Essäer

Social tyst hypoxi 1

Boris Benulic

Det är först när man varit lite väl nära sitt eget sista andetag, som man inser kraften i sin egen – och andra människors – förmåga att undvika att se verkligheten som den är. Det må gälla den egna syrebristen eller den i samhället. Vad som tar en först får man se.

När en individ drabbas av hypoxi kan den låga syremättnaden i blodet göra att kroppsdelar och hud blåfärgas. Samma sak gäller antagligen ett samhälle som drabbats av hypoxi. (Alexander Dejneka ”Blå skymning”. 1960.)

”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.

För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.

Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.

Trodde jag.

För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.

Men nu är det gjort. Nästan färdig.

Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”,  det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne. 

Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19. 

23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.

Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.

Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)

Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna;  övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.

Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.

Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).

Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?

Nej då. 

Inte alls. 

Det är de inte.

Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas. 

Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….

Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss. 

Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem ... utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.

Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.

Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.

Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.

För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?

De har tjänat ut.

Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?

Nej, just det.

Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.

Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?

Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?

Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.

Podd

radio bubbla: pandemi & perversion

Boris Benulic

"Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter."

En del tror att Neil Ferguson lämnat sin post som alla spåmäns spåman när det gäller epidemier för att undvika mer skandal Ja, ni vet att det där smått pinsamma med att mannen som ville sätta alla på de brittiska öarna i totalkarantän själv tog emot sin gifta älskarinna två gånger.

Men det är ju självklart inte förklaringen. 

Som om det skulle räknas till det skandalösa i en brittisk elit där det mesta förekommit – från försök till beställningsmord på homosexuell älskare till underlig användning av varje tänkbar frukt och grönsak (fast det senare är kanske bara att ses som ett utslag av att man driver vegetarianismen till sin yttersta spets.)

Som Martin påpekade i sin grundliga genomgång av Fergusons karriär har han de senaste tjugo åren målat upp skräckscenarier oavsett vilket sjukdomsutbrott det gällt. När Ferguson har levererat en rapport har det alltid handlat om massdöd. Vare sig det är SARS eller galna-ko-sjukan. Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter.

Så där har det hållit på. Han har aldrig, aldrig haft rätt. Men hans profetior har fått stora negativa konsekvenser.

Och nu har Ferguson dragit sig tillbaka – och det beror förstås på att han bidragit till att stänga ner nästan hela planeten med ett nytt skräckscenario. Vad mer kan han sträva efter? 

Målet uppnått.

Killen drar sig tillbaka som obesegrad mästare i konsten att injaga besinningslös fruktan i människor och i att ge makthavare verktyg för inskränkningar i frihet.

I söndagens program gjorde Martin en mycket grundlig genomgång av Fergusons charlatanartade karriär och diskuterade också bristerna i den av Ferguson hopknåpade kod som ligger till grund för förutsägelserna. Det är nästan så att man önskar att killen hade använt sig av fiskinälvor och kaffesump i stället. Det hade varit mer tillförlitligt.

I övrigt talade vi om Robert Aschberg, Tobias Hübinette och Kristina Lugn …

Artiklar

ett evigt kinesiskt hot 1

Boris Benulic

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat.

Murmeldjuret ses som en delikatess i Mongoliet och Manchuriet. Senast förra året dog två personer av pest i Mongoliet efter att ha festat på murmeldjur.

När det nya året närmade sig blev det uppenbart för myndigheterna i Kina att de stod inför en dödlig lungpest. För att få stopp på resandet till hemstäder inför den stundande högtiden stängdes alla vägar till och från källan för utbrottet.

Trupper sändes ut och akutsjukhus upprättades i tvångsrekvirerade byggnader; kyrkor, badhus och tempel.

De som hade makten brydde sig föga om traditionella begravningsseder – de döda kremerades omgående.

En helt ny kontrollorganisation skapade i hela landet för att man skulle förhindra spridningen – vilket man också lyckads med. Till slut. 60.000 dog.

Byråkraterna i huvudstaden kunde styra utvecklingen med hjälp av alla de data som samlats in under de folkräkningar som genomfördes var tredje år. Då skaffade man sig kunskaper om allt man ansåg sig behöva veta: hushålls storlek, individers inkomster, civila status, sociala ställning, antal barn, var man bodde och med vem och vilka.

Nu är det inte händelserna i Wuhan för några månader sedan vi talar om utan det stora utbrottet av lungpest i nordöstra Kina 1911.

Det orsakades inte av kinesers förtäring av fladdermöss utan av deras aptit på murmeldjur som jagades i stor omfattning för att köttet ansågs så välsmakande. Lungpesten kan spridas från murmeldjuret genom att det hostar, genom att man blir biten av flugor som för smittan vidare från djuret eller genom att man äter murmeldjurskött.

En vanlig tillagningsmetod är att man benar ur djuret, tar ut inälvorna men låter magsäcken vara kvar för att den ska fyllas med upphettade stenar. Sedan knyter man igen djuret och låter det stekas inifrån.

Vad vi ser i och med den pågående pandemin är inte ett relativt nytt fenomen – förebådat av andra utbrott de senaste 20 åren. Det är något som pågått i århundraden … och alltid varit ett hot mot västerlandet.

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat. Vi ser det inte bara i dag – man såg redan under bekämpningen av det senaste ebolautbrottet i Afrika hur forskarna studerade de kinesiska myndigheternas reaktioner och åtgärder under 1911 års utbrott av lungpest.

Vilket inte är så konstigt. Den första internationella läkar- och forskarkonferensen för gemensamt bekämpande av epidemier hölls i Mukden 1911.

Historiska lärdomar? 

För det första ska man notera att den starka, centraliserade kinesiska staten inte är något nytt fenomen som skapades 1948. Mao Zedong övertog vid revolutionen strukturer, stärkte dem och använde dem för massmord på det egna folket.   

För det andra ska man kanske med bekymmer notera den tradition som finns av att västerländsk överhet med viss förtjusning gärna lär av Kina när det gäller kontroll av det egna folket – med hänvisning till att man månar om dess hälsa.

Kommentarer

Långbänk + ljugarbänk = internmöte

Boris Benulic

"Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt. De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå."

Låg energi under stabsmötet på Karolinska. Kan ingen kuta förbi med en kartong Red Bull … och samtidigt informera deltagarna om att FHM säger att man inte ska hålla på och fingra sig i ansiktet. DN:s rubrik är ju lite elak ... "Redo för det oväntade ...". Om de är "redo" ... hur ser de då ut i vila?

Först hyste jag vissa förhoppningar om att pandemin skulle få positiva följder för det svenska samhället. Arbetslivet skulle genomgå en revolution, eller snarare en reaktion och återgå till det normala.

Regler och rekommendationer innebar ju ett slut på alla dessa onödiga möten, samråd, seminarier, kick-offer och kurser där man lär sig samarbeta, eller leda eller bara ”lär känna varandra”. 

Seminarieeländet är värst, företagen slantar upp tiotusentals kronor för att skicka utvalda anställda för att lyssna på mer eller mindre kända personer som berättar hur de tränat för att vinna ett femmilslopp, eller lärt sig sluta röka, eller kommit över sin hunds bortgång. En och annan ståuppare är alltid obligatorisk i programmet. Vad de senare egentligen förväntas tillföra är väl mest oklart. Men det är det ju å andra sidan alltid oavsett i vilket sammanhang stå-upparna ställer sig upp.

Att folk ändå sitter ner på seminarier om ledarskap och skrattar åt Jonas Gardell, Özz Nujjen eller Babben Larsson tyder väl på att de ännu inte nyktrat till efter föregående kvälls middag.

Visst såg det bra ut i början. Hela den mer offentliga delen av denna parasitära verksamhet stängdes ner.

Sedan såg det ännu bättre ut när företag och verksamheter skickade hem medarbetarna för att de skulle jobba på distans … slut på alla internmöten i landet trodde jag.

Nu sitter folk uppkopplade och genomför alla dessa internmöten över nätet istället.

Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt.

De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå.

Alla vill kunna säga när de ställs till svars att: ”Men vi gjorde en samlad bedömning”.

På så sätt kan ingen bli hängd. (Återstår väl att se i och för sig).

I vårt samtida samhällen har internmöten inneburit att ljugarbänken förenats med långbänken.

Den där ”samlade bedömningen” innebär att man säger att ett visst antal personer samlades och framförde en ståndpunkt som var så formulerad att den kunde få allas medhåll … vilket förstås innebär att det är en ståndpunkt som inte är en ståndpunkt med något reellt innehåll som har med verkligheten att göra.

När pandemin är borta (för den här gången) kommer det därför inte att finnas någon som är ansvarig för misstag som begåtts. Allt åtgärder har föregåtts av ”samlade bedömningar”.