Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.