Det är lite obegripligt att de som talar om mänskliga rättigheter verkar ha så begränsad förståelse för vad det i djupare mening innebär att vara människa.

Pier Paolo Paolini – genom att ställa sig utanför de läger som fanns i abortfrågan placerade han sig närmare ett riktigt svar.

När statstelevisionen ska ta upp frågan om abort gör de det givetvis genom att presentera en amerikansk pastor som är abortmotståndare samt en person som är dömd för mordbrand efter att ha utfört ett bombdåd mot en abortklinik. Nu är det ju inte så att en mordbrännare i sig behöver vara obegåvad. Min enda värdiga motståndare i schack på anstalten hade begått det brottet – dock var det inte en abortklinik han satt eld på.

Men just den här personen som statstelevisionen lyfter fram är en sådan som medströmsmedia alltid presenterar som en typisk abortmotståndare.

Man undviker nogsamt allt som komplicerar frågan. Man kunde kanske redan för några årtionden börjat ana att många fri-abort-anhängares tonläge skulle förebåda dagens hysteri på medströmsmedias ledar- och kultursidor – vad det än gäller; klimatet, corona, Trump, invandring.

Jag undviker själv helst att diskutera ämnet eftersom det huvudsakligen verkar dra till sig dem som saknar verklig vilja att söka efter en hållbar hållning. Jag har med åren blivit mer och mer övertygad om att en del av dem som deltar i debatten och förespråkar fri abort inte medvetet förenklar sin framställning av hur debattens fronter ser ut – de förmår helt enkelt inte föra mer komplicerade resonemang än vad de får till. De diskuterar liv, död och vad det innebär att vara människa som om de resonerade om storleken på hamburgare de ska beställa.

Min egen ståndpunkt är fortsatt den som jag uttryckte i den här kolumnen i Metro för 20 år sedan.

Om livets helighet

Det finns personer som bombar abortkliniker i USA. Det finns andra som mördar läkare och sjuksköterskor som utför aborter. Det visar att vissa dagar är Guds fabrik bara bemannad av praktikanter som monterar ihop hjärnorna fel vid det löpande bandet däruppe i himlen. Uppenbarligen fattas det också vissa väsentliga delar just de dagarna.

  Resultatet blir människor med själar lika stinkande som trafikdöda grävlingar som legat i solen i två veckor. Detsamma kan sägas om dem i Sverige som försöker skapa ångest hos de som genomgår en abort. Men innebär det att rätten till fri abort är självklar? Jag vet inte. Abortförbudet har genom historien varit ett instrument för att förtrycka kvinnan. Hon har slavat i hemmet, på åkern, vid spisen och i sängen. Slaveriet förstärktes av att hon inte hade möjlighet att välja hur många barn hon ville ha.

  Radikala människors kamp för kvinnans frigörelse har därför alltid, som ett självklart moment, haft kravet på rätten till fri abort. Men är det kravet lika självklart i dag? Och är det lika radikalt? Jag tror inte att det är så enkelt som att peka på att reaktionära och kvinnofientliga krafter är emot fri abort och sedan som en reflex säga att man är för.

När jag känner mig vilsen i politiken går jag till bokhyllan och letar upp Pier Paolo Pasolinis texter. Även om han var kommunist, så var han i första hand en enkel bondpojke från Friuli i Italien, och han var alltid misstänksam mot den etablerade kulturradikalismens självklara sanningar.

  Under den stora striden i Italien mellan katolska kyrkan och de radikala om rätten till fri abort förvånade han alla med att ge röst åt sin vånda inför tanken på fri abort: 

”Att livet är heligt är en självklarhet. Denna princip är till och med starkare än den demokratiska.”

  För Pasolini finns det inget tvivel om att fostret är ett liv. Han fnyser med förakt åt alla matematiska diskussioner om när fostret blir en människa. Han hånler på samma gång åt alla som inte förstår att en nedsliten bondhustru i Podalen vill ha abort efter tredje barnet. Han förstår hur det varit.

  Men det är inte det viktiga i hans text. Pasolinis ord bärs av en passionerad attack mot det nya Italien han ser ta form, ett land där sexualiteten är det viktiga och samlaget dyrkas parallellt med den egna karriären. ”Samlaget har blivit ett tvång”, konstaterar han bittert. Sex blir en motor i en industri som vill få oss att köpa mer. För att kunna genomföra ständigt nya erövringar måste vi konstant ha nya vapen, kläder, bilar och andra statusprodukter.

Det är där vi befinner oss nu — i det samhälle Pasolini anade före de flesta andra — en värld där varje individ är sitt eget universum och där den omedelbara tillfredsställelsen är det viktiga. En värld där vi är till för att konsumera. Barn kan i en sådan värld bli ett hinder och inte en möjlighet.

  Återigen — för tydlighetens skull — jag vet att ingen begår abort utan vånda och ångest. Det är inget enkelt beslut. Men att så många ändå begår och genomgår abort visar att andra principer än den att livet är heligt har tagit kommandot.

  Den totala friheten innebär i dagens samhälle bara att man underordnar sig krafter vars mål är att förvandla oss till produktionsfaktorer och konsumtionsapparater. Jag anser givetvis att varje kvinna har rätt till sin kropp och att forma sin framtid — ingen har rätt att bestämma i hennes ställe eller att styra över hennes val på något område. Men jag är inte säker på att rätten till fri abort är en rätt som styrker kvinnans position. 

(Alla mina 220 kolumner i Metro finns samlade i en 800-sidig volym som du kan köpa här.)

"Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat."

Limbo lower now / Limbo lower now / How low can you go (Chubby Checker: Limbo Rock)

Det blir kramkalas i Göteborg i helgen. I goa glada Götet ska blått och svart förenas. Polisuniformer och anarkotishor.

En demonstration ska hedra minnet av amerikanen George Floyds död.

”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida så länge de följer de lagar vi har att värna”, säger kommenderingschefen Teodor Smedius i ett pressmeddelande.

När och var avgörs vilka politiska riktningar polisen ska visa stöd? Kan jag ansöka någonstans för att få deras uttalade uppbackning av mina åsikter?

Var finns blanketterna?

Kan jag göra det över nätet?

Eller nej, förresten. Vad ska man med det stödet till? Som att dra i fält anförande en pluton Hare Krishna-munkar. 

Jag tror rätt många tycker att polisen de senaste åren kunde visat samma vilja att stå på vanliga människors sida och därför gått in för att utplåna gängen och gängvåldet.

Det har polisen inte gjort. Och fått skäll, som ofta övergått i förakt.

Man kan därför utgå från att polisen känner ett behov av att bli omtyckta och respekterade.

Och de har upptäckt att om de inte nöjer sig med att räcka fram en bulle utan också går ner på knä när den serveras får de åtminstone kärlek från alla dem som tillhör gängen eller dem som är dumma nog att tro att gängen ägnar sig åt någon form av radikalt uppror.

Polisens mantra nu är att man inte vill att våld ska eskaleras.

Varför inte det? När blev det en helig regel?

Om ordning kräver våld därför att en folkmassa gör motstånd mot kravet på ordning och vägrar lyssna, vad gör man då?

Ibland menar en del att jag förändrat inställning i dessa frågor.

Inte de senaste 20 åren i alla fall. Nedan kan man läsa min krönika i Metro, under det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.

Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat. De grupper som förebådar en ny ordning och som tar över gatorna.

Polisen har allt sedan Dan Eliassons dagar lärt sig att man ska se till att menigheten följer överhetens politiska linje och inte lagarna.

En lång dikt till polisens försvar (Metro, måndag 8 april 2002) 

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.

  Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.

  När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen. Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.

  Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slagord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.

  Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.

  Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.