Vaknar sent denna söndag. Inleder dagen med att läsa Mikael Damberg. Kan verka vara ett märkligt sätt att vakna upp, men jag brukar varva det med en iskall dusch för att komma igång.
I dag förklarar Mikael Damberg att: ”Vi har inget att dölja”. Han gör det apropå kraven om en ny Estonia-utredning.
Och jag kommer på mig själv med att fundera på om inrikesministern faktiskt kanske talar sanning. Han och hans kollegor har ingen mörkläggning att dölja när det gäller Estonia … eller något annat heller för den delen.
Och kanske är det som är det som är det stora problemet i Sverige i dag?
Det är populärt att lansera konspirationsteorier om vad svenska makthavare egentligen gör för att kontrollera oss och samhället. Många ägnar sig åt att försöka sprida ljus, skingra de styrandes mörkläggningar.
Och visst ägnade sig makthavare förr i Sverige åt konspirationer … fram till kanske början på 1970-talet.
Det är inte svårt att föreställa sig hur Per–Albin Hansson under sena kvällar och 1940-talet sitter och spela priffe eller bridge med Ernst Wigforss, Bagge från Högern, Bramstorp och Westman från Bondeförbundet och så Andersson i Rasjön från Folkpartiet. Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta. Man gör upp om utrikespolitiken, liksom man tidigare stabiliserat landet under 1930-talets depression.
Våra politiker, oavsett partibeteckning, liksom statens ämbetsmän, tyckte dåförtiden att de förstod bättre än vi andra hur rikets affärer skulle skötas. Många frågor avhandlades, bestämdes och verkställdes därför i all tysthet.
I de bakre rummen.
Det som på så sätt avgjordes ansågs vara frågor för komplexa att ta ställning till för gemene man, ändå var det frågor som var avgörande för det gemensamma bästa.
Och det var för det gemensamma bästa dessa män handlade. De hade ju utsetts i allmänna val av sina egna, (dessa väljare må sedan ha varit arbetare, bönder eller företagare) för att tillvarata den egna gruppens intressen när nationens bästa avhandlades.
Om detta kan vi idag tycka tycka vad vi vill – men till dessa politikers och ämbetsmäns fördel hörde – fortfarande oavsett partibeteckning – att de ansåg att den enskilde medborgaren själv visste vad som var bäst för honom när det gällde det egna livet; var de skulle bo, vad de skulle äta, hur de skulle försörja sig, hur de skulle fostra sina barn. Och förstod individen inte det antog de däruppe att vi skulle lära oss av våra egna misstag. Det var det andra männen i det bakre rummet tog hand om.
Alltså. Mycket hände i lönndom. Det vi i dag kallar konspirationer och mörkläggningar.
Men på så sätt byggdes faktisk ett fungerande folkhem upp och efter andra världskriget ett land som också hade kunnat försvara sina gränser – och som bevisligen kunde garantera den inre tryggheten.
Men så är det inte längre.
Föregående generationers dådkraftiga politiker har ersatts med sådana som Löfven, Damberg, Busch, Kristersson och Lööf, ämbetsmännen är borta och vi har tjänstemän som Dan Eliasson.
Den tumme med vilken makthavare ska trycka på rätt knappar verkar de sakna, kanske för att de sitter och suger på den, medan de förvirrat försöker förstå vad som sker. Det är typ Anders Ygeman: ”Men jag kunde inte informera statsministern för jag hittade inget ledigt sammanträdesrum”.
Forna tiders politiker fick ibland ägna sig åt att dölja vad som skett.
Dagens politiker måste försöka dölja att ingenting har skett. Att de inget gjort eller gör.
Inga verkliga beslut fattas, därmed finns det inget att verkställa. De där bakre, stängda rummen där de verkliga besluten förr fattades står tomma i dag. Makthavarna hittar inte dit.
Men vem är det då som styr?
Det är en apparat. Ett maskineri. Den enorma svenska staten som ständigt växer genom att två tredjedelar av det du arbetar ihop exproprieras i form av skatter och avgifter.
Staten är som ett korallrev, uppbyggt av polyper och nässeldjur, små själlösa organismer som var och en har som sitt enda mål att leva och växa.
Den där staten har växt till sig extra snabbt i det moderna samhälle som kom efter andra världskriget. Det är en stat som befrämjar och bejakar människors hjälplöshet – för det är så staten kan försvara att den växer. Den måste ta hand om oss på alla livets områden.
De makthavare och politiker vi ser i dag är uppväxta i denna stat, de är formade av tanken på att individen är svag och hjälplös. Och vad vi ofta glömmer bort är att dessa politiker som människor själva nästan alltid är svaga och hjälplösa varelser.
Ett utmärkt exempel på en svag och hjälplös människa är Daniel Suhonen. Han berättar i dag i Aftonbladet om bardisksamtal med vänner som inte har råd att skilja sig. Lägenheterna är ju så dyra i Stockholm.
Alltså måste staten gripa in! Suhonen är arg! Man kan inte skilja sig i Stockholms innerstad!
Men samtidigt har Sverige har de senaste tjugo åren tagit emot flera hundratusen personer av utländsk härkomst. Detta skapar i sig en monumental bostadsbrist. Det är ju inte så att de bor i skokartonger på motorvägarnas refuger.
Det har skapat de grundläggande problemen när det gäller tillgång på bostäder.
Det är inte som ”marknaden”, som Suhonen påstår, som skapat problemen; vilket han hävdar när han skriver:
”Rätten att skilja sig, att lämna en våldsam man eller ett äktenskap som gått i stå var en grundbult kvinnorörelsen tillkämpade sig och som sedan tagits för självklar. Håller dessa rättigheter på att korrumperas nu, dras tillbaka av marknaden?”
Det är staten som skapat detta tillstånd. Den stat som i första hand vill ha hjälplösa klienter, den stat som slänger ut invandrare med arbete, men behåller de andra. Den som som river gränserna – och därmed inte skyddar marknaden. Det är Suhonens stats fel, denna stat styrd av människor lika tafatta och hjälplösa som han själv och hans vänner.
Och då är vi tillbaka till det där med mörkläggningar.
Som jag sa inledningsvis existerar mörkläggningar trots allt fortfarande – för att dölja att inget gjorts.
Ett sätt att mörklägga är att peka ut någon annan som skyldig. Vi lever i ett tillstånd borgerliga eller rödgröna regeringar skapat. Det är ett tillstånd som är följden av politiska beslut. Inte av ”marknaden” i sig.
Ingen fri marknad kan bygga bort följderna av statens politik.
Ingen marknad i Sverige kan vara fri om det – paradoxalt nog – inte finns krafter som skyddar Sverige från ”världsmarknadens” och EU:s påverkan.
Och då kan vi inte nöja oss med de politiker och partier vi har i dag. Mikael Damberg eller Löfven skulle inte bli mer dådkraftiga om de så varje morgon lindades in i testosteronplåster. Vad som skulle få Lööf och Busch att agera kraftfullt och begripligt till nytta för nationen finns inte i min föreställningsvärld. Trollformler, vodoo, hatha-yoga?
(Andra delen i denna nostalgitripp till de bakre rummen där forna tiders politiker möttes kommer i morgon. Då ska vi tala om Sverige under andra världskriget.)
