Sällan uppenbarar sig den moderna människans tanklöshet och förvirring så mycket som när jag är på gymmet. Allt oftare utgörs alltför många av dem som befinner sig där av individer som ägnar sin mesta tid åt att justera de spellistor de lyssnar på i mobilen medan de tränar – eller vad man nu ska kalla de fysiska aktiviteter de ägnar sig åt.

De kan sitta på en bänk i fem till tio minuter, lyssna på mobilen, fippla med spellistan med hörlurarna på och sedan genomför de ett liknöjt set. Sedan sätter de sig upp och fingrar en stund till. När de anser sig klara hasar de över till nästa bänk eller redskap och ritualen fortsätter. Den sortens gymbesökare sippar hela tiden också – av någon obegriplig orsak – på en vattenflaska eller en proteindryck; trots att de inte svettas eller tröttar ut någon muskel.

De har läst och hört att de borde träna, och gör därför det, utan att verkligen känna eller förstå varför de lyfter skivstänger eller hantlar. De vill egentligen inte vara där, och de vill inte tänka på vad de ägnar sig åt, vilket de kanske skulle göra om inget störde dem. Därför fyller de på med ljud i öronen, och därmed i sina skallar. Musiken får störa ut alla tankar de undermedvetet misstänker finns där, och som de inte orkar med – lika litet som de orkar lyfta de vikter som behövs för att träningen ska bli effektiv.

Den vilsenhet jag ser på gymmet är en form av den förvirrade rotlöshet som präglar den moderna människan. Den beror på att alla för henne kända sammanhang hela tiden bryts sönder. Vi har upplevt fem årtionden av propaganda mot familjen, vi har fått genomlida 30 år av intensiv agitation för att vi ska vara förändringsberedda och hänga med i vad som kallas ”utveckling”.

I dag är många människor så tömda på innehåll och egna tankar att frågan är om de kan betraktas som självständiga individer. De är produkter av ett samhälle där de flesta levande och naturliga mänskliga gemenskaper börjat vittra sönder, och inget är givet i de sociala sammanhangen – i förrgår utplånades så mycket av det svenska jordbruket att vi inte längre i verklig mening kan försörja oss utan import – i går såg vi den svenska verkstadsindustrin köpas upp eller produktionen flyttas till andra länder, och i dag grubblar många på när AI kommer att ha gjort dem onödiga och de tvingas grensla en Foodora-moppe.

Och vad har kristna att säga om den utveckling som skapar isolerade och jagsvaga personer?

Egentligen ingenting om de faktorer som driver fram denna utveckling – för många kristna är nämligen problemet huruvida den där själlösa individen kan finna Gud eller inte. Och om individ strävar att att bli självständig, oberoende och stark kan han mycket väl mötas av påpekanden om att utan Gud är individen ingenting; det viktiga är inte att lita på sig själv – det viktiga är att lita på Jesus. Då löser sig allt.

Låt gå för det då (jo, jag vet att det låter lite vanvördigt, men jag menar det) … men en kyrka som inte vill värna familjen och även fungerande sociala sekulära gemenskaper samt försvara en levande landsbygd och inhemsk industri – vad är den egentligen bra för?

Förvisso kan den fungera som uppsamlingsplats för människor som har trasats sönder av den så kallade utvecklingen, eller som oroar sig för att hamna under historiens lokomotiv.

Rent rekryteringsmässigt kan det väl vara en fungerande strategi för en kyrka, det kan vara ett sätt att befinna sig i ständig tillväxt.

Ge stöd, tröst och tro åt dem som känner att de blivit över och säga ungefär: ”Men Jesus finns alltid”. Men räcker det?

Parallellt med detta framförs också ofta att den som tror att han vet bäst själv, och anser sig kunna göra lite som han vill kommer att straffas av honom däruppe – för så står det i Bibeln, och förvisso finns det en hekatomb av exempel där högre makt tar en egensinnig person i örat.

Men frågan är om vi inte alltför ofta tolkar de exemplen fel.

Ett vanligt exempel som dras upp är när Gud förtörnas över att Saul genomför ett offer till Gud – vreden kommer sig av att det var profeten Samuel som skulle utföra uppgiften.

Vi förväntas att anta att Gud blev vresig över att Saul blivit högmodig och tyckte han kunde göra lite som han ville.

Samma läsning förväntas vi göra i passagerna om hur Guds ilska över att Saul inte totalt förintar invånarna i Amalekernas rike – vilket till slut får följden att det blir David som bestiger tronen.

Men en rimligare läsning är att Gud inte riktigt kan överse med att Saul är en dålig kung i en rent jordisk mening. I det första exemplet bryter Saul upp den ordning som finns i ett organiskt och balanserat samhälle där alla har sin givna funktion. Saul som kung och som den främste i krigarståndet tar på eget bevåg över funktionen från Samuel, den ledande medlemmen av prästståndet. I det andra exemplet värnar han – som är den främste krigaren – inte sin nation och sitt rike och förgör inte fienden.

Och man kan rada upp exempel från Bibeln som rör andra kungar och krigare, men också jordbrukare, fiskare, skatteuppbördsmän och skriftlärde som väcker Guds vrede.

Men jag dristar mig att det rör sig om samma förhållande där – det som förgrymmar Gud är att en person tror sig kunna strunta i balansen i det organiska samhälle han eller hon tillhör. Tankegången om att vi alla är lika inför Gud blir logisk om den uttolkas som att alla är lika viktiga för att få ett fungerande samhälle, där var och en på bästa sätt utför den uppgift han eller hon är bäst lämpad att utföra.

Om vi väljer att läsa alla de ovannämnda exemplen som fall där Gud blir avog för att någon inte följt ett ovanifrån kommande påbud kommer vi att klafsa runt i en sankmark som består av moraliska påbud och levnadsregler om vilka det ständigt uppstår tvister. Gäller de eller gäller de inte? Bör de inte omtolkas? Vad menas egentligen?

Frestelsen blir då stor att anpassa tron till omgivningen, och göra tolkningar som innebär att man inte stöter bort människor.

Om de kristna kyrkorna i Sverige för femtio år sedan gjort den tolkning jag anser är rimlig och logisk hade de kämpat mot utarmningen av landsbygden och urbaniseringen, de hade kämpat mot avindustrialisering, och de hade dundrat mot hög som låg som satte sina egna intressen framför nationens. Svavelpredikningar kunde riktats mot såväl en VD som en metallarbetare.

Så skedde inte.

Mycket av det som borde försvarats är borta.

Men inget är oåterkalleligt.

Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då.

Och det här är inte en fråga om partipolitik, det välordnade, harmoniska samhället där varje arbetande människa – vad hon än arbetar med – betraktas som viktig är ett samhälle som förkroppsligar tanken på att inför Gud är vi alla lika.

Men en kyrka som tar strid för detta kommer att få kämpa mot själlösa kapitalister och deras drängar, och mot makthungriga byråkrater och mot politiker som söker makt genom att spela ut arbetande människor på alla nivåer i samhället mot varandra.