Grant Wood skildrade i sina målningar under 1920- och 1930-talet arbetande människor på land och i stad i Iowa. ”Middag för skördearbetare” skapades 1934.
Ibland yttrar jag mig om oräkneligt många skeenden i samtiden. För att inte tala om att jag tydligen nödvändigtvis måste ha åsikter om denna samtids förhistoria … och dessutom om framtiden.
Ha fördragsamhet. Det är famlande försök att försöka första vad de som deltar i det offentliga samtalet pratar om. För oftast förstår jag inte riktigt vad de säger och hur de tänkt innan de talar.
Jag letar efter utgångspunkten för deras ståndpunkter. Vilken grund står de på när de betraktar världen?
Jag inser mer och mer att mina grundläggande antaganden utgår från ett helt annat sätt att se på tillvaron än vad som förekommer i det där offentliga samtalet. Vare sig detta samtal förs vid ett fikabord eller i en TV-soffa.
Som det här med frågan om hur vi ska hantera covid-19. Här ska alla försöka hitta ett korrekt förhållningssätt som reglerar saker som individens hälsa, individens frihet och individens möjlighet att försörja sig eller utbilda sig.
Och då ska det stiftas lagar, regler och förordningar.
Och i Sveriges fall ska statens makt stärkas, regeringen få extraordinära befogenheter.
För mig är utgångspunkten bonden, poeten och filosofen Wendell Berrys ord:
”Gemenskapen - i dess fulla mening: en plats och alla dess varelser - är hälsans minsta beståndsdel - och att tala om hälsan hos en isolerad individ är logiskt omöjligt”.
”Platsen” är alltid det viktiga för Wendell Berry. Vilka omger du dig med? Och med vad? Du blir vare sig fri eller frisk som individ om du inte ingår i en sådan gemenskap. Den är levande och skapas inte med hjälp av statliga påbud.
Vill du därför egentligen verkligen se den nuvarande ordningen som god? Din nuvarande plats (i Wendell Berrys mening) som sund?
Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?
En del tror att Sveriges nuvarande problem beror på att vi har för få skyddsmasker och respiratorer. Och ja, för de gamla som drabbas är det definitivt ett problem – eller mer korrekt – ett symptom på samhällssjukan.
Sveriges krankhet och ohälsa beror på att vi inte lever i ett levande samhälle, i naturliga gemenskaper.
Nej, jag pläderar inte för att alla ska återvända till att bruka jorden (vilket i och för sig fler borde göra). Den naturliga gemenskapen kan givetvis existera i städer, kontor och verkstäder … och hem.
Jag pläderar för ett samhälle där människor förenas av sin syn på värdet av arbete, familj, vänskapsband, kunskap ( i alla dess olika former) och en känsla för den egna bygden (vare sig det är Råsunda eller den östgötska slätten).
Ett samhälle där människor förenas av kultur, språk, mentalitet, ekonomi och ett gemensamt territorium (en nation helt enkelt, som de ryska bolsjevikerna definierade begreppet 1912).
Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sitter tätt intill varandra på uteserveringarna och halvfulla dreglar på varandras axlar … trots riskerna.
Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sliter i klädtrasor och i varandra för att kunna fynda på MQ:s konkursutförsäljningar … trots riskerna.
Sådana beteenden botar inte människors vilsenhet. Men denna vilsenhet botas heller inte genom påbjuden isolering.
Tanklös idioti kan inte regleras bort av staten.
Om covid-19 och våra reaktioner på influensan inte får fler att inse vad Sverige verkligen saknar … då hjälper det inte om vi alla lindar in oss i munskydd från topp till tå. Det skapar inte de där fungerande gemenskaperna där människor känner och litar på varandra i alla avseenden.
Och när dagen kommer då Stefan Löfven blåser i visselpipan och ropar fritt fram så kommer än fler än mer rotlösa individer träda ut i ett än trasigare samhälle.
… sedan kommer nästa pandemi …
