"Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta."

Vaknar sent denna söndag. Inleder dagen med att läsa Mikael Damberg. Kan verka vara ett märkligt sätt att vakna upp, men jag brukar varva det med en iskall dusch för att komma igång.

I dag förklarar Mikael Damberg att: ”Vi har inget att dölja”. Han gör det apropå kraven om en ny Estonia-utredning.

Och jag kommer på mig själv med att fundera på om inrikesministern faktiskt kanske talar sanning. Han och hans kollegor har ingen mörkläggning att dölja när det gäller Estonia … eller något annat heller för den delen.

Och kanske är det som är det som är det stora problemet i Sverige i dag?

Det är populärt att lansera konspirationsteorier om vad svenska makthavare egentligen gör för att kontrollera oss och samhället. Många ägnar sig åt att försöka sprida ljus, skingra de styrandes mörkläggningar.

Och visst ägnade sig makthavare förr i Sverige åt konspirationer … fram till kanske början på 1970-talet.

Det är inte svårt att föreställa sig hur Per–Albin Hansson under sena kvällar och 1940-talet sitter och spela priffe eller bridge med Ernst Wigforss, Bagge från Högern, Bramstorp och Westman från Bondeförbundet och så Andersson i Rasjön från Folkpartiet. Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta. Man gör upp om utrikespolitiken, liksom man tidigare stabiliserat landet under 1930-talets depression.

Våra politiker, oavsett partibeteckning, liksom statens ämbetsmän, tyckte dåförtiden att de förstod bättre än vi andra hur rikets affärer skulle skötas. Många frågor avhandlades, bestämdes och verkställdes därför i all tysthet. 

I de bakre rummen.

Det som på så sätt avgjordes ansågs vara frågor för komplexa att ta ställning till för gemene man, ändå var det frågor som var avgörande för det gemensamma bästa.

Och det var för det gemensamma bästa dessa män handlade. De hade ju utsetts i allmänna val av sina egna, (dessa väljare må sedan ha varit arbetare, bönder eller företagare) för att tillvarata den egna gruppens intressen när nationens bästa avhandlades.

Om detta kan vi idag tycka tycka vad vi vill – men till dessa politikers och ämbetsmäns fördel hörde – fortfarande oavsett partibeteckning – att de ansåg att den enskilde medborgaren själv visste vad som var bäst för honom när det gällde det egna livet; var de skulle bo, vad de skulle äta, hur de skulle försörja sig, hur de skulle fostra sina barn. Och förstod individen inte det antog de däruppe att vi skulle lära oss av våra egna misstag. Det var det andra männen i det bakre rummet tog hand om.

Alltså. Mycket hände i lönndom. Det vi i dag kallar konspirationer och mörkläggningar.

Men på så sätt byggdes faktisk ett fungerande folkhem upp och efter andra världskriget ett land som också hade kunnat försvara sina gränser – och som bevisligen kunde garantera den inre tryggheten.

Men så är det inte längre.

Föregående generationers dådkraftiga politiker har ersatts med sådana som Löfven, Damberg, Busch, Kristersson och Lööf, ämbetsmännen är borta och vi har tjänstemän som Dan Eliasson.

Den tumme med vilken makthavare ska trycka på rätt knappar verkar de sakna, kanske för att de sitter och suger på den, medan de förvirrat försöker förstå vad som sker. Det är typ Anders Ygeman: ”Men jag kunde inte informera statsministern för jag hittade inget ledigt sammanträdesrum”.

Forna tiders politiker fick ibland ägna sig åt att dölja vad som skett.

Dagens politiker måste försöka dölja att ingenting har skett. Att de inget gjort eller gör.

Inga verkliga beslut fattas, därmed finns det inget att verkställa. De där bakre, stängda rummen där de verkliga besluten förr fattades står tomma i dag. Makthavarna hittar inte dit.

Men vem är det då som styr?

Det är en apparat. Ett maskineri. Den enorma svenska staten som ständigt växer genom att två tredjedelar av det du arbetar ihop exproprieras i form av skatter och avgifter.

Staten är som ett korallrev, uppbyggt av polyper och nässeldjur, små själlösa organismer som var och en har som sitt enda mål att leva och växa.

Den där staten har växt till sig extra snabbt i det moderna samhälle som kom efter andra världskriget. Det är en stat som befrämjar och bejakar människors hjälplöshet – för det är så staten kan försvara att den växer. Den måste ta hand om oss på alla livets områden.

De makthavare och politiker vi ser i dag är uppväxta i denna stat, de är formade av tanken på att individen är svag och hjälplös. Och vad vi ofta glömmer bort är att dessa politiker som människor själva nästan alltid är svaga och hjälplösa varelser.

Ett utmärkt exempel på en svag och hjälplös människa är Daniel Suhonen. Han berättar i dag i Aftonbladet om bardisksamtal med vänner som inte har råd att skilja sig. Lägenheterna är ju så dyra i Stockholm.

Alltså måste staten gripa in! Suhonen är arg! Man kan inte skilja sig i Stockholms innerstad!

Men samtidigt har Sverige har de senaste tjugo åren tagit emot flera hundratusen personer av utländsk härkomst. Detta skapar i sig en monumental bostadsbrist. Det är ju inte så att de bor i skokartonger på motorvägarnas refuger.

Det har skapat de grundläggande problemen när det gäller tillgång på bostäder.

Det är inte som ”marknaden”, som Suhonen påstår, som skapat problemen; vilket han hävdar när han skriver:

”Rätten att skilja sig, att lämna en våldsam man eller ett äktenskap som gått i stå var en grundbult kvinnorörelsen tillkämpade sig och som sedan tagits för självklar. Håller dessa rättigheter på att korrumperas nu, dras tillbaka av marknaden?”

Det är staten som skapat detta tillstånd. Den stat som i första hand vill ha hjälplösa klienter, den stat som slänger ut invandrare med arbete, men behåller de andra. Den som som river gränserna – och därmed inte skyddar marknaden. Det är Suhonens stats fel, denna stat styrd av människor lika tafatta och hjälplösa som han själv och hans vänner.

Och då är vi tillbaka till det där med mörkläggningar.

Som jag sa inledningsvis existerar mörkläggningar trots allt fortfarande – för att dölja att inget gjorts.

Ett sätt att mörklägga är att peka ut någon annan som skyldig. Vi lever i ett tillstånd borgerliga eller rödgröna regeringar skapat. Det är ett tillstånd som är följden av politiska beslut. Inte av ”marknaden” i sig.

Ingen fri marknad kan bygga bort följderna av statens politik.

Ingen marknad i Sverige kan vara fri om det – paradoxalt nog – inte finns krafter som skyddar Sverige från ”världsmarknadens” och EU:s påverkan.

Och då kan vi inte nöja oss med de politiker och partier vi har i dag. Mikael Damberg eller Löfven skulle inte bli mer dådkraftiga om de så varje morgon lindades in i testosteronplåster. Vad som skulle få Lööf och Busch att agera kraftfullt och begripligt till nytta för nationen finns inte i min föreställningsvärld. Trollformler, vodoo, hatha-yoga?

(Andra delen i denna nostalgitripp till de bakre rummen där forna tiders politiker möttes kommer i morgon. Då ska vi tala om Sverige under andra världskriget.)

Ser du mattan i det blå? Allt du önskar ska du få!

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula.

Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

De köper en ny matta och lägger över sådant de inte vill ska synas.

Nyligen var det parmiddag hemma hos Löfvens och Morgan Johansson och Annika Strandhäll var mäkta imponerade över inredningen.

Annika: ”Men Stefan, så ombonat ni har det. Mattor överallt. Lager på lager”.

Stefan: Höhöhö, ja visst är det mysigt. Vi hinner ju aldrig städa här hemma. Och RUT-avdrag törs man ju inte använda, det skulle se illa ut. Men matthandlaren nere på gatan har alltid rea, så blir det inte så dyrt. Ännu billigare blir det ju om jag inte vill ha kvitto.

Morgan: Men Stefan …

Stefan: Ja vadå? Klimatet!

Morgan: Klimatet, vad har det med det hela att göra? Inget kvitto!?

Stefan: Matthandlaren frågar alltid om jag vill ha kvitto eller om jag bryr mig om regnskogarna.  Tänk om alla tackade nej till kvitto så många träd som skulle sparas! Nej, nu sätter vi oss till bords. Det blir korv med bröd.

Annika: Det ska bli gott. Och jag måste säga det igen. Det blir så ombonat med alla dessa lager av mattor. Visst, det blir lite lågt i tak, men det gör det bara mysigare. Och du har väl inga problem med att takhöjden är så låg Morgan (klappar sin moatjé på huvudet).

Under middagen utspinner sig ett samtal som leder till att de närvarande får en briljant idé. Löfvens idé om att man istället för att städa och rengöra bara köper en ny matta och lägger ut skulle ju kunna överföras till hela samhället.

I morse kunde jag i statsradion att man redan börjat rulla ut den lösningen över landet.

I nyheterna bekymrade man sig över skolsegregationen.

Inslagets utgångspunkt var att skolsegregation är fel och att den beror på bostadssegregation.

Utifrån denna ståndpunkt granskar sedan ett antal av landets kommuner. Alltså är det bra att stänga skolor som är "segregerade" och flytta eleverna eller öppna en ny skola.

Om den gamla mattan inte döljer problemen, köp en ny.

Om nu reportrarna vore objektiva och intresserade av att söka fakta kunde de ju undersökt frågor som:

– vad händer om man placerar elever med en helt annan bakgrund tillsammans med elever som är uppväxta i ett svenskt kulturellt sammanhang?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kultur?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i språkkunskaper?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kunskapsnivå?

– hur är det med bråk, stök och våld på "icke-segrerade" skolor?

Ingenstans i reportaget ställs frågan dessa frågor – istället är den självklara utgångspunkten att det är bra om elever med en icke-svensk bakgrund får gå på samma skola som elever som talar svenska. Det löser allt.

En flicka på en skola i Malmö får säga att: "Det är fint att man får lära känna andra från hela Malmö".

Därmed är allt sagt som behöver sägas. Ett barn får konfirmera att det som sker är barock rätt.

På så sätt etableras det som en sanning att så blandade skolor som möjligt är det bästa för alla elever. 

En ny matta har lagts ut.

"Gå vidare, här finns inget att se", har länge varit ett vanligt budskap från överheten när en av dess medlemmar anklagas för övergrepp.

Cyril Smith, politiker, pamp, pedofil.

I Aftonbladet har Ann Charlott Altstadt fått till en text om Qanon. Hon ser rörelsen som farliga konspirationsteoretiker eftersom anhängarna hävdar att mycket mäktiga pedofilgäng härjar i USA. Gäng som dessutom ägnar sig åt barnamord.

Problemet med texten är att den för den oinsatte får alla tankar på att det skulle vara på det sättet att verka löjliga. Altstadt undviker att diskutera den underliggande verkligheten och nöjer sig med att återge några felaktiga förutsägelser från Qanon, fnissa lite åt några av teorierna samt slutligen avfärda det hela med att om inte annat så måste de vara galna eftersom rörelsen stöder Donald Trump.

Altstadt bidrar därmed till de mörkläggningsoperationer som pågått i årtionden i västerlandet för att skydda mäktiga pedofiler.

Jag ska i dag och i morgon diskutera några exempel. Och jag kommer inte att utgå från Qanons teorier eftersom jag inte är en anhängare – utan jag utgår från sådant som är känt, men som media och makthavare inte låtsas om eller aktivt mörklägger.

Altstadts uppfattningar kan bara få genomslag i en samtid utan närminne. Så jag får väl bidra till en förbättring av detta minna.

Vi tar Storbritannien i dag och USA i morgon.

Den brittiske biskopen i anglikanska kyrkan Peter Ball utreddes av polisen i början på 1990-talet men kom undan med en varning efter att ha erkänt sig skyldig. Han avgick som biskop. Han tilläts fortsätta predika och verka som präst.

2015 döms han för övergrepp på 17 tonåringar.

2 år och 8 månader.

Släpptes efter halva tiden.

Neil Todd hette en av dem som anklagade Ball 1993.
Ingen trodde honom. Nedbruten tog han sitt liv 2012. En sak är när ingen tror på dig. Det är illa nog. Men ni kan föreställa er hur det känns när man ser hur den man anklagat för brutala övergrepp får offentlig uppslutning av de mäktigaste och mest kända i landet.

Vid rättegången 2015 avslöjades det just hur mäktiga män ställt sig på Balls sida, däribland ärkesbiskopen av Canterbury. Bland balls vänner ingick också politiker i parlamentet och han brukade skryta om sin vänskap med Margret Thatcher.

En internutredning som den anglikanska kyrkan gjorde 2017 talade om hur ”de allra högsta kretsarna” i kyrkan och samhället intrigerat i början på 1990-talet för att skydda Ball.

Ärekbiskopen och andra biskopar mottog redan de första åren på 1990-talet flera brev från offer som berätta mycket konkret om övergreppen; hur de tvingades be nakna, ha samlag med varandra i hans åsyn och krypa ner i hans säng till honom.

Ärkebiskopen och de andra biskoparna gömde undan breven. Polisen fick aldrig se dem under sin utredning 1993. Breven kom fram långt senare.

Den viktigaste beskyddaren var prins Charles.

I ett brev 1995 till Ball skriver prins Charles:

”Jag önskar jag kunde göra mer. Jag vänder mig så otroligt starkt mot de monstruösa fel som gjorts mot dig och det sätt på vilket du blivit behandlad.”

Det här är alltså två år efter det att Peter Ball faktiskt erkänt sin skuld för att slippa rättegång och komma undan med en varning.

Han flyttar senare in som hyresgäst i ett hus som Charles köpt loss åt Ball och hans enäggstvilling Michael. Denne är också biskop och de två startade redan 1960 ett kloster vilket gjorde att de kom i kontakt med många unga män och pojkar.

Nu kan ju Altstadt säga. Ja, men det där är illa, men bara ett enskilt fall.

OK.

Då tar vi nästa engelska fall.

Barnprogramledaren Jimmy Saville begick övergrepp mot uppemot 450 pojkar och flickor.

I åratal skrattade myndigheter och polis åt anmälningar från offren, typ: ”Hahaha, lilla toka där. Det vet väl alla att Jimmy Saville är barnens bäste vän.”

När bubblan slutligen spricker arresteras 18 personer i underhållningsvärlden och media. Rolf Harris, den mest kände får fem år och nio månader i fängelse för övergrepp som pågått i årtionden.

Många såg, många visste. Ingen av dem brydde sig. Alla teg. Ibland i decennier.

Jag undrar om Altstadt tycker att det räcker?

Man vet aldrig, så vi tar ett exempel till:

2012 begär den brittiska parlamentsledamoten Tom Watson att det ska startas en ordentlig utredning om misstankarna att politiker, affärsmän och kulturfolk ingår i en pedofilring som ägnat sig åt sina aktiviteter framförallt på ett fashionabelt pensionat i sydvästra London. Han menar att pedofilringen fortfarande är verksam i nya former, men fortfarande består av mäktiga män.

Polisen utreder det hela i två år.

Redan 1982 har pensionatet fått myndigheternas ögon på sig, och man misstänker att det är en bordell för homosexuella och pedofiler. För att vara ett pensionat var faciliteterna kanske lite ovanliga. Bastu, solarium och en studio för filminspelningar.

60 poliser genomför en razzia under en tillställning. Paret Carole och Haroon Kasir som driver inrättningen får en villkorlig dom.

Carole kommer under de följande åren att berätta för personer i sin omgivning att hon har foton på många av gästerna. Hon förvar dem inlåste i ett bankfack.

1990 hittas hon död. Självmord med insulin.

Problemet med utredningarna visar sig bland annat vara att polisen saknar dokument från razzian 1982 och förhören. Borta. Slarv i arkivet.

Lika slarvig har man varit med arkiveringen av de filer som är kopplade till hemliga utredningar som inletts 1983. Då lämnar parlamentsledamoten Geoffrey Dickens in handlingar till inrikesdepartementet och justitiedepartement där han han hävdar att det finns en pedofilring i parlamentet.

Detta kommer upp i ljuset efter det att de av Tom Watson framdrivna utredningarna börjar 2012.

Men alla de 114 akterna kopplade till till Dickens ursprungliga dokument är … borta. De är allt bra slarviga de där arkivarierna.

(Då och då har senaste åren ett och annat dokument flutit upp, vilket är ett tecken på att de kanske inte är så försvunna ändå.)

Utredningarna avslutas med att den stora dementimaskinen rullar igång. Inga gamla dokument finns, förhören med mäktiga utpekade män ger inget. De nekar förstås. Och det visar sig att Carl Beech, ett av vittnena är mytoman (han får 18 år i fängelse).

Den sanning som nu proklameras är att det rörde sig om rök utan eld. Inga bindande bevis finns mot alla de utpekade.

Det här kommer ofta att användas mot Tom Watson de närmaste åren, han utmålas som en obalanserad konspirationsteoretiker.

På så sätt kan man tona ner de fasansfulla avslöjanden som trots allt beläggs. Som de om Cyril Smith. Där råder inget som helst tvivel om att han var en flitig gäst på pensionatet.

I utredningarna efter 2012 framkommer det att under Smiths aktiva tid som politiker har det inkommit 144 anmälningar mot honom om sexuella och fysiska övergrepp mot pojkar.

När han grips i början på 1980-talet efter en anmälan släpps han efter några timmar. Säkerhetstjänsten har ingripit, hänvisat till rikets säkerhet och alla dokument förstörs.

Smith är från början parlamentsledamot för Labour från Rochdale, går sedan över till Liberalerna.

Smith kom att bli inflytelserik i det Liberala partiet och var en dominerande figur i sin hemstad Rochdale. Han blir en känd figur i TV och radio, populär i populärkulturen, framträder ibland med sin gode vän Jimmy Saville.

Hemma i Rochdale är Smith bland annat med och finansierar ett hem för pojkar.

Rochdale är också platsen för en av de största pedofilskandalerna i Storbritannien – där rullas 2011 och de kommande åren en pedofilring upp som organiserats av pakistanier. De har kidnappat och drogat unga flickor och pojkar på driven och gjort dem till sexslavar. För sitt eget nöjes skulle men också för att kunna sälja dem till andra. En parlamentsledamot för Labour från staden försökte i åratal få polis och myndigheter att undersöka vad som pågick men mötte med anklagelser om rasism.

I Rochdale ser vi den totala pedofila kulturen. Mycket mäktiga pedofilpolitiker driver barnhem och skyddas av landets säkerhetstjänst (det är ställt bortanför allt tvivel).

Lite längre ner i samhället härjar pakistanska pedofilligor som leverera kidnappade barn till hugade spekulanter. 

För mig låter det här som något som ligger väldigt nära Quanon.

Eller?

Nu kan ju Altstadt hävda att Quanon-teorierna också talar om barnamord.

Nåväl.

Sidney Cooke dömdes till dubbla livstidsstraff 1999. Han var ledare för en pedofil–liga som kidnappade barn, gängvåldtog dem under orgier och sedan ritualmördade dem.

Hans härjningar började redan på 1970-talet. Cooke dömdes för tre fall av mord, men han och hans gäng – som också levererade barn till VIP-fester – misstänks för att ha mördat upp till 20 barn.

En av medlemmarna i Cookes gäng arbetade som manlig prostituerad på det fashionabla pensionatet. Kopplingarna utreddes aldrig. 

(I morgon ska vi här diskutera liknande företeelser i USA. Den som blir prenumerant på mitt nyhetsbrev kan också ta del av ett resonemang i kvällens brev om vilka mekanismer som får Altstadt och andra att skriva som de gör och därmed delta i mörkläggningsoperationer. 

Prenumerant på nyhetsbrevet blir du genom att gå in på fliken ”Boris Bulletin.)