Kommentarer

Om mördande barn och David Lagercrantz tro att nazism förklarar allt

Boris Benulic

"Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal."

Man får ju förstå att Olof Lagercrantz inte hade några högre tankar om sonen Davids begåvning.

Det räcker inte med ständig solariebränna och vit uppknäppt skjorta för att man ska bli en bra författare. David Lagercrantz framstår alltmer som Björn Ranelids tråkiga lillebror. När kommer tatueringen?

På Expressens kultursida utrycker David Lagercrantz nu sin vånda över de psykiska problem han antar drabbar de minderåriga som mördar mot betalning från sådana som Kurdiska röven och andra ledare för kriminella gäng.

På ett märkligt sätt hamnar texten i en betraktelse över nazismen och reservpolisbataljon 101 vars härjningar Christopher Browning skildrat i sitt verk ”Helt vanliga män”. 

Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal. Forna tiders uttryck om att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” har omvandlats till att ”det börjar med en knappnål och slutar med att du gör tvål” (av andra, i läger som upprättats av Tidöregeringen … typ).

Och så kan man ju inte föra en begriplig diskussion.

Lika lite som fotboll kan förklara världen, kan nazismen göra det.

Lagerkrantz – och alla andra som liksom han – bara kan diskutera samhällets utveckling genom att göra jämförelser med nazism riskerar att smitta läsare och omgivning med sin egen brist på bildning och logik. Dumhet kan – som vår tid visar – anta pandemisk karaktär.

Hårda ord?

Inte alls.

Finns inga skäl att diskutera den mentala statusen hos 12-åriga mördare i Sverige genom att dra paralleller till stadgade familjefäder från Hamburg som ingår i en reservpolisbataljon under andra världskriget. Ni hör väl självs hur barockt det låter.

Världen i dag utanför Sverige bjuder oss tyvärr nämligen på många mycket färska exempel på barn som mördar och dödar.

I Mexiko räknar man med att kartellerna rekryterat så många som 30 000 medlemmar under 15 års ålder, och en del av dem används för morduppdrag. Det torde vara lite relevantare att diskutera likheter mellan den situationen och den svenska än att som Lagercrantz fråga sig om 12-åriga mördare i Sverige i dag får magkramper likt de kapten Wolfgang Hoffmann fick för 80 år sedan i en annan tid och i ett helt annat sammanhang?

Men Lagercrantz hjärna har gått i baklås – dels för att han är programmerad med två kommandon; om man diskuterar ondska måste man alltid få in nazismen, och man ska  inte diskutera konkreta aktuella exempel på mordiska barn ute i världen – för då kanske makthavarna i Sverige framstår som lika usla som de i den kollapsade staten Mexiko.

Ett annat relevant exempel man skulle kunna diskutera är 13-årige Mohammad Hossein Fahmideh som blev hyllad i Iran efter att han offrade sig själv 1980 under kriget mot Irak –genom att kasta sig under en fientlig stridsvagn och detonera en granat.

Ayatollah Khomeini hade deklarerat att föräldrar inte behövde ge sitt medgivande om deras barn ville till fronten – det var dessutom en religiös plikt, även för barn, att delta i kriget. Ungefär 400 000 pojkar under 18 år stred i kriget på Irans sida. En del – likt Mohammad Hossein Fahmideh var bara 13 år.

Enligt rapporter från FN-organ beräknas det i dag globalt finnas mer än 300 000 barnsoldater i, oräknat alla dem som över hela världen ingår i kriminella gäng och är beredda att döda (likt de 30 000 i Mexiko). När det gäller barnsoldater – som tvingas eller rekryteras – till olika miliser är de flest i Somalia, Syrien, Jemen, Sydsudan, Afghanistan, samt Nigeria och Demokratiska republiken Kongo.

Man bör lägga märke till att barnsoldater i dag huvudsakligen är ett problem i den muslimska kulturkretsen. Men vänta, Nigeria och Demokratiska republiken Kongo är väl inte muslimska länder? Förvisso inte, men de organisationer som tvingar barnen att strida är muslimska.

Här skulle man också nyktert, lugnt och sakligt kunna göra jämförelser med Sverige av i dag. Men det är förstås Lagercrantz förhindrad att göra, den påbjudna sanningen är ju att vi förstår orsakerna till gängkriminalitet bättre om vi läser om vad som hände reservpolisbataljon 101 1942 än om vi studerar fenomenet med regementen av barnsoldater i världen i dag.

Vill vi vara mer vetenskapliga kanske vi istället ska tänka så här: hur kommer det sig att barnsoldater huvudsakligen är en styggelse som förekommer i den muslimska kulturkretsen – och hur kommer det sig att merparten av de gängkriminella kommer från den kulturkretsen och från de länder där barnsoldater är ett vanligt fenomen? Det innebär inte att vi behöver diskutera om islam med nödvändighet skapar barnsoldater. Vi kan nöja oss med att avgränsa diskussionen till att bara diskutera hur det kommer sig att fenomenet är vanligast i muslimska länder och miljöer.

Kanske är det dags att vi ser världen som den är i dag, inte som den var för 80 år sedan.

Men de som ska föreställa intellektuella har sett några dokumentärfilmer från vedervärdigheter under Tredje riket – och det de såg brände sig fast i hornhinnorna, som likt brinnande cellofan gick upp i rök, och nu är de intellektuella därför inte längre förmögna att se det som sker i samtiden.

Eller så vill de bara inte.

Essäer

Hitlerhysteri – tankar om Jordan B Peterson II

Boris Benulic

Jordan B Peterson vill frigöra oss påstår han. Fint. Men ska han då inte först göra sig av med sin egen fixering vid Adolf Hitler?

Jordan B Peterson har ägnat fyra årtionden åt att försöka förstå Hitler.

Man kunde tro att vi alla fått ett chip inopererat i samband med vår födelse. Syftet med denna åtgärd har i så fall troligen varit att med hjälp av en algoritm styra alla våra tankar mot Adolf Hitler.

Teorien kan verka vrickad, men ger mig en viss tröst, och ett visst hopp om mänskligheten. Alternativet är ju att vi på grund av vår egen dumhet, bristande kunskap eller allmän tankeoreda nästan alltid, och i alla sammanhang, hamnar i en diskussion om Adolf Hitler. 

Hitler är inte bara den punkt där alla politiska diskussioner verkar hamna – han är tämligen ofta också utgångspunkten … och måttstocken för allt som avhandlas från start till mål.

Det blev väl mest ruiner av Hitlers tusenårsrike, men i det offentliga samtalet verkar vi alla vistas i hans mausoleum, vare sig vi diskuterar historia, människosyn, politik, hälsokost, sex eller hundar.

Få saker kan lamslå människors logiska förmåga eller kortsluta deras förmåga att uppfatta och sortera fakta som ordet ”Hitler” (ibland fungerar förstås ”nazism” på samma sätt).

Orden blir bärare av … ja, lite vad som helst, och det som kopplas ihop med Hitler är i princip alltid fel och negativt.

”Så där sa Hitler också”, ”Så där började nazismen också” … ja, ni känner igen fraserna som får även vettiga samtal att avstanna.

Och det finns två kategorier människor – vars framförande av ord som dessa – extra effektivt riskerar att få diskussioner att förtvina: den ena kategorin utgörs av människor som överlevt Förintelsen, den andra kategorin utgörs av en enda person; Jordan B Peterson. En viss förståelse kan man ha för effekten av uttalanden från människor i den första kategorin. Dock – att man överlevde Sobibor innebär ju inte att man korrekt kan analysera och förstå politiska skeenden i dag – eller historien.

Hur Peterson kunnat få tyngd i sammanhanget har jag svårare att förstå.

När jag studerar Petersons framträdanden på Youtube  – vare sig det är debatter, intervjuer, utfrågningar eller föreläsningar – hör jag honom ofta yttra orden:

”Jag har studerat diktaturer i fyra årtionden”.

På så sätt etablerar han vad som ska fungera som ett kunskapsövertag i frågan om Hitler. Och det är oftast Peterson som själv släpat in Hitler i den diskussion det gäller.

Så först slås det fast att man ska använda Hitler som referenspunkt i diskussionen, därefter konstateras det att det är Peterson som vet mest (ja, vad annars, jag menar 40 års studier av Hitler!) och därefter kan Peterson lägga ut texten om vad som helst.

Första gången jag hörde Peterson dra det där om fyra årtionden av studier av auktoritära regimer blev jag väl lite förväntansfull; nu skulle det komma en spännande utläggning. Och jag skulle kanske få kunskap om historiker och verk jag inte kände till.

Så blev det inte. Och inte någon annan gång heller när Peterson påtalat vad som ska vara hans oerhörda beläsenhet i ämnet.

Han refererar nästan aldrig till vad det är han läst under dessa 40 år. Man hinner ju läsa en hel del under en så lång tid, man borde därför från Peterson sida kunna förvänta sig en kvalificerad diskussion om olika uppfattningar av Europa,Tyskland, och världen under åtminstone den första halvan av 1900-talet.

Men Peterson är inte intresserad av att försöka förstå vad som hände. Det behövs inte. Han vet vad som hände. Den absoluta ondskan i form av Adolf Hitler manifesterade sig och det vi ska försöka förstå är hur det kunde komma sig att den manifesterades.

Då kan vi känna igen den och upprätta förhållningssätt så att den kan hållas i schack.

Andra världskriget blir en fråga om Hitlers personlighet, hans psykes konstitution.

I sitt verk ”Maps of Meaning” säger Peterson själv att hans arbete utgår från hans vilja att förstå vad som var drivkraften bakom upprättandet av regimer som den nazistiska: ”Jag kunde inte förstå den mänskliga förmågan till våld framkallat av en övertygelse”.

Numera anser han sig vara expert på området.

Men han är inte nöjd med det eftersom vi andra inte i tillräcklig utsträckning begriper nazism, ondska och anti-semitism.

Och varför anser han att vi måste ta till oss av hans insikter? Han förklarar det i en intervju med det amerikansk-judiska magasinet ”Forward”:

“Det har inte omvandlats till djup och praktisk psykologisk kunskap. Det kan man se på den offentligt accepterade anti-semitismen under de senaste fem till tio åren. Vad vi än tagit till oss av undervisningen har det inte varit nog”.

Som ni då förstår blir det lite fånigt när kritiker av Peterson jämför honom med Hitler, kallar honom extremhöger och anti-semit.

Lyssnar man på Peterson ligger han helt i linje med till exempel påbjuden svensk tolkning av historien; förstår vi Förintelsen förstår vi allt. Får vi ett Förintelsemuseum i varje svenskt län håller vi ondskan i schack.

Peterson är ingen folkupplysare, han försänker istället våra medvetanden i mörker, försöker få oss att anamma hans egna monomana fixeringar.

Hans beskrivningar av det 1930-talets Tyskland där Hitler kommer till makten är populära klyschor; ett land fyllt av män som traumatiserats i första världskrigets skyttegravar, en kollapsad ekonomi, stenhårda krigsskadestånd som skulle betalas. (Ett exempel på det sistnämnda: om skadestånden säger Peterson i en föreläsning ”… and they were paying them of like hell”. Men det gjorde de ju inte, det är en populär myt. Segrarna i första världskriget var medvetna om problemen och farorna i Europa och var i allmänhet tämligen lindriga i sina indrivningskrav.)

Peterson är fascinerad av urmyter som antas säga oss något om vilka vi är. Han försöker förstå dem. Men själv är han fången i populärhistoriska myter om Hitler och andra världskriget och hans föreläsningar är fyllda med schablonbilder, som inflationen: ”wheelbarrows of money just to buy some bread”.

Enda historiska verk jag hört Peterson referera till i sammanhanget är ”Hitlers bordssamtal”. Dessa föreligger i flera versioner, deras innehåll är i vissa fall motstridigt och ingen historiker med självaktning använder verket för att underbygga argument om vad som utspelade sig i Tyskland på 1930- och 1940-talet.

Det drar mot det absurda att man i den offentliga debatten diskuterar om Peterson är för eller mot Hitler – ingen verkar diskutera vad Peterson egentligen säger om Hitler. Detta visar hur namnet ”Hitler” lamslår allas hjärnor, ingen tänker. Alla bara undrar: är den som talar för eller mot Hitler? Kan jag vinna den här debatten genom att säga att motståndaren är som Hitler. Peterson använder själv ofta det knepet när han säger saker som kan sammanfattas så här: ”Men precis så här började det. Så fick nazisterna makt. Under nazismen fick man inte säga vad man ville. Man förbjöd motståndarna att tala. Man uppfann nya begrepp.” Och därmed utmålar han sig som ett offer för personer och institutioner som använder samma metoder som Hitler.

Det gränsar till det sorgliga att en psykolog som Peterson som säger sig vilja göra oss fria och starka hela tiden vill sätta oss i en bur där vi ska begrunda Hitler. Kanske är det för att han vill ha sällskap? För han sitter själv fast sedan länge i den buren.

Och på denna intellektuella scen etablerar sig Peterson. Inte genom att redovisa vad han läst och forskat kring när det gäller de faktiska förhållandena i Tyskland vid den tid det gäller – utan han placerar sig över oss andra genom att påstå att ”han studerat frågan i fyra årtionden” (killen måste läsa ganska långsamt. Ljudar han sig genom böckerna?)

Ett annat vanligt grepp av Peterson är formuleringar som: ”I´ve been thinking of Hitler a lot”. Jo, vi vet. Men ge oss något som går att diskutera annat än illa pocherade psykologiska gissningar.

Alltså: vi har en Peterson som gör en rundmålning av Tyskland som mest påminner om början på en Hollywoodfilm.

Därefter gör skurken sitt inträde. 

Adolf Hitler.

I Petersons historieskrivning får Hitler makten på grund av sina personliga egenskaper.

Han anses vara en person som har en ”fantastisk förmåga att kommunicera med massorna”. Han är ett ”organisatoriskt geni”.

Men glöm allt det där ni trott om att Hitler ville uppnå herravälde över Europa, ja kanske hela världen. Det är bara korkat att tro det hävdar Peterson i en föreläsning:

”Vi antar att Hitler ville vinna, men det är inte ett speciellt intelligent antagande, varför skulle man anta det? Han var inte precis en god person. Så varför skulle vi anta att han strävade efter det goda han – i sin mening – förespråkade ; det ärorika, eviga Tredje Riket.”

Ja, varför skulle vi anta det?

Kanske för att vi läst verk av Ian Kershaw, Joachim Fest, Richard J Evans, A J P Taylor, Mark Mazover, Daniel Goldhagen, Timothy Snyder, och så vidare.

De skiljer sig alla åt på olika punkter i bedömningen av Hitlers mål, kapacitet och personlighet – men att han strävade efter personlig makt och efter att skapa ett mäktigt rike – det är de överens om. Hur stort det riket var är de dock inte överens om.

Peterson däremot menar att Hitlers mål var förstörelse, kaos, spridande av smärta? Varför? Därför att det var resultatet av andra världskriget - och därav följer – säger Peterson:

”Om du inte kan förstå vad någon gör, eller varför, studera resultatet och dra din slutsats om motivet. Om det som uppstår är våldsamt kaos, kanske var det det som var målet.”

Att Hitler kom så långt som han gjorde i sitt värv med att skapa våldsamt kaos förklarar Peterson med att ”Hitler var ett organisatoriskt geni”.

Rätt många historiker är överens om att Hitler var en usel organisatör, som Mark Mazover uttrycker det i sin ”Hitlers Empire”:

”Det var lätt att se, skrev en högt uppsatt betraktare, att vår  påstått högt centraliserade Führer-stat redan hade börjat sönderfalla i dussintals självständiga riken och mängder av små grevskap. Allt eftersom Riket expanderade och blev ett imperium, kunde Tysklands ämbetsmän bara åse hur förvirringen blev allt värre.”

Mazover beskriver Hitlers styre, och hans välde, som präglade av Führerns bristande organisationsförmåga. Han var en man som skaffade sig makt och framgång genom att utnyttja ögonblicket, en skicklig spelare var han förvisso – men inte ens en medelmåttig organisatör (i motsats till Himmler som uppenbarligen var ett organisatoriskt geni, liksom Albert Speer).

Men Peterson struntar i historiska fakta. För att vi riktigt ska förstå hur urond Hitler var måste han också framställas som en urkraft, en mästertänkare och manipulatör och förstås ”ett organisatoriskt geni”.

(Det blir en fortsättning på Peterson förhållande till Hitler i morgon innan vi går vidare till andra delar av Petersons tänkande. Att börja med Hitler och behandla ämnet relativt utförligt beror på att den lille korpralen spelar en så stor roll för Peterson – och tyvärr också för samhällsdebatten.

Men jag går in på ämnet för att visa hur lättvindigt Peterson för fram ståndpunkter utan att belägga dem. Han bara säger att så här var det, och så går han vidare till nästa påstående.

I morgon ska vi diskutera hur Peterson försöker använda både Jung och Bibeln när han ska förklara Hitlers personlighet.)

PS. Den som tror att jag ger en orättvis bild av Peterson syn på Hitler eller hans förmätenhet i att framställa sig själv som expert kan till exempel studera den här filmen, och den här. Fler exempel kommer i morgon

Krönikor

“Lärd okunnighet, pedantiskt barbari”*

Boris Benulic

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.