Det är ont om fäder ... gudfäderna verkar dock bli vanligare.

Många har gjort sig lustiga över att statstelevisionen vill göra en mer uppdaterad version av ”Vi på Saltkråkan”. Man får väl anta att den ska bli mer inkluderande, mer mångkulturell och mer politiskt korrekt … alla som framträder i serien är certifierade av alla de rätta instanserna – Diskrimineringsombudsmannen, Svenska Naturskyddsföreningen, prinsessan Victorias fond för pälsdjurens bevarande, Stocholms skönhetsråd, och så har nyinspelningen välsignats i en speciell ceremoni av ärkebiskopen och Jonas Gardell (när det är dags för denna tilldragelse kan det förvisso ha blivit så att Gardell upphöjts till ärkebiskop).

I allt detta berättigade gycklande glömmer man bort att den gamla ”Vi på Saltkråkan” inte är alldeles oproblematisk.

Fundera en stund på Farbror Melker, denne individ som står så handfallen inför allting att man undrar hur kan kan ha satt två barn till världen. (Eller har han det? Det här utspelar sig på den tid då vi hade pilsner- och läskedrycksutkörare som med bryggarhäst och vagn åkte runt i städerna och levererade drycker vid dörren. Kanske levererades det mer än svagdricka och Loranga till det Melkerssonska hushållet? Nåväl … det får vi grubbla över en annan gång).

Farbror Melker ställer in sig i en lång rad av män i den svenska populärkulturen, män som inte bara har tummen mitt i handen utan som verkar sakna tummar, möjligen också händer. En del av dessa män är dessutom lata.

Där återfinns Kronblom, Åsa-Nisse, Klabbarpar´n, Lilla Fridolf … och så farbror Melker.

I västerlandet kan man se en förändring av hur en familjefar skildras i film och litteratur. Från den som varit familjens värn och dess beskyddare under den första halvan av 1900-talet, till den som enbart är värd fruns och barnens löje … i bästa fall. Efterhand tillkommer också en typ av fadersfigur som är utpräglat ond, den förtryckande våldsamma patriarken, som i de mest extrema fallen också ägnar sig åt incest. Allt för att vi ska förstå att familjebildningar inte är bra.

Familjen blir en löjlig eller en förtryckande institution. Den har inget värde i sig.

Vill man i populärkulturen hitta kraftfulla fäder som värnar sin familj, tänker på dess välstånd och fortbestånd och vill ge den allt bättre materiella förhållanden … ja, då får man söka sig till skildringen av gangsterklaner.

Starka familjeband och kraftfulla fäder finner man i Coppolas Gudfader-trilogi, eller i serien om Tony Soprano … eller varför inte i nyinspelningen av ”Snabba Cash”.

Jag tror att dessa filmers och seriers dragkraft till stor del beror mer på att de mer är berättelser om en familj än skildringar av våld och brottslighet.

Det säger oss något om människans behov av en familj … även om statens ideologiproducenter sprider idéen om att familjen inte behövs och till och med är skadlig så finns en längtan ändå där; om än i en form som till slut är omedveten hos individen … men den finns och den tränger fram i fascinationen inför de familjesagor som utspelar sig i gangstervärlden.

Om detta talade vi i gårdagens Radio Bubbla … men också om tjackschack, och hur Ryssland genom politiska kampanjer blivit sittande med Svarte Petter när det gäller doping … eftersom USA trixade med korten när de delades ut..