När Townes van Zandt dör är den en gång så nydanande countrymusikern ett lallande vrak. Under sitt hektiska liv har han tryckt i sig så mycket heroin att han antagligen ensam har förbrukat några års produktion och vallmoskördar från Gyllene Triangeln. Till detta kommer all den sprit han hällt i sig.
Han förklarade en gång sitt drogbruk och drickande med en nästan livslång depression – som började när han var tio år och läraren i skolan förklarade att en dag skulle solen slockna och allt liv på jorden dö.
Townes sjönk ihop likblek inför lärarens ögon och läraren försökte trösta den gråtande pojken genom att förklara att det skulle dröja många, många miljoner år innan detta hände.
Men som Townes senare förklarade – han förstod aldrig vad det innebar för skillnad eller hur det skulle ge honom någon tröst.
Och på sätt och vis förstår jag honom – och kanske är det just det jag saknar i dagens politiska diskussion – den där känslan av melankoli – av en slags existentiell pessimism.
Kanske är det att jag finner den känslan rationell som gör att jag finner Roslings och andras nästan hysteriska beskrivningar av hur bra vår samtid är som så – motbjudande.
Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt.
Vi erbjuds istället av politiker, myndigheter och "framstegets" apologeter möjligheten att välja mellan skattesatser, en timme hit eller dit när det gäller arbetad tid eller olika varianter av reformer av den allt omfattande staten.
Vi förväntas alltid också tycka att utvecklingen är bra och att vi är reaktionära om vi inte bejakar utvecklingen och anpassar oss – vad det än gäller.
Och om vi är några stycken i västerlandet som anser att – "men så bra är väl inte utvecklingen i vår del av världen" så försöker man slå oss i huvudet med att kineser och indier fått det bättre (i de kommande avsnitten kommer vi in på hur det egentligen är i tredje världen).
Men det är ju mat–tants–argumentet man bemöter oss med: Ät upp skolmaten och tänk på barnen i Afrika – och det argumentet blir inte hållbarare för att man flyttar det några nivåer upp – från skolmatsalen till världspolitiken.
Det har skett en märklig förskjutning i argumenteringen i den politiska debatten – västerländsk folklig kamp för att inte få det sämre – eller ifrågasättande av vad som kallas utveckling – bemötts även från "vänster"– håll med att man ska vara tyst för det finns minsann de som har det sämre – samtidigt får man veta att det samtidigt är ett argument mot ens egna ståndpunkt att de som har det sämre har fått det bättre.
På något sätt landar det i att man har fel därför att det finns andra som inte bor i Europa eller USA eller den industrialiserade delen av världen.
På något sätt landar det i att man har fel därför att man överhuvudtaget bor i västerlandet.
Men vad har allt här att göra med Townes van Zandt och den pessimistiska grundhållning jag finner rationell och förnuftig – och vänsterradikal?
Världen i dag har vissa mycket tydliga utvecklingstendenser.
Ett antal stora svågerkapitalistiska stater driver på vad som påstås vara "utveckling": USA, Ryssland, Kina.
Marknaderna överallt i världen är sönderreglerade och kontrollerade av förlamande statsapparater och byråkratier.
Parallellt med detta utvecklas vetenskap, teknologi, teknik och produktivkrafter.
Spillet från denna utveckling av produktivkrafterna kommer människor till del. De får det lite bättre, de får en dollar till att leva på om dagen i Filipinerna eller Mali.
Att i dag tala om att vi lever i en guldålder innebär också – med nödvändighet – att man bejakar och försvär sig åt det faktum att de svågerkapitalistiska staterna styr utvecklingen – med allt vad det innebär av interventionskrig, flyktingströmmar, folkmord samt krav på uppgivande av hela det västerländska kulturarvet, seder, mentalitet och sätt att leva.
Genom hela västerlandet historia har den enskilda människan fått kämpa mot överhetens för att få behålla makten över sitt eget liv – och i den kampen är det rationellt att vara pessimist – att utgå från att risken är väldigt stor att man i alla avseenden kommer att få det sämre – och att det därför är rationellt att med näbbar och klor kämpa för det man har.
Eller som den frihetlige vänsterradikalen Fabian Månsson konstaterade en gång: "Den verklige revolutionären är alltid fruktansvärt konservativ."
Så den existentiella pessimismen – jag ska en gång dö – som bör prägla varje tänkande människas liv på det att hon noga må använda sin tid – finner sin naturliga motsvarighet i en politisk pessimism som utgår från att man hela tiden måste värja det man har mot dem däruppe.
Mot denna – i alla avseenden naturliga och på erfarenhet grundade – livshållning står överhetens ständigt proklamerade krav på att vi ska vara optimistiska.
Se aldrig bakåt, se på nuet, det har aldrig varit bättre och om du inte ser bakåt kommer du att uppleva att allt ständigt blir bättre.
Jag tror att vi här finner en av förklaringarna till att vi får ett allt barnsligare samhälle, att människor aldrig växer upp utan även när de passerat femtio beter sig som tonåringar.
Men kan då min pessimism omsättas i en politisk handlingslinje?
Om det talar vi i nästa avsnitt.