Artiklar

Marionetter i trådlösa medier

Boris Benulic

Tittelitut i rutan, statstelevisionen kan du klara dig utan.

... och när Televinken växte upp blev han TV-journalist.

I Östeuropa kunde man under 1980-talet uppleva hur makthavarnas drängar i media ljög allt sämre. De hade tidigare stretat och slitit med att få ihop orden och budskapet med verkligheten och det ska villigt erkännas att en del av dem var skickliga.

Men i efterhand blev alla ord och fraser utslitna och eftersom verkligheten som omgav dem var än mer sliten gav de upp alla försök att försöka skapa en bild av att realsocialismen var som Skara Sommarland … fast ännu lite bättre, typ: åkbandet var gratis.

Nyhetsuppläsare och skribenter bara fortsatte att mala på, de struntade nu i om det de sade var ologiskt eller omöjligt – de visste att ingen ändå lyssnade eller läste. Och om någon gjorde det så trodde de i alla fall inte på något av det som framfördes.

Nu väntar sig alla att jag ska skriva att så där har det blivit i Sverige också.

Men det har det ju inte blivit.

Märkligt nog.

Fortfarande är det många som använder sig av DN eller statstelevisionen och statsradion för att få veta hur verkligheten ser ut och för att underrättas om vad de ska tycka.

Vilket blir allt mer märkligt för varje dag som går eftersom de som är verksamma i Bonnierpress och statsmedia uppvisar samma beteende som journalisterna på Neues Deutschland eller Izvestija kring 1985; de bryr sig inte länge. De förmedlar bara maktens olika budskap utan att försöka fullgöra sin tidigare funktion; att få de olika budskapen att inte alltför uppenbart vara motstridiga i sin beskrivning av verkligheten. 

Ändå fortsätter en del människor i Sverige att lyssna på dem eller läsa dem.

Och tro på dem.

Betrakta bara dagens svt.se.

Först ett inslag om att Kina trots alla löften de avgett och avtal de undertecknat om att minska utsläppen kör på för fullt. Den ledande principen verkar vara att varje kines ska få ett eget kolkraftverk.

Som andra inslag ännu en rapport om att utsläppen ökar och att prognoserna säger att temperaturerna kommer att stiga till ohållbara nivåer om vi (alltså du och jag) inte gör något.

I det tredje inslaget konstaterar Erika Bjerström, ”klimatkorrespondent” att:

”2020 var en bra start. Då minskade världens kol- och oljeproduktion med sju procent , framtvingat av coronapandemin.  Användningen av olja-och kol måste fortsätta att minska med sex procent om året. Men flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen.”

Det här är ett exempel på det jag inledningsvis talade om, man bryr sig inte längre om att få budskapen logiskt begripliga.

Ett ”bra” år är ett år då:

– nedstängningar slår ut produktion och näringar så energiförbrukningen minskar och människor ställs utan försörjning

– flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen (länder som Kina)

Jag har lite svårt att förstå vad Erika Bjerström skulle beteckna som ett ”dåligt” år. Ett år då ebola muterar och kan spridas via 5G-nätet?

Det var så här de uppgivna journalisterna gjorde till slut i Östeuropa. De berättade på ett ungefär vad som hände. Men förklarade att det var ”bra”. Det var ändå sist och slutligen alltid ”bra”.

Men inte satt vanligt folk runt kaféborden i Östberlin och höll med och sa att det är nog ”bra”. Det sa de ju på ”Aktuelle Kamera” i går. (Aktuelle Kamera var ungefär DDR:s Agenda).

Den avgörande likheten är dock det som alltid avslutade en ledarartikel eller en nyhetsuppläsning i statsmedia i öst – budskapet att även om läget kanske var lite, lite besvärligt skulle man lita på ledarna så skulle allt lösa sig.

Erika Bjerströms slutkläm blir:

”Men nu när det börjar bli dags att summera 2020 kan man konstatera att det absolut inte är kört. Om politikerna håller sina löften vill säga.”

På så sätt uppmanas vi till lydnad och lojalitet.

Om regeringen säger att vi måste betala mer för plastkassarna för att inte polarisarna ska smälta så ska vi göra det för att underlätta för dem att uppfylla sina löften.

Och flyg inte någonstans (såvida du inte är generaldirektör på MSB) – då sprider du både virus och bidrar till öknarnas utbredning.

Gör som du är tillsagd så blir allt bra. 

Ifrågasätt aldrig.

I DDR kunde många ta in västtysk TV, helt omöjligt var det i dock i trakterna runt Dresden  – och det området kom att kallas ”De aningslösas dal”.

Märkligt många i Sverige verkar frivilligt mentalt ha förflyttat sig till den sänkan.

I mitt dagliga nyhetsbrev i kväll (runt midnatt) kommer jag bland annat diskutera allt beröm som medströmsmedia öser Joe Bidens klimatlöften. Prenumererar gör du här.

Artiklar

Atlanta: Oändlig rikedom för den själ som bemästrar sig själv*

Boris Benulic

Att jag har svårt att uthärda medströmsmedias rapporter från USA är begripligt. Det som är svårt att förstå är hur de kan leva med sig själva och sin slapphet och inställsamhet.

Jag tänkte först lägga upp en kravallbild från Atlanta, men … då kom jag att tänka på Leon Stukelj. En slovensk gymnast som framträdde under OS i Atlanta för att hyllas som den då äldste levande OS-guldmedaljören – han var då 97 år. Han hade tränat varje dag alltsedan barndomen och upphörde med det först fyra dagar innan sin död vid 101 års ålder. Stukelj tävlade i tre OS och vann åtta guldmedaljer, två silver och fyra brons.

Jag lyssnar på morgonens nyheter i statsradion. Ett inslag med deras USA-korre som rapporterar från Atlanta där en svart man två dagar tidigare skjutits till döds av polisen. Reportern vet att berätta att hon redan direkt efter sin ankomst talat med ett antal personer som kunnat berätta för henne om hur rasistisk polisen är i Atlanta och att staden har en lång tradition av rasism och förtryck av svarta. Vi får aldrig veta vilka hon pratat med, eller vika exempel de anfört. Eller hur vi ska kunna bedöma dem som trovärdiga.

Lite allmänt prat från reportern och så är utgångspunkten klar. Rasismen är problemet. Sedan kan hon gå vidare och berätta om vad olika politiker sagt om vad de vill göra åt saken.

Och det här är problemet med medströmsmedia. Deras medarbetare har inga kunskaper utan känner av vad de förväntas förmedla och så gör de det. De svamlar ihop något om att ”de redan fått veta strax efter sin ankomst”.

Antagligen har reportern i fråga läst i New York Times att staden länge präglats av rasoroligheter.

Och så upprepar hon det.

Men om man som jag varit med i några hundra år och fortfarande har ett väl fungerande minne vet man att den officiella berättelsen länge varit en annan.

1990 skrev New York Times att de kommande olympiska spelen i Atlanta skulle bli en framgång under rubriken: ”Olympics, Racial Harmony a Key for Atlanta.”:

”In the eyes of many I.O.C. members who picked Atlanta over Athens in the final round of voting, Atlanta symbolized the degree to which racial harmony can unite a city, while in so many other places around the world ethnic differences and racial tensions continue to act far more divisively and destructive.”

1995, ett år innan OS i Atlanta ska gå av stapeln publicerar New York Times en artikel som fortsätter spinna på samma tråd:

"I would maintain that in terms of black and white working together in friendship and cooperation and achieving significant success, we're the best example of that in the world, Payne said." (Billy Payne var den affärsman som lanserade idéen om att Atlanta skulls söka oss, som såg till att staden fick spelen och sedan basade för hela tillställningen.)

Vidare i denna lovsång till Atlanta:

”It is home to a large black middle class and six historically black universities. Minority-group members make up more than one-third of the organizing committee's employees and minority-owned businesses have been the recipients of one-third of the committee's contracts.”

I svenska tidningar kunde vi också läsa om den välmående staden. Där fanns ju huvudkontoren för Coca–Cola, CNN och Delta Airlines. Fortune hade utnämnt Atlanta till den fjärde bästa staden i världen för den som ville göra affärer. I världen!

Vi fick dåförtiden veta hur Atlanta och sydstaterna visat inte bara nordstaterna utan hela världen hur man får ett mångkulturellt samhälle att fungera, hur man får svarta och vita att skapa välstånd tillsammans.

DN:s Kurt Mälarstedt skrev så här i januari 1996 i ett reportage från ett Atlanta som närmade sig invigningen:

”Visserligen säger förre borgmästaren Maynard Jackson så här när vi står på Woodruff Park mitt i stan framför en nyss avtäckt skulptur som heter Fenix reser sig ur askan.

- Atlanta är inte perfekt.

Sedan tillägger han:

- Men Atlanta är helt enkelt bäst."

Han säger detta på tal om rasrelationerna i staden, men han gör klart att uttalandet äger sin giltighet beträffande det mesta i Atlanta, om man nu vill jämföra staden med andra amerikanska städer.

Den nuvarande borgmästaren Bill Campbell stryker under.

– Det finns något här i Södern som gör att vi kan uträtta saker som andra städer inte orkar med. Toleransen, mångfalden, viljan.”

Märkligt eller hur? 24 år senare berättar alla svenska tidningar och statsmedia om den obrutna traditionen av rasism från slaveriets dagar.

Hur ska de ha det?

Och tro inte att media slutade beskriva Atlanta som ett rasblandat paradis efter 1996. Så sent som juli 2016 rapporterade Therese Larsson Hultin i SvD att:

”De senaste femton åren har över en halv miljon afroamerikaner flyttat till Atlanta i den amerikanska Södern. Inflödet har inte bara gjort Atlanta till något av en inofficiell huvudstad för svarta, ett ekonomiskt centrum där det är lätt att göra karriär – det kan också få politiska konsekvenser. Delstaten Georgia kan förvandlas från ett traditionellt republikanskt fäste till en stat som Hillary Clinton kan vinna.”

Artikeln fortsätter sedan:

”Musiken dunkar så högt att man nästan inte kan prata. Solen håller på att gå ner över Atlantas skyskrapor och överallt dansar människor, dricker färgglada drinkar och njuter av att vara unga i en stad som affärsmagasinet Forbes utsett till den som är bäst att bo i om man är svart.”

En stad där det är lätt att göra karriär för svarta.

Den bästa staden för svarta.

Men i dag, fyra år senare beskrivs Atlanta i SvD (och i DN, AB, och Expressen) som en stad där svarta är, och alltid har varit, strukturellt förtryckta på grund av sin hudfärg.

I dag skriver man i SvD att:

"Under måndagen har medborgarrörelsen NAACP kallat till en större manifestation i Atlanta kallad "A March for Georgia".

"Vi marscherar inte enbart i solidaritet utan för varje Georgiabo som fallit offer för polisbrutalitet, rasistisk terrorism, våld och väljarförtryck", heter det i ett uttalande från NAACP."

Tänk vad mycket som kan hända på bara fyra år.

Från den bästa staden för svarta till en stad där svarta tydligen riskerar att mördas utan orsak av polisen. Där de är drabbade av strukturellt förtryck.

Erik Bergin, nyhetschef på SvD och tidigare tidningens USA-korrspondent skriver om detta ”strukturella förtryck" i USA och i Georgia:

”En sådan orättvisa handlar om möjligheten att delta i val, hävdar rösträttsaktivister. När minnet av den blodiga rösträttsmarschen 1965 i Selma högtidlighölls i mars i år sa en aktivist, Ida från Georgia, så här när hon intervjuades av SvD:

– Afroamerikaner, men även andra minoriteter, har haft problem länge med att deras röster stjäls. Lagen må ha tryckts på papper, men folk har fortsatt att blockeras från att rösta och utnyttja rättigheten de stred för.

Nivån på rasism i ett samhälle är förstås svår att mäta. Men det går en rak linje från dagens orättvisor tillbaka till en av de tidiga ekonomiska hörnstenarna i det amerikanska nationsbygget, slaveriet, enligt medborgarrättsaktivister. De menar att USA aldrig gjort upp om sitt mörka förflutna.”

En nyhetschef på en tidning som bara några år tidigare gett oss bilden av en fantastisk stad för svarta, ser det nu som helt oproblematiskt att kolportera bilden av ett samhälle där de inte ens tillåts att rösta och där man aldrig gjort upp med rasism.

Men sambanden är egentligen ganska enkla. Den gamla bilden av Atlanta, berättandet av framgångssagan, den som medströmsmedia i USA och Sverige framfört – den kolporterades som mest högljutt under de perioder då demokrater var presidenter (Clinton och Obama).

Man kan se hur berättelsen började vävas åren innan OS 96 och då vi ska komma ihåg att det här är åren då en man från sydstaterna är president i USA. Bill Clinton, bördig från Arkansas och en gång delstatens guvernör. En viktig del i hans strategi för att kontrollera väljare i södern är ha svarta ledare som kan föra hans talan och berätta om hur sydstaterna utvecklas väl under den kloke presidentens ledarskap. En av dem blir Atlantas svarta borgmästare Andrew Young, som tidigare varit USA:s FN-ambassadör (utsedd av den demokratiske presidenten Jimmy Carter, också en av Georgias söner.)

Från 1855 till i dag har Atlanta haft en borgmästare från Demokraterna. Vi talar alltså om ett parti som innehaft borgmästarposten i 165 år.

Från 1871 till 2002 har Georgia haft en guvernör som varit Demokrat.

Demokraterna har haft den kontrollerande makten i Atlanta.

När en Demokrat var president skapade de en bild av staden.

När Donald Trump är president skapar de en annan bild av staden.

Men det är samma stad.

En stad som inte fungerar.

* Citatet i rubriken syftar på några rader i en dikt av den svarta poeten Georgia Douglas Johnson. Hennes dikter präglade av en skön stränghet har alltid talat till mig eftersom de bär på en tung men nödvändig insikt om tillvaron; den är en ständig kamp och du vinner bara om du först övervinner dig själv.

(I mitt dagliga nyhetsbrev som går ut i kväll kommer jag att diskutera Atlantas historia lite djupare, och peka på en annan väg man kunde valt. Om du vill prenumerera på nyhetsbrevet går du in under fliken Boris Bulletin i menyraden.)

Artiklar

Alltför snabbt upptinade hjärnors världsbild och Black Lives Matter

Boris Benulic

"Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för."

Matterhorn? Varför välja en bild av Matterhorn? Givetvis för att underlätta tillvaron för Isobel Hadley-Kamptz. I brist på kunskap om världen och ideologier väljer hon att definiera sina motståndare genom att studera hur de håller fingrarna eller om de bär Hawaiiskjortor och dricker mjölk. Vem vill inte veta hur hon kommer att tolka en bild av en alp?

Yttrar man sig i det offentliga samtalet numera måste man först inleda med att man sett filmen där George Floyd kvävs. Man ska sedan omgående följa upp med att förklara att man är skakad i sitt innersta.

Snart har vi nått den punkt där varje samtal måste inledas med formuleringar av detta slag, även väderleksrapporterna:

”Bilderna på George Floyd liggande med en polismans knä tryckt mot sin hals var fruktansvärda. Morgondagen uppvisar sol över stora delar av Götaland …”

Om man inte förfar på detta sätt kommer man av Isobel Hadley–Kamptz anklagas för att vara högerextrem och nazist.

Men om man gör som hon kräver visar man ju bara att man mycket länge befunnit sig i kryogenisk sömn på grund av man har varit djup nedkyld. 

I just Isobel Hadley–Kamptz fall kan det faktiskt vara fallet. Jag kan tänka mig att hon för några år sedan vandrade iväg till kylskåpet för att få sig en nattmacka, öppnade fel dörr och ramlade in i frysboxen istället. Somnade.

Och nu har någon fått för sig att tina frysboxen och vips är Isobel Hadley–Kamptz tillbaka i debatten.

Inte uppdaterad men sugen på att få tala om för oss andra som varit vid medvetande hela tiden vad som är viktigt och oviktigt, vad som är rätt och vad som är fel.

Vad alla andra som är upprörda över George Floyds död har för förklaring till sitt beteende vet jag inte. 

Min egen reaktion inför George Floyds död är att den lämnar mig oberörd. 

Inte på grund av att jag är känslomässigt störd, saknar empati eller är allmänt ond.

Tvärtom så berör mig människors lidande mycket.

Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för.

Den fråga man då som tänkande människa måste ställa sig är vilka strider och vilken kamp som är viktig om man vill se en friare värld där individen råder över sitt eget öde.

När tillvaron är fylld av människor som inte bryr sig om vad som händer i Mexiko, Kina, Turkiet eller Iran utan istället låter amerikanska media och skådespelare bestämma vad som för dagen är den viktigaste frågan … i en sådan tillvaro kan man ibland stå ganska ensam. Men vem vill bidra till att vi uppnår flockidioti?

De som i dag går i flock i västvärlden och ropar ”Black Lives Matter” i tron att amerikanskt polisvåld mot svarta skulle vara det som håller miljarder människor i misär och förtryck har valt att göra det trots att de har alla möjligheter i världen att orientera sig.

Om de betraktar bilden av människor som hängts från lyftkran i Iran, Boko Haram-mördade i Afrika, kristna slavar i Pakistan, kartellernas massmord i Mexiko, morden på vita farmare i Zimbabwe och Sydafrika … och Kinas metodiska tagande av kontroll över hela världen … på vilket sätt blir då denna masshysteri för Black Lives Matter möjlig att försvara?

Den är ju ett hån mot miljoner människor som dödas när de stora, farliga krafterna i världen rycker fram.

Mot oss.

Och vi ska förväntas oroa oss över hur polisen i Minneapolis är organiserad?

Isobel Hadley–Kamptz kommer givetvis att betrakta mig som högerextremist för att jag inte tycker som hon och pöbelhoparna. Det kan jag ta lätt på eftersom jag fortfarande alltid bär med mig ett mycket tummat exemplar av ett litet häfte med Lenins ”Aprilteser”. Då och då tar jag fram det och begrundar vad som måste göras. När jag ställs inför sådana som Isobel Hadley Kampz går jag till stycket om att: 

”Det är naturligtvis mycket lättare att skrika, klaga, okväda och yla än att försöka förstå och klargöra.”

Men Isobel Hadley Kamps har inte som jag ett behov av att förstå för att kunna förstöra en ond ordning. Hon har ett behov av att yla för att säkra sig en plats i den onda ordningen.

Hon vill in ordentligt på de stora ledarsidorna efter att ha varit ute i några år. Därför tycker hon högljutt det hon förväntas tycka, därför ger hon sig på Mats Skogkär. Det är svårt att bli kvar på DN, kanske kan man säkra sig en plats på Sydsvenskan nu när det blir en stol tom på ledarredaktionen, tänker hon.

De européer som i dag tror sig protestera mot den värsta formen av övervåld och förtryck bör innan de går ut på gatorna igen sätta sig ner och studera hur världen ser ut. Se vilka krafter som är i rörelse, vilka krafter som hotar andra med döden och dem själva med framtida starkt beskuren frihet.

Därefter är det dags att skrida till verket.

Men då kommer inte George Floyd och Black Lives Matter vara något som kampen kretsar kring.

Artiklar

Svarta upplopp media tjatar om och en svart pogrom ingen minns

Boris Benulic

"Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet."

Crown Heights, Brooklyn 1991. Fyra dagar av mord, hat och plundring av de judiska kvarteren.

Medströmsmedias bläckkulier skriver av varandra i sina kommentarer om pöbelupploppen i USA. Alla kör samma uppräkning av kravaller som skett de senaste 40 åren.

Ett upplopp kommer aldrig med i uppräkningen.

Kravallerna i Crown Heigts i Brooklyn 1991.

Det börjar med att två bilar krockar, föraren i en av bilarna, en ung ortodox jude, tappar kontrollen och kör upp på trottoaren. Bilen träffar två svarta barn. Ett av dem dör.

Bilen har ingått i en liten kolonn i vilken ledaren för Chabad, Rebbe Menachem Mendel Schneerson färdas.

Ett rykte uppstår omgående. Judisk sjukvårdspersonal som kommer till olycksplatsen har inte velat ge vård till svarta som skadas. Därför dör en av de påkörda pojkarna.

Det utlöser upploppen.

Ganska omgående börjar en mobb av hundratals svarta röra sig nedför President Street skrikande ”Död åt judarna”. Yankel Rosenbaum hinner inte undan utan knivhuggs till döds.

I fyra dagar rör sig de svarta pöbelhopparna genom gatorna i Crown Heights skrikande slagord som just ”Döda alla judar” omväxlande med ”Heil Hitler”.

Att kalla det en pogrom är inte överdrivet. Chabads högkvarter belägrades av pöbeln, som också försökte bryta sig in i judiska familjers hem.  I en del fall lyckades de med misshandel och plundring som följd.

Polisen var märkligt frånvarande på gatorna, och de klena polisinsatserna för att skydda judarna i Crown Heights bidrog till att borgmästare Dinkins senare inte lyckades bli omvald.

Girgenti-rapporten som lades fram av den kommission som guvernören i New York tillsatte för att utreda händelserna konstaterade att våldet nådde en nivå ”som sällan skådats i New York.”

Där noterades också att våldet inte som tidigare riktades mot polis, butiker och myndigheter utan ”mot en grupp invånare i samhället”, alltså de ortodoxa judarna.

Jag ser också i medströmsmedia att man ger stort utrymme åt den svarte pastorn Al Sharpton som givetvis som vanligt tar chansen att hatpredika i samband med George Floyds död. Sharpton befinner sig förstås i Minneapolis.

Men han var igång redan 1991.

Då talade han på begravningen av det svarta barn som dödades i trafikolyckan, då orerade han om sambandet mellan ”diamanthandlarna här i Crown Heights” och ”Oppenheimers i Sydafrika”.

Det är lite fascinerande att svenska media som alltid är så vaksamma på ”anti-semitiska myter” aldrig ger sig på de svarta ledare i USA som kolporterar sådana.

Ett vanligt påstående brukar också vara att de svarta i USA revolterar därför att de tvingas leva i misär av de vita och förtrycks av polisen.

Men att den ortodoxt judiska kolonin i Crown Heights växte vid den här tiden innebar att frivilliga judiska krafter startade sociala program som också kom svarta i området till del.

Ändå en pogrom.

Som tack liksom.

De svarta upploppen har alltid en mer komplex karaktär än man vill låtsas om i USA:s och Sveriges medströmsmedia. Ibland ljuger man medvetet.

Ari Goldman som 1991 rapporterade om upploppen för New York Times har berättat om sin förvåning om när han såg sin text i tryck. Omredigerad. Han hade skrivit om hur judar blev angripna. Tidningen hade omvandlat det till ”Två dödsfall utlöser rasbråk i Crown Heigths”. Den verklighet som han rapporterat om var hur en dödsolycka ledde till ett mord på en oskyldig samt misshandel och plundring och förföljelse av judar. Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet.

Sådana omskrivningar av historien och aktuella skeenden är standard.

Fortfarande.

Därför får du aldrig höra Carina Bergfeldt eller Per Svensson säga något om Crown Heights 1991.

Kommentarer

mord, moral och medströmsmedia

Boris Benulic

Medströmsmedias självcensur är en verksam del i deras utdragna självmord.

En ung man mördad i Härnösand. Jag kan höra diskussionerna på de stora tidningarnas redaktioner de senaste dygnen, de har låtit ungefär så här i just det här fallet:

REDAKTIONSCHEF: Men så här kan du ju för fan inte skriva! 

UNG VIKARIE: Fast …

REDAKTIONSCHEF: Fast vaddå? Den här texten är ju inte fast. Den är lös, slapp, den dallrar i hullet. Den saknar kropp. 

UNG VIKARIE: Saknar kropp? Förlåt. Jag förstår inte … det handlar ju om en kropp. En död kropp. Ett brutalt mord.

REDAKTIONSCHEF: Är du helt dum i huvudet? Jag talar inte om kroppen i texten. Jag talar om texten som kropp. Ordsladdret.

UNG VIKARIE: Sladdrig? Den är ju bara 2000 tecken. Är det inte kort och koncist som det ska vara?

REDAKTIONSCHEF: I det här fallet är det 2000 tecken för mycket. Du har ju för helvete skrivit ett nazimanifest. En kortversion av ”Mein kampf”. Är du från Dalsland eller?

UNG VIKARIE: Dalsland?

REDAKTIONSCHEF: I: Ja, där är är alla nazister eller har i alla falla sådana i släkten. Samma sak i Värmland. Och på Gotland.

UNG VIKARIE: Nej, jag är från Hallstahammar.

REDAKTIONSCHEF: Var ligger det? Skit samma. Det här kan vi i inte trycka.

UNG VIKARIE: Varför inte det?

REDAKTIONSCHEF: Fattar du inte. Ung svensk kille försöker hindra en svart man från att våldta en ung kvinna. Den unga svenska killen mördas av våldtäktsmannen. Det här underblåser bara rasism.

UNG VIKARIE: Så vi skriver inget?

REDAKTIONSCHEF: Rätt uppfattat. Vad hette den mördade killen? Då ska vi se. Tommie Lindh. Vi får hålla ögonen på att ingen jävel av misstag släpper igenom något om honom. För säkerhets skulle kör vi inga grejer från Härnösand alls den närmaste veckan. 

UNG VIKARIE: Men det är en ICA-butik i Härnösand som slutat sälja Paolo Robertos glass.

REDAKTIONSCHEF: Men se det är en annan sak. Nu snackar vi riktiga nyheter. Då gör vi alltid ett undantag. Ring upp dem med en gång.

Podd

när man börjar längta efter Kim Jong-un-radio

Boris Benulic

"Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket."

I statstelevisionens program ”Utrikesbyrån” diskuterade man häromkvällen Nordkorea. De fyra deltagande personerna nickade alla nästan våldsamt instämmande efter det att en av dem sagt att:människor som bor i Sverige kan inte föreställa sig hur det är att leva i Nordkorea.

Orsaken till detta är att informationen är så styrd. Bilden av omvärlden är helt falsk och skapad av statens propagandaapparat.

Ungefär som i Sverige då alltså?

Nu kanske du är en av dem som följer mig, men som samtidigt tycker att jag nog ändå överdriver när jag talar om ”medströmsmedia”, ”statstelevisionen”, ”statsradion”. Visst kan de väl ha lite fel ibland tänker du, men inte med avsikt. DN, Aktuellt, Rapport och P1 är ändå garanter för att man försöker ge medborgarna en balanserad och objektiv bild av händelserna i världen.

Men man får en vida bättre förståelse för vad som sker om man lyssnar på radio bubb.la.

Ett aktuellt exempel.

I går slår jag på P1 medan jag tillagar kvällsvarden. Det visar sig vara USA-podden där de glada deltagarna alltid talar sinsemellan som om de var imponerade av varandras sakkunskap. Den av dem som fick ordet i går för att förklara turerna kring Michael Flynn och Justitiedepartementet drog efter andan och sa: ”Ja, ska vi förstå det här måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden.”

Här hör man hur de andra deltagarna drar efter andan … ojojoj … historisk utläggning … var annars än i statsradion kan man få uppleva detta.

Det visar sig att den som ska förklara allt förflyttar sig tillbaka i tiden ända till … 2017! Kan ni tänka er.

Förklaringen som ges till Flynn-affären är att denne skulle blivit påkommen med att ha icke tillåtna telefonkonversationer med den ryske ambassadören och sedan i förhör med FBI ljugit om vad som diskuterats.

Motvilligt gör sig sedan Donald Trump av med sin nationelle säkerhetsrådgivare.

Nu ska Trump enligt den som lägger ut texten i USA-podden tvingat justitiedepartementet att lägga ner åtalet mot Flynn och det är ett bevis på hur korrupt landet blivit.

Det är en totalt obegriplig framställning av förloppet och ett karaktärsmord på Michael Flynn.

Man måste nog backa några år till i tiden för att förstå vari den egentliga konspirationen består och vem som står bakom den.

Generallöjtnant Michael Flynn kommer under en stor del av sin aktiva karriär under Obamas tid vid makten att stå i opposition till presidenten och hans stab. Hans erfarenheter från fältet i Irak och Afghanistan gör att han anser att Obama underskattar hotet från islamismen och dess styrka och förankring i den muslimska kulturkretsen. 

Flynns rapporter och utredningar om hur misslyckade insatserna i Afghanistan är får stor medial uppmärksamhet eftersom han efter sin tid i Irak genom sitt samarbete med Stanley McChrystal etablerat sig som en militär som får saker gjorda.

För att få tyst på Flynn förflyttas han till en post som chef för DIA, USA:s militära underrättelsetjänst. Kan låta som en befordran, men DIA har alltid betraktas som en avstjälpningsplats för besvärliga eller inkompetenta officerare. Organisationen har 17.000 anställda, men väldigt många befäl som är aktiva i fält hade ingen aning om vad man gjorde på DIA:s huvudkontor i Anacostia, rätt många visste inte ens om att organisationen fanns – trots att dess syfte var att konstant mata krigsmakten med användbar information.

Flynn förstår mycket väl att han parkerats på DIA för att han ska gå ner sig i byråkratins kvicksand. Men han fortsätter att bombardera Obamaadministrationen med dokument som motsäger deras analyser. 

Han hävdar att al-Quaida inte försvagats efter avrättningen av bin Laden (vilket visat sig vara sant).

Han motsätter sig Obamas hävdande av att USA stabiliserat läget i Afghanistan (Flynn hävdade att talibanerna stärkte sina positioner varje dag – vem hade rätt?).

Obama säger att IS är inget att oroa sig för, de är ”terroristernas juniorlag, (Flynn säger att IS kommer att förändra situationen i hela Västasien … vem hade rätt?).

Flynn närmar sig insubordination när han gör allt för att Obama inte ska stödja den syriska oppositionen mot Assad, Flynn hävdar att den oppositionen är helt kontrollerad av islamister. Vem hade rätt?

Samtidigt bestämmer sig Flynn för att han kan inte ha 17.000 slöhögar hasande i korridorerna. DIA är ändå en del av krigsmakten. Och han börjar ställa krav på effektivitet, insamling av data på fältet (något han själv varit framstående på) och han kräver ett städat och vårdat uppträdande. Ingen slafsighet. Snygg klädsel. Punktlighet.

Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket. Plötsligt börjar det komma tidningsartiklar om hur kränkta medarbetarna är på DIA. Anonyma källor berättar om utskällningar, omorganisationer, avskedanden. Man kan ju tycka det är en rimlig utveckling i en organisation som ska ryckas upp eftersom alla faktiskt är ense om att den inte uträttar något av värde.

Det som det blir mest liv om är att Flynn i ett av sina uppryckningstal kritiserat medarbetarnas klädsel och försynt sagt att det för kvinnornas del kanske inte skulle skada ”med lite makeup”. 

Ungefär där sätter han nog sin sista potatis på DIA. 

Obama som inte kunnat göra sig av med Flynn på grund av dennes åsikter kan nu göra det eftersom Flynn har ”kränkt” medarbetarna.

Så när Flynn blir Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare vet demokraterna och Obama, Biden, Hillary Clinton och statens byråkratiska apparat att Trump har fått en livsfarlig bandhund som inte bara skäller utan också bits. Och han vet var alla benen är begravda.

Det gäller att göra sig av med honom.

Och då, först då, är vi framme vid de händelser som USA-poddens expert anser utgör början på berättelsen om Flynn.

Men … man kan backa bandet ännu mer.

Michael Flynn kommer från ett socialt skikt i USA som alltid haft en militär tradition, småstadsmänniskor av irländsk eller skotsk härkomst som med stolthet tjänat i krigsmakten och som utgått från att krig ska föras när det är nödvändigt, och då ska de föras med avsikten att man ska segra.

Den krigartraditionen är fortfarande levande i delar av den amerikanska krigsmakten, Flynns gamle vapenbroder McChrystal är ett annat exempel på detta.

Men det finns andra motverkande krafter.

Politiker vill kunna deklarera att seger uppnåtts och ordning upprättats – som Obama i Afghanistan och Irak. Det viktiga är inte om det är sant eller inte, det viktiga är att man kan göra politiska utspel och få bättre opinionssiffror.

För Flynn och McChrystal som befann sig på fältet var det omöjligt att spela med i sådana apspel.

En annan motverkande kraft är den djupa staten – denna ständigt svällande kropp av statliga verk, myndigheter, underrättelseorganisationer och privata företag i militärindustrin. De är intresserade av att växa och är därför betjänta av ett tillstånd av ständig oro ute i världen. De har inga problem med att en president säger att allt är lugnt i Västasien eftersom de vet att det inte är det och att de måste växa för att det skenet ska kunna upprätthållas. 

Denna djupa stat har däremot definitivt problem med militärer som Flynn som vill segra. En seger innebär slut på möjligheterna att växa eller göra bra affärer.

Och en president som Donald Trump som hävdar att hans uppgift är att sätta USA främst och inte leka världspolis utan avsluta krigen och dra hem soldaterna, en sådan president kommer också att hamna i motsättning till den djupa staten.

Så ser alltså berättelsen om Michael Flynn ut hittills.

Men i USA-poddens värld är en han tokfrans som spelar under täcket med ryssarna. Donald Trump är paranoid och sinnesförvirrad.

Barack Obama var däremot en fridsfurste, och Hillary Clinton och Joe Biden hans apostlar. FBI och CIA är i USA-poddens värld förmedlare av den oförfalskade sanningen.

Jag är inte alldeles säker på att jag skulle få en sämre bild av världen om jag satt i Pyongyang och rattade in Nordkoreas statsradio.

Men du behöver ju inte göra det valet. Du kan ju lyssna på radio bubb.la istället. 

I gårdagens program diskuterade vi bland annat Flynn-affären (… och en del andra frågor som jag återkommer till).

Artiklar, Nätmagasin

Kulturens kappvändare

Boris Benulic

Ett perfekt plagg för opportunister. Blå eller röd? Beror på vilken sida man vänder utåt.

Artiklar, Nätmagasin

Statsmedia: “Vi päron!”

Boris Benulic

Det finns något som kallas "guilt by association". Statsmedias ledning tillämpar istället för egen del "honor by association"

Kate Webb, australiensisk kvinnlig reporter som skildrade Vietnam-kriget. Från frontlinjerna. På bilden ser vi henne i den alltid korrekta reporterposen; penna, block, cigg. Webb sa upp sig från sitt reporterjobb i Australien och drog till Vietnam. Hon var inte ensam som kvinnlig reporter i det kriget. Jurate Kazickas ställde upp i en frågesport så att hon fick ihop pengar till en enkel biljett till Saigon. Catherine Leroy fick ett stipendium men istället för att använda det till avsett ändamål köpte hon en enkel till Pnom Penh. Det som verkat känneteckna alla kvinnliga reportrar i det kriget är att de inte skickades dit av sina nyhetsbyråer eller tidningar – de åkte ändå och kämpade sig in i spalterna genom att de helt enkelt var bra. Kvinnliga journalister har alltid funnits där i frontlinjen, och det har alltid förundrat mig att nutida kvinnliga journalister inte grävt fram fler av dem ur arkiven för att få en egen historia. Kate Webb har åtminstone fått pryda ett frimärke i år i Australien.