sundström använde sig av när han stod i Kiev och skulle göra ett nyhetsinslag om situationen under krigets första dagar. Det blir lite konstigt när Aktuellts nyhetsreportrar börjar läsa upp ledarartiklar.

Men Sundström är en av många som håller sig till sanningen för dagen, och därför har Ukraina alltid existerat – men den som befinner sig i Lviv lär sig snart att så inte är fallet.

Dock kan det bli så att Ukraina nu genom det som sker blir en verklig och självständig nation.

Jag som besökt landet, och lärt känna människorna känner nog mer än de flesta när jag ser bilderna på flyende kvinnor och barn som vandrar på väg mot den polska gränsen. Möjligen kommer deras män som stannar för att kämpa kunna visa att Ukraina är en verklig nation.

Men kan man tala om verkliga och overkliga nationer? Jo, jag tror det.

Icke-historiska nationer

1848 publicerar den unge Friedrich Engels en text i Neue Rheinische Zeitung. Det är de stora nationella upprorens år i Europa – folken i Central- och Östeuropa reser sig och försöker bryta sig loss från imperier och statsbildningar där de ser sig som förtrycka minoriteter. Hela det habsburgska väldet skakar. Engels förklarar i sin artikel att det finns ”historiska” och ”icke-historiska” folk. Till de historiska folken hör tyskar, ungrare och polacker. Till de icke-historiska räknar han tjecker, sydslaver, ukrainare, slovaker, rumäner och saxare.

De icke-historiska folken är för Engels dömda, kanske inte att försvinna som morgeter eller etrusker, men till att sakta men säkert försvinna och blandas upp tills de bara lever kvar i minnet hos människor som är så gamla att ingen lyssnar på dem. Engels betraktade de icke-historiska folken som farliga för utvecklingen – de var beredda att liera sig med vem som helst för att få bilda egna stater – och därmed stod de i vägen för de historiska folkens frihetskamp.

Nu måste man förstå att den unge Engels inte var ensam om sin uppfattning, den var allmänt vedertagen i de tyska staterna, i Frankrike, England och Ryssland – inte bara under 1800-talet utan ända fram till andra världskriget. En stor del av mellankrigstiden ägnade Europas politiker åt att försöka reparera vad de ansåg vara kontinentens stora problem – Versaillesfördraget hade skapat en mängd, svaga och instabila mindre stater som inom sina gränser hade stora nationella minoriteter. Ukraina existerade inte under denna period som en självständig stat, bara som ett territorium som Ryssland, Polen och Tyskland såg som ett område som till stora delar borde tillhöra dem.

Sättet att se på historien som en tidsrymd där nationer måste bevisa sin livskraft kan verka obehagligt – och dessutom felaktigt. För den som studerar en karta över dagens Europa kommer att upptäcka att – minsann finns där inte ett Tjeckien, ett Slovakien, och rentav fem sydslaviska stater, ett Rumänien och … ett Ukraina. Men är det verkligen givet att det som finns uppritat på en karta i dag existerar som något annat än en konstruktion, som något skapat av segrarmakterna i första och andra världskriget? Och kan det vara så att många av de stater som vi ser som självklara i dag i Europa inte har blivit det av egen kraft utan på grund av att det varit till nytta för någon stormakt?

I nyhetsflödet i dag beskrivs Lviv som en del av Ukraina, vi möter i reportagen en bild av en stad som är flyktingarnas sista anhalt innan Polen. Gränsen ligger mindre tio mil bort. I går när jag uppdaterade Morgonpostens livetråd om kriget skrev jag om hur stora rökmoln låg över staden. Under ett ryskt raketanfall hade ett oljeraffinaderi träffats.

De som intervjuas i reportagen från Lviv talar om sig som ukrainare – det gjorde de alla också när jag var där. Men med ukrainare menade de ”vi i Lviv”, och under alla dessa måltider där tonfisk utgjorde det bärande inslaget, kom det alltid fram att ”vi i Lviv”, egentligen inte innefattade alla i staden. Vad som avsågs var istället de som tillhörde samma etniska grupp, folkslag eller trosuppfattning som den man talade med. Eller så var det en fråga om vilket socialt skikt man tillhörde, en del menade att just deras samhällsgrupp var bärare av det verkliga Ukraina.

Men varför talar jag om tonfiskmåltider?

Jag har aldrig förr eller senare ätit så mycket konserverad tonfisk som jag gjorde under den här perioden i Lviv. På besök i människors hem kunde man få tonfisk om man kom till frukost. Då till exempel serverad på bröd och dekorerad med finhackad saltgurka. Till lunch? Mosad tonfisk som rullats till bollar, panerats med brödsmulor och sedan stekts. Till middag tonfiskgryta.

All denna tonfisk kom från västerländska hjälpsändningar. Ukraina må ha blivit självständigt, och vara en av världens största exportörer av spannmål – likväl verkade basfödan då utgöras av tonfisk; morgon, middag och kväll.

Den spannmål som inte exporterades verkade gå till att producera vodka som salufördes överallt – det fanns till med små vodkakiosker i varje gathörn. Men som Tommy förklarade för mig – äter man så mycket kattmat måste man ta sig en jamare då och då.

Medan jag skriver om vad man åt i Lviv vid den tiden noterar jag i dagens nyhetsflöde att tyskarna hamstrar solrosolja. Ukraina står för 90 procent av den solrosolja som säljs i Tyskland, och för hälften av världens produktion av solrosolja. Samtidigt meddelar Ukrainas jordbruksminister att den månatliga exporten av spannmål kommer att minska från fem miljoner ton till ”några hundratusen ton”. Om kriget märks på priset när du tankar din bil, så kan det snart också komma att märkas på kostnaden för det bröd du köper.

Men återigen – varför börja en berättelse om Ukraina i Lviv? Jo, därför att berättelsen om Ukraina börjar där – inte i Kiev, och Ukraina går inte att förstå utan att man förstår Lviv.

Artiklar

“The yanks are coming”, Europa ska underordna sig och Ryssland isoleras

Boris Benulic

USA framtvingar uppslutning bakom idé om global minimiskatt för bolag för att europeiska länder ska dra tillbaka skatter som redan införts.

Biden återupptar och fullföljer Obamas utrikespolitik.

Efter årtionden av diskussioner enades i fredags de ekonomiska stormakterna i G7 –  USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan – om att ställa sig bakom idéen om en global bolagsskatt på 15 procent.

Men än så länge rör det sig bara om ett principiellt ställningstagande, och en bindande lagstiftning ligger fortfarande åratal bort.

Dessutom skulle en sådan lagstiftning i nuläget endast beröra G7-länderna och inte stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. 

Om G7-länderna vill minska möjligheten för enskilda stater att med hjälp av låg skatt konkurrera om företagsetableringar måste de få genomslag för idéen i G20-gruppen, och också i OECD. Om och när detta sker kommer det inte att minska den tid det tar att få nationella lagar som säkerställer den globala minimiskatten för bolag.

Sveriges finansminister Magdalena Andersson har sagt sig vara positivt inställd till en global minimiskatt medan Svenskt Näringsliv uttryckt sin skepsis.

”Stora länder med stora marknader har en naturlig dragningskraft. Mindre länder måste kunna konkurrera på andra sätt. Kan man göra det med skattesatsen så anser vi att man ska kunna få göra det.”, menar Claes Hammarstedt, skatteexpert på Svenskt Näringsliv.

Det är USA under Joe Bidens administration som drivit på för att få acceptans för den globala minimiskatten i G7 och USA förväntar sig nu att medlemsländerna genast drar tillbaka till de olika former av digitala skatter som införts i länder som bland annat Frankrike och Storbritannien för att dra in pengar från de internetjättar som opererar i det egna landet, men där betalar minimalt med skatt.

Resultatet för amerikanska multinationella företag som Amazon, Microsoft och Facebook lär alltså bli att de digitala skatter som tidigare drabbat dem i en del länder nu avskaffas eftersom G7 är överens om en global minimiskatt, men samtidigt är det långt kvar tills en sådan skatt blir verklighet. Om den alls blir det. Det finns många exempel på internationella överenskommelser som aldrig leder till nationell lagstiftning.

Förspelet till G7-beslutet var att USA hotat med att införa strafftullar om inte andra staters digitala skatter på landets multinationella jättar avskaffas.

Joe Biden själv väntas ansluta sig till G7 mötet som nu fortsätter i Cornwall med diskussioner om covid-19 och klimatfrågor. Den amerikanske presidentens besök i Europa är tänkt att avslutas med ett toppmöte i Genève mellan Biden och Putin.

Från rysk sida har man inför sammankomsten gjort utspel som visar att man förbereder sig för att kunna motstå ekonomiska sanktioner som USA och EU tar initiativet till. 

Efter erövringen av Krim 2015 krävde medlemmar av senaten i USA att Ryssland skulle kopplas bort från SWIFT, systemet för internationella överföringar mellan banker. 

Ryssland utvecklade då SPFS, ett eget system för att hantera sådana transaktioner. I dag har också Iran utvecklat ett eget system inom samma område – SEPAM – efter det att president Trump blockerade landets deltagande i SWIFT. Kina är den tredje stormakten som har skapat ett eget SWIFT-liknande system: CIPS.

Efter vad som från USA:s antogs vara ryska cyberattacker mot amerikanska köttindustri förklarade Vita Husets talesmän 2 juni att sanktioner diskuterades och ”att alla alternativ var möjliga”. Detta följde efter att Europaparlamentet 29 april antog en resolution riktad mot Ryssland där man kräver att landet stängs av från SWIFT-systemet om Ukraina invaderas.

Rysslands har svarat med att låta centralbankschefen Elvira Nabiullina i en intervju påminna omvärlden om att landet har förberett sig för att klara sanktioner som stänger ute landet från SWIFT, och att man nu också utvecklar en digital centralbanksvaluta.

Detta följer på ett tidigare förslag 2019 från Ryssland där man ville utveckla en gemensam multinationell valuta digital valuta tillsammans med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika.

Allt detta är åtgärder som stärker den ryska förmågan att stå emot sanktioner och som också kan försvaga den amerikanska dollarn – en valuta som försvagas av att Ryssland nu meddelat att landet ska avyttra alla tillgångar i USD i landets statliga investeringsfonder inom loppet av en månad. Det innebär att 35 procent av fonderna ersätts med ökade innehav av euro som ska utgöra 40 procent, yuan 30 procent och guld 20 procent, yen och brittiska pund står för fem procent vardera. Sedan 2018 har Ryssland även minskat sitt innehav av amerikanska statsskuldpapper från 96 miljarder till fyra miljarder USD.

Inför toppmötet har Bidens talesmän kommit med flera uttalanden om att presidenten kommer att ställa Putin till svars för cyberattacker på toppmötet, liksom  att han kommer att ta upp Rysslands agerande i Ukraina och ge tydliga varningar om att Ryssland inte ska lägga sig i vad som sker i Vitryssland. Rysslands svar har varit att redovisa hur man förberett sig för att klara varje form av ekonomisk sanktion.

Det är dock inte givet att det blir ett toppmöte. Det schweiziska utrikesdepartementets presstalesman Pierre-Alain Eltschinger har låtit meddela att enbart journalister som är vaccinerade med i landet godkända vaccin får ackreditering. Det ryska Sputnik är inte godkänt. Detta innebär troligen att inga ryska journalister kan ackrediteras, dock har de möjlighet till testning på plats. Det är i nuläget inte känt hur de schweiziska myndigheterna ser på president Putin och hans medföljande stab – som också lär vara vaccinerade med Sputnik.

Artiklar

”Värd att styra Sveriges öden”*

Boris Benulic

"Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III."

En framsynt man som hade landets bästa för ögonen. Porträtt utfört av Alexander Roslin 1775. Vi kan snart vänta oss krav på att målningen ska eldas upp, liksom Roslins porträtt av Linné.

Snart kommer vi att få se medlemmar av RFSL brottas med aktivister ur Afrosvenskarnas Riksorganisation. Dessa kraftmätningar kommer att utspela sig vid och runt Gustaf III:s staty på Skeppsbrokajen. Och nej, de kommer inte att göra det för sitt höga nöjes skull.

Afrosvenskarna kommer att vilja riva ned statyn av skäl som deras anförare formulerat så här Kitimbwa Sabuni:

”Jag tror det står något i stil med segerherre och fredens återskapare på den statyn och liknande glittriga resonemang. Den här personen var något annat också, han var personen som tog tillbaka Sverige in i den transatlantiska slavhandeln.” 

HBTQ-aktivisterna kommer däremot att försvara statyn därför att Gustaf III i praktiken avskaffade dödsstraffet för sodomi.

I den proposition kungen lade dra inför riksdagen 1778–1779 och som gällde dödsstraffets tillämpning stadgades att alla dödsstraff var underkastade kungens underskrift.

Gustav III skrev aldrig under en dödsdom mot någon som fällts för sodomi

Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff, och med sodomi avsågs inte bara homosexualitet utan alla sexuella praktiker förutom vaginalt samlag mellan man och kvinna.

Rimligen borde Pride-paraden i Stockholm varje år utgår från Skeppsbrokajen och Gustav III:s staty. Han bör skrivas in i hbtq-rörelsens annaler som en beskyddare.

Kanske är det egentligen det som retar Kitimbwa Sabuni mest; att kungen inte ville avrätta bögar? Sabuni är ju inte bara afroevenskarnas anförare, han är också en förkämpe för alla de muslimer som påstås vara förtryckta i Sverige – och Sabunis verksamhet på området och de organisationer han verkar med tyder på att han ser med förståelse på att man i många länder i den muslimska kulturkretsen avrättar folk som mullorna anser har fel sexuell läggning.

Vi kan utgå från att RFSL-aktivisterna kommer att avgå med segern i holmgången runt statyn därför att de kommer att få förstärkning av gamla före detta israeliska fallskärmsjägare och krigsveteraner när informationen når judiska församlingen om att afrosvenskarna vill riva Gustav III:s staty. Denne konung genomdriver 1782 ”judereglementet” som ger judar rätt att flytta till Sverige, bosätta sig i tre städer, idka näringsverksamhet och handel samt bygga synagogor.

De svenska judarna ser rimligen Gustav III som en framsynt och kultiverad konung och även de bör betrakta honom som sin skyddsherre.

Ja, brottningsmatcherna runt statyn blir ett fascinerande skådespel. Segrarna får väl som belöning klättra upp och sätta sig på den restaurerade obelisken på Slottsbacken. Möjligen vill dock Sabuni riva den också eftersom den uppfördes av Gustav III.

Förr hade vi i Sverige en samhällspyramid. Under de bästa perioderna genom historien existerade vad Fabian Månsson beskrev som ett samhälle med ”många avsatser”. Det fanns plats för alla beroende på läggning, fallenhet, förmåga och intelligens. Och det fanns en ömsesidighet och en insikt om att man behövde varandra mellan dem som fanns på de olika avsatserna. 

Och man kunde röra sig mellan avsatserna eftersom det fanns en fungerande ståndscirkulation.

Den samhällspyramiden existerar inte längre. Vi har istället en kränkthetspyramid. Överst befinner sig den grupp vars påstådda företrädare i media lyckats utmåla sig som speciellt förföljda och förtryckta. Det har blivit ett yrke att vara kränkt.

Just nu har afrosvenskarna klättrat högst upp.

Vi kommer att få se spännande uppgörelser.

Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III.

Han säkrade Sveriges oberoende genom att dels kväsa de delar av adeln som lät sig styras av Ryssland dels genom slaget vid Svensksund där en tredjedel av tsarens flotta förintades och segern ledde till ett fredsfördrag som gav Sverige en viss ro.

Sammanfattningsvis kan man se Gustav III som en upplyst monark med god blick för vad som behövdes för att skapa ett starkt, och livskraftigt samhälle med ömsesidighet mellan klasser och skikt.

Frihamnen på St Barthelemy är i en samlad bedömning av hans liv och verk av så ringa vikt att frågan bara kan tillmätas betydelse av den som har ett förmörkat förstånd.

Och om det inte blir slut på det här tjafsandet snart får vi väl återgå till tillämpliga delar av den förordning av 1741 som Gustav III:s mer toleranta lagar kom att ersätta. Där stadgas det att:

"alle … lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades.”

* Rubrikens citat är förstås hämtat från Bellmans hyllningsdikt till Gustav den III i samband med statskuppen 1772.

(Jag har en känsla av att vi kommer att tala mer om Gustav III i dagens sändning av Radio Bubbla. Lyssna.)